If Beale Street Could Talk - film - James Baldwin - och Satchmo

James Baldwin "Beale Street"

 "If Beale Street Could Talk" - Jag såg filmen på SVT igår kväll. (12 maj 2023). Titeln är en rad ur Beale Street Blues", som omedelbart för mig till Louis Armstrong, som gjort flera inspelade versioner av den, och som ju växte upp i New Orleans fattiga slumkvarter, visste vad han sjöng, och spelade om. Men filmen utspelar sig i ca 1960-talets USA. Då jag var ung, och Louis Armstrong fortfarande levde och var väldigt populär, världen över.

Louis Armstrong

Unge Louis A med mor och syster, fattig ungdom i New Orleans "värsta kvarter"

Filmen som vilar på en text (roman) som James Baldwin skrivit, var väldigt stark. Skildrar den rasdiskriminerade miljö som de färgade levde i (USA, medio 1900-talet) . Bra skådespelare, rätt så romantisk, trots sin realism i eländet, där en färgad inte hade en chans att få rättvis rättegång.

James Baldwin var en av de mest kända färgade författarna under min ungdomstid. Filmen gjorde att jag letade fram de böcker av honom som jag har i mina bokhyllor. Det var två stycken, troligen har jag också läst någon till, bibliotekslån.

"Ingen känner mitt namn" resp "Nästa gång elden", en snabb-bläddring i böckerna nu, befäste min uppfattning om James Baldwins storhet som författare. (Och Louis Armstrongs, som musiker, och hans sätt att protestera mot orättvisorna. Minns hur han sa ifrån på starken till president Eisenhower!)

Och - diskriminering är något som ställer till stora skador ännu i dagens samhälle. Även i Sverige.

Om Louis A, fördomar och rasism, vad och varför? (och min far)

 

Fördomar och rasism, i olika former. Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.   

(Bild på Louis A, 60-tal.)

Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)

 "Med anledning av Way out Wests senaste storbokning, Ornette Coleman, en jazz­legendar i Miles och Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för första gången kom till Göteborg hösten 1933. 
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans skrovliga röst imiterades och beundrades.

På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
 (min kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns människovärde? Eller?)

För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.

Nu hände detta för många år sedan och man kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar man säga som försvar för rasism och människo­fientlighet. 
Och Nystroem skrev sin recension, inte av konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en människa.

"Herr jazzkungen och människo­ätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings­-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till ­tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Mot slutet av recensionen skriver Nystroem. "Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna ­flämtande dårpippikonvulsion."
(min kommentar: Ingen egentlig rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men bland vilka?)

Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda ­rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."

Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."

Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.

Men varför ska man rota i sån här gammal skit?  Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar." 

Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.

Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..

Fanns fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man kan titta på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna. Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet 1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.

Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.

Men min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min direkta, snabba kommentar var denna : Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt slags populism i "finkulturella" mycket konservativa kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före 1933, långt senare.
(något redigerad här)
Smygrasism. Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i Tyskland i o med WW2.
Men varför så utbredd då?

Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien,  (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.

Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.

Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.

Och på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc, detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest, men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.

Min slutsats. Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist). Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet. Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft chansen.

Lars-Erick Forsgren. 
bloggare

Ffg i Skandinavien, Louis Armstrong, 1933

Mycket ung Louis Armstrong

Det är nu 86 år sedan som jazzens störste Louis "Satchmo" Armstrong besökte Skandinavien. 1933, med början den 19 oktober turnerade han med nio konserter i Danmark, åtta i Sverige, fem i Norge och tre i Finland.  Eller rättare sagt, vissa datum gjorde han två eller t o m tre konserter per speldag!  Den 7 november fortsatte han till Amsterdam, Nederländerna.
Visst hade det förekommit konserter med jazzmusiker från USA tidigare, t ex Sidney Bechet i Frankrike. Men Armstrong 1933 var det stora genombrottet för jazzen i Europa, och i synnerhet i Skandinavien.

Den orkester han spelade med var ett hopskrap av amerikanska musiker som redan befann sig i Europa. För den tiden hyfsade, men långt ifrån den klass som Armstrong var. Men med Armstrong lyfte de sig. Och Armstrong var sedan flera år en ytterst etablerad jazztrumpetare, som nu var STJÄRNAN och solisten. Både som trumpetare och sångare.

Under turnén i Skandinavien gjordes  inspelningar, först i Köpenhamn den 21 oktober. I cover the Waterfront, Dinah och Tiger Rag. En vecka senare spelades i Stockholm in Chinatown, My Chinatown, You Rascal You och On the Sunny side of the Street. Det finns ett antal rykten om hur inspelningarna kom till, och att det gjordes fler än dessa, som dock inte kunnat återfinnas.
Efter 18 månader i Europa, inkluderande också inspelningar i Paris, så återvände Armstrong till New York i början av 1935.

Därefter dröjde det ända till 1949 som Armstrong återvände till Skandinavien, där det spelades in två spår i Köpenhamn. Då hade Armstrong slutat spela med och fronta stora orkestrar, och hade med Sig en tidig version av sina All-Stars, dvs förutom Louis A själv, Jack Teagarden trombon, Barney Bigard klarinett, Earl Hines piano, Arvell Shaw bas och Cozy Cole  trummor.

Bästa boken om Satchmo

Jag vill tipsa om bästa boken om Louis Armstrong.
ALLA jazzvänner bör ju känna till Satchmo, vem han var, varför han blev den han blev, bakgrund och musik. Och varför praktiskt taget alla, både samtida och yngre, jazzmusiker av någon betydelse erkänner hur betydande han var för dem och för jazzen ö h t. 
Jag har läst en massa böcker om Louis, även några av de mest berömda, men den bästa har jag faktiskt inte läst förrän nu nyligen.
(Även den av Louis själv, om hans barndom och första musiker-år. ) 

Den, i  mitt tycke, bästa heter: Louis Armstrong - His life, his music, his recordings. Författare är Abbi Hubner (tyskt y).
Den är på engelska, kanske därför som jag läst den först nu. Den följde med en box av 30 CD, som jag köpte för minst 20 år sedan. Förlag: Oreos.
Jag säger bara: läs den! Den är lättläst på engelska. Väldigt innehållsrik, utan att vara en tegelsten. Jag vet inte om den också finns på svenska, men Läs den!  

Min musik, hur få tag på?

Läs  gärna detta, om ni vill. Om ni gillar jazz och blues med mera, och vill ha tag på den sortens musik. Mina tankar.

Skivleverantörer, dvs hur få tag i musik på skiva.  Att lyssna på jazz.

Först fick jag några stenkakor, 78-or, av min mamma, som köpt dem hos urmakaren i grannbyn, som även hade ett litet sortiment grammofonskivor. Jag hade då precis skaffat min första skivspelare, en Philips, med liten röd (ngt svajig hastighet) skivtallrik, att koppla till radions högtalare. För såväl 78-varvare som EP och LP-skivor.

De första egna inköpen gjordes dagarna efter på postorder, via Svenska skivklubben, på Lilla Nygatan i Stockholm. Några EP-skivor à 7,95 styck: Rock-Fnykis med Martin Ljung och Louis Armstrong, 30-talsinspelningar t ex On the Sunny Side of the Street och Just a Gigolo. Min första LP var Porgy & Bess i en inspelning med duktiga operasångare.

Sen följde i rask takt min första LP med Louis Armstrong, Phase to Phase - Face to Face, ena sidan med 20-talsinspelningar som Potato Head Blues och The Last Time, den andra med 50-tal, Blueberry Hill, Tin Roof Blues etc.
Detta måste ha skett 1957, eller möjligen sent året innan.

Då hade jag kommit kontakt med jazzen via radion, Simon Brehms Sextett (var det väl?) i familjeprogrammen på söndags-eftermiddagarna, men också hittat en del jazzprogram.
Sommaren 1957 började jag inhandla Orkester-Journalen, och Estrad. Prenumererade från och med 1958. Estrad fortlevde dock bara ytterligare något år, hade ett lite tunnare upplägg, men jag gillade att det fanns två jazztidningar, som kompletterade varandra.  På 60-talet prenumererade jag också på Down Beat, den amerikanska jazztidskriften, under ett antal  år.
Under några år var det Svenska Skivklubben som var den dominerande skivleverantören. Jazz och lite blues mest, men också t ex lite Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk.

Billie Holiday, en av de första jazzsångerskor jag köpte i Häggströms musikaffär i Bollnäs, en LP

Skivomslaget till den första skiva med pianisten Jan Johansson jag köpte, den EP som nog blev hans första mycket uppmärksammade, valdes också till OJs Gyllene Skiva.

Jodå, jag har en EP med de som betraktas som det första jazzbandet
som fick spela in en skiva ((78-varvare förstås, 1917)
ODJB Original Dixieland Jazz Band. 

