Lite musikprat, Louis och annat blandat

Tiden lider, och jag med den. Men tänkte skriva några rader, och det blir med avstamp i att jag häromdagen snubblade (när jag letade runt lite på internet) över en för mig dittills okänd inspelning av Louis Armstrong - jazzgiganten som är den mest inflytelserika musikern som format vår tids musik, snart sagt av alla kategorier, sedan hundra år tillbaka. Inte bara jazzmusiken och all musik som är i närheten av den, utan också  givetvis alla slags populärmusik och den s.k.  västerländska noterade musiken. Nog om detta.

Den inspelning jag hittade var hans version av "The Dummy Song", uppenbarligen gjord under trettiotalet då han omgavs av sitt storband. Den återfann jag i en av dessa oändliga 10-cd-paket som ägnas Louis Armstrong. Jag har flera sådan samlingar, där många av låtarna förekommer flera gånger, ibland i olika versioner, men jag har aldrig sett just denna låt vare i mina samlingar eller i andra sammanhang. Men där fanns den i alla fall.
Inget märkvärdigt musikstycke, inte alls. Men det ÄR Louis Armstrong, med både vokal och glimrande trumpetspel. Inte omistlig musik, men tack vare Louis insats blir det ändå en  liten godbit. Satchmo kunde ju lyfta det mesta flera klasser upp, även av det som egentligen var rätt enkla "schlager".  Jag letade fram den låten, med Louis på Youtube, den hade "bara" avlyssnats 120 000ggr på Youtube.

Lite lustigt är det också att jag, bara dan efter, råkar ramla på en del vinyl (dvs både LPn och EPn) med diverse skiftande innehåll.
När jag skriver dessa rader hör jag en LP med Merit Hemmingsons "Bergtagen" och Folkmusikgruppen. En fantastisk musiker, Merit, som oftast levt och verkat i ett gränsland mellan folkmusik och jazzmusik. Och stor i båda genrerna. Det ÄR folkmusik på skivan, men den skulle inte låta som den gör om inte jazzen (och Louis Armstrong). funnits. På omslaget ser vi blonda Merit klädd i samedräkt. Och gruppen spelar gånglåtar, polskor,  brudmarscher och skänklåtar och visor. Och en fäbopsalm.  Vilken härlig musikalisk häxbrygd.

Men jag hittade också ännu en liten skiva, en EP-singel med tidigare för mig okända Armstronginspelningar. Låtarna: "Wilkommen" och "Rosie" på Decca-etiketten.  Wilkommen från "Cabaret" och Rosie från en film med samma namn. Ingen märkvärdig musik, även om Wilkommen har ett visst schlagertycke. En uppenbarligen tysk orkester (plus lite kör) ger inramningen till Louis. Och han lyfter det förstås både med härlig sång och fint trumpetspel. Jag förmodare ett det hela inspelades någon gång under 50-talet och i och för tysk marknad.

I akivpacken fanns också lite Robban, lite Doris Day, en fin LP med Duke Ellington, en del Gösta Linderholm, som sångare, en del Tom Jones, Anita Lindblom och Siw Malmqvist. Josh White och Jerry Lee Lewis. Och lite till. Tyngdpunkt på 50-tal, i något olika genrer, men rätt bra det mesta i sitt slag. Allt  har jag förstå  inte hunnit lyssna på- Och något har jag i gamla, egna, rätt slitna exemplar.

Bra musik är livgivande, stimulerande. Dålig musik är förfärligt...

PS. Bör kanske nämna att det också  blivit en smula levande musik senaste  veckorna. Under PDOL hårt svängande ROXY storband, och några  kvällar senare en enkel liten sitting i Badhusparken i Piteå med likaså hårdsvängande Mickes Combo. Svänga kan det både med stor orkester och många blås och med en kvartett med dragspel ståbas trummor och gitarr. I båda fallen sång  också och blandat med lite lugnare låtar. I det senare fallet med både Taube, Cornelis - och en Armstrongversion (med vokal av trummisen) av What a Wonderful World….  
DS.

Bild ovan, Avspänd Louis i sitt hem (som han "fick" på gamla dagar, och som numera är Museum över honom och hans liv och musik.)

Bilden tv nedan. Mickes Combo, Badhusparken Piteå 2019

Janne Carlsson, så mycket mera än "Loffe"

Janne Carlssons död uppmärksammas stort i etermedia, och i viss mån även i rikspressen. Och inget fel i det, även om det inte brukar vara så när ens mycket framstående jazzmusiker avlider. Det som stör mig är inte omfattningen av uppmärksammandet. Nej, det är den fokusering som media, i vart fall genast, lade på hans skådespeleri i några lättviktiga komedier.
För mig var Janne Carlsson först och främst jazzmusiker, och en lysande jazztrumslagare. Men visst gjorde han en del bra skådespelarinsatser. Också. Men med Johan Croneman i DN måste jag säga att "Repmånad" och "Göta kanal" inte var det bästa han gjorde, och inte det han bör kommas ihåg för.

