09 januari 2013

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.
Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.
Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.
Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?
Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?
Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk

Inga kommentarer: