SSU-bedrägerierna, tio pers utreds

Betr SSU-bedrägerierna i Norrbotten och Piteå så skriver nu Piteå-Tidningen om det aktuella läget.
 ""Polisens utredningar kring bidragshärvorna för SSU Norrbotten och SSU Piteå fortskrider. I dagsläget är tio personer delgivna misstanke om brott. Bland dessa Christer Lindström ordförande i teknik- och servicenämnden i Piteå."   

Det var under våren och sommaren 2012 som Piteå-Tidningen kunde avslöja ett omfattande bidragsfusk hos SSU-distriktet i Norrbotten och hos den lokala SSU-föreningen i Piteå.

PT:s granskning kunde visa att SSU-distriktet lurat till 1,2 miljoner av landstinget och SSU Piteå minst 328 241 kronor från Piteå kommun åren 2005 till 2010.

De försnillade pengarna har betalats tillbaka till landsting respektive Piteå kommun.

Skönt att inte det hela runnit ut i sanden. Och att det inte räcker med att pengarna betalats tillbaka. Det är ju ett brott, försnillande av skattemedel. Hoppas också att det går att åtala och fälla de skyldiga. Då blir det en näsbränna och ett tydligt besked att inte ens socialdemokraterna eller SSU-arna äger våra skattepengar.... 

Borgen, svensk och dansk politik idag.

Borgen, den danska teveserien.  Belyser inte bara dansk politik eller svensk i allmänhet, men också folkparitets förfall... 
Jag måste erkänna att det svider till i mina politiska hjärterötter när jag ser den danska (utomordentligt skrivna och bra spelade) politiska teve-serien. Den har varit väldigt bra redan tidigare, med Birgitte Nyborg som statsminister och hennes kamp för ett gott samhälle. Jag skulle nog, trots det i svenska öron något underliga partinamnet för ett liberalt parti (Moderate... ) beteckna henne och hennes parti som i stort sett socialliberalt. Icke-socialistiskt och definitivt inte heller höger/konservativt. Men just en kombination av frihet och solidaritet/socialt ansvar. Som fp var en gång i Sverige. 
I måndagens avsnitt (del 1 av 10) har hon varit borta från politiken några år, men irriteras och plågas av hur hennes parti under ny ledning glidit alltmer till höger och offrar sina principer för regeringsmakten (för "resultatpolitik") och ständigt kompromissande med ett främlingsfientligt parti. Så hon utmanar sin efterträdare om partiledarposten, men förlorar. I slutminuten ser vi att hon tänker starta ett nytt parti. 

Det ligger skrämmande nära hur fp utvecklats, och i praktiken avvecklat sin socialliberala profil till förmån för en i regeringsmaktens namn alltmer högerbetonad politik. Jag ryser...

Men att det inte bara är en bild av folkpartiets utveckling (avveckling) kan man konstatera efter att ha läst s-tidningen PT och dess politiske redaktörs krönika i samma ämne. Han tycker sig se samma ideologiska förfall och intriger inom s-partiet som belyses i "Borgen".  Och f ö i flertalet svenska partier idag. 

Självklart är politik en fråga om makt. Men inte till varje pris. Och, som jag ser det, bara om det finns en ideologi bakom maktsträvan, en uttalade inriktning. Och, som vi vet, makt korrumperar. Och det sker snabbt om makten i sig är huvudsyftet i stället för politikens innehåll. 

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Apropå tevelicenser och upphovsrätt

Med avstamp i frågan om att SVT (genom Radiotjänst) nu anser sig ha rätt att ta ut radio/teveavgift även för den som innehar datorer och surfplattor etc (förhoppningsvis bara för sådana som faktiskt kan användas för att se teve utan extra tillbehör och utan dubblering för den befintliga avgift som vi betala för innehavet av teve, hoppas jag), så tar bloggaren Farmor Gun upp några viktiga upphovsrättsliga problem i dagens mediavärld.
Det är som vanligt kloka ord om komplicerade frågor som  FarmorGun kommer med. Läs det. Min  kommentar blir:


Självklart kostar journalistik och inte minst då journalistik av någon "verkshöjd". Ett väsentligt problem är därför pengar. Inte minst eftersom alltmer annonspengar går från dagspressen till Google (hela tre miljarder på ett år, tyckte jag nämndes i teve, för en rätt minimal kostnadssida) och andra internetjättar. Jag betvivlar verkligen att annonsörerna i Google och t ex Facebook får valuta för pengarna. Det lär väl visa sig med tiden.

