Julen - in real life, tack.

Julen är ett elände för många ensamma, såväl som för andra.
Julen borde vara en gemenskapens helg. I stället stressar vi för mycket, tar ut julen i förtid, pyntar till vansinne, och handlar en massa onödiga julklappar för att visa hur mycket vi tycker om varandra.
Men tar oss inte tid att vara tillsammans, egentligen.
Vi blir inte lyckliga av julklappar i sig. Möjligen av tanken bakom.
 Men vi tror att vi kan köpa lycka och gemenskap, inget kan vara mera fel.

Ge tid i stället. Var tillsammans. Med eventuell familj, eller andra. Skippa alla elektroniska konstlade internetgrejer. Umgås in real life. Låt FB-vännerna vara i fred. Så att de hinner vara med sina nära och kära.
OK, är du helt ensam och du har vänner som också är helt ensamma, så ta kontakt med dem, kanske t o m genom FB eller andra sociala medier. Men stressa inte bort din tid på FB i st för att ge tid och vänlighet in real life.
GE tid och vänlighet. Stressa av. Det skulle minska många olyckligas plågor. Och ge oss själva mera lugn och tid för återhämtning också. Lite lycka kanske.

Tid och samvaro in real life, inte köpa, inte handla, shoppa tills vi stupar, inte hinner med att vara glada åt julen, Låt oss inte drunkna i räkningar och överskridna krediter på våra bankkort.  Detta överdrivna shoppande gör oss bara alltmer stressade och olyckliga.

Men lite julmat som vi äter tillsammans med andra, det ska vi unna oss. Om vi inte äter så vi spricker. Låt julmaten i stället bli ett tillfälle för avspänd samvaro.

God Jul.

Juldag och filippinskt barndop

Det är juldagsmorgon. Inte riktigt så tidigt som en svensk julotta, men det känns rätt tidigt ändå. Även om det inte glimmar, det finns ju ingen snö... Kan bara undra hur det är för de som avslutade julaftonen med midnattsmässa och som nu ska iväg på gudstjänst också. För vår del är programmet barndop, en svägerska har en nyfödd dotter, med föregående gudstjänst.
Nå, det var för ovanlighetens skull tämligen lätt att få tag i en taxi för färden till kyrkan, som uppskattningsvis ligger bortåt två mil från vårt boende, och kanske drygt tre mil utanför stadscentrum i miljonstaden Davao City. Och det är mycket gles trafik. Vi är framme på tjugo minuter, annars tar det aldrig under en halvtimme och oftast timmen eller drygt det. Plus väntetiden för taxin...

Kyrkan visar sig vara en stor, modern, ljus och luftig kyrka med högt i tak. Ordentligt julsmyckad med mängder av stjärnor efter väggarna och en julkrubba krönt med texten ”Gloria In Excelsis Deo”. Väggar är det förstås egentligen inte, utan en luftig och konstnärlig stålkonstruktion som bara markerar vägg och som släpper in eventuella vindpustar, för att ge svalka i den fuktiga trettiograders (eller mer)värme som är den vanligaste väderleken här. Även fåglar hittar lätt in, och en hund tog sig en strövtur framme i kyrkan under prästens predikan.


Prästen, som jag gissar var runt de fyrtio eller något yngre, fångade gudstjänstbesökarna genast med några ord som fick dem att skratta och höll sedan en ganska kort predikan med vardagliga anknytningar (tror jag, pga det åskådningsmaterial han använde). Gudstjänstritualen var tämligen lik den i en svensk kykra, om än orden är helt obegripliga för en västerlänning som inte kan bisayan. Några enstaka engelska ord gjorde det inte mycket mera förståeligt.
Som kuriosa kan nämnas att kollekt togs upp två gånger, varför fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Körsången bestod inte i stämsång, utan mera som en mera välljudande allsång. Eftersom Filippinerna är katolskt, mycket katolskt, så var det förstås bara prästen som drack av nattvardsvinet. Brödet däremot delades ut av ett flertal medhjälpare som stod längst fram i gångarna, där besökarna fick köa tills det blev deras tur.

