L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.

Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.

Det var då det.

Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla

Kommentera

Dela

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Varför Trump?

Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.

Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.

Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk".  Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer.  Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.

Undra på att börserna rasar.  Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.

Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs  Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.

Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.

Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.

Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid.  Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.

Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Vilka överheter hotar individens frihet i en demokrati?

Torbjörn Jerlerup diskuterar under rubriken "Individens rätt gentemot överheten" frågan om individens (eventuella) skydd emot majoritetens beslut och vilka överheter som är farligast i en demokrati. Och  om det behövs balans - kontroll.

Torbjörns text föranleder mig att skriva denna kommentar.

Min första tanke blir att fr f a amerikanska statsvetare i hög grad tycks likställa demokrati och liberalism. Att demokrati förutsätter (någon form av) liberala. grundläggande idéer. Är det andra idéer som ska styra demokratin så blir det problematiskt. Jfr gärna demokratigraden i de s.k. folkdemokratierna. 

Nå. Torbjörn har väl rätt i att det idag bland de som kallar sig liberaler, oavsett vilket parti de ansluter sig till, endast betonar faran med statlig överhet, eller i vart fall överbetonar den faran jfrt med den privata överhet som onekligen finns - och som då är en fara för den frihet som liberalismen står för. 

Däremot tycker jag inte att den liberalism som jag förespråkar, och som var folkpartiets ledstjärna åtminstone fr o m Bertil Ohlin till ungefär senaste sekelskiftet negligerade den balans som måste (där håller jag alltså med TJ) finnas i ett liberalt demokratiskt samhälle. 

Alltså: individens rätt innebär att det finns valfrihet, till riksdag etc, med reella alternativ, men också att majoriteten inte skall förtrycka minoriteten, att statens OCH privata makthavares makt ska kontrolleras och balanseras. Min (liksom tidigare fp´s) liberalism innebär frihet i gemenskap. Att största möjliga frihet ska finnas för individen, men även insikten om att vi lever i gemenskap med andra. Vilket innebär att vi varken som individer eller som majoritet, ska skada andra. 

Ohlins fp lyckades under 50-60-talen rätt väl med att hindra staten (socialdemokraterna/majoriteten) att socialisera och göra staten till en enväldig överhet. Men betonade också att den fria marknad de förespråkade måste kontrolleras och ges spelregler som förhindrar att den fria marknaden tar död på sig själv genom karteller och monopol. Där lyckades väl inte Ohlins fp så bra. Men målet var detsamma under flera decennier och efterträdare.  
Och till det är kopplat att den statliga överhetens uppgift är att ge möjligheter till frihet. Och att den fria marknaden inte får sabotera detta.  Och Ohlin (och hans efterträdare) var pådrivande i att det allmänna skulle skapa ett skyddsnät för alla (dvs inklusive "det glömda Sverige"), dvs ge möjligheter också till det som kallades ekonomisk demokrati - men med olika innebörd för olika partier/ideologier.

Självfallet skall all makt kontrolleras, oavsett vilken maktgrupp som än innehar makten. Som lord Acton sa: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Demokratins villkor, för att bli bättre

Frederik Shuster har på sin blogg skrivit om demokrati. Att demokrati inte  är bra, bara minst dåligt.  Eftersom hans text förtjänar att kommenteras har jag gjort det enligt följande.

 Ett intressant, men långtifrån invändningsfritt inlägg. En kort kommentar. Motsatsen till demokrati är faktiskt diktatur/envälde. Demokrati är bättre än diktatur. Trots demokratins brister. Därför ska vi i demokratisk ordning arbeta för att förbättra demokratin, inte för att avskaffa den. En brist är att demokratins (nutida) valda representanter tenderar att sätta sig själva på en scen där de själva agerar och att väljarna bara får vara åskådare. Där de inte ges möjlighet att agera själva när de anser att skådisarna/politikerna inte ger alternativ de gillar.

Självfallet är det inte bra att en majoritet bestämmer att förtrycka en minoritet. Men det innebär ju inte att det är bättre att en minoritet förtrycker en majoritet!  Därför, menar jag, innebär att majoritet och minoritet respekterar varandra och samarbetar för det gemensamma bästa.
En "idealisk" demokrati innebär frihet i gemenskap. Att varje människa i största möjliga mån har frihet att utvecklas och leva på det sätt han/hon vill, men att det sker utan att skada andra. Vi, valda liksom väljare, måste (för demokratins skull) inse att vi lever i gemenskap med andra. Att vi inte, vare sig som individer eller kollektiv, skall skada andra utan tvärtom att vi har ett socialt ansvar för varandra. Självbestämmandet har sin gräns där, eller vi kan säga att självbestämmandet innebär i en demokrati att vi respekterar varandras frihet så långt som denna inte skadar oss - eller de andra.
Detta är svårt att sätta upp klara lagregler för, det kräver en debatt som gör oss medvetna om demokratins innersta väsen och villkor.
Självfallet ska vi samtidigt söka finna bästa möjliga vägar för valsystem, som ger oss maximalt möjliga mix av frihet och gemensamt ansvar.
Det innebär t ex att vi alltid måste ha Lord Actons devis för ögonen: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Om den offentliga maktfullkomligheten

Knycker ett citat som Christian Dahlgren publicerat på sin blogg.

