Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog. Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera" detta så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket. Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos!
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det. Männen som grupp är inte per definition förtryckare.
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen. När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas. Inte kollektivbestraffa ett kön.
Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön. Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet. En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet.
Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen. Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas. Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår.
Till yttermera visso så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister.
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna.
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser. Den har inget med liberalism eller demokrati att göra.
Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt och bra. Men inte feminism för att förtrycka grupper till den egna gruppens fördel och dominans.
Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden.
https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
18 juni 2014
26 maj 2014
EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?
Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa. Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.
I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.
I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.
Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.
EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl. Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).
OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd. Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog katastrof för m, och mycket dåligt för fp.
Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?
Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.
Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men... dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar. Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.
Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.
Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet". I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka. Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.
Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.
Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad. Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.
Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna. Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.
Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.
Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare. I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.
Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...
Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...
Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism. Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor. Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.
Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd. Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.
Så, kanske är det trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev. Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.
Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.
I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.
I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.
Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.
EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl. Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).
OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd. Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog katastrof för m, och mycket dåligt för fp.
Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?
Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.
Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men... dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar. Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.
Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.
Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet". I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka. Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.
Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.
Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad. Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.
Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna. Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.
Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.
Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare. I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.
Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...
Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...
Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism. Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor. Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.
Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd. Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.
Så, kanske är det trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev. Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.
Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.
04 januari 2013
Om Fredrika Bremer liberal, religiös författare och feminist och om hur hon såg på teologen Theodore Parker.
Fredrika Bremer, hur många minns henne, mer än som ett namn? Känd författare... visst, men vad stod hon för? Fick just en text av Hans Lindblad, socialliberal debattör och fd fp-riksdagsman. Så vad är naturligare än att helt enkelt ge er texten här i sin helhet. Fredrika Bremer var ju inte bara författare, utan en viktig liberal influens - även för senare årgångar. En varmt troende kristen, dock ej av överhetskyrkan. Och tidig liberal feminist.
Var så goda! Här är Lindblads text:
Fredrika tog sig upp till Boston ganska tidigt under sin två år långa resa i USA. Hon ville där lära känna Ralph Waldo Emerson och Theodore Parker. Båda mötena, utan angivande av exakta dagar, gjorde stort intryck på henne. Hon beskrev detta i ”Hemmen i den nya världen” som bestod av Fredrikas brev hem till systern. Den boken utkom 1853, först på engelska och sedan på svenska och andra språk. Fredrika bidrog på det sättet att göra Emerson och Parker kända i Europa, och de blev de två första amerikanska tänkare som kom att påverka frihetens och demokratins pionjärer i Europa.
Den norske historikern Halvdan Koht var utrikesminister när Hitler amföll Norge 1940. Han reste sedan till Harvard nära Boston och skrev där ”The American Spirit in Europe” (1949). Koht ansåg att Fredrika gav en ny framryckning av frihetens idéer efter den konservativa reaktionen på revolutionsåret 1848.
Emerson, författare, poet och filosof, blev mycket läst också i Europa. Hans etiska krav ”var sann mot dig själv” blev ju också Ibsens.
Boken Fredrika fick av Parker hade titeln ”A Discourse of Matters Pertaining Religion”. Han hade skrivit den åtta år tidigare då hans tankar ledde till att han utestängdes från många predikstolar. Parker menade att religion finns i människors inre, och att det därför egentligen inte finns behov av kyrkor och präster. Han menade att Kristus var en god människa men inte gudomlig. Han förnekade underverk och ansåg att människor undan för undan skulle kunna skapa bättre religioner.
För Fredrika, kanske att inte göra henne besviken, medger han ändå möjligheten av under. Men då som en kraft inom naturen, ”tagen i stor skala”. Hon sade öppet sina invändningar mot hans kristologi och de hade en del lugn ”controversy”. Några timmar innan hade hon hört en predikan av Parker där han sade att Kristus i historien är ”a modest young man from Gallilea”.
Fredrika menade att Parker var en god människa, men ”som teolog är P. ej stark, och talar ej bra om det högsta och herrligaste i uppenbarelsens läror, ty det förstår han ej. I sin polemik mot den förstenade ortodoxien, den förstenade kyrkan, är han ofta lycklig och sann.”
I boken fortsätter Fredrika: ”Men P. forskar allvarligt och säger ärligt ut sin tanke, och det är alltid en stor förtjänst. Mer kan man näppeligen begära av en menniska. Dertill lärer han vara mycket god, göra mycket godt, och det tror jag av hans varma vackra ögon. Jag tyckte om mannen.”
Parkers bok översattes sedan till svenska under titeln ”En avhandling om religionen”. Man kan tala om en verklig Parker-entusiasm, bland annat hos Agust Strindberg.
Att Fredrika kom att tycka om just Parker är intressant. För tanken att Kristus var människa men inte gud hade några år tidigare förts fram också av den tyske teologen D F Strauss. När Fredrika första gången gav ut något under eget namn så var det ”Morgon-väckter” (1842) som var ett avståndstagande från Strauss, men inte i alla delar. Att en kvinna skrev om teologi väckte dock irritation.