Det känns onekligen som om Google m fl snyltar på andra, inte minst på dagspress och tevebolag. Samtidigt ger onekligen internet oss möjligheten till både bredare och djupare information. Dvs så länge kvalitativ press finns kvar, ideell s.k. medborgarjournalistik lär inte helt kunna ersätta seriös undersökande journalistik. Journalistik, som ger oss möjlighet till bättre underbyggda diskussioner och ställningstaganden.
Men att "skydda" en upphovsrätt till detta genom att  lägga på kostnader som drabbar oss som medborgare, det känns helt fel. Fel ur demokratisk synpunkt. Dessutom skulle det drabba oss alla inte bara ekonomiskt utan än mer just informationsmässigt, kunskapsmässigt.

Den guldgruva som t ex Google och Facebook m fl idag verkar vara, den kan inom en tid vara uttömd. Om inte i vart fall en rätt rejäl del av dessa företags vinster på något sätt kanaliseras till de ställen där den kostnadkrävande journalistiken bedrivs, ja då försvinner stora delar av inflödet av nyttig kunskap som kan  förmedlas via internet. Jag vet sannerligen inte hur det ska gå till att göra denna kanalisering utan att det uppstår ökade kostnader för oss medborgare.

Det "näthat" som idag frodas inom vissa kretsar, det är kontraproduktivt, åtminstone om  man ser det ur ett demokratiskt perspektiv på sikt.
Att, i likhet med Windows 8, främst se internet som en kanal för försäljning och förströelse, det är en oerhörd inskränkning av det fria ordet och underlaget för demokratiska samtal.

Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.  

Om Fredrika Bremer liberal, religiös författare och feminist och om hur hon såg på teologen Theodore Parker.

 Fredrika Bremer, hur många minns henne, mer än som ett namn? Känd författare... visst, men vad stod hon för?  Fick just en text av Hans Lindblad, socialliberal debattör och fd fp-riksdagsman. Så vad är naturligare än att helt enkelt ge er texten här  i sin helhet.  Fredrika  Bremer var ju inte bara författare, utan en viktig liberal influens - även för senare årgångar. En varmt troende kristen, dock ej av överhetskyrkan. Och tidig liberal feminist.
Var så goda! Här är Lindblads text:

"I min bokhylla här i Gävle finns sedan 1995 den bok Fredrika Bremer (1801-1865) fick när hon mötte den mycket frihetlige amerikanske teologen Theodore Parker (1810-1860).

Hade hon sedan boken i bagaget under sin två år långa resa i USA? Och hur hamnade den på ett litet antikvariat i Göteborg, där jag fann den 146 år senare? Dedikationen är en påminnelse om ett av de sannolikt första tillfällen då två stora kulturpersonligheter från gamla och nya världen möttes.

Fredrika tog sig upp till Boston ganska tidigt under sin två år långa resa i USA. Hon ville där lära känna Ralph Waldo Emerson och Theodore Parker. Båda mötena, utan angivande av exakta dagar, gjorde stort intryck på henne. Hon beskrev detta i ”Hemmen i den nya världen” som bestod av Fredrikas brev hem till systern. Den boken utkom 1853, först på engelska och sedan på svenska och andra språk. Fredrika bidrog på det sättet att göra Emerson och Parker kända i Europa, och de blev de två första amerikanska tänkare som kom att påverka frihetens och demokratins pionjärer i Europa.

Den norske historikern Halvdan Koht var utrikesminister när Hitler amföll Norge 1940. Han reste sedan till Harvard nära Boston och skrev där ”The American Spirit in Europe” (1949). Koht ansåg att Fredrika gav en ny framryckning av frihetens idéer efter den konservativa reaktionen på revolutionsåret 1848.
Emerson, författare, poet och filosof, blev mycket läst också i Europa. Hans etiska krav ”var sann mot dig själv” blev ju också Ibsens.