Efter den femkvart långa gudstjänsten var det då dags för dopet. Det dop, där jag var en av två gudfäder och dessutom var fyra gudmödrar vidtalade, det visade sig vara ett veritabelt massdop. Jag bedömer att det var minst ett sextiotal, kanske ett åttiotal barn, som skulle döpas. Senare fick jag veta att visst förekommer ”privata” dop, men de kostar mycket mera pengar än dessa dop för många barn på en gång.

Besökarna grupperade om sig, en del gick hem. Vi andra placerade oss så att varje barn med föräldrar, släkt och vänner fick en bänk var. Med barnet och föräldrar närmast mittgången, därnäst gudföräldrar och sedan övriga nära och kära. Antalet nära till varje barn varierade från cirka tio till en 30-40 stycken. Vilket betydde att några fick sitta vid sidobänkar också – alternativt fungera som familjens fotografer.
Det innebar att dopgudstjänsten hade sådär tolv till femtonhundra deltagare. Eller mer!

Det hela inleddes med en livfull ”föreläsning” av en kvinna, ett slags diakonissa, om föräldraskapets betydelse och om vikten att ge de små en sann kristen fostran. Det var inte så svårt att räkna ut.

Därefter kom prästen, men han var inte långrandig alls. Sa bara några ord, gick sedan till varje barn – bänkrad – sa lite till, varvid varje bänkrad stod upp och barnet skickades till gudföräldrarna så att var och en fick teckna ett korstecken i barnets panna. Varje gudförälder fick var sitt ljus av barnets föräldrar. I sinom tid tände fadern dessa ljus, efter att själv tillsammans med ett 60-80-tal andra fäder köat framme vid koret för att få eld. Tänk er själv vilken trängsel av mer eller mindre nervösa pappor.

Trots att ceremonin var kort för varje barn tog detta en avsevärd tid, då det var så många barn och gudfäder.


Först därefter vidtog det egentliga dopet, varvid prästen gick ner efter gången och döpte varje barn i välsignat vatten, läste en kort bön och de som hann med gjorde korstecknet. Detta gick snabbt, och den som stod en bit från barnet hade knepigt att hinna med att se och delta i denna del av akten.

Efter detta avslutades denna officiella del av dopet med ett upprop där varje fader fick hämta dopbeviset, ett pampigt dokument.

Därefter vidtog, som på de flesta håll gissar jag, fotografering av barn och föräldrar i olika kombinationer med släkt och vänner. Fotografering och videofilmande hade givetvis skett i diskreta former under hela dopet, men nu släppte alla hämningar. Och ett antal yrkesfotografer passade också på att tjäna pengar. Eller försökte i vart fall.

I de flesta fall så fortsatte dagen med dopfester hos barnets föräldrar. Filippinare är dels oerhört släktkära, dels älskar de fester. Om detta skall bara sägas att till en filippinsk fest kommer många, inklusive ett antal icke bjudna grannar, vilket bara är att räkna med...
Filippinare gillar att äta, mycket och ofta. Och fest för filippinare det är mat, mycket mat, ännu mera mat än annars.
Men hur det går till förtjänar ett eget kapitel.

... och när jag skriver detta hörs en böneutropare från en moské i närheten. För trots att Filippinerna nog är världens mest katolska land så finns här de flesta religioner inklusive en muslimsk minoritet i de södra delarna.

Merry Xmas

Så dök FRA 2.0 upp, precis till Julafton.

Men trots det, God Jul till alla mina läsare och meddebattörer!
Ni har ökat i en stadig takt de senaste halvåret.

God jul även till regeringen och riksdagsledamöterna. Hoppas ni alla tar er tid att tänka efter var ni befinner er i tillvaron, över era ideal och att ni hittar tillbaka till dem. Snabbt.

Än en gång, GOD JUL och förhoppningar om ett nytt bättre 2009, ett år då demokratin får en pånyttfödelse i vårt land.

Låt oss lyssna på varandra och hjälpas åt i detta.