Jag skrev för en tid sedan till fp:s riksdagskandidater i Norrbotten en fråga om var de stod i FRA-frågan, Ipred och datalagringsdirektivet. Har hittills fått ETT svar. Men var är de andra?
Nu har mitt tålamod tagit slut. Skickar mina frågor till lokaltidningen PT också, och utökar frågan att gälla samtliga partiers kandidater! Uteblivna svar ser jag som nonchalans emot väljarna!
Jag skrev såhär till PT:
"Inför valet i september (det är snart det!) vill jag ha svar på följande frågor från samtliga riksdagskandidater i länet! Detta eftersom det framgått dåligt intill nu var ni står, och jag vet att fler än jag vill veta var just du står i dessa viktiga frågor!!!
1. FRA-lagen. Bevaras eller rivas upp och göras om på ett integritets- och rättssäkert sätt.
2. Ipred. (Det som ger upphovsrättsindustrin rätt att agera polis även med tvivelaktig bevisning.) Bevaras eller avskaffas.
3. Datalagringsdirektivet. Ställer du dig bakom det - eller är du beredd att skriva på Väljarkontraktet: Nej till datalagring, som 2 fp-are startat men som även andra skrivit på?
http://nejtilldatalagring.blogspot.com/
(Införs direktivet i Sverige innebär det att alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet kommer lagras.
Myndigheter kommer kunna veta vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de kommunicerande befann sig, och vilken typ av kommunikation som användes.)
Dessa frågor har kommit i skymundan i traditionella media, men är inte desto mindre viktiga för många av oss väljare, så vi vet hur vi ska kryssa rätt."
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
28 juli 2010
Håll käften, pervo!
Internet är farligt, där finns konstiga åsikter och "fula" bilder. Bäst att förbjuda eller i vart fall censurera, eller hur?
Internet ska väl bara vara en försäljningskanal!
Böcker är farliga, förbjud dem och bränn dem på bål! Det lär ju finnas böcker som beskriver sexuella handlingar, usch!
Och självaste Carl Larsson har ju målat tavlor med nakna barn. Hur kunde han? De måste ju förbjudas och brännas!
Och alla dessa tidningar, snusk, snusk. Förbjud!
Hur ska vi göra med telefonen - så mycket skitsnack och snusk som pratas där! Bäst att förbjuda telefonerande! Och straffa folk som använt telefonen till sådant! Lyckligtvis har vi ju FRA-lagen, och får väl en datalagringslag som gör det enkelt att komma åt alla dessa snuskiga brottslingar!
För att nu inte tala om alla människor som tänker och tycker fel! Vi som tycker rätt och riktigt, vi måste lagstifta om att folk håller käften! Det kan väl inte vara så svårt.
Nog är det för väl att det inte får tecknas vad som helst (enl nylig dom)! Självfallet måste vi renhjärtade dessutom se till att folk inte tar bilder av sina små barn där dessa inte bär kläder! Inte hjälper det att de finns inklistrade i privata album. Och än värre om de förvaras på Facebook! Usch! Så förfärligt att se hur föräldrar klappar och kramar sina barn, de måste ju vara pedofiler! Straffa dem! Ta från dem barnen!
En sak bekymrar mig dock. Hur ska vi kunna förbjuda människor att tänka fritt, att fantisera, att inom sig själva kritisera sådant som dessa virrhjärnor anser vara fel i vad våra goda politiker beslutat???
Hur ska vi kunna förbjuda kärlek? För visst är det störande att se folk som hämningslöst kramas och pussar varandra!
---
Det är givetvis fritt att använda detta, eller delar av det, i egna versioner som tillställs papperspressen. Bara det framgår att det är en ironisk drift med hur läget i Sverige ser ut idag. Tyvärr.
Internet ska väl bara vara en försäljningskanal!
Böcker är farliga, förbjud dem och bränn dem på bål! Det lär ju finnas böcker som beskriver sexuella handlingar, usch!
Och självaste Carl Larsson har ju målat tavlor med nakna barn. Hur kunde han? De måste ju förbjudas och brännas!
Och alla dessa tidningar, snusk, snusk. Förbjud!
Hur ska vi göra med telefonen - så mycket skitsnack och snusk som pratas där! Bäst att förbjuda telefonerande! Och straffa folk som använt telefonen till sådant! Lyckligtvis har vi ju FRA-lagen, och får väl en datalagringslag som gör det enkelt att komma åt alla dessa snuskiga brottslingar!
För att nu inte tala om alla människor som tänker och tycker fel! Vi som tycker rätt och riktigt, vi måste lagstifta om att folk håller käften! Det kan väl inte vara så svårt.
Nog är det för väl att det inte får tecknas vad som helst (enl nylig dom)! Självfallet måste vi renhjärtade dessutom se till att folk inte tar bilder av sina små barn där dessa inte bär kläder! Inte hjälper det att de finns inklistrade i privata album. Och än värre om de förvaras på Facebook! Usch! Så förfärligt att se hur föräldrar klappar och kramar sina barn, de måste ju vara pedofiler! Straffa dem! Ta från dem barnen!
En sak bekymrar mig dock. Hur ska vi kunna förbjuda människor att tänka fritt, att fantisera, att inom sig själva kritisera sådant som dessa virrhjärnor anser vara fel i vad våra goda politiker beslutat???
Hur ska vi kunna förbjuda kärlek? För visst är det störande att se folk som hämningslöst kramas och pussar varandra!
---
Det är givetvis fritt att använda detta, eller delar av det, i egna versioner som tillställs papperspressen. Bara det framgår att det är en ironisk drift med hur läget i Sverige ser ut idag. Tyvärr.
26 juli 2010
Är fattigdom el rikedom problemet?
Kent Persson (m) skriver om problemet med fattigdomen. Att moderaterna vill bekämpa fattigdom och hemlöshet. Det är väl bra, även om jag spontant inte känner att det är riktigt det som jag förknippar med moderaterna. Inte ens nya moderaterna.
Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.
Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!
Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.
Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!
Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.
Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.
Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?
Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.
Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!
Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.
Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!
Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.
Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.
Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?
Tänkte testa Facebook också
Just det, jag testar. Vi får se vad det blir av det. Gissar att min politiska kommentarer även i fortsättningen kommer att finnas här på bloggen. Men livet är inte bara politik, om än saker och ting hänger samma ofta.
Kollade och såg just att imponerande många anslutit sig till FB för Håll Beatrice Ask borta från våra ungar. I skrivande stund ca 167o stycken.
Kollade och såg just att imponerande många anslutit sig till FB för Håll Beatrice Ask borta från våra ungar. I skrivande stund ca 167o stycken.
Största pizzan?
Nog var det en stor pizza, väldigt stor, vi köpte på Pizza Express i Bollnäs. Det var faktiskt svårt att få in pizzan i bilen. Och som synes av bilden så rymdes den inte riktigt i kartongen heller. De hade fått vika upp kanterna en bit för att på plast med hela pizzan.
Visst kan familjepizzor vara rätt stora i Sverige i vanliga fall också. De räcker gott och väl för två vuxna och ett par matfriska barn.
På Sicilien fick vi dock större pizzor ett par gånger. De skulle ha räckt till minst tre vuxna och tre barn.
Men denna pizza, den tar priset. Den var ännu större än de sicilianska. Vi har kvar några bitar i frysen, de torde räcka för en rejäl familjemåltid för oss. Trots att vi klämde i oss några bitar under resan hem från Bollnäs också.
Den nya tidens frälse, antipiraterna
Juristen drar en bestickande parallell mellan dagens antipirater och gångna tiders skattefrälse/adel. Han menar att dagens upphovsrättsföreträdare är dagens frälse, de som med enorma resurser för påtryckningar på de formella makthavarna (riksdag och regering) skaffar sig fördelar framför andra medborgare, i likhet med gårdagens adel.
Likhet inför lagen? Pyttsan!
Läs alltså.
Likhet inför lagen? Pyttsan!
Läs alltså.
25 juli 2010
Barnporr och Jan Myrdal
Nej, ingen vettig människa kan ha något till övers för barnporr, dvs för foton som visar hur barn utnyttjas och förnedras. Har varit en debatt kring detta senaste dagarna, som jag tillbringat genom att bränna bensin på semestervägarna.
Men, bilder på nakna barn är inte per definition porr. Och tecknad serier med barn, de visar inga utnyttjade barn. De är rena fantasier, som knappast skadar någon - även om jag inte kan fantisera i de banorna.
Nu är det åter på gång moralpanik och skamlöst utnyttjande av denna panik för att dels "rädda" barnporrlagen, som tydligen använts för att fälla en person som haft tecknade bilder av barn i sin dator, dels för att censurera internet. Det är en svår debatt att föra, då de intellektuella argumenten inte biter på de som ser rött så fort de ser eller hör ord som "porr", "sex" och "internet". Sätter man ihop dessa ord blir det total blockering i hjärnan. Lägger man till ordet "barn" också så blir det kortslutningen direkt. Trots att det blandas friskt med begreppen. Och trots att varje tänkande människa borde ställa sig frågan vad dessa censurivrare egentligen är ute efter, vems ärenden de går, vilka som tjänar på detta?
FarmorGun i Norrtälje skriver klokt om detta bland annat här, här och här. En annan som skriver skarp och mördande analytiskt är den gamle debattören Jan Myrdal i Expressen. Han kallar barnporrlagen för en omoralisk absurditet. Nu måste jag erkänna att Jan Myrdal är en person som jag känner ett slags hat-kärlek till. Jag beundrar ofta hans intelligens och analytiska skärpa. I vart fall när han inte använder för mycket av marxistisk gegga. Och trots mina invändningar så har han alltid stått på (i vart fall den svenska) yttrandefrihetens sida. Människans rätt att tänka fritt. Och i detta fallet kan jag bara buga och instämma. Därför, läs Jan Myrdal och FarmorGun.
Samt läs förstås Anders Widén. Bara rubriken borde få dig att reagera: Bränn Carl Larsson på bål.
Men, bilder på nakna barn är inte per definition porr. Och tecknad serier med barn, de visar inga utnyttjade barn. De är rena fantasier, som knappast skadar någon - även om jag inte kan fantisera i de banorna.
Nu är det åter på gång moralpanik och skamlöst utnyttjande av denna panik för att dels "rädda" barnporrlagen, som tydligen använts för att fälla en person som haft tecknade bilder av barn i sin dator, dels för att censurera internet. Det är en svår debatt att föra, då de intellektuella argumenten inte biter på de som ser rött så fort de ser eller hör ord som "porr", "sex" och "internet". Sätter man ihop dessa ord blir det total blockering i hjärnan. Lägger man till ordet "barn" också så blir det kortslutningen direkt. Trots att det blandas friskt med begreppen. Och trots att varje tänkande människa borde ställa sig frågan vad dessa censurivrare egentligen är ute efter, vems ärenden de går, vilka som tjänar på detta?
FarmorGun i Norrtälje skriver klokt om detta bland annat här, här och här. En annan som skriver skarp och mördande analytiskt är den gamle debattören Jan Myrdal i Expressen. Han kallar barnporrlagen för en omoralisk absurditet. Nu måste jag erkänna att Jan Myrdal är en person som jag känner ett slags hat-kärlek till. Jag beundrar ofta hans intelligens och analytiska skärpa. I vart fall när han inte använder för mycket av marxistisk gegga. Och trots mina invändningar så har han alltid stått på (i vart fall den svenska) yttrandefrihetens sida. Människans rätt att tänka fritt. Och i detta fallet kan jag bara buga och instämma. Därför, läs Jan Myrdal och FarmorGun.
Samt läs förstås Anders Widén. Bara rubriken borde få dig att reagera: Bränn Carl Larsson på bål.
Vart tog Snoddastorget vägen?
Under veckans hemsökande av ungdomsplatser kollade jag som hastigast in också Bollnäs. Bodde där några år och besökte staden och mina föräldrar regelbundet även sedan jag flyttat hemifrån.
Bollnäs uppstod som en järnvägsknut. En köping som blev stad. Inte speciellt vacker, i