"“Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Så sant, så riktigt.

Självförverkligandet kontra (?) att leva i gemenskap.

Bloggaren Klara är en intressant och självständigt tänkande person. Hon har en bakgrund "till vänster", som ultrafeminist, hade tankar på att bli präst, var broderskapare. Hon är piratpartist, men hade svårt för att vara propagandist under valrörelsen. Hon har svårt för att se i svart och vitt. Vill se och undersöka sammanhang till varför saker är och blivit vad de är. Det är en inställning som jag gillar.

Det finns en "Staffans stolle" från 70-talet (gissar jag), som uttrycker det sålunda. Även om jag inte är säker på att Klara instämmer i kategoriseringen.
"Han är en sån där som liberal tokskalle. Som måste se saken från flera håll innan han beslutar sig."

Nå, Klara skriver om kapitalism (väldigt lite), feminism, beroende, oberoende, styrka och svaghet, manligt och kvinnligt etc under den lite felaktiga rubriken "Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten".

Jag undrar om kanske feminismen skulle ha bytt plats med kapitalismen i hennes rubrik, för att bättre stämma med innehållet?

Som jag ser det handlar hennes text huvudsakligen om svagheter. Om oberoende/frihet alternativt om beroende/gemenskap. Hon polemiserar emot frihetstänkandet idag, om fokuseringen på oberoende. Ger flera fina exempel på hur vi kan vara, eller vill vara, beroende av andra. Och då inte bara om fri mjukvara och Ubuntu.

Där vill jag ändå protestera lite. För är det inte så att alla (ok, de flesta då), vill känna en stor frihet, ha ett privat rum, kunna vara oberoende i någon mening – men samtidigt känna gemenskap. Ja, till och med inser att vi är sociala varelser där gemenskapen och samarbetet är en förutsättning för våra liv. För att vi ska vara fria!

Då plötsligt blir jag ideologisk, tänker ideologi. Konservatismen handlar om kollektivet, i och för sig ett kollektiv där en elit styr. Ett samhälle där medborgarens ansvar och uppgift är att underordna sig kollektivet i överhetens, statens, kyrkans, maktens namn. Att vara en tämligen obetydlig kugge i maskineriet.
Socialismen är mycket lik detta. Kollektivet är det viktiga, överordnade. Individerna ska
underordna sig kollektivet för att kämpa för de mål som den mer el mindre självutnämnda eliten satt upp.

Liberalismen kom som en reaktion emot konservatismen. En frihetsrörelse, där människan skulle få vara med, vara medborgare, få rösträtt och delta i samhällets styrande. I st för den adliga eller på annat sätt självutnämnda makteliten. Liberalismen innebar t ex att skrå-kollektivens tvång skulle brytas – för fri konkurens som en välfärdsbringande kraft för alla i st för skråets oligopolställning för en grupps privilegier. Redan Adam Smith insåg samtidigt att (den ekonomiska) liberalismen inte fick innebära utsugning av arbetarna, utan att de hade rätt till del av vinsten i form av rimliga löner och levnadsvillkor. Detta vidareutvecklades i Sverige med kraft och konsekvens av Adolf Hedin. – Detta senare har en del ”nyliberaler” i vår tid valt att bortse ifrån.

Socialismen kom också som en reaktion både emot konservatismen, för rösträtten, och emot den ekonomiska liberalismens överdrifter. Men, som sagt med en stark betoning på kollektivet. Med följd att många kände kollektivet som ett tvång.

När Klara skriver om oberoende versus beroende så ser jag det som ett resonemang om frihet i kontrast emot gemenskap. Då tänker jag omedelbart på den definition som getts (av Gunnar Helén) på socialliberalismen. Dvs att den är ”Frihet i gemenskap”. Att den innebär en frihet så långt den inte skadar andra (och en själv!) och med fullt medvetande och insikt i att vi lever, måste leva, i gemenskap och ansvarstagande för varandra. Att vi både vill vara fria och leva i gemenskap.

Och faktiskt, jag tror att vi, samhället, blir lyckligast om vi försöker leva upp till detta. Att inte vara egotrippade frihetsegoister – och inte heller ta kollektivet som en förevändning för att förtrycka andra.
Att självförverkligandet (detta ord för som inte minst feministerna använde för att ''släppa ut" kvinnorna från köken) sker bäst i gemenskap med andra.

Vad tror du?

Manifest för en liberal integrationspolitik, äntligen!

Den här dagen började bra! Fyra personer verksamma inom projektet Liberaldemokraterna, som så småningom är tänkt att bli ett parti, har som sin första publika aktivitet publicerat ett program för en liberal invandrings- och integrationspolitik!

De gör det eftersom de finner det vara angeläget att presentera ett alternativ till såväl den förda invandringspolitiken som till Sverigedemokraternas alltför förenklade lösning som är anpassad till en bakåtriktad världsbild med rädslans skygglappar.

