Behövs låglönejobb - i så fall för vems skull?

Från vissa håll uppges att det behövs (fler) låglönejobb för att klara integrationen av flyktingarna. I något varierande utformning så framförs det av samtliga "allianspartier", och Svenskt Näringsliv (fd arbetsgivarföreningen) genom sin vd Carola Lemne hävdar att det behövs 300 000 enkla jobb med lägre lön.
Nu finns det, som sagt, olika infallsvinklar på detta. Vissa menar att det ö h t behövs fler låglönejobb, en del med, andra utan statlig subventionering. Att många arbetsgivare inte vill betala dagens löner för de jobb de vill ha utförda, det kan man förstå, de vill sänka företagens kostnader och öka vinsterna.
Men i debatten har också framförts krav på lägstalöner, men med motiveringar som om det skulle vara maxilöner. En annan variant är lägre ingångslöner, ofta då dessutom statligt subventionerade - för att företagen ska anse sig "ha råd" att nyanställa.

Nå, häromdagen var det en intressant artikel på SvD Debatt (18 mars)  av två ekonomer på KTH, som anser att behovet av låglönejobb överdrivs i debatten.
Jag citerar ur artikeln, som främst bemöter Svenskt Näringsliv.
"Sverige behöver 300 000 enkla jobb med lägre lön. Det slog Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, fast när hon debatterade flyktingfrågan i SVT:s Aktuellt (9/2) och som senare upprepats. ... Därmed finns en siffra på det policyförslag initierat av det Finanspolitiska rådet som fått betydande genomslag i den aktuella svenska debatten. Behovet av låglönejobb motiveras med flyktinginvandring från länder med relativt sett låg utbildningsnivå. Men hur ser verkligheten ut bakom kravet på en tillväxt av enkla jobb motsvarande en ökning av den svenska arbetsmarknaden med 6 procent? Problemen motsvarar bara en tiondel av de låglönejobb som Carola Lemne vill skapa.
Förra året beviljades nära 33 000 personer asyl i Sverige och befolkningsstatistiken visar att det ­totala antalet människor från de fem stora flyktinginvandringsländerna Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien i Sverige nu uppgår till drygt 300 000. Två tredjedelar av dem var mellan 20 och 64 år och med ett arbetskraftsdeltagande på 85 procent innebär det ett arbetsutbud på 190 000 personer. Hälften har minst gymnasieutbildning och är knappast i behov av fler låglönejobb.

Därmed återstår 95 000 personer med enbart förgymnasial utbildning. Varannan är dock redan syssel­satt som anställd eller egen företagare. Kvar finns mindre än 50 000 personer med enbart kort utbildning. Den till synes mest logiska lösningen för att få in dessa personer på arbetsmarknaden borde därför vara att se till att de slutar vara lågutbildade, åtminstone den majoritet som är under 40 år. Till slut handlar den riktigt stora utmaningen om att hjälpa 20 000 flyktinginvandrare in på arbetsmarknaden.

Visserligen innebär den nuvarande flyktingvågen att denna grupp ökar. Räknar vi med att hälften av de aktuella asylsökandena beviljas uppehållstillstånd, och samma andel av immigranter med potentiellt stora problem på arbetsmarknaden som hittills, bety­der det ett årligt tillflöde i storleksordningen högst 10 000 personer.

Det innebär att det är totalt 30 000 flyktingar från Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien som kan antas behöva specifika åtgärder eller enklare jobb för att integreras på svensk arbetsmarknad. Det är en milsvid skillnad från Carola Lemnes behov av 300 000 nya låglönejobb.

Det totala antalet personer födda utanför Europa som är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd uppgår i februari till 145 000. Många är flyktinginvandrare som saknar gymnasieutbildning. I likhet med arbetslösa svenskfödda som har kort utbildning är det svårt att konkurrera om jobben utan utbildningsinsatser. Ett annat uppmärksammat problem är de flyktinginvandrare som bor i kommuner med god tillgång på bostäder men få lediga jobb. Ett tredje hinder för integration på arbetsmarknaden är diskriminering mot utlandsfödda. 