Jag följde Janne Carlsson från den tid han spelade med den tidens främsta utövare av jazzmusik. Jag hörde honom live redan I Bollnäs när han spelade vid en Jazz&poetry-konsert på folkhögskolan där. Senare då och då i Stockholm. Han var en mycket seriös musiker och människa, även om han hade humor. Han var en av de viktigaste musikerna i gruppen kring Lars Werner (p) och Christer Boustedt (sax). Noterbart är att en hel del av musiken som "Lasse Werner och han vänner" hade mycket av teatrala inslag. Vilket var en nyhet i svenska sammanhang. Han spelade också bl a med sådana som Bernt Rosengren (ts)  och Kurt Lindgren (b). Att han också var konstnär bör nämnas.

Om Janne Carlsson och hans tid som jazzmusiker, och faktiskt begynnande skådespelare, hittar man i Mats Werners bok "Lasse Werner Lycklig skit - Den svenska jazzens gossen Ruda" (Gidlunds förlag).
Värme, folklighet kombinerad med integritet är ord som bra beskriver Janne Carlsson.

Jazzen släppte han väl aldrig, men jazzen utvecklades vidare, och hans allt glesare jazzframträdanden blev i mera mainstream utförande. Som skådespelare - i icke-jazzsammanhang - gjorde han en bra insats som "Loffe" i "Någonstans i Sverige", som gjorde honom känd för en bredare publik. Viktiga och fina rolltolkningar gjorde han också i t ex Stig Claessons  ”Vem älskar Yngve Frej" (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, vilket Croneman nämner.  Men sådant som Repmånad och Göta-kanalfilmerna är lättviktigt gods.

Jag sörjer faktiskt Janne Carlsson, han var en viktig musiker som var en del av min ungdom.

Läs gärna om Janne Carlsson i boken om Lasse Werner, och lägg på några vinyler där Janne Carlsson är med på trummorna. 

"Hjärta av Jazz" gav smak på Lövestam

Jag fick boken "Hjärta av jazz - likaså en enda gång du möter, just den vän du behöver" av Sara Lövestam, helt nyligen av min dotter. Det blev en positiv överraskning. Jag läser tidvis mycket, av skilda slag, men blir sällan speciellt tagen av det dagens unga författare skriver. De verkar väldigt perspektivlösa, självcentrerade just på ungdomars liv just nu, historielösa och med föga förståelse för annat än det de själva upplevt.

Efter att ha läst Lövestams bok, som utkom 2013 "redan", så googlade jag lite på henne och hittade bl a dessa rader i Wikipedia. Jag citerar ur inledningen.
"Sara Lövestam, född 1980, svensk författare. Lövestam lärde sig skriva redan som treåring och fick sin första publicering vid åtta års ålder då hennes dikt om miljöförstöring publicerades i Östersunds-Posten. Det var tidigt hennes mål att bli romanförfattare, och hon hade flera bokmanus i bagaget när hon 2009 vann Piratförlagets manustävling Bok-SM 2009 med manuset till vad som blev debutromanen Udda.

Lövestam rör sig mellan olika genrer och skriver både för vuxna och ungdomar, historiska romaner, relationsromaner och även en spänningsserie i fyra delar om den papperslösa detektiven Kouplan. Den första delen vann hösten 2015 Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalromansdebut. Hennes romaner skildrar ofta möten mellan människor med olika öden och perspektiv, men också, vilket syns tydligast i Tillbaka till henne (2012) och Hjärta av jazz (2013), kopplingen mellan nutid och historia. Udda nominerades till priset Årets bok vid Gaygalan 2010."   
En pikant upplysning är att hennes två första levnadsår tillbringade hon i Knutby. 

Jag har bara läst just "Hjärta av jazz". Har bara sett hennes namn tidigare och minns en svalt positiv recension av den i Orkester-Journalen. Det var allt. Men jag vet ju att den dotter som gav mig boken, hon läser rätt mycket, så när hon ger mig en bok är den värd att läsa. Min dotter är i samma generation som Sara Lövestam. Både författaren och de två huvudpersonerna är såväl språkligt som musikaliskt inspirerade av Povel Ramel. 