Dock fanns i staden, dvs Bollnäs, två mils bussfärd från min hemby, en musikaffär (Häggströms ) där jag hittade lite jazz, t ex min första LP med Billie Holiday – omslag i svart med Billie i profil, och hela 16 låtar, i huvudsak klassiska 30-talsinspelningar med bl a Lester Young och Teddy Wilson. Det inköpet ledde till flera inköp i snabbt följs därpå, varav åtminstone något ytterligare i Bollnäs Musikaffär, med de senaste inspelningarna hon gjorde.

Att inhandla musik över disk har dock aldrig varit den huvudsakliga inköpskällan. De renodlade musikaffärerna, som dessutom sålde inte bara noter och instrument, men även grammofonskivor, de dog ju snabbt ut på sådär tiotalet år i mindre städer, fanns lite längre i storstäderna, och ngra få finns väl än där. I varuhusen fanns dock ofta några skivbackar att bläddra i, men med allt magrare innehåll för den som letade efter jazz och närbesläktat. Några få specialbutiker lär dock fortfarande existera i någon storstad. Några av mina LP med Roland Kirk har jag hittat i Stockholm vid något snabbesök, ja en CD också förresten, samt några bluesskivor.

Plattor leverade via posten har dock varit det vanligaste.
Efter Svenska Skivklubben kom nog SJR´s disc-section in i bilden, jag blev rätt snabbt medlem i SJR, direktansluten. Och skivsektionen hade ett bredare jazzsortiment och aningen lägre pris än i butikerna och i den alltmer populärmusikinriktade Sv Skivklubben. SJRs skivsektion var en tid detsamma som Gyllene Cirkelns (konsum, Sthlm) skivbutik (med Abbe Johansson), som också drev den legendarisk jazzklubben (restaurangen) med samma namn, senare togs SJR´s skivsektion över av Gröndals Radio, dvs Kejje Engström.
Under några år var jag också ”medlem” av ”Concert Hall”, vilket innebar en skiva/paket då coh då (dvs jag minns inte om det var en ggn/månad, varannan eller möjligen en ggn/kvartal). En och annan ”klassisk” (s.k. seriös) skiva men också fina jazzskivor. Inte minst en LP med Armstrong tolkande King Oliver.
Jag inhandlade även en del från Leif ”Smokerings” Andersson i Malmö. Till och med några stenkakor, t ex med Dizzy Gillespie. Men även han hade mycket med ”nyheten” på vinyl.

Roland Kirk, som jag köpte plattor av både via
postorder, i skivbutik - och mötte
live under en jazzfestival i Molde
på 60-talet. Oförglömligt!  

Så startade då Ginza 1968, mycket blygsamt först, men växte ganska snabbt. Och jag var nog en av de första kunderna. Postorder var ju snart sagt den enda inköpsvägen, för den som dels inte bodde i en storstad och dessutom hade en i och för sig en rätt bred musiksmak (som dock inte innefattade vanlig storsäljande populärmusik) utan med tyngdpunkt på jazz (från New Orleans till free form), blues och gospel. Lite visor och folkmusik från skilda håll och tider också. Och Ginza hade det mesta av det jag sökte. Då. Köpte oftast packar med LP – som tog någon månad att spela igenom alla. Jag gick systematiskt igenom både OJ och Jefferson Blues Magazine och skrev långa listor på de skivor jag ville beställa ”nästa gång”. Jefferson startade för övrigt samma år som Ginza, 1968. Några år hade jag också, som sagt, Down Beat (USA), och strököpte också andra jazz- eller bluesmagazin.