Boken Fredrika fick av Parker hade titeln ”A Discourse of Matters Pertaining Religion”. Han hade skrivit den åtta år tidigare då hans tankar ledde till att han utestängdes från många predikstolar. Parker menade att religion finns i människors inre, och att det därför egentligen inte finns behov av kyrkor och präster. Han menade att Kristus var en god människa men inte gudomlig. Han förnekade underverk och ­ansåg att människor undan för undan skulle kunna skapa bättre religioner.
För Fredrika, kanske att inte göra henne besviken, medger han ändå möjligheten av under. Men då som en kraft inom naturen, ”tagen i stor skala”. Hon sade öppet sina invändningar mot hans kristologi och de hade en del lugn ”controversy”. Några timmar innan hade hon hört en predikan av Parker där han sade att Kristus i historien är ”a modest young man from Gallilea”.

Fredrika menade att Parker var en god människa, men ”som teolog är P. ej stark, och talar ej bra om det högsta och herrligaste i uppenbarelsens läror, ty det förstår han ej. I sin polemik mot den förstenade ortodoxien, den förstenade kyrkan, är han ofta lycklig och sann.”
I boken fortsätter Fredrika: ”Men P. forskar allvarligt och säger ärligt ut sin tanke, och det är alltid en stor förtjänst. Mer kan man näppeligen begära av en menniska. Dertill lärer han vara mycket god, göra mycket godt, och det tror jag av hans varma vackra ögon. Jag tyckte om mannen.”

Parkers bok översattes sedan till svenska under titeln ”En avhandling om religionen”. Man kan tala om en verklig Parker-entusiasm, bland annat hos Agust Strindberg.
Att Fredrika kom att tycka om just Parker är intressant. För tanken att Kristus var människa men inte gud hade några år tidigare förts fram också av den tyske teologen D F Strauss. När Fredrika första gången gav ut något under eget namn så var det ”Morgon-väckter” (1842) som var ett avståndstagande från Strauss, men inte i alla delar. Att en kvinna skrev om teologi väckte dock irritation.

I Sverige lästes först Strauss, sedan Parker, men båda kom i skuggan när Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus!” utkom 1862. Också Rydberg förnekade treenighets­läran och avvisade Kristi gudom.
Sverige hade ännu inte religionsfrihet. Rydbergs ”Den siste atenaren” var en slagkraftig plädering för att religion var den enskildes ensak. Fredrika var mycket positiv till den 27 år yngre Rydberg, och hon övertalade den blivande amerikanske ambassadören W W Thomas att översätta ”Den siste atenaren” till engelska.
Konstigt nog har varken teologer eller litteraturvetare jämfört Fredrikas syn på Strauss, Parker och Rydberg. Jag är bara lekman och vill inte ge mig in på ett så stort ämne. Men nyligen har Rydbergexperten professor Birthe Sjöberg vid Lunds universitet reagerat positivt på en del uppslag jag delgivit henne, så förmodligen gör hon en studie.

Fredrika var varmt troende, men hela hennes budskap låg ljusår från statskyrkans mycket negativa lutherska. Mannen angavs som Guds avbild medan kvinnan stod för synden. Fredrika stod nära pietismen (i USA känd mest förknippad med området kring Boston, där Emerson, Parker och andra vidarevecklade den till vad de kallade ”transcendentalism”) liksom herrnhutismen. I USA visade Fredrika stort intresse för kväkarna i Philadelphia. Överhetskyrkan var inget för henne. Hon stod närmare väckelsefolket, men de svenska frikyrkorna organiserades i huvudsak efter hennes tid.

Theodor Parker avled i tbc under ett besök i Italien. Fredrika såg det i tidningar i Aten på väg hem från sin resa i Mellanöstern. Hon blev mycket ledsen över det beskedet.
Parker ville inte bara att den enskilde själv borde göra en bättre religion än i maktägande kyrkor. Hans syn på människovärdet gjorde honom till tidig och frän motståndare till slaveriet, så i USA minns han mer för det budskapet än sina teologiska tankar. En av Parkers elever blev kompanjon i Abraham Lincolns advokatfirma och bidrog starkt till den blivande presidentens avståndstagande från slaveriet. Lincolns legendariska korta tal vid invigningen av gravplatsen efter slaget vid Gettysburg var påverkat av Parkers tankar (om frihet och en regering ”of the people, by the people, for the people”. 