Jag ser också att "Bokmalen" skriver detta om boken: "Det är på samma gång en fin berättelse om vänskap och tragisk historia om utanförskap som skär i hjärtat. Ändå har jag ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet när jag vänder sista bladet."  
Så känner jag också.
Till det vill jag lägga att språket är bra. Berättelsen är inkännande, medkännande för romanfigurerna och deras öden, speciellt för huvudpersonerna, men med några penseldrag som ger relief och djup också åt andra. Så skildrar hon fint mötet mellan två väldigt olika perioder i Sverige, en högstadieflicka i nutid och en ung jazzmusiker i 40-talet, huvudsakligen under WW2. Två personer som möts, av en slump i nutid kring kärleken till musiken, dvs jazzmusiken. Och kring både hans och hennes kamp, deras svårigheter och i en själarnas sympati. Där både den nu gamle jazzmusikerns trattgrammofon och stenkakor får plats tillsammans med flickans el-bas, mp3-spelare och mobiltelefon. Det är således också en historia om klassmotsättningar, åldersskillnader (den unge jazzmusiker blir kär i en äldre jazzböna, och mellan honom och el-bastjejen skiljer sådär sjuttio år), om mobbning,  både nu och då och på och utom nätet. Och om demens. Om omgivningens oförståelse, nu som då, för de som är lite annorlunda eller som förefaller annorlunda än "alla andra".   Plus fina miljöskildringar av Stockholm under det tidiga fyrtiotalet. Liksom dagens "liv" som knapptryckare. 

Ja, jag gillar boken, och jag blir nyfiken på Saras skrivande. Hon verkar ju gilla att ta upp mycket olika ämnen och testa olika genrer - och att koppla sina historier till gamla tider, ha perspektiv och sätta ihop rörande historier.  Och hon har språkglädje.

I ett avseende så har jag en liten anmärkning på författarens skildring av hur den gamle jazzmusikern lever på ålderdomshemmet. Jag tror nog att han behållit sin gamla trattgrammofon, men han hade tämligen säkert följt med tiden såpass att han någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal skaffat sig en enkel skivspelare för vinylskivor med 45 och 33 varvshastighet. För han hade självfallet fortsatt att köpa jazzskivor även efter stenkakeepokens slut. Däremot är det möjligt att han inte gått över till CD...

"Gamlingar" spelade fri jazz med ca 50 år på nacken

Måste skriva några rader för att rensa hjärnan från dagens otrevlig och deprimerande händelser med rasism, främlingsfientlighet, ovärdiga och snåla behandling av flyktingar etc. Skriva om något annat än detta elände.

Som detta. Var och lyssnade på jazz i lördags em. På Krokodil i Piteå. Med fru och tioårig son. Själv är jag ingen ungdom dock, men kände mig absolut inte äldst bland jazzlyssnarna. Inget fel med att moget folk gillar och lyssnar på jazz, men nog vore det trevligt om fler yngre hade förstånd att uppleva hur skön och spännande den musiken kan vara.

De som spelade var Staffan Öbergs Nonett, ett Umeågäng där sådär hälften var gråhåriga veteraner och hälften lite yngre, dvs någonstans i  (yngre el äldre) medelåldern. Och veteranerna var ju ofta lierade med Lars Lystedts grupp på den tid det begav sig.

Och musiken led inte av några ålderskrämpor. "Trots" att både Staffan Öberg (barytonsax), Sten Öberg (trummor) och Lars-Göran Ulander (altsax) är gråhårsmän. Fastän jag vet ju att ålder inte brukar spela någon roll för jazzmusiker. Får de bara leva och ha hälsan så håller de glatt på till både 80 och 90 år, eller mer (Eubie Blake p, Benny Waters, as,  Kid Thomas Valentine tp).

Det här gänget spelar i det som brukar etiketteras som hard-bop, budskapsjazz eller rätt och slätt modern jazz, som den skapades och lät på sent femtiotal och sextiotal. Och det var det som spelades. Nu lider jag själv av ålderskrämpan försämrad hörsel, vilket gjorde att jag inte uppfattade speciellt mycket av mellansnacket och namnen på låtarna. Nog för att jag hört (och har på skiva) de kompositioner de spelade, men att komma ihåg och placera rätt titel på musiken är inte alltid så lätt.