Detta var långt innan internet och e-mail kom. Blyertsönskelistorna var långa, men grundade på möjligt informationsinförskaffning, inkl radioprogram om jazz och blues. Ja,jag tyckte ju att de var för få, men jämfört med idag var det ju rena himmelriket, med Smoke Rings, Jazzhörnor, Jazzglimtar från USA, inspelade jazzkonserter, ja t o m en och annan Gospelgudstjänst i Sverige, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln med både svenska och amerikanska storheter. Olle Helanders USA resor till både jazzklubbar och blueskvarter, och andra bluesprogram, Jazz under stjärnorna från Skansen, etc, etc. Under sådär ett tiotal år spelade jag in mycket på rullbandspelare från radion. Det innebar att lyssna på en massa fin musik, men också mersmak på mera, att köpa skivor. OK, på att höra musik live också förstås, men det var ju besvärligt (och ännu dyrare), för den som oftast bott på mindre orter.
Alltnog. Ginza har i stort sett allt sedan sin start varit en viktig, oftast den viktigaste musikleverantören till mig. Men till och från har också andra funnits, då med en än starkare specialisering på ”mina” intressen. En sådan var, så länge den fanns, Ad lib. Med både djup och bredd, och hyfsade priser. En annan, som nog kom lite senare, var ”Nalles Tradjazz”, med Björn själv som en ytterst serviceinriktad man, som hade ”allt” i genren (och lite till – som blues och äldre gospel), på CD men även vinyl i massor som spelats in före CD-eran. När Nalle/Björn skulle stänga butiken passade jag på att ”rädda hem” några försvarliga buntar av ”gammal” vinyl. Jag har cirka ett dussin som jag inte hunnit spela upp än, och ett 50-tal som bara spelats 1 ggn, och ett par dussin som jag lyckats spela 2 eller 3 ggr. (Just nu, i skrivande stund, har jag ”bara” en handfull CD jag inte hunnit spela en enda ggn. Men en beställning är på ingång.)

Trots att jag har alldeles för många skivor (i alla format, dock inga pianorullar el dylikt helt antikt) en handfull musik-DVD, och taper och kassetter, så söker jag mer, vill kunna lyssna både på nytt och missade återutgivningar som verkar intressant. Avskyr Spotify och Youtube etc, dåligt ljud och känns för klumpigt och ohanterligt för mig, och jag vill kunna hålla i och läsa på omslag och inlagor om musiken.

Jag finner nu det allt svårare att hitta den musik jag är främst intresserad av. Allt dyrare också. Cdon verkar inget ha. Bluesspecialisten Smokestack har lagt av, t o m Ginza, som ändå har en del både jazz och blues, verkar ha avsmalnat sitt sortiment. När jag letar finns kanske bara en av tjugo skivor hos dem, känns väldigt snopet.
Att leta hos utländska firmor verkar både dyrt och krångligt. OK, jag har inte testat Amazon än, men känner dessutom ett psykologiskt motstånd att gynna dem, de verkar ju vilja lägga under sig ”all” internet handel...

Claes Dahlgren t h, med Jazzglimtar från USA, var en av de som ledde mig in på  jazzspåret.
Här tillsammans med Rolf Ericson, t v, den svenske trumpetaren som spelade med de  flesta
stora berömda orkestrarna i  USA samt  i mitten storbandsledaren och i någon mån klarinettisten,
och sångaren Woody Herman, som jag inte bara hört på skiva utan även med stor
orkester på besök i Sverige. 

Kanske är det lika bra att stänga in sig, koppla bort både vardagen, omvärlden och framtiden, och bara lyssna all den musik jag ”redan” har hemma. Om jag får bli mycket, mycket gammal kanske jag hinner 10% av den.... max. Förutsatt att jag inte får ytterligare försämrad hörsel...

Lars-Erick Forsgren,
Som känner sig allt äldre, men som borde ha tid kvar och som vill höra ny musik, mera musik inom ett rätt brett spektra, inklusive sådan fantastisk musik som finns inspelad sedan flera eller många decennier sedan. Och gärna kunna följa med i övrigt också, så länge hjärnan fungerar.
Vill inte känna mig gammal.
PS. läs gärna också min  lilla text nedan om Jesse Fuller... DS

Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

Jazzhyllningar på topp;Louis Armstrong och Horace Silver-musik i Piteå

En vecka efter tributen till Horace Silvers musik, med gruppen Ecaroh var det sönd 26 nove 2017 dags för en Satchmo-tribut också. Båda konserterna i Jazz i Piteås regi. Fantastiska konserter, med för en större publik rätt okända musiker, som i båda fallen förtjänat fler lyssnare.

Leon Falk Satchmo Tribute ägde rum i Kaleido, som är en anspråklös lokal precis i stadens centrum.  I princip fullsatt, men en hyllning till Louis Armstrong borde ha orsakat folkvandring och långa köer. Satchmo var ju den musiker som mer än någon annan satte sin prägel på ALL musik av senare datum, såväl jazzmusiken, som populärmusiken och till en del även på seriös s.k. noterad västerländsk musik. Hans trumpetspel, hans frasering och hans sångsätt. Så har också alla senare jazztrumpetare av rang erkänt Armstrongs storhet och betydelse. Att han är den grund de står på när de försökt gå vidare.