Senare kom det fram att Parker också bidragit ekonomiskt till John Browns våldsaktioner för att befria slavar. När Brown hängdes sade Parker att ”vägen till himlen är lika kort från galgen som från tronen”. Parkers frihetstankar levde vidare in i 1900-talet och inspirerade inte minst Martin Luther King Jr och dennes medborgarrättsrörelse. Att USA en gång skulle få en färgad president är naturligtvis i den andan.

Nog har det känts en smula högtidligt att ha en bok med en dedikation som kan läsas som en tidig önskan att förena amerikanska och europeiska frihetstankar. Tycker nu att det är naturligt att överlämna den till Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier.

Hans Lindblad"

---

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Vilka överheter hotar individens frihet i en demokrati?

Torbjörn Jerlerup diskuterar under rubriken "Individens rätt gentemot överheten" frågan om individens (eventuella) skydd emot majoritetens beslut och vilka överheter som är farligast i en demokrati. Och  om det behövs balans - kontroll.

Torbjörns text föranleder mig att skriva denna kommentar.

Min första tanke blir att fr f a amerikanska statsvetare i hög grad tycks likställa demokrati och liberalism. Att demokrati förutsätter (någon form av) liberala. grundläggande idéer. Är det andra idéer som ska styra demokratin så blir det problematiskt. Jfr gärna demokratigraden i de s.k. folkdemokratierna. 

Nå. Torbjörn har väl rätt i att det idag bland de som kallar sig liberaler, oavsett vilket parti de ansluter sig till, endast betonar faran med statlig överhet, eller i vart fall överbetonar den faran jfrt med den privata överhet som onekligen finns - och som då är en fara för den frihet som liberalismen står för. 

Däremot tycker jag inte att den liberalism som jag förespråkar, och som var folkpartiets ledstjärna åtminstone fr o m Bertil Ohlin till ungefär senaste sekelskiftet negligerade den balans som måste (där håller jag alltså med TJ) finnas i ett liberalt demokratiskt samhälle. 

Alltså: individens rätt innebär att det finns valfrihet, till riksdag etc, med reella alternativ, men också att majoriteten inte skall förtrycka minoriteten, att statens OCH privata makthavares makt ska kontrolleras och balanseras. Min (liksom tidigare fp´s) liberalism innebär frihet i gemenskap. Att största möjliga frihet ska finnas för individen, men även insikten om att vi lever i gemenskap med andra. Vilket innebär att vi varken som individer eller som majoritet, ska skada andra. 

Ohlins fp lyckades under 50-60-talen rätt väl med att hindra staten (socialdemokraterna/majoriteten) att socialisera och göra staten till en enväldig överhet. Men betonade också att den fria marknad de förespråkade måste kontrolleras och ges spelregler som förhindrar att den fria marknaden tar död på sig själv genom karteller och monopol. Där lyckades väl inte Ohlins fp så bra. Men målet var detsamma under flera decennier och efterträdare.  
Och till det är kopplat att den statliga överhetens uppgift är att ge möjligheter till frihet. Och att den fria marknaden inte får sabotera detta.  Och Ohlin (och hans efterträdare) var pådrivande i att det allmänna skulle skapa ett skyddsnät för alla (dvs inklusive "det glömda Sverige"), dvs ge möjligheter också till det som kallades ekonomisk demokrati - men med olika innebörd för olika partier/ideologier.

Självfallet skall all makt kontrolleras, oavsett vilken maktgrupp som än innehar makten. Som lord Acton sa: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Är politik samtal eller matcher?

En liten bloggfundering av Mary X Jensen (Minamoderatakarameller) föranleder mig till en del hågkomster och kommentarer.


Jag har nu varit borta från fullmäktigesammanträden i 6-7 år sådär. För mig är det svårt att se så mycket förändringar över tiden i hur folk uppträder emot varandra. Däremot så satt jag i kommunfullmäktige  i flera olika kommuner, och det var lite olika.
De glimtar och den insyn jag haft på lite "högre" nivåer visar också en del skillnader mot hur det är på lägre nivåer.