Jag vill på en gång säga att jag gillar den positiva grundtonen i dokumentet, tilltron till människan. Övertygelsen att frihet kombinerad med medmänsklighet (frihet i gemenskap) är framkomstvägen för ett gott samhälle. Det känns onekligen bra att liberaldemokraterna valt just detta ämne för sitt första utspel! Vilken härlig kontrast till sverigedemokraternas dystra och inskränkta attityd, den löser ju ingenting utan skapar bara rädsla.
Samtidigt är den en effektiv argumentation till den "nävrättens" politik som i mångt och mycket präglat de etablerade partiernas inställning med sina repressiva lagar (som IPRED, FRA och SWIFT) ofta kombinerad med en nedlåtande bidragsgivarattityd i brist på konkreta, positiva åtgärder.

Dokumentet visar på en mängd mer eller mindre oliberala och inhumana förslag i den senaste tidens debatt, hur man letat efter syndabockar, om myten om brottsligheten och dess orsaker, om den sociala situationen etc.
Men liberaldemokraterna visar även hur man kan förändra situationen på flera sätt, genom ekonomin, genom att komma ifrån vi-dom-tänkandet, genom att se varje invandrare som en resurs. Allt detta förtydligat genom en rad konkreta exempel, som microlån, för företagande, genom att ta tillvara invandrarens utbildning etc!

Jag vill citera slutklämmen i detta liberaldemokratiska ställnigstagande, som menar att
för att lösa integrationsproblemen, och för att bekämpa sverigedemokraternas främlingsfientlighet, behövs lösningar som inte är "vänster" eller "höger". (Det som de beskriver som "vänster" eller "höger" skulle jag benämna "socialism" resp "konservatism".) Det behövs varken mer bidrag eller mer integritetskränkande förslag. Det behövs äkta liberala lösningar. Det behövs frihet, medmänsklighet och samhörighet.

"Vår politik bygger på människans värde och rätt. Vi hävdar allas frihet, samhörighet och lika rätt i samhället. Vår idé om hur vi löser integrationsproblemen är att var människa ska ha rätt att leva fritt som hon eller han själv vill, efter sitt eget huvud, enligt sina egna drömmar, så länge de inte inkräktar på andras rätt att göra samma sak.
Vi vill lyfta integreringsdebatten genom att ta denna strid för människors frihet, mot vänsterns idé om att stat och överhet vet bättre än oss, hur vi lever våra egna liv.
Vi vill ta striden för var människas frihet att leva som hon eller han själv vill mot högerns moralkonservatism och kontrolliver.
Och vi hävdar människans rätt, som svensk och världsmedborgare, mot Sverigedemokraternas "aja baja-fingrande".
Alla mänskliga relationer ska grundas på ömsesidig frivillighet.
Om folk får ordna sina liv själva, efter eget huvud och hjärta. Då blir det vanligen bäst."

Varje människa som är intresserad av aktuella samhällsfrågor, och speciellt det område som hittills främst betecknats som ett problem, invandring och integration, bör givetvis läsa hela artikeln, här får ni därför länken till den.
Pssst, integrationsminister Erik Ullenhag, det gäller dig med!

(Michael Gajditza - bilden - är en av de liberaldemokrater som skrivit manifestet.)

Frihet i gemenskap = socialliberalism

I dessa dagar diskuteras liberalismens framtid, erkannerligen då socialliberalismen. Det verkar som att socialliberaler finns lite här och där. Kanske till och med en och annan inom socialliberalismens tidigare hemvist folkpartiet, då dock främst på det lokala planet. Samtidigt verkar det råda viss förvirring om vad begreppet innebär. Som att det vore ett slags halv-sosse.
Det är fel. En socialliberal kan inte vara socialist. Här finns inte tid och plats för en längre utläggning, men den kort preciseringen kan jag ge här.

Jag har en specialsida ovan, som kan vara en introduktion till socialliberalismen som jag ser den.

En socialliberal är en liberal med social ansvarskänsla. Lite mer slagordsmässigt, men träffande, kan det uttryckas som frihet i gemenskap.

Frihet i gemenskap är också titeln på en bok av förre fp-ledaren Gunnar Helén, utgiven 1974, Askild & Kärnekulls förlag.
Självfallet är en del av exemplen präglade av 70-talet, men principresonemangen är tidlösa. Några av kapitelrubrikerna lyder:
Att vara liberal.
Friheten i världen.
Avväpna Storebrors öga! (Helén skulle aldrig släppt igenom FRA-lagen.)
Omsorgen om människan.
Att vara liberal är att tro på idealitetens makt.

Vi ska komma ihåg att på 70-talet var det samma sak att vara liberal som folkpartist. Och liberal var detsamma som att vara socialliberal. Med detta i bakhuvudet kan man se boken som en vägledning för socialliberaler.

Idag är ju, tyvärr, socialliberalism inte detsamma som att vara folkpartist.