Satchmo Tribute öppnade med Armstrongs egen "Strutting with som Barbeque". Armstrong komponerade inte så många egna melodier, men snart sagt allt han spelade fick hans prägel, oavsett vem som skrivit melodierna. En öppning som genast visade en orkester med kraft och känsla för musiken. Och det de ville visa var Louis Armstrongs musik, som den var och inspelades under 20-talet, framför allt då med hans Hot Five och Hot Seven, med den klassiska Hot Five-sättningen, dvs trumpet/kornet, trombon, klarinet, banjo och piano.
Sålunda fick vi bl a höra låtar som "When It´s Sleepy Time Down South" (som länge var Armstrongs signaturmeolodi under All Stars-tiden) ,  "Cornet Chop Suey", "King of the Zulus", "Hight Society" (med bugning till King Olivertiden), "I Can´t Give You Anything But Love" (tidig populärmelodi) , "Ory´s Creole Trombone", "West End Blues",  "Potato Head Blues", "Two Deuces".  Och som extranummer "Back Home Again in Indiana " (under 50-talet ofta första numret efter signaturmelodin). 
Ja, vi fick också höra en av hans senare publika succéer, "Hello Dolly" i Hot Five-version med banjo. Dessutom några nummer av orkestermedlemmarna, i Armstrongstil. Inte så pjåkiga, men det är ju svårt att överträffa mästaren. Lite originellt var dock en låt i lätt Karibisk stil, plusvärde.

Musikerna då? Ja, unga. Mycket unga jämfört med publiken. Glädjande att de upptäckt Armstrongs musik inklusive den tidiga musiken och inte bara publikhitarna från de senaste decennierna (vilka i o f sig är av hög klasss, men han har ju gjort så mycket mer).
Gruppens ledare är Leon Falk som spelar trombon med stor brassig, fet ton, och med vokala inslag av mer än godkänd klass, trumpetare/kornettist är Erik Tengholm, viruos och kraftfull, Adam Falks klarinett har den rätta tonen för denna musik, Uno Dvärby kan sin Johnny StCyr och hade flera effektiva solon. Sara Karkkonen på piano hade något litet solo, men stack inte ut, utan skötte ackompanjerandet precis som det ska var för att fungera som gruppens Lil Hardin-Armstrong.

Förra veckans konsert på restarang 2 Kök, med Ecaroh var också en positiv överraskning, men väldigt glest med lyssnare. Så glest att några yngre lyssnare gjorde att andelen äldre inte var så överväldingande som brukligt...  Men den fåtaliga publiken gillade musiken, vilket tydligt inspirerade musikerna. Horace Silvers musik får väl sorteras in som mest aktuell under 50- och 60-talet. Budskapsjazz, Messengermusik (hårdbop) som Horace Silver till en del skapade som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men musiken känns inte daterad, fungerar bra även idag, när den spelas av musiker som känner för den. Det flesta melodier som gruppen Ecaroh (= Horace, baklänges) spelade tillhör hans mest kända. Ex-vis "Ecaroh", "Split kick", den vackra balladen "Pete", Nica`s Dream" "Quicksilover!, "Senor Blues",  "Strollin", "Room 608" och närmast schlagerpopulära "The Preacher" (Jazzbacillen, på svenska).

Gruppen består av Nils Jansson blixtrande bra - även med sordin, Fredrik Lindborg tenorsax, alltid bra eller mycket bra (som här), Carl Orrje flyhänt pianist inte minst i QuckSilver, Kenji Rabson kompetent bå kontrabas - och utmärkt presentatör och Daniel Fredriksson på trummor, som gjorde det han skulle - även med en del förklarande verbala inlägg. Jag blev positivt överraskad av hur gruppen fick oss att känna Silvers musik fräsch och levande. Den inspirerade musikerna - som i sin tur fick oss med på noterna.

Summa. Jag vill se dessa två konserter som ren folkbildning. De visade att med rätt musiker kan musik som ursprungligen skrevs och framfördes för flera decennier sedan vara levande och givande och konstnärligt givande (utan att konstras till), än idag. Ge glädje.

Den enda smolken i bägaren var att "folket" saknades. Bildningen och glädjen stannade i alltför små grupper. I båda fallen hade det varit fullt motiverat med minst 40-50 ggr så många lyssnare. Som fyllt större lokaler i Piteå. Jag tycker uppriktigt synd om alla som missade dessa härliga upplevelser.

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

"Sällsynt" Old Man River

Old Man River, av Kern-Hammerstein, då tänker i alla fall jag på Paul Robeson, bassångaren som sjöng den låten i en slags operaversion med drag av folksång.  Det var ju en blandning av folksånger och spirituals  med "klassiskt" föredrag som gjorde honom känd. Plus det faktum att han anklagades för kommunism under McChartytiden i USA.

