Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström

Nej Hans Bergström, SD är inte ett parti som andra, de vill undergräva demokratin.

Jag blev helt perplex när jag såg att Hans Bergström, med långt förflutet i det folkparti som då var ett gediget socialliberalt parti, och därefter DN-chef och senare kolumnist där, att denne man haft (har?) samröre med sverigedemokraterna och gett dem råd och dåd hur de ska stödja alliansen för att störta s-regeringen. Och allt detta för att skapa en situation där s+m går ihop i en regering.  Det är ju så snurrigt att....

SD vill ju få inflytande och de är ju beredda att ta till vilka medel som helst för att tvinga fram en politik enligt deras odemokratiska och främlingsfientliga linje. Och i viss mån har de ju lyckats skrämma upp både stora delar av alliansen liksom regeringen ( s + mp).  Att de vill stjälpa s+mp-regeringen är ju också helt klart. Men att de i stället tänkt sig hjälpa till för att få en s+m-regering, det tror jag inte de kan tänka sig. Då skulle de, liksom de icke-socialistiska partierna som inte kommer med i en s+m-regering, bli helt utan inflytande.
Så det syftet kan inte Hans Bergström ha gjort tydligt för SD.

Men Hans B vill styra den svenska politiken, och då verkar ändamålet, en koalition mellan de två stora (och konservativa) partierna, helga medlen.  Vilket dock, enligt mitt sätt att se det, lägga en död hand över den politiska debatten i Sverige.  Det skulle reducera alternativen i Sverige till bara två (plus SD fortfarande rätt stort, men  i marginalen). Och de två stora partierna bli svåra att skilja från varandra.
Så, under senare år så verkar Hans B, trots sin bakgrund, gått några stora steg bort ifrån socialliberalismen och blivit "nygammal" moderat med både neoconservativa ideer och främlingsfientlighet (vilket framskymtat även före detta avslöjade SD-samarbete). Och därmed rätt lik både SD och dagens alltmer högervinglande moderater.  Tragiskt.

Att SD med förtjusning tagit emot Bergströms råd (vars djupare syfte de inte begrep)  det är förståeligt. Men att han gav dessa råd, det är i vart fall helt emot den ideologi han tidigare haft, och inte heller taktiskt-logiskt att tro att det skulle funka.

Och med DÖ (decemberöverenskommelsen) så sopades förutsättningen för att stoppa regeringen undan. (Och visst, DÖ var också ett sätt att låta ändamålet (stoppa SD) helga medlet (att alliansen la sig platt för s-budgeten. Det var inte heller ett snyggt spel.)

Dagens socialdemokrati är visserligen ideologiskt vilsen, där den delvis i sann konservativ ande ser tillbaka till den tid då s var det ständigt maktägande partiet, men att de skulle vara intresserat av ett samarbete med moderaterna, annat än för att stärka sin maktställning och för att stänga gränserna, det har jag svårt att tro. Och moderaternas intresse är givetvis att återkomma till maktens köttgrytor genom att fiska i sd-vatten med stängda gränser och bedriva en mix av neoconservativ och gammalkonservativ politik.  Deras mål är inte att hjälpa sossarna kvar vid makten. Däremot ser de gärna att de övriga icke-socialistiska partiernas väljare låter sig slutas in i den moderata famnen och inte trilskas med egna åsikter.

Och nej, sverigedemokraterna är inte ett parti som vill bli som de andra. Visserligen  försöker de då och då ge sken av att stå för "folkliga" förslag, lånade från olika håll, men skrapar man på fernissan visar det sig snabbt att det de egentligen vill är att stoppa flyktingarna, att de som ändå lyckas slinka in, de ska inte får asyl utan skickas ut så fort som möjligt. Främlingsfientlighet kryddad med rasism och odemokratiska mål och medel. De har inte utvecklats, bara till och från blivit skickligare i sin marknadsföring av sin åsikter. Där de tar hjälp (PR-mässigt och ekonomiskt) där de kan få den.

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström, Oavsett vilket ditt mål var i detta fall. Om det var ett eller ett motstridigt dubbelt syfte.

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass. 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.