Lärare och jazzmusiker emot rasism och för en human flyktingpolitik

Lärarnas tidning kom idag till min fru, och själv hade jag Orkester-Journalen i posten.

Lärare mot rasism är en devis, och apropå morden i skolan i Trollhättan så konstaterar tidningen torrt att ingen metalldetektor i världen kan stoppa hat och rasism. Och inga vakter heller. Det krävs att förebygga hatet och tryggheten måste öka, och det sker genom att öka toleransen i samhället. Och då måste skolan och lärarna jobba med, förmedla den värdegrund som ligger i människors lika värde. Alla människors lika värde är grundläggande för skolan och samhället. 

Och jag vill mena att det just innebär att varje lärare är emot rasism och flyktingfientlighet, måste vara det. Hur ska de annars kunna fungera som lärare?

Orkester-Journalens ledare har rubriken: Jazzen tar ställning! Förmedlar alltså samma budskap. Att flyktingkatastrofen aktualiserar ställningstagandet emot rasism och för ett humanistisk flyktingmottagande.
Denna öppenhet är rätt så självklar, menar jag, med tanke på jazzens historia och vilka som spelat jazz och hur jazzen hade starka kopplingar till medborgarrättsrörelsen i USA och emot rassegregeringen. Därför är det naturligt att Jazzhjälpen den 29 sept på Fasching och t ex 2-dagarsfestivalen Tape Fest och flera andra arrangemang gjordes för att stödja UNHCR och flyktinghjälp på andra sätt. Refugees Welcome-festen i Piteå och andra liknande arrangemang kan också ses i detta sammanhang; musiker och artister av olika genrer står för öppenhet och tolerans och emot rasism.

Stjärnfria OJ, m a a Lars Werner. Uppdatering okt 2014.

Anrika Orkester-Journalen har avskaffat stjärnorna. Igen. OJ är inte bara anrik utan även världens äldsta jazztidskrift - och Sveriges enda.
Som gammal jazzvän vill jag givetvis att OJ ska leva vidare, jag är ju till stor del uppväxt med den. OJ blev vid sidan av programmen i radion min guide till jazzvärlden. Recensionerna av konserter och av skivor var viktig informationsinhämtning och artiklarna om musiker fördjupade kunskaperna.

Nå, ärligt talat har OJ haft en tillvaro med både upp- och nedgångar innehållsmässigt.
Senaste numret, dvs nr 3 2014 är en illustration till det. Som vanligt under senare år hittar man egna små puffar där OJ säger sig ge 600 sidor om jazz per år. Varmed ska förstås 100 sid i vart och ett av de sex utgåvorna per år.
Då ska noteras att OJ under större delen av sin tillvaro utkom 11-12 ggr/år, om än med varierande sidantal.
Nå, de hundra utlovade sidorna är sen flera år oftast bara ca 80-88, varav cirka 12-15 är skivklubbens. Ändå försvarar redaktionen att olika saker inte finns med, med utrymmesbrist...

Alltnog. Jag gillar OJ, men det är ett slags hat-kärlek. Vill ha mera och bättre material - inte minst för det priset. Och jag saknar de gamla skribenterna. Sådana som Bertil Sundin, Lennart Stenbeck och Lars Werner. Tyvärr alla avlidna.
En artikel om Lars Werner, skriven av brodern Mats,  påminner om detta. Lasse Werner var nog lite för modern för min smak då, när jag först stötte på honom, men onekligen väckte han mitt intresse genom sina initierade och välskrivna artiklar och recensioner. OJ har haft olika betygssystem när det gäller skivrecensioner, men frågan är om inte det som Lars Werner införde var det bästa, det som vägledde läsaren bäst. De baskerförsedda Dizzy-figurerna, med deras olika minspel avspeglande recensentens reaktion för skivan. Stjärnor är tristare... men än tristare är att inte ha någon slags betyg alls. Betyg är svåra att sätta, men ger ändå någon slags vägledning om vad skribenten tycker.  Som det nu är har många skribenter svårt att beskriva både vad de hör och sina reaktioner. Ofta är de för välvilliga, och ibland kanske för försiktiga - både med bu och bä. Det blir så försiktigt och jämntjockt.

Stjärnskribenterna i nutida OJ är det glest mellan, men nog tycker jag att något slags (stjärn)betyg på skivorna vore befogat - och då helst i stil med Lasse Werners Dizzy-figurer.