 Paul Robeson

Nå, anledningen till dessa rader är att jag nyss upptäckte att självaste Louis Armstrong också gjort en inspelning av Old Man River.  Jag gissar att jag har det mesta av Louis inspelningar, om än inte alla. Och denna kände jag inte till förrän jag lyssnade igen vol 3 av cd-albumet "Louis Armstrong In Scanadinavia". (Storyville 101 8350).
Nu är väl inte denna inspelning Louis bästa. Men det är alltid roligt att hitta okända (för mig) inspelningar Av Satchmo.
Inspelningen av Old Man River är inte en studioinspelning, utan är från en konsert i Stockholms konserthus den 16 januari 1959 med hans All Stars. Jag undrar om man någonsin gjorde en studioinspelning av detta nummer? Någon som vet?

Stycket är dessutom i huvudsak ett nummer där basisten Mort Herbert får visa sina färdigheter, dels i början dels i slutet. Och det är inte så tokigt alls. Men - däremellan gör Louis själv ett vokalinslag, som är Louis egen tolkning, inget lån från Robeson.  Old Man River brukar väl oftast sjungas rätt slow, långsamt. Här görs det i ett rätt hastigt tempo.

Louis singing

Mort Herbert, bas 

Louis Armstrong on the Sunny Side

Jag hade inte hört inspelningen på länge, länge. Borde förstås ha anat att detta är en Ludde i fin form. Liksom på de oftare hörda två spåren med hans All-Stars på samma skiva. Detta handlar alltså om Louis Armstrong när han vid Newportfestivalen 7 juli 1958 frontar Newport International  Jazz Band, ett storband i andra sammanhang också kallat International Youth Jazz Band. En kombination av yngre musiker, bl a svenskarna Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) men också sådana som t ex Albert Mangelsdorff, Dusco Gojkovic, Jan Wrobleski, Ronnie Ross och Gabor Szabo.

"Ungdomsbandet" hade ett set före Armstrongs avslutande final på söndagskvällen. Tydligen såg festivalledningen det som en god idé att låta Armstrong fronta de unga kommande stjärnornas storband före det egna ssetet.  Vilket Armstrong tar på största allvar, visar att gammal är äldst. När jag nu lyssnar på inspelningen, som återfinns på en dubbel-LP på CBS, så finner jag att Armstrong dominerade On the Sunny Side of the Street helt. Först med trumpeten i introduktionen, sen med ett vokalinslag och så med mera trumpet igen. Spel på mycket hög Armstrongklass. Ungdomsbandet fungerar mest som bakgrund, effektivt men anonymt trots de uppåtgående namnen i det.

Det är dryga sex gyllene minuter.

Louis A spelade tillsammans med svenske Bernt Rosengren och Kurt Järnberg!

Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) spelande i samma orkester som Louis Armstrong (tp, voc), kan det stämma. Jomen visst!
Såg i (nyinköpta) diskografin av Hans Westerberg om Louis Armstrongs inspelningar detta. Louis spelade med Newport International Jazzband, där bl a dessa svenska jazzmusiker ingick, 1958 "On the Sunny Side of the Street".  I boken (som har några år på nacken) finns ingen notering om att detta utgivits på platta.

Det kändes som detta var en nyhet för mig. Snudd på sensation. 1958 var ungdomarna Rosengren och Järnberg representanter för den nya, moderna jazzen. Louis Armstrong var den store giganten och stjärnan, ännu i bästa form och skaparkraft. Men definitivt inte en person som av samtidens jazzvänner sågs som "modern".  Vad nu det är.

Men, minnet sviker. För säkerhets skull kollade jag i mina skivhyllor. Där finns för många skivor, både LP och CD och annat. (Om det nu kan bli för många, annat än på så sätt att jag knappast lär hinna spela ens en bråkdel av dem en gång till under min livstid.)
Där fanns en dubbel-LP med höjdpunkter från Newportfestivalerna 1956, 1958 och 1963 (CBS 88605). Innehållande bl a spåret med ungdomsorkestern och med Louis Armstrong!  Albumet köpte jag för trettio år sedan, så nog har jag lyssnat på det ett antal gånger, men mindes inte detta.  Nu måste jag förstås hinna spela den igen.

F.ö. ingår flera av de nummer som Louis och hans All-Stars spelade vid samma tillfälle i den klassiska filmen Jazz on a Summers Day".  Se den!