Bristfällig utbildning, brist på bostäder i regioner där jobben finns och etnisk diskriminering är viktiga förklaringar till arbetslösheten bland flyktinginvandrare i Sverige. Det finns även en mindre grupp med företrädesvis äldre personer som har extra höga trösklar för att komma in på den svenska arbets­marknaden. Men de motsvarar bara en tiondel av de enkla jobben med låg lön som Carola Lemne vill skapa.

Den pågående debatten om integration av ny­anlända på arbetsmarknaden kännetecknas av en polarisering mellan förespråkare för utbildnings­insatser respektive anställningsformer med låga löner.

Den samlade bilden av forskningen är att det inte finns några enkla samband mellan löner och sysselsättning vare sig för hela arbetsmarknaden eller för olika grupper. I Sverige genomfördes nyligen ett omfattande politiskt experiment med sänkta arbets­givaravgifter för att ungdomar skulle ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men en utvärdering av reformen visade att den var mycket dyr och in­effektiv.Varför skulle resultatet bli annor­lunda om experimentet gjordes om med enbart flyktinginvandrare och enkla jobb?

det är olyckligt att den aktuella flyktingdebatten präglas av både felaktigheter, överdrifter och vanföreställningar. I Sverige finns en god och lättillgänglig statistik över frågor som rör arbetsmarknad och integration.

Vi ser en stor diskrepans mellan Carola Lemnes svartmålade bild av flyktingintegrationen på svensk arbets­marknad och hur det egentligen ser ut när man analyserar den offentliga statistiken.    Hans Lööf, Gustav Martinsson."

Nu kom en replik i SvD Debatt den 22 mars, från en annan ekonom (Mats Hammarstedt), som inte gillade att att behovet av låglönejobb kritiserades. Hans invändningar är, som jag ser det, inte speciellt tunga eller relevanta. Den utgår från att kritikerna ovan lyfter fram de idag största grupperna av asylsökande (Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia) och jämför med statistik som har tyngre grund i utrikesfödda från Afrika och Asien.  Häpp. 

Den enda synpunkt, som är intressant hos Hammarstedt är att andelen kvinnor som behöver sysselsättning är högre, och då hur man än räknar och värderar statistiken bakåt och i de aktuella grupperna asylsökande. Men att det skulle märkbart öka behovet av låglönejobb för flyktingar har jag svårt att se. 

Jag menar alltså att "omsorgen" från Svenskt Näringsliv om att det behövs fler låglönejobb, den är starkt överdriven och beror på näringslivets vilja att få billig arbetskraft. Inte på en vilja att faktiskt integrera flyktinginvandrarna på ett människovärdigt och effektivt sätt.
Svenskt Näringsliv är mera ute efter att få bidrag för att anställa nyanlända och att de ändå ska vara i behov av någon form av bidrag. 

Hindren för nyanlända har många andra orsaker som kan och måste tas på allvar. Dvs brist på utbildning, bostadsbrist där det finns jobb och orsaker som diskriminering etc. Icke att förglömma att nu regeringen (och oppositionen) inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, utan bara tillfälliga, det är en stort hinder för nyanlända att få jobb och därmed kunna integrera sig! 

Är djupa klyftor bra för ekonomi och välfärd?

Som en kort kompletterande kommentar till min text häromdagen betr komplexet löner-klyftor etc, vill jag delge även följande. Och det som en kommentar till de som menar att djupa skillnader mellan olika grupper är en stimulans till ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Att man inte ska vara avundsjuk på de som det går bra för, och gjort och gör sig ofantligt rika.
Men det är inte fråga om avundsjuka, utan om att djupa klyftor gör det svårt att skapa sig en någorlunda hyfsad tillvaro själv. OCH att klyftor är skadliga för ekonomin! Just det, för samhällsekonomin som sådan, inte bara för den enskilde med låg inkomst.