Ett exempel. Sista numret, före extranumret, där uppfattade jag att de skulle vara välkända "Moanin". Och med lite god vilja kunde man nog hitta en del som påminde om den låten. Men inte mycket.
Låten spelades med ett mycket fritt förhållningssätt. Redan introduktionen, helt oackompanjerad, av Staffan Ö på barytonsax var en upplevelse i härlig "frijazz" av bästa slag. Ja, jag upplevde den som friare än mycket av det som kallades "freejazz" på 60-talet.  Och både följande ensemblespel och solon hade samma sköna förhållningssätt. Det var bra, det var svängigt, det var fritt (på rätt sätt), opretentiöst och musikerna trivdes, det både syntes och hördes. Det led inte av verka konstruerat för att just låta fritt eller modernt, tvärtom, det flöt naturligt och härligt.

Sammalunda kan jag säga om de långa avsnitt som bestod av kärleksfulla tolkningar av Charles Mingus (fri, modern - och samtidigt rotad i jazztraditionen och dess grunder) musik. Jag tycket mig känna igen Boogie Stop Shuffle, Lesterhyllningen Goodbye Pork Pie Hat, Fables of Faubes t ex. I vart fall fick det mig att lyssna igenom tre av mina LP-skivor med Mingus. Skulle gärna vilja lyssna de andra (25+) Mingus-LP-na också så snart som möjligt, Plus några av de CDn jag har med Mingus.
Summa summarum. Skön musik, frisk och fräsch - och som gav stimulans att plocka fram en del "gamla godingar", som inte heller de är det minsta daterade eller dammiga.

Jo, jag kan ju tillägga att givetvis spelade orkestern, notetten, bra, (utom den första minuten, då det inte stämde bra, kändes konstigt, men sen funkade det helt OK). Och fina solon både av "gamlingarna" och t ex av betydligt yngre trumpetaren Eva Henriksson.  Och jo, Ellington-låten I got it Bad, var också skön att lyssna på. Och rätt respektlöst (på rätt sätt) tolkad.

Ska jag lägga in en anmärkning? OK. Nog vore det bra om presentationerna, talet, gick att uppfatta. Dels att man mera konsekvent använde mikrofon, dels att man talade tydligare och aningen högre. Var inte blyga. Det vore trevligt att höra både namn och titlar bättre. Så man kan hänga upp upplevelsen på något.

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet

Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Ginza och skivnostalgi

Råkar kolla in lite på Ginzas hemsida. Lite blev mer än bara "lite".
Ginza startade redan 1968 och växte snabbt och är sedan decennier ett av de största postorderföretagen på internet i Sverige. Jag minns dock ännu de enkla stencilblad som de gav ut i början. I stort sett så har faktiskt Ginza varit min huvudleverantör av inspelad musik, allt från början och intill nu. Jag köpte skivor före Ginza också, och till och från har jag parallellt haft andra inköpskällor som varit specialicerade på min musik: jazzmusiken.



En snabb koll visar att idag har Ginza ändå runt tiotusen (!) olika jazzskivor i sin katalog. OK, många kräver lite leveranstid, men nog verkar det vara i princip vad som kan finns på marknaden... Ändå är inte jazzen den genre som säljer mest hos Ginza, tvärtom. Dock kan konstateras att hos Ginza finns mängder av våldsamt billiga samlingsskivor och boxar av jazzens stora. Detta sagt till upplysning för den som saknar några nummer av sina favoriter, eller spelat sönder vinylutgåvorna.
Apropå vinyl så noterar jag med nostalgiska känslor att vinyl är på framgång igen. Inte med stora steg, men ändå... Fortfarande är det på vinyl som de mesta av min musik finns. Idag lagerför Ginza 419 vinylskivor, LP med jazzmusik. Det låter väl inte så mycket, men är ett rätt sparsmakat urval för de musikvänner som vill ha högsta ljudkvalitet. Och dyra är de...



En Ray Charles-vinylLP, The Genius sings the Blues", kostar 199 kr.

En box med tio CD fyllda med härlig jazz från JATP-konserter går på totalt 99 kr. Med giganter som Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Billie Holiday, Charlie Parker m fl.
Ännu ett exempel är att på Ginza kan man hitta flera boxar med 10 CD, eller fler, med Louis Armstrongs odödliga musik för runt hundralappen. Med gott ljud. Ja, faktiskt, ibland undrar jag hur inspelningar gjorda på 20-30-talen kan ha så bra ljud, i moderna utgåvor, att de ligger på minst samma nivå som dagens kan ljudtekniker kan åstadkomma.

Ett telefonsamtal

De flesta telefonsamtal är "rutin". Men visst kan de också vara väldigt intressanta, och sätta igång tankeverksamheten. Även minnet.
Nu är det väl så att telefonerandet, i vart fall via den s.k. fasta telefonin minskat kraftigt. I stället har mobilsamtalen ökat, men även e-mailandet har tagit över en del från telefonen, liksom mailen tagit över de gamla hederliga breven på papper, befordrade av Posten. Internet och sociala medier har tagit över. Och det gäller även sådant som tidigare stod att läsa i papperstidningarna.

