Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.
Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.
"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."
Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.
Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.
"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."
Detta året efter det val då Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett pensionsfrågan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pensionsfrågan. Visa alla inlägg
19 november 2013
07 januari 2013
Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna
Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken".
Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning. "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".
Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.
Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det.
Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.
Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram. Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt.
SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957, vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala förslag 1958.
F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande.
Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning i hög grad tagit över partierna.
Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning. "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".
Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.
Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det.
Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.
Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram. Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt.
SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957, vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala förslag 1958.
F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande.
Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning i hög grad tagit över partierna.
09 juni 2011
Liberala partier kan inte förenas med partipiska
Under de många decennier som jag var folkpartist, och oftast mycket aktiv sådan, så sa jag då och då att liberaler är för liberala för att bli medlemmar i fp. Detta var på den tiden som folkpartiet var ett klart och tydligt socialliberalt parti. Fp var lika med liberalism, och liberalism i Sverige var lika med socialliberalism. I Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons anda.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)