Dock, en av de skribenter jag uppskattar i OJ på senare tid är Mats Gustafsson. Mycket modern saxofonist. På något sätt påminnande om Lars Werner i sina skriverier.  Tyvärr medverkar han dock inte i varje nummer. När han gör det så visar han genom sina djupdykningar i lite udda gamla vax att han kan sin historia. Och att han vågar skriva så man förstår om han gillar musiken, eller inte. Likt Lasse Werner.

Tillägg efter att ha sett nr 4 (2014).  Sidantalet sjunker ytterligare. Samtidigt som redaktören åter klagar över bristande utrymme för att ursäkta att så få reportage tagits in från sommarens festivaler.
Jag börjar undra om det är värt det höga priset att fortsätta att prenumerera. En gång kallades OJ för Orkeslös-Journalen. Och till och från har det känts så, men jag har hängt kvar. Nu känns det inte lika angeläget. Red menar att ekonomin är stabilare och att nya läsare kommer till.
Men då så, gå upp till utlovat format, engagera fler skribenter.  Gärna sådana som kan något om den musik de skriver om. Hänvisa inte läsarna av pappers-OJ att läsa på nätet.  Jag tror faktiskt att vi haft OJ för att kunna hålla den i handen - och faktiskt spara den. Inte vill vi bli hänvisade till internet för att få artiklar, reportage och recensioner. Visst kan en del publiceras snabbare på nätet, men vi vill ha det i papperstidningen också.  Och för mycket på nätet gör att folk struntar i att prenumerera....
Och ta tillbaka stjärnorna. Och låt recensenterna förklara varför de gett skivan det antal stjärnor de gett. Idag är recensionerna ofta rätt så torftiga och intetsägande.

Jag vill ha en OJ med både bredd och kvalitet, som väcker nyfikenhet och ger kunskap.  Till en rimlig kostnad.  Dagens OJ motsvarar inte alls dessa mina krav. Tyvärr.

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Är vinyl nostalgi bara?

Dessa rader kan ses som en uppföljning till föregående bloggpost.

Skrev där om att vinylskivor finns att köpa via Ginza. Vill därför betona att vinyl numera finner alltfler köpare. Ett tecken på det är att världens äldsta och ännu levande (om än med knackig ekonomi) jazztidskrift OJ, dvs Orkester-Journalen, senast i nr 2 för iår hade en krönika, som avses återkomma, om (jazz)musik på vinyl. Jag kan hålla med om de flesta positiva omdömen som där ges om vinyl som ett överlägset medium för musik. Och att CD:s överlägsenhet betr kvalitet är betydligt överdriven. Liksom givetvis att den ljudkvalitet som man kan få genom nedladdningar är mycket sämre - förutom att totalupplevelsen via internet oftast är mindre än via en skiva, vare sig den är en CD eller en vinylskiva.

Problemet med vinyl är "bara" det att vinylskivor lätt blir repade eller skadade på annat sätt. Vilket är förargerligt. Och att de idag är dyrare. I allt annat är de överlägsna.

Det är inte heller så att vinylutgåvor bara består av återutgivningar, nej fler och fler musiker föredrar att ge ut ny musik på vinyl. Och skribenten i OJ om vinyl är Mats Gustfsson, en känd musiker i vad som kan kallas "free form"-traditionen...

Alltså, leta fram och spela era gamla vinylskivor, köp och läs Orkester-Journalen. Och hittar ni något nytt på vinyl som passar, köp det. Det är inte fråga om bara nostalgi, det är fråga om bra musik av hög kvalitet.

Och nu reklam, oj

Orkester-Journalens nummer 4 för i år har utkommit. Numera kommer den 6 ggr/år efter att sedan 50-talet utkommit med 11 nr/år.

Att OJ numera är inne på sitt 84:e år betyder att den faktiskt har kvar livskraft, trots åldern.

Man kan konstatera att OJ också blivit allt mera slängd på att använda internet, inte illa av en åttiofyraåring! I pappersupplagan så ser man att gammalt och nytt blandas tämligen väl. Med en övervikt för det "moderna" i vid mening. OJ har alltid haft snygga bilder av utmärkta fotografer. Av webbsidan framgår t ex att SJR (Svenska JazzRiksförbundet) fått en ny förbundssekreterare, att Zetterlunden (till Monica Zetterlunds minne) återinvigts och att Abbey Lincoln avlidit. Detta bara som exempel på nyhetsnotiser som finns på webben.

Abbey Lincoln blev 80 år, och var en skarpt profilerad, vacker och välljudande sångerska som också lyfte fram medborgarrättsfrågorna i sina sånger och framträdanden, med nerv och utan att smickra lyssnaren. Nu måste jag plocka fram en del av hennes inspelningar från 60- och 70-talet, men även senare. Tex Freedom day.