Flera svenska företrädare för olika fackliga organisationer har på senare tid krävt lönelyft, och då även för de med lägst inkomster, och är emot sänkta nybörjarlöner. Det är ju rätt givet. Men inte bara de, utan även folk med näringslivspositioner ser risker och nackdelar med låga löner - eftersom de leder till klyftor i samhället.
Trots vad "nyliberala" ekonomer (?) predikar.

En av de mer prominenta, som går emot sänkta löner för nyanlända är förre Scania-vd´n Leif Östling, som föreslås till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Vilket är precis motsatsen till vad denna organisations företrädare dagarna innan anser.

Och nu fick jag precis korn på vad en amerikansk superkapitalist säger. Nick Hanauer, som verkligen inte är en socialist eller "vänster", utan en vältalig företagsledare som vill rädda kapitalismen. En länk till en liten text,  som säger ungefär som så;
vakna upp (kapitalister), växande klyftor driver samhället in i en situation som liknar den i Frankrike före revolutionen.
Han vill höja minimilönerna dramatiskt, för att vidga medelklassen och ge ett visst mått av välstånd, för att minska riskerna för revolution. 

Det ni!

En näringslivsprofil, som tänker längre än näsan räcker. Längre än Svenskt näringsliv tänker.

Jag har nämnt det förr, men det förtjänar att nämnas igen; en gång i tiden fanns det många och framstående näringslivsföreträdare som inte uteslutande tänkte på pengar, vinst och fina fallskärmar, folk som tänkte längre än näsan räckte. De insåg att näringslivet är en del av samhället, och att det har ett ansvar som sträcker sig längre än att vara vinstmaskiner. Dvs, de var inte automatiskt moderater/höger, vilket i dag verkar vara regeln. Med få undantag. Ett av dem ska jag nämna nedan.

Idag är det Wallenberg"tänket", som dominerar. Förr fanns dock undantag även där...  Och kontakter med regeringen (= Gunnar Sträng) skedde inte bara för att få förmåner för det egna bolaget eller industrin.

Läser nu, och blir påmind om denna tid när en av de verkliga profilerna uttalar sig om dagens Svenskt Näringsliv och dess kontakter med Sverigedemokraterna. Marcus Storch. Han ger en gruvlig salva mot dagens näringslivsföreträdare, och efterlyser moral i agerandet. Säger t ex detta:

"– Visst är de demokratiskt valda och de finns i Sveriges riksdag, men måste vi ändå bjuda in dem? Jag anser att svaret är nej, säger han.

– Någonstans går det för långt. Är allt till salu för att näringslivet vill få igenom just sin lilla idé på ett litet ganska marginellt område. Jag tycker det är hyckleri."

De som försvarar kontakterna idag har ju sagt att man måste prata med alla, speciellt om det är ett parti som är så stort som SD, det kan ju nå en verklig maktposition. Och de anser det viktigt att påverka SD i näringslivspolitisk riktning.  Det avfärdar alltså Storch som hyckleri, allt får inte vara till salu. Och därmed syftar  han på SD:s ideologi - han har läst deras program. 

Jag citerar mera ur den fullständiga artikeln i Di. En kortare variant finns även i DN.

"Det svenska näringslivet har passerat en gräns. Kontakterna med Sverigedemokraterna är moraliskt oförsvarbara. Det säger Nobelstiftelsens tidigare ordförande Marcus Storch. Marcus Storch är en profil i det svenska näringslivet. Han har varit vd för Aga och bland annat suttit i styrelserna för NCC, Axel Johnson och Mekonomen. Han är en av Antonia Ax:son Johnsons närmaste rådgivare.

(För bakgrund till uttalandet, läs denna min bloggtext också, rubrik Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD.) 

Fram till 2013 var han ordförande för Nobelstiftelsen, och skapade då stora rubriker när han och övriga styrelsen beslutade att inte bjuda in Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Nobelfesten.

”Jag brukar fråga min omgivning hur många som har läst Sverigedemokraternas partiprogram. Det är inte många. Det vore en väldigt nyttig läsning”, säger han.

Di har under veckan granskat de allt tätare kontakterna mellan näringslivet och Sverigedemokraterna och frågan delar näringslivet.

För 73-årige Marcus Storch, vars pappa och mamma flydde undan nazisterna till Sverige i början av 1940-talet, är frågan om vilket förhållningssätt man ska ha till Sverigedemokraterna, som är sprunget ur vitmaktrörelsen, högst personlig.

Han är stolt att Nobelstiftelsen än så länge hållit fast vid hans beslut att porta partiet.

”Andan i Nobel är fred, forskning, litteratur och kultur. Vi står för något som vi ska vara väldigt stolta över att Sverige har. Det här partiet står inte för något av det”, säger han.

Kan man hålla fast vid att SD inte är välkomna, om partiet får 20 procent av väljarstödet?
”Ja, det är inte procentsatsen som avgör. Det är partiets värderingar som avgör. De står inte för allas lika värde. De står inte för att man ska ta en hänsyn till vad som sker i vår omvärld. De vill dela upp oss människor i ett A- och ett B-lag.”

Han är starkt kritisk till att Svenskt Näringsliv, andra intresseorganisationer och Kreab har etablerat nära kontakter med partiet. Att uppvaktningen tycks ha gett stor utdelning spelar ingen roll, anser Marcus Storch.

”Någonstans går det för långt. Är allt till salu för att näringslivet vill få igenom just sin lilla idé på ett litet ganska marginellt område. Jag tycker det är hyckleri”, säger Marcus Storch.

”Carola Lemne är svag när hon säger att de måste behandla Sverigedemokraterna som andra partier. Det är löjligt att säga att vi pratar med vem vi vill utan att vara öppen med det. Har de något att säga, säg det rent ut till allihop.”

Många inom näringslivet har en annan uppfattning än du, varför?
”De flesta instämmer inte med vad jag säger. Jag tror att det har med moraluppfattning att göra.”

Man kan enligt Marcus Storch heller inte blunda för historien, där delar av det svenska näringslivet har ett mörkt förflutet.

”Det är inget nytt detta, det är en gammal tradition. Under andra världskriget var högersidan i Sverige extremt tyskvänlig. Den har alltid haft en fäbless för starka krafter.”

Marcus Storch är inte enbart upprörd över Svenskt Näringsliv och dess lobbyorgan, utan riktar även udden mot de etablerade partierna. Regeringen beskriver han som extremt svag och helt oförmögen att hantera den laddade politiska situationen.

”Lyft blicken. Europa har en flyktingkatastrof som pågår. Det är en mänsklig katastrof. Sluta käbbla om någon miljon hit eller dit till någon idiotisk satsning.”

Ett blocköverskridande samarbete är nu nödvändigt, anser Marcus Storch.
Vad anser du att det skulle innebära för Sverige om SD gavs politiskt inflytande i en borgerlig regering?
”Det skulle vara en tragedi för Sverige, för vår tradition och för den moral vi har i landet.”

Slut citat. Jag noterar att han även är rådgivare till Antonia A:son Johnson, liberal och inte bara framgångsrik företagsledare utan även socialt engagerad (Stadsmissionen mm). Och Storch menar att Sverige också måste ta itu med flyktingkatastrofen.
Jag kan bara instämma. 

- - - 

Ps och tillägg några timmar senare: Ser nu också att det finns ett tydligen växande missnöje med SN-SD historien och Kreabs agerande genom Sverigechefen Martin Uvell.  
Som synes är det dels ett missnöje öht med kontakterna ur moraliska aspekter, men också ur mera affärssynpunkt, för Kreab och SN och förtroendet. 
Från Di. Efter Di:s avslöjande om Kreabs nära kontakter med Sverigedemokraterna skakar marken under Sverigechefen Markus Uvells fötter.
En tung ägarrepresentant bakom lobbyjätten vill nu att Uvells personliga kontakter med partiet utreds grundligt.
Så skrev Uvell ”Är nöjd, glad och eventuellt en liten, liten smula onykter efter middag etc med den eviga Linus Bylund (SD), vi har fått många viktiga insikter!”

Klas Eklund, styrelseledamot i ägarbolaget Magnora, där Kreab, Kunskapsskolan och flera av Peje Emilssons andra bolag ligger, tycker att kontakterna nu måste utredas.

”Di har gett sin bild och Markus Uvell har svarat. Nu får Kreab reda ut vad som hänt. Om det har varit privata kontakter eller om han agerat på Kreabs vägnar. Samtidigt är det svårt att skilja alla de här hattarna åt”, säger Klas Eklund.
I veckan gick Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Signhild Arnegård Hanson ut och kritiserade de personliga kontakterna Uvell haft med ledande SD-toppar, även hon styrelseledamot i ägarbolaget Magnora, Signhild Arnegård Hansen. Hon var tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv och sitter i styrelsen för Kreabs ägarbolag Magnora.

”Jag tycker det är problematiskt när man blir för personlig med dem man ska påverka och jobba med. 

Som styrelseledamot i Kreabs ägarbolag vill Signhild Arnegård Hansen inte diskutera på vems uppdrag uppvaktningen av SD sker.

”Det här är affärsuppdrag som inte är offentliga. Di har pratat med flera andra i näringslivet som är starkt kritiska till Kreabs nära koppling till SD, men ingen vill träda fram med namn.

”Jag tycker det här direkt stötande”, säger annan.

Om Kreabs agerande får affärsmässiga konsekvenser för byrån, som globalt omsatte närmare en halv miljard kronor 2014, återstår att se. Stockholms stad, som under många år har varit en stor kund hos Kreab, ser dock alvarligt på banden till SD.

Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD

Näringslivet, i gestalt av dess organisationer och företrädare, anser sig missförstådda och motarbetade av politiker.
En gång i tiden var faktiskt många näringslivsrepresentanter betydligt bredare i sin omvärldsbild än idag. De engagerade sig i samhällsfrågor, var till och med politiskt verksamma utifrån ideologi. Nå, inom Wallenbergsfären var det förstås inte så vanligt, där såg man mera snävt på sina egna intressen.
Idag upplever vi att VD:ar (och även en del storägare) allt oftare har denna snäva syn, bolag ska gynnas, ge (stora) vinster. Och framför allt ge höga löner till toppcheferna, men det senaste säger de inte högt. Däremot försvarar de sina skyhöga löner med att de är marknadsmässiga, vilket de inte är, och att de skapar sysselsättning. Men ser man på hur de uppdrag VD:ar får och ersätts för så är det att de sparkar anställda.

Nå, i detta sitt missnöje med politiker så vänder sig nu näringslivet till SD. I dagarna har det avslöjats täta kontakter mellan näringslivslobbyister och SD, inte minst genom lobbyisterna i KREAB och dess "allmänborgerliga" (dvs "moderate" och i någon mening "nyliberale") Sverigechef Martin Uvell.

Jag refererar och citerar från Di.

Det avslöjandes i går att Svenskt Näringsliv och flera tunga arbetsgivarorganisationer har byggt upp allt tätare kontakter med SD, vilket  har väckt starka reaktioner.

Men förbindelserna mellan näringslivet och Sverige­demokraterna går längre än så. Flera av landets tyngsta pr- och kommunikationsbyråer har nu på näringslivets uppdrag börjat arbeta direkt mot partiet.

Di:s granskning visar att Kreab var bland de första att uppvakta SD, och att byrån har haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen mot partiet. Från SD:s sida spelar den ekonomiskpolitiska tales­personen Oscar Sjöstedt en nyckelroll

Men mest betydelsefull i sammanhanget är Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund, riksdagsledamot och en av partiets frontfigurer. ”Det är många kommunikationsbyråer och lobbygrupper av modell större som visar sitt intresse. Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt. Det har nog både att göra med val­resultatet och att det har sjunkit in att vi är här för att stanna”, säger Linus Bylund.

Kreab är en av landets största och mest inflytelserika kommunikationsbyråer. Grundare och storägare är Peje Emilsson – en tungviktare inom såväl näringslivet som politiken med ett förflutet i Moderaterna.

Peje Emilsson är också grundare av och majoritets-ägare i Kunskapsskolan, en av landets största friskole­koncerner.