I en del kommuner så var tonen hårdare mellan blocken än i andra. Jag har bara upplevt kommuner när där varit s-styre. Men ibland, särskilt där s-styret varit bastant så har tonen emot oppositionen oftast varit nedlåtande och ibland väldigt frän, speciellt om oppositionen vågar vara kritisk. Socialdemokraterna anser i sådana fall att de "äger" kommunen till 100% .  Om de under någon period råkat hamna i opposition själva så kan dock en viss passande ödmjukhet finnas.

Rent generellt så menar jag nog ändå att insikten hos kommunalpolitiker om att alla strävar efter att skapa ett bättre samhälle varit rätt god och utbredd. Partipiskan hos s är alltid stark, men tonen mellan ledamöterna ofta bra på det mera personliga planet.

I rikspolitiska sammanhang (och delvis även landstingsnivån) har det funnits fler rena karriärister, som vill skärpa tonen på ett sätt som ibland ger en obehaglig stämning. Inte så att ideologin varit mera framträdande, tvärtom, men däremot har partitaktik och personlig karriärlystnad förgiftat det demokratiska samtalet. Även på det personliga planet.

I sammanhanget vill jag också nämna en möjligen mera kuriös detalj. Inte minst i kommuner som länge haft samma majoritet (dvs i de fall jag upplevt, en socialdemokratisk övervikt) så har de kommunala tjänsterna befolkats av personer med "rätt partibok", och det både på lägre nivåer och på chefsnivå.
Ofta så slår detta igenom väldigt klart i deras tjänsteutövning. Det intressanta är dock att i flera fall har jag upplevt att, med tiden, så har en föredragande tjänsteman mer och mer fjärmat sig från sina politiska ledare och blivit mer och mer neutral och till och med i många frågor mer el mindre klart instämt i mina åsikter...

Det har känts bra ;)

Demokratins villkor, för att bli bättre

Frederik Shuster har på sin blogg skrivit om demokrati. Att demokrati inte  är bra, bara minst dåligt.  Eftersom hans text förtjänar att kommenteras har jag gjort det enligt följande.

 Ett intressant, men långtifrån invändningsfritt inlägg. En kort kommentar. Motsatsen till demokrati är faktiskt diktatur/envälde. Demokrati är bättre än diktatur. Trots demokratins brister. Därför ska vi i demokratisk ordning arbeta för att förbättra demokratin, inte för att avskaffa den. En brist är att demokratins (nutida) valda representanter tenderar att sätta sig själva på en scen där de själva agerar och att väljarna bara får vara åskådare. Där de inte ges möjlighet att agera själva när de anser att skådisarna/politikerna inte ger alternativ de gillar.

Självfallet är det inte bra att en majoritet bestämmer att förtrycka en minoritet. Men det innebär ju inte att det är bättre att en minoritet förtrycker en majoritet!  Därför, menar jag, innebär att majoritet och minoritet respekterar varandra och samarbetar för det gemensamma bästa.
En "idealisk" demokrati innebär frihet i gemenskap. Att varje människa i största möjliga mån har frihet att utvecklas och leva på det sätt han/hon vill, men att det sker utan att skada andra. Vi, valda liksom väljare, måste (för demokratins skull) inse att vi lever i gemenskap med andra. Att vi inte, vare sig som individer eller kollektiv, skall skada andra utan tvärtom att vi har ett socialt ansvar för varandra. Självbestämmandet har sin gräns där, eller vi kan säga att självbestämmandet innebär i en demokrati att vi respekterar varandras frihet så långt som denna inte skadar oss - eller de andra.
Detta är svårt att sätta upp klara lagregler för, det kräver en debatt som gör oss medvetna om demokratins innersta väsen och villkor.
Självfallet ska vi samtidigt söka finna bästa möjliga vägar för valsystem, som ger oss maximalt möjliga mix av frihet och gemensamt ansvar.
Det innebär t ex att vi alltid måste ha Lord Actons devis för ögonen: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Vems fel att SD går framåt?

På Facebook skriver Lars Stjernkvist, fd partisekr hos sossarna, numera lokalt aktiv i Norrköping,  att: "Jag får en del brev som avslutas med "hotet" att vederbörande tänker rösta på SD. Inte därför att SD har bäst politik, utan som en protest mot mig och andra.
I en demokrati har politiker ett stort ansvar, men också de som röstar.Därför fungerar inte hotet. Om någon röstar på SD går det inte att skylla på mig. Då får man banne mig ta ansvar för SD-s politik."
Min kommentar blir:

Såklart att var och en måste ta ansvar för sitt val. Så långt har Lars S "rätt". MEN - problemet är att de gamla partierna inte klarar att prestera en politik som vi kan lita på. Både nuvarande regering och de tidigare s-märkta har fjärmat sig från väljarna OCH samtidigt från sina deklarerade ideologier.