Det är ju ingen tvekan om att jazzen blivit mycket smal vad gäller publiken, en utveckling som startade med att rocken tog över den stora publiken runt 1960. Men musikaliskt är den bredare än någonsin! Och jazzens tidiga frontfigurer (Armstrong, Ellington, Parker etc) har haft ett inflytande och påverkan på all musik som knappast kan överskattas!

Orkester-Journalen började som ett anspråkslöst blad främst för musiker, därav namnet. Upplagemässigt har det varit stora variationer och en tid var det nära att ägaren tillika redaktören skulle tvingas lägga ner tidskriften. Och - ärligt talat - den hade perioder då den inte kändes så angelägen ens för inbitna jazzvänner. Den överlevde, men senare betonades initialerna OJ starkt och det fullständiga namnet tonades ner. Det kanske kändes mossigt och icke nog lockande för att nå läsare som inte visste historien. Sedan några år lyfts det ursprungliga namnet fram igen - med ett typsnitt som minner om gamla tider.

Detta nummer lyfter förstås fram referat av ett urval av sommarens jazzfestivaler och som vanligt finns en fyllig avdelning med skivrecensioner. Live jazz liksom skivor är ju de viktiga upplevelsekällorna för varje jazzvän.

Förhoppningsvis så kan Orkester-Journalen fortsätta att locka läsare, även av yngre årgång. Det är den faktiskt värd!

OJ, Molde och nostalgi.

Jag bläddrar i nya numret av OJ, Orkester-Journalen. Världens äldsta jazztidskrift. Japp, gamla OJ lever än, och ser ut som vilket modernt månadsmagasin som helst. Snygg layout alltså, men med ett något annorlunda innehåll. Ser att Bibben Fagerström ännu en gång skriver om jazzfestivalen i Molde, Norge. Och att han gör det för 45:e året i följd!

Vilket underbart liv den mannen måste ha haft! Moldefestivalen besökte jag som yngling i mitten av 60-talet några ggr. Av olika skäl inte därefter, tyvärr. Men har alltid längtat tillbaka. Vilka fantastiska musiker som alltid spelar där! Och vilken fin liten idyllisk stad! Enda felet är att det är i dyra Norge, och dessutom väldigt krokigt att ta sig dit.

Festivalen fyllde 50 i somras! Visst, jag fylls av nostalgiska känslor och skulle verkligen vilja få uppleva den en gång till. Fastän, då måste jag väl vinna på lotto först, eller att någon annan står för räkningen...

Visar bilder av ett par av de fantastiska musiker jag upplevde på plats i Molde. Multiinstrumentalisten och vulkanen Roland Kirk. Och Ben Webster, en bitsk och besvärlig herre men en musiker med sammetslen ton i sin sax, med samma komp (Alex Riel dr, Kenny Drew p, Niels-Henning Örsted-Pedersen b) på bilden som det jag hörde med honom i Molde. Ja, jösses, jag stod ju och nästan trängdes med Webster i Alexandrakällaren, minns jag rätt var det när Roland Kirk spelade där.

Bertil Sundin

Det är inte så trevligt att läsa dödsnotiser. Häromdagen råkade jag läsa att Bertil Sundin är död. I nekrologen stod mest att läsa om hans gärning som musikpedagog. Och det är väl OK. Face to face har jag bara mött honom en gång. Det var när jag för snart en mansålder sedan blev intervjuad för radion av honom när jag valts till ordförande för Svenska JazzRiksförbundet, SJR.

Däremot har jag sett honom nu och då vid jazzkonserter och framför allt som skribent i Orkester-Journalen. Bertil gjorde några bandprogram för SJR. Man sysslade med sådant på den tiden. Det var folkbildning i ett ämne som inte var speciellt känt bland en större allmänhet. Inte gavs det ut många jazzskivor heller och i radion var det, då som nu, mest ytterst lättviktig musik som spelades.

I förteckningen till bandprogrammen, som medlemmarna kunde låna, presenterade vi honom som fil lic. Det gillade han inte. Fina titlar var inte något för honom. Dock blev han sedermera professor också.

Redan 1956 började han skriva om jazz i Orkester-Journalen, världens äldsta jazztidskrift, och det höll han på med intill i fjol. Med tiden lärde man sig att det Bertil Sundin skrev, det kunde man lita på. Han kunskap var enorm och han omdöme var osvikligt riktigt. Och han var flitig, i varje nummer var det alltid några av hans skivrecensioner, ofta även större artiklar. Under 40 år gjorde han också en mängd utomordentligt värdefulla jazzprogram i radion.
Bertil Sundin blev 85 år gammal.