Sverigechef på Kreab  är Markus Uvell. Han har tidigare varit vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och även skrivit en bok om Sverigedemokraterna. Det är framför allt han som byggt upp och sköter de nära kontakterna med SD.

”Jag tror att det är jätte­viktigt att förstå hur olika aktörer uppfattar samhällsutvecklingen. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna som har ett potentiellt jättestort inflytande i svensk politik”, säger Markus Uvell.

Alltså, så snävt ser Uvell/Kreab/Svenskt näringsliv m fl på SD. De tror att de kan få inflytande över SD.

Detta bekymrar mig. Och borde kännas skamligt för både näringslivet - och SD - och för de lobbyister med "allmänborgerlig" eller opolitisk inställning som aktivt jobbar för samarbete med SD och därmed för ett större inflytande för SD.
Och för SD att bidra till att sätta högerstämpel på SD, SD anser sig ju inte vara ett högerparti och lägger ju förslag om återgång till det "folkhem" som socialdemokraterna ansett sig ha monopol på. SD har ju ett helt annan variabel betr politiken än "höger-vänster".   (Vilket  kräver en längre utläggning, men som jag hoppas de som läser dessa rader förstår ändå.) 
Alltså, det är viktigt att veta vad som sker i kulisserna. Att Kreab genom Martin Uvell lobbar för att invandrarfientliga SD ska föra en "näringslivsvänlig" politik. Jag vill också betona att Uvell anser sig som "borgerlig", för honom är det en ideolog. Vilket ju visar att han inte ser vad ideologi är.

Mera från Di-artikeln. 

Vilken roll Kreab och andra kommunikationsbyråer har spelat när det gäller SD:s politikutveckling är svårt att belägga. Men ett kvitto på ett framgångsrikt lobbyarbete är att SD har svängt i näringslivsvänlig riktning i flera ­viktiga frågor. När det gäller välfärds­vinsterna – en fråga som Kreab enligt Di:s källor har lagt stor vikt vid internt – handlar det om en dramatisk omsvängning från SD:s sida. SD gick till val på att förbjuda vinster för friskolor. Men när frågan behandlades i finansutskottet i våras anslöt sig SD till alliansens krav på en ny utredning om välfärdsvinsterna, där premissen är att vinster ska tillåtas.

”Det finns en ryggmärgsreflex när det gäller vinst i välfärden, att man tycker det är dumt och att det borde förbjudas. Men om man sätter sig in i sakfrågan inser man att det är ganska korkat att vara direkt emot all vinst i all välfärdsverksamhet”, säger Linus Bylund. 

Både han och Oscar ­Sjöstedt lyfter fram kontakterna med Markus Uvell som mycket betydelsefulla. Linus Bylund beskriver Kreab­chefen närmast som en vän och de har setts över både ­luncher och druckit öl tillsammans för att diskutera olika sakfrågor.

”Vi umgås även halvt ­privat. Det är inget konstigt och vi behöver saker som de har. Det är företrädesvis ­faktaunderlag. Men det är ­väldigt lite som handlar om direkt lobbyism”, säger Linus Bylund. 

Förstår de (lobbyisterna och Svenskt Näringsliv)  inte att näringslivsfrågor är totalt oviktiga för SD, allt för SD är underordnad den invandrarfientliga (och därmed även flyktingfientliga) politiken? Andra frågor används bara taktiskt för att stödja SD:s "kulturrasistiska" och exkluderande invandringspolitik.  Alltså, att skrämma pensionärer och andra med nedskärningar av välfärden, eller att föra fram sådant som Svenskt näringsliv gillar, det gör SD så länge det kan användas för att stödja huvudmålet, en rasistisk och exkluderande och invandrarfientlig politik. Att kunna skylla allt på invandringen. (Jag så nyss också att småföretagare gått på det, att invandrarna bär skuld till att det kan vara kämpigt för dem.)