I Sverige lästes först Strauss, sedan Parker, men båda kom i skuggan när Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus!” utkom 1862. Också Rydberg förnekade treenighetsläran och avvisade Kristi gudom.
Sverige hade ännu inte religionsfrihet. Rydbergs ”Den siste atenaren” var en slagkraftig plädering för att religion var den enskildes ensak. Fredrika var mycket positiv till den 27 år yngre Rydberg, och hon övertalade den blivande amerikanske ambassadören W W Thomas att översätta ”Den siste atenaren” till engelska.
Konstigt nog har varken teologer eller litteraturvetare jämfört Fredrikas syn på Strauss, Parker och Rydberg. Jag är bara lekman och vill inte ge mig in på ett så stort ämne. Men nyligen har Rydbergexperten professor Birthe Sjöberg vid Lunds universitet reagerat positivt på en del uppslag jag delgivit henne, så förmodligen gör hon en studie.
Fredrika var varmt troende, men hela hennes budskap låg ljusår från statskyrkans mycket negativa lutherska. Mannen angavs som Guds avbild medan kvinnan stod för synden. Fredrika stod nära pietismen (i USA känd mest förknippad med området kring Boston, där Emerson, Parker och andra vidarevecklade den till vad de kallade ”transcendentalism”) liksom herrnhutismen. I USA visade Fredrika stort intresse för kväkarna i Philadelphia. Överhetskyrkan var inget för henne. Hon stod närmare väckelsefolket, men de svenska frikyrkorna organiserades i huvudsak efter hennes tid.
Theodor Parker avled i tbc under ett besök i Italien. Fredrika såg det i tidningar i Aten på väg hem från sin resa i Mellanöstern. Hon blev mycket ledsen över det beskedet.
Parker ville inte bara att den enskilde själv borde göra en bättre religion än i maktägande kyrkor. Hans syn på människovärdet gjorde honom till tidig och frän motståndare till slaveriet, så i USA minns han mer för det budskapet än sina teologiska tankar. En av Parkers elever blev kompanjon i Abraham Lincolns advokatfirma och bidrog starkt till den blivande presidentens avståndstagande från slaveriet. Lincolns legendariska korta tal vid invigningen av gravplatsen efter slaget vid Gettysburg var påverkat av Parkers tankar (om frihet och en regering ”of the people, by the people, for the people”.
Senare kom det fram att Parker också bidragit ekonomiskt till John Browns våldsaktioner för att befria slavar. När Brown hängdes sade Parker att ”vägen till himlen är lika kort från galgen som från tronen”. Parkers frihetstankar levde vidare in i 1900-talet och inspirerade inte minst Martin Luther King Jr och dennes medborgarrättsrörelse. Att USA en gång skulle få en färgad president är naturligtvis i den andan.
Nog har det känts en smula högtidligt att ha en bok med en dedikation som kan läsas som en tidig önskan att förena amerikanska och europeiska frihetstankar. Tycker nu att det är naturligt att överlämna den till Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier.
Hans Lindblad"
Var så goda! Här är Lindblads text:
"I min bokhylla här i Gävle finns sedan 1995 den
bok Fredrika Bremer (1801-1865) fick när hon mötte den mycket frihetlige
amerikanske teologen Theodore Parker (1810-1860).
Hade hon sedan boken i bagaget under sin två år
långa resa i USA? Och hur hamnade den på ett litet antikvariat i Göteborg, där
jag fann den 146 år senare? Dedikationen är en påminnelse om ett av de sannolikt
första tillfällen då två stora kulturpersonligheter från gamla och nya världen
möttes.
Fredrika tog sig upp till Boston ganska tidigt under sin två år långa resa i USA. Hon ville där lära känna Ralph Waldo Emerson och Theodore Parker. Båda mötena, utan angivande av exakta dagar, gjorde stort intryck på henne. Hon beskrev detta i ”Hemmen i den nya världen” som bestod av Fredrikas brev hem till systern. Den boken utkom 1853, först på engelska och sedan på svenska och andra språk. Fredrika bidrog på det sättet att göra Emerson och Parker kända i Europa, och de blev de två första amerikanska tänkare som kom att påverka frihetens och demokratins pionjärer i Europa.
Den norske historikern Halvdan Koht var utrikesminister när Hitler amföll Norge 1940. Han reste sedan till Harvard nära Boston och skrev där ”The American Spirit in Europe” (1949). Koht ansåg att Fredrika gav en ny framryckning av frihetens idéer efter den konservativa reaktionen på revolutionsåret 1848.
Emerson, författare, poet och filosof, blev mycket läst också i Europa. Hans etiska krav ”var sann mot dig själv” blev ju också Ibsens.
