Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.

Det är integritetskränkande att bli trampad på (tredelning, del 4)

Det är väl kärnan det, att bli trampad på, förnedrad, avlyssnad, övervakad, att det är det som är integritetskränkande.

Det är illa nog att vara fattig. Men att vara både fattig, eller sjuk eller arbetslös och dessutom trampad på, det är en kränkande förnedring. Att känna sig trakasserad av rigida och svårtolkade regler och beskäftiga handläggare hos olika myndigheter, att tvingas sälja varje pryl för att överleva. Det är en integritetskränkning av stora mått.

Alliansens chefsdomptörer menar att de minskar utanförskapet när de beordrar att folk som är sjuka ska ut och arbeta. OK, börjar man vara frisk är det en sak. Men är man sjuk är man sjuk.
Att då utförsäkras förbättrar sjukstatistiken. Men inte blir man frisk. Inte heller förbättras sysselsättningssiffrorna!
För, skulle du kunna arbeta till några procent, vad hjälper det eftersom det inte finns något vettigt arbete!

Det verkliga utanförskapet består i att hamna mellan alla stolar.
För att snygga till någon statistik.
Det är illa.
Den kyla, som de som beslutar om detta utstrålar, är fruktansvärd. Det är en skärande falskhet när de försöker övertyga varandra om att detta är "jobblinjen".

Men inte bara det.
De trampar på, de förnedrar de som redan ligger. De kränker den integritet som varje människa har rätt till.

(Ytterligare aspekter på detta med integritet finns här. Liksom dess samband med hur samhället sorterar oss, till exempel här och här och här.)

Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.

Fattig men stolt, och ska behandlas med respekt

Fattig men stolt, det var en av de saker mina föräldrar tutade i mig. Och som jag skrev om igår.
Det jag då inte nämnde är att självfallet anser jag inte att arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring är bidrag. Det är just försäkringar, som vi betalar för, via skatten och/eller direkt genom avgifter.

Att alltför många politiker, som själva lever på skattepengar (vilket de själva i andra fall betraktar som "bidrag") inte kan skilja på detta i debatten. Möjligen p g a att de själva inte drömmer om att de själva ska drabbas av att behöva nyttja dessa försäkringar.
Därför kallar det för bidrag.

Därigenom bidrar de till den förnedring, som många drabbas av när de behandlas som skumma snyltare och bidragstagare när de råkar ut för arbetslöshet och sjukdom. Många, men långtifrån alla, handläggare har smittats av denna politikersyn, att se på sjuka och arbetslösa som mindervärdiga individer. Ja, ibland inte ens som individer.

Självfallet ska alla människor behandlas med respekt. När man kränker människans värdighet urholkas också respekten för demokratin.