Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson, Ljungskile

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.

Vad viktigast; att vare emot något eller för något?

Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!

Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.

"Borgerlig" och blockpolitik

Borgerlig, borgarna.

Det är ord som är bra och bekväma att användas av dels sossarna, dels av moderaterna (såväl gamla som nya), för att peka ut fienden och att det bara är två partier som räknas. Båda dessa sidor vill med att använda "borgarna" säga att t ex fp och c är små krusiduller utan värde, och obehövliga.

Skrämmande!

I mina ögon/öron är det enda (egentligen) som förenar de icke-socialistiska partierna just det att de inte är socialistiska! I vart fall fanns det ett konservativt parti (högern/moderaterna) och ett socialliberalt parti (fp) med klart skilda och delvis väldigt motstridiga mål och åsikter. Och så fanns bondeförbundet, med ideologin Gunnar Hedlund.

Jag vet att Bertil Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig, och att han föredrog ordet "icke-socialistisk", men att han ville gärna se ett mindre klumpigt och ohanterligt ord. Men något sådant har aldrig sett dagens ljus.

Ordet borgerlig är ett sätt att med språket tvinga fram blockpolitik. Vilket jag som socialliberal stark ogillar.

Jag menar att vi som liberaler (vilket för mig är detsamma som socialliberaler, då det var det som var fp´s linje fram till sekelskiftet) ska välja samarbetspartner och fiender allt efter vad som är de aktuella sakfrågorna. Så gjorde fp och dess föregångare tidigare.

Varför inte nu? Varför låter fp´s ledning sig inordnas som ett "borgerligt" parti???????????????????? Då är fp ju bara ett annex till högerpartiet moderaterna. Skam!

Jag har, under de 50 år jag var folkpartist, till snart sagt varje partiledare (i vart fall från Helén och t o m Leijonborg) framfört detta och sagt att de inte ska kalla sig borgerliga. Alla har hållit med mig i sak, men tycker det ändå är ett "praktiskt" ord. (Bengt W var väl den som kände sig mest obekväm med det.)

Men så har det blivit som det blivit också. Inte bra alls. Blockpolitiken är förödande för demokratin och valfriheten. Det finns inte bara ett par sätt att se på tillvaron, samhället.

Alla måste få komma fram, sedan får politikerna samarbeta för att hitta vägar att kompromissa sig fram till det som är mesta naturligt utifrån valresultatet. Inte att göra upp i förväg.

Av vem, och hur valet tolkas,är viktigt.

På DN-debatt idag diskuterar Markus Uvell, direktör för Timbro, näringslivets tankesmedja,  att hur valet tolkas är lika viktig som hur det blir.

Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.

Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?

Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.

Det är både märkligt och olyckligt. Vad gäller invandringspolitiken lär SD:s inflytande även framöver vara obefintligt. Sedan de kom in i riksdagen har det svenska regelverket tvärtom liberaliserats ytterligare. Däremot är SD tillräckligt stort för att kunna påverka viktiga beslut i andra sakfrågor, och allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i höstens val.

I dag är SD:s politik vid sidan om invandringsfientligheten en kombination av värdekonservatism och gammaldags S-politik. Vilken av dessa strömningar som framöver dominerar respektive område kommer att påverka såväl vilken politik som får majoritet i riksdagen som de parlamentariska förutsättningarna för att bilda regering.

Erfarenheten från andra europeiska länder är att partier av SD:s typ över tid tenderar att bli allt mer borgerliga, men SD kan inte utan vidare jämföras med sina europeiska systerpartier, så framtiden är svår att förutsäga."

Det är en intressant diskussion. Speciellt om den ses utifrån tolkningar för övriga partier.  Ex-vis jämfört med hur han ser på miljöpartiet. Som han menar spelar bort sina kort genom att gå från den mittposition det haft en tid till att mer el mindre låsa sig till att vara ett "vänsterparti" som bara kan samarbeta med s+v.  Vilket jag kan instämma i. Miljöpartiet har ju onekligen (haft) många inslag i sin politik som skulle trivas bra i ett samarbete med t ex fp, c och även s, men knappast med v. Spelar man bort det så kan man knappast bli något slag vågmästare med inflytande i en oklar majoritetssituation.  Vilket dock ett betr invandringspolitiken neutraliserat sd (vilket ju är en förutsättning!) skulle kunna göra, men osäkert åt vilket håll.  SD är ju i övriga frågor en mix av konservativa och gammelsossiga åsikter.

 Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.

Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.

För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig",  som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.

Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.

Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Lästips: Back to basics, uppmaning till fp

Snubblade inte på denna artikel förrän nu. Det är en artikel av Birgitta Ohlsson ,(fp) och EU-minister, i Liberal Debatts senaste nummer. Jag är smått förvånad över att Birgitta står ut med att kämpa för sin i grunden socialliberala grundsyn i det folkparti som mixat sin högeranpassning med en allmänt principlös pragmatism. Men det är ju skönt att hon ändå gör det.