Boken Fredrika fick av Parker hade titeln ”A Discourse of Matters Pertaining Religion”. Han hade skrivit den åtta år tidigare då hans tankar ledde till att han utestängdes från många predikstolar. Parker menade att religion finns i människors inre, och att det därför egentligen inte finns behov av kyrkor och präster. Han menade att Kristus var en god människa men inte gudomlig. Han förnekade underverk och ansåg att människor undan för undan skulle kunna skapa bättre religioner.
För Fredrika, kanske att inte göra henne besviken, medger han ändå möjligheten av under. Men då som en kraft inom naturen, ”tagen i stor skala”. Hon sade öppet sina invändningar mot hans kristologi och de hade en del lugn ”controversy”. Några timmar innan hade hon hört en predikan av Parker där han sade att Kristus i historien är ”a modest young man from Gallilea”.
Fredrika menade att Parker var en god människa, men ”som teolog är P. ej stark, och talar ej bra om det högsta och herrligaste i uppenbarelsens läror, ty det förstår han ej. I sin polemik mot den förstenade ortodoxien, den förstenade kyrkan, är han ofta lycklig och sann.”
I boken fortsätter Fredrika: ”Men P. forskar allvarligt och säger ärligt ut sin tanke, och det är alltid en stor förtjänst. Mer kan man näppeligen begära av en menniska. Dertill lärer han vara mycket god, göra mycket godt, och det tror jag av hans varma vackra ögon. Jag tyckte om mannen.”
Parkers bok översattes sedan till svenska under titeln ”En avhandling om religionen”. Man kan tala om en verklig Parker-entusiasm, bland annat hos Agust Strindberg.
Att Fredrika kom att tycka om just Parker är intressant. För tanken att Kristus var människa men inte gud hade några år tidigare förts fram också av den tyske teologen D F Strauss. När Fredrika första gången gav ut något under eget namn så var det ”Morgon-väckter” (1842) som var ett avståndstagande från Strauss, men inte i alla delar. Att en kvinna skrev om teologi väckte dock irritation.
I Sverige lästes först Strauss, sedan Parker, men båda kom i skuggan när Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus!” utkom 1862. Också Rydberg förnekade treenighetsläran och avvisade Kristi gudom.
Sverige hade ännu inte religionsfrihet. Rydbergs ”Den siste atenaren” var en slagkraftig plädering för att religion var den enskildes ensak. Fredrika var mycket positiv till den 27 år yngre Rydberg, och hon övertalade den blivande amerikanske ambassadören W W Thomas att översätta ”Den siste atenaren” till engelska.
Konstigt nog har varken teologer eller litteraturvetare jämfört Fredrikas syn på Strauss, Parker och Rydberg. Jag är bara lekman och vill inte ge mig in på ett så stort ämne. Men nyligen har Rydbergexperten professor Birthe Sjöberg vid Lunds universitet reagerat positivt på en del uppslag jag delgivit henne, så förmodligen gör hon en studie.
Fredrika var varmt troende, men hela hennes budskap låg ljusår från statskyrkans mycket negativa lutherska. Mannen angavs som Guds avbild medan kvinnan stod för synden. Fredrika stod nära pietismen (i USA känd mest förknippad med området kring Boston, där Emerson, Parker och andra vidarevecklade den till vad de kallade ”transcendentalism”) liksom herrnhutismen. I USA visade Fredrika stort intresse för kväkarna i Philadelphia. Överhetskyrkan var inget för henne. Hon stod närmare väckelsefolket, men de svenska frikyrkorna organiserades i huvudsak efter hennes tid.
Theodor Parker avled i tbc under ett besök i Italien. Fredrika såg det i tidningar i Aten på väg hem från sin resa i Mellanöstern. Hon blev mycket ledsen över det beskedet.
Parker ville inte bara att den enskilde själv borde göra en bättre religion än i maktägande kyrkor. Hans syn på människovärdet gjorde honom till tidig och frän motståndare till slaveriet, så i USA minns han mer för det budskapet än sina teologiska tankar. En av Parkers elever blev kompanjon i Abraham Lincolns advokatfirma och bidrog starkt till den blivande presidentens avståndstagande från slaveriet. Lincolns legendariska korta tal vid invigningen av gravplatsen efter slaget vid Gettysburg var påverkat av Parkers tankar (om frihet och en regering ”of the people, by the people, for the people”.
Senare kom det fram att Parker också bidragit ekonomiskt till John Browns våldsaktioner för att befria slavar. När Brown hängdes sade Parker att ”vägen till himlen är lika kort från galgen som från tronen”. Parkers frihetstankar levde vidare in i 1900-talet och inspirerade inte minst Martin Luther King Jr och dennes medborgarrättsrörelse. Att USA en gång skulle få en färgad president är naturligtvis i den andan.
Nog har det känts en smula högtidligt att ha en bok med en dedikation som kan läsas som en tidig önskan att förena amerikanska och europeiska frihetstankar. Tycker nu att det är naturligt att överlämna den till Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier.
Hans Lindblad"
---
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)