Det som föranleder dessa reflexioner är ett samtal jag fick idag. Från en för mig okänd person, som tackade för ett antal konsertrecensioner jag skrev för sådär ett 20-tal år sedan. Just åren 1988-95 var jag väldigt aktiv som frilansskribent, främst i musik och andra kulturella ämnen. Både i (lokal/regional) dagspress, men även i annan press.

Personen som ringde var fadern till en då ung jazzmusiker, vid namn Jonaas Wall, som studerade vid Musikhögskolan i Piteå och som under sina studieår i Piteå även gjorde ett antal konserter, som jag recenserade. Det visade sig att både Jonas Wall och hans studie- och spelkamrater, vilkas namn jag i de flesta fall väl kommer ihåg, har fortsatt som musiker med god framgång musikaliskt.

Visst är det trevligt att få beröm för artiklar man skrev för ett par decennier sedan. Pappan ifråga hade först nu sett dem via sin son och gladde sig åt att de faktiskt behandlade ett ämne som jazzmusik, numera nästan utraderat i svensk press i vart för seriös behandling. Dessutom så gladde det honom att mina recensioner behandlande musiken. Dagens "musikskriverier", inte minst då popmusiken, handlar nästan uteslutande om kringaktiviteter och artisternas liv som "kändisar". Jag kunde bara instämma, för så är det ju.

Den seriösa - och därmed mest intressanta - journalistiken har fått ge vika för ett kändisskrivande av kvällstidningskaraktär. Skrivande som möjligen kan reta nyfikenheten på artisters liv i "kändis"-version, en inte ger en gnutta information om musiken i sig. Visst är det trist? Och varför är det så?

Sådana tankar väcktes av dagens oväntade telefonsamtal. Och jag minns även fler av de (tacksamma) samtal jag fick då och då under min mest aktiva som musik- och kulturskribent.

Och nu reklam, oj

Orkester-Journalens nummer 4 för i år har utkommit. Numera kommer den 6 ggr/år efter att sedan 50-talet utkommit med 11 nr/år.

Att OJ numera är inne på sitt 84:e år betyder att den faktiskt har kvar livskraft, trots åldern.

Man kan konstatera att OJ också blivit allt mera slängd på att använda internet, inte illa av en åttiofyraåring! I pappersupplagan så ser man att gammalt och nytt blandas tämligen väl. Med en övervikt för det "moderna" i vid mening. OJ har alltid haft snygga bilder av utmärkta fotografer. Av webbsidan framgår t ex att SJR (Svenska JazzRiksförbundet) fått en ny förbundssekreterare, att Zetterlunden (till Monica Zetterlunds minne) återinvigts och att Abbey Lincoln avlidit. Detta bara som exempel på nyhetsnotiser som finns på webben.

Abbey Lincoln blev 80 år, och var en skarpt profilerad, vacker och välljudande sångerska som också lyfte fram medborgarrättsfrågorna i sina sånger och framträdanden, med nerv och utan att smickra lyssnaren. Nu måste jag plocka fram en del av hennes inspelningar från 60- och 70-talet, men även senare. Tex Freedom day.

Det är ju ingen tvekan om att jazzen blivit mycket smal vad gäller publiken, en utveckling som startade med att rocken tog över den stora publiken runt 1960. Men musikaliskt är den bredare än någonsin! Och jazzens tidiga frontfigurer (Armstrong, Ellington, Parker etc) har haft ett inflytande och påverkan på all musik som knappast kan överskattas!

Orkester-Journalen började som ett anspråkslöst blad främst för musiker, därav namnet. Upplagemässigt har det varit stora variationer och en tid var det nära att ägaren tillika redaktören skulle tvingas lägga ner tidskriften. Och - ärligt talat - den hade perioder då den inte kändes så angelägen ens för inbitna jazzvänner. Den överlevde, men senare betonades initialerna OJ starkt och det fullständiga namnet tonades ner. Det kanske kändes mossigt och icke nog lockande för att nå läsare som inte visste historien. Sedan några år lyfts det ursprungliga namnet fram igen - med ett typsnitt som minner om gamla tider.

Detta nummer lyfter förstås fram referat av ett urval av sommarens jazzfestivaler och som vanligt finns en fyllig avdelning med skivrecensioner. Live jazz liksom skivor är ju de viktiga upplevelsekällorna för varje jazzvän.

Förhoppningsvis så kan Orkester-Journalen fortsätta att locka läsare, även av yngre årgång. Det är den faktiskt värd!