Jag har inte de minsta sympati för sverigedemokraterna, tvärtom. Men det är faktiskt inte så konstigt att många  i något slags protest röstar på, eller i vart fall säger sig sympatisera med SD. Och då inte i första hand pga SD´s rasistiska och invandrarfientliga politik, utan pga de gamla partierna misslyckanden.
Och DET är de gamla partierna ansvar!

De gamla partierna, från v till m och allt däremellan, har tappat orienteringen och förmår inte annat än att säga att de vill ha makt. Men till vad?
Inte konstigt då att SD får ökat stöd.

Det är tragiskt för demokratin - men ett underbetyg för de partier som anser sig mera rumsrena och fina.

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

Är normal trafik ofarlig?

Våra skolbarn lever ofta farligt, inte minst då på vägen till och från skolan. Många har skolskjuts, men andra har det inte på grund av för kort skolväg.
Nå, en kort skolväg är kanske mindre fysiskt betungande, om barnet i fråga har starka ben och/eller cykel och inte är alltför ung.
En obestridligt faktum är dock att trafiken blir alltmer intensiv för varje år. Och att det i ett område anses vara "normal" trafik innebär inte att det är ofarligt, speciellt inte för små barn. Någorlunda trafikmogna anses ju inte barn vara förrän i tolvårsåldern.
Vår son Erik, sju år, liksom grannflickan Frida, 6 år, har en farlig sträcka för att ta sig till skolan. Inom området bor dessutom fler barn, både några aningen äldre, och flera som inom något år själva ska börja skolan. Sträckan till skolan är aningen under den stipulerade gränsen för skolskjuts, men är, anser vi föräldrar, farlig för små barn, med flera komplicerade korsningar, tung och intensiv trafik. Och i norra Sverige är större delen av skolåret s.k. normaltid, dvs vinter med snö och kyla. Resten av året regnar det, i vart fall iår...
Efter tio veckors väntan på beslut från kommunens skolskjutshandläggare har vi tappat tålamodet och kontaktat lokaltidningen, som idag (PT 29 okt 2012) har ett flertal artiklar om detta.

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) i Piteå har, som vi ser det,  rätt klara regler för skolskjusar, där det anges att skjuts ska beviljas där det är särskilt farlig trafikmiljö. Därvid ska ta hänsyn till barnets ålder. Att det ska ta sådan tid att bedöma detta är obegripligt.

Här ser vi hur Erik och Frida har det om de ska ta sig över vägen i en farlig korsning med mycket tung trafik.

Googles spionerande på oss. Lönsamt...

Jag gillar Google. Använder alltmer dem i stället för Internet Explorer, som ju är långsamt, hänger sig ofta och är allmänt trasslig. Men en sak som jag ogillar är dess i vart fall stundtals alltför undfallande attityd till akutoritära diktaturers krav på att få styra hur internet används.

 Och enl PC-tidningen och DN fortsätter Google att kartlägga bl a våra politiska åsikter och inköpsvanor. Något som är av kommersiellt intresse för Google, och en del av dess användare. Vilket gör mig ytterst bekymrad.

 Ett citat från PC-tidningen. "Upp till 92 procent av hemsidorna som Dagens Nyheter undersökte lämnar ut information om sina besökare till Google. Bland annat Sjukvårdsrådgivningen, flera banker, en stor mängd partier och Datainspektionen använder verktyget, vilket gör att Google har tillgång till information som till exempel politisk åskådning, shoppingvanor och vilka sjukdomar personen sökt mer information om."

 Detta är i högsta grad integritetskränkande. Att partier och myndigheter liksom företag kan köpa uppgifter om oss, uppgifter som vi inte godkänt att de ska få känna till.

UPPDATERING. Att detta kränkande av integriteten är lönsamt, det visar denna Di-artikel.
Googles är nu större än Microsoft.