Det blödande hjärtat och det tredelade samhället

En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.

Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.

Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .

Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.

Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.

Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.

Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.

I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.

Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.

Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.

Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.

Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.

Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.

Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.

Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.