Slutligen, skulle vara kul att veta om Bernt R och Kurre J har några intressanta minnen från just detta att spela med Louis Armstrong ?!

Här Louis i Newport 1958, från filmen. Tyvärr hittade jag inte spåret med svenskarna på Youtube. Men håll tillgodo!

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Syndaflod, men Satchmo och Mahalia ger oss tröst

Såg just, än en gång, Jazz on a Summer´s Day.

"Det är söndag. Det är dags för världens största gospelsångerska, Mahalia Jackson."
Så presenteras det sista inslaget i den fantastiska filmen "Jazz on a Summer´s Day" (Bert Stern).
Har Du den så vet Du hur oöverträffad den är. Spela om den igen. Har Du inte sett och lyssnat på den, gör det!
Den finns säkert på VHS, DVD och även på Youtube, både i fullängd och uppspaltat i olika inslag, men då måste du ha bra högtalare till datorn, annars försvinner en stor del av upplevelsen.
Filmen inspelad på en av de finaste jazzfestivalerna i Newport. Med ett brett urval av de främsta jazzmusikerna (Monk, S Stitt, Anita O´Day, Gerry Mulligan, Art Farmer, Dinah Washington, plus en del blues - och Chuck Berry!

Och med Louis Armstrongs All-Stars (med the little Filipino boy, Danny Barcelona på trummor) PLUS Jack Teagarden på topp. En Satchmo på bästa och skämtsamt humör med bland annat en kommentar till besöket hos påven. Samt den magnifika avslutningen med Mahalia Jackson. Som får publiken att tystna i andakt.
Med bl a Didn´t it Rain (om hur syndafloden dränker oss) och The Lords Prayer.

När jag skriver detta är det söndag en sommardag. En sommar fylld av regn. Och regn. Är det syndafloden som är över oss, igen?
Måste vi bygga en ny Noaks ark? Kanske är det denna härliga musik, som ska rädda oss, trösta oss, som är vår Noaks ark?!

Ginza och skivnostalgi

Råkar kolla in lite på Ginzas hemsida. Lite blev mer än bara "lite".
Ginza startade redan 1968 och växte snabbt och är sedan decennier ett av de största postorderföretagen på internet i Sverige. Jag minns dock ännu de enkla stencilblad som de gav ut i början. I stort sett så har faktiskt Ginza varit min huvudleverantör av inspelad musik, allt från början och intill nu. Jag köpte skivor före Ginza också, och till och från har jag parallellt haft andra inköpskällor som varit specialicerade på min musik: jazzmusiken.



En snabb koll visar att idag har Ginza ändå runt tiotusen (!) olika jazzskivor i sin katalog. OK, många kräver lite leveranstid, men nog verkar det vara i princip vad som kan finns på marknaden... Ändå är inte jazzen den genre som säljer mest hos Ginza, tvärtom. Dock kan konstateras att hos Ginza finns mängder av våldsamt billiga samlingsskivor och boxar av jazzens stora. Detta sagt till upplysning för den som saknar några nummer av sina favoriter, eller spelat sönder vinylutgåvorna.
Apropå vinyl så noterar jag med nostalgiska känslor att vinyl är på framgång igen. Inte med stora steg, men ändå... Fortfarande är det på vinyl som de mesta av min musik finns. Idag lagerför Ginza 419 vinylskivor, LP med jazzmusik. Det låter väl inte så mycket, men är ett rätt sparsmakat urval för de musikvänner som vill ha högsta ljudkvalitet. Och dyra är de...



En Ray Charles-vinylLP, The Genius sings the Blues", kostar 199 kr.

En box med tio CD fyllda med härlig jazz från JATP-konserter går på totalt 99 kr. Med giganter som Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Billie Holiday, Charlie Parker m fl.
Ännu ett exempel är att på Ginza kan man hitta flera boxar med 10 CD, eller fler, med Louis Armstrongs odödliga musik för runt hundralappen. Med gott ljud. Ja, faktiskt, ibland undrar jag hur inspelningar gjorda på 20-30-talen kan ha så bra ljud, i moderna utgåvor, att de ligger på minst samma nivå som dagens kan ljudtekniker kan åstadkomma.

W C Handy

W C (William Christopher) Handy, föddes 16 november 1873, dvs för idag 137 år sedan, i Florence, Alabama, USA. Han avled i mars 1958.

Handy kallades bluesens fader. Något överdrdivet kanske, men han står som kompositiör för många av de mest klassiska bluesmelodierna, som Saint Louis Blues, Memphis Blues, Yellow Dog Blues, Beale Street Blues, Long gone, Aunt Hagars Blues och många fler.

Handy spelade bland annat kornett (en liten trumpet) men blev mera känd som just kompositör och musikförläggare. Det är möjligt att flera av hans kompositioner är uppteckningar eller omarbetningar av traditionella melodier, men det är genom honom som de blivit kända och spridda över världen. Han hade också ett skivbolag, Black Swan.

Han blev blind redan på 20-talet och råkade ett par decennier senare ut för en olycka som gjorde honom invalidiserad.

Louis Armstrong gjorde i början av 50-talet en hel LP-skiva med Handy-melodier, som en hyllning till honom. Den inspelningen, med hans All-stars räknas som en av de bättre som Armstrong gjorde på 50-talet.

Och nu reklam, oj

Orkester-Journalens nummer 4 för i år har utkommit. Numera kommer den 6 ggr/år efter att sedan 50-talet utkommit med 11 nr/år.

Att OJ numera är inne på sitt 84:e år betyder att den faktiskt har kvar livskraft, trots åldern.

Man kan konstatera att OJ också blivit allt mera slängd på att använda internet, inte illa av en åttiofyraåring! I pappersupplagan så ser man att gammalt och nytt blandas tämligen väl. Med en övervikt för det "moderna" i vid mening. OJ har alltid haft snygga bilder av utmärkta fotografer. Av webbsidan framgår t ex att SJR (Svenska JazzRiksförbundet) fått en ny förbundssekreterare, att Zetterlunden (till Monica Zetterlunds minne) återinvigts och att Abbey Lincoln avlidit. Detta bara som exempel på nyhetsnotiser som finns på webben.

Abbey Lincoln blev 80 år, och var en skarpt profilerad, vacker och välljudande sångerska som också lyfte fram medborgarrättsfrågorna i sina sånger och framträdanden, med nerv och utan att smickra lyssnaren. Nu måste jag plocka fram en del av hennes inspelningar från 60- och 70-talet, men även senare. Tex Freedom day.

Det är ju ingen tvekan om att jazzen blivit mycket smal vad gäller publiken, en utveckling som startade med att rocken tog över den stora publiken runt 1960. Men musikaliskt är den bredare än någonsin! Och jazzens tidiga frontfigurer (Armstrong, Ellington, Parker etc) har haft ett inflytande och påverkan på all musik som knappast kan överskattas!

Orkester-Journalen började som ett anspråkslöst blad främst för musiker, därav namnet. Upplagemässigt har det varit stora variationer och en tid var det nära att ägaren tillika redaktören skulle tvingas lägga ner tidskriften. Och - ärligt talat - den hade perioder då den inte kändes så angelägen ens för inbitna jazzvänner. Den överlevde, men senare betonades initialerna OJ starkt och det fullständiga namnet tonades ner. Det kanske kändes mossigt och icke nog lockande för att nå läsare som inte visste historien. Sedan några år lyfts det ursprungliga namnet fram igen - med ett typsnitt som minner om gamla tider.

Detta nummer lyfter förstås fram referat av ett urval av sommarens jazzfestivaler och som vanligt finns en fyllig avdelning med skivrecensioner. Live jazz liksom skivor är ju de viktiga upplevelsekällorna för varje jazzvän.

Förhoppningsvis så kan Orkester-Journalen fortsätta att locka läsare, även av yngre årgång. Det är den faktiskt värd!

Framåt där - bakåt här.

(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)

Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?

Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.

Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.

Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.

Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.

En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss

USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.


Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.

Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.

I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.

Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.

"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.

Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?

Hyllning till LOUIS,the Great

För 2 dgr sedan fyllde Louis Armstrong år. Dvs 4 juli var den dag han - och länge alla hans beundrare också - firade som sin födelsedag. OK, enl födelsebeviset ska det ha varit 4 augusti (1901, och inte 1900), men det glömmer vi nu.
Alltså, lite försenat, en hyllning till the one and only Louis Armstrong. Cirka tio minuter från the Great Satchmos konsert, som den redovisats i Jazz on a summers day, 1958.
Lyssna och njut!
http://www.youtube.com/watch?v=TVMTwxLY7b4&eurl=http://dippermouth.blogspot.com/
Hoppas att länken funkar. Ja, det gör den.
Och vilken musik! Det sprakar av liv, fantasi, kraft, genialitet.