Jag vet att det finns enstaka människor i näringslivet som är helt emot SD:s invandringsfientliga politik, och till och med vill uppmuntra invandring -för att det också skulle gynna tillväxten i Sverige. Men det inser uppenbarligen inte Svenskt Näringsliv och Kreab, som tror att de kan få inflytande över SD betr "näringslivspolitiken".  

Men det de gör är att hjälpa fram SD så det kan genomföra sin vidriga flykting-  och invandringspolitik.  Som de facto är skadlig för näringslivet också. Liksom för hela samhället. 

---
Ser nu också, någon timme efter att ovanstående skrevs, att olika företrädare för näringslivet får kalla fötter. Av olika anledningar.
En del visar där en förfärande naivitet, tror liksom Kreab, att de kan styra SD, men blir skraja om samarbetet avslöjas. Men undertexten i en del uttalanden (eller icks-uttalanden) är att de struntar i SD:s huvudfråga, eller möjligen stöder SD:s flyktingfientlighet.  Sen är det en fråga om naiviteten är omedveten eller inte. 
Nu skriver DN också om spelet bakom kulisserna som nu avslöjats, tydligen till SD:s stora glädje. 

(Också igår måndag kom flera avslöjanden i Di i frågan, bl a att Svenskt näringsliv bekräftar kontakterna. Och att LO rasar emot SNs  SDkontakter.) 

Rimliga löneskillnader eller orimliga inkomstklyftor

Någon  på Facebook skrev att det  var fel att LO-pampar klagade på att näringslivsdirektörer på börslistan hade mångmiljonlöner. Och menade att det skulle inte LO-pamparna säga eftersom de själva hade väldigt höga löner.

Nå,
1. nu tycker jag faktiskt att alla, oavsett egen lön eller sysselsättning, har rätt att konstatera att nog är det en våldsam löneskillnad när (en del, många) VD:ar har en lön som är ca 30 ggr högre än en normalinkomsttagare. Det är en skillnad  som inte  på något sätt kan  motsvaras av en 30 ggr högre arbetsinsats.
2. Men visst, även LO-, TCO- och SACO-topparna (de som företräder löntagarna) har mycket bra löner.  Sådär dryga miljonen per år i  snitt. (Varierar från 1 milj till 1,6 milj/år). Det är tio ggr mer än vad jag har. Nu gör jag väl inte så mycket mer nytta än att jag försöker påverka opinionen efter min ringa förmåga, men är det inte det som fackförbundsordförandena gör också? Fastän de har fina kontor och mer el mindre raka rör till massmedia.
3. Löntagarsidans prat-toppar har alltså mycket bra betalt. Men den andra sidans prat-toppar har inte motsvarande inkomster. Nej, de är mångdubbelt högre. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hade 2012 drygt 7,7 milj och VD Kenneth Bengtsson hade drygt 17,9 milj kr. Två VDar samma år, det tyder på att de avlöste varandra....  (har en svag aning om att det var så också). Tillhopa hade motsvarigheterna i SN till LO:s Karl-Petter Thorwaldsson 25,6 milj, Drygt.  (Enl Di idag.)
Trots allt är det en enorm skillnad !
4. SUMMA. Löneklyftorna är enorma i Sverige. Ovanstående är bara ett litet exempel. Löneskillnaderna är inte på ngt sätt rimliga sett ur utbildning, värde eller arbetsinsatser!  Folk ska givetvis kunna tjäna bra, om de kostat på sig utbildning och om jobbar bra, extra bra. Men SÅ stor skillnad är det inte på arbetsinsatsen i vad folk gör!
Att de beror på marknadskrafterna är inte heller riktigt riktigt. Topparna sätter nämligen i hög grad lönerna åt varandra, dunkar varandra i ryggen.
Fackföreningstopparna  har för höga löner, men Svenskt Näringslivs toppar har, i likhet med många börsföretagsVD-ar väldigt mycket för höga löner! Och deras lönesättning är kostnadsdrivande, "alla" vill ju ha mer... och höga lönekostnader höjer priserna.
De som får betala, genom eftersläpning, är de lägst avlönade och de gamla, sjuka och arbetslösa, de som inte kan kompensera sig.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.