Artikeln har rubriken Back to basics, folkpartiet. Hon inleder sin analys med att säga att liberalismen antingen är sönderkramad, feltolkad och lite solkad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.

Hon beskriver valrörelsen och ger i förbifarten en känga åt de som talar om "borgerlighetens" behov av en berättelse om framtiden.
"Liberalismen (däremot) saknar inte alls någon berättelse, utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism."

Och hon påpekar "Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom."

Det är inte utan att jag ser likheter med det jag skrev häromdagen, om behovet av att tvätta rent det liberala begreppet.

Back to basics, liberaler!

Utsatt borgerlighet??? Ideologisk förvirring!

Nog för att de svenska riksdagspartierna verkar djupt drabbade av ideologisk förvirring, av avideologisering, men dagens DN-debattartikel av näringslivslobbyns organ för att bekämpa socialdemokratin, Timbro, är ändå ett rätt ovanligt tydligt tecken på detta. I vart fall vad gäller alliansens partier.

Den som undertecknad artikeln är Markus Uvell, ny VD för Timbro, och rubriken lyder: "Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge".

Det är uppenbart att denne Uvell vill ha ett samhälle som helt präglas av "borgerliga" värderingar. Detta utan att han på något vettigt sätt definierar "borgerlig"! Och det vill han ska ske genom att alliansen ska samarbeta djupare och bredare.
Jag konstaterar att samarbetet mellan oppositionens partier ledde till valförlust för dem, och nu bryts det för att partierna ska se över sin självbild och söka finna sina identiteter.

Uvell har rätt i att "borgerligheten" lever i ett idémässigt vacuum. Vilket tydligen ska avhjälpas genom att moderaterna fortsätter sin diversehandel utan profil, medan småpartierna ska tillåtas specialisera sig - för att nå vissa tänkta målgrupper. Och därigenom trygga moderat maktinnehav i fortsättningen och även utvidga det utanför det politiska område som den representativa demokratin ger. Samtidigt medger han att moderaternas storlek, dominans är ett problem. Ett taktiskt problem?

I grunden är borgerlig en marxistisk term, som demokratiskt sinnade människor borde undvika. Ändå är det två grupper som älskar att använda begreppet; moderater och socialdemokrater (inklusive socialister av olika schatteringar).
Bertil Ohlin, som var partiledare för folkpartiet på den tid som det var ett socialliberalt parti, avskydde begreppet. Han lär till och med ha utlyst en tävling för att finna ett bättre ord, men fick inga bra förslag - eftersom "borgerlig" bara betyder en enda sak: icke-socialistisk.

För den ideologiskt starkt medvetne Ohlin räckte det inte som en politisk-ideologisk definition. Och inte för mig heller. Därför vägrar jag att acceptera "borgerlig" som ett samlingsbegrepp på ett antal partier som i vart fall borde ha olika ideologiska utgångspunkter, ex-vis (social-)liberalism, (social- eller värde-)konservatism, eller andra ideologier (miljö, medborgarrätt och dess motsats främlingsfientlighet etc).

Det Uvell indirekt menar med etiketten borgerlig, visar sig också vara en pragmatisk moderat soppa, och lika svårdefinierbar som denna. Det visar hans exemplifieringar. Jag saknar t ex klart liberala värderingar i hans exempel, sådant som integritet och rättsäkerhet (i motsats till batonger och hårda straff, som han vill ha), och en frihet i gemenskap med andra. Fri marknad är inte ett vare sig ett mål i sig eller ett heltäckande begrepp... Analysen saknar djup och precision. Vilket i och för sig är förståeligt när han använder det diffusa begreppet borgerlig!

Varför vill han då ha denna odefinierade moderat/borgerliga prägel på Sverige, även utanför näringsliv och riksdagspolitik? Jo, för att socialdemokratin präglat (präglar, anser Uvell) samhällslivet i Sverige i stort. Han noterar att ett långt maktinnehav ger en anpassning till maktens agenda. Vilket i och för sig är riktigt.

Det vill han alltså "bota" genom en anpassning till den moderata agendan in i varje skrymsle. Det har han givetvis rätt att tycka. För mig som liberal, som en person som i likhet med Lord Acton inser att makt är korrumperande, är det viktigt att inte makten blir absolut. Det är faktiskt ett liberalt-demokratiskt värde med maktskifte, med maktbalans och maktdelning. Och - inte minst i att makten ständigt kontrolleras. Att medborgarna inte sätts på åskådarplats medan makten kontrollerar oss in i minsta detalj.
Det är ett mål som ger oss väljare rätt att välja bort makthavare, att personrösta, att ha verkliga alternativ. Men det innebär också att det ska finnas en levande debatt, som stimuleras av granskande journalistik, av ett levande kulturliv som inte går vare sig den ena eller den andra sidans ärenden utan alltid förmår gissla makten. Och fri forskning givetvis.
Att ersätta socialdemokratins dominans med en diffus och oklar "borgerlig" dominans över hela fältet, det är inget framsteg för demokrati och mångfald.

Det är bara att ersätta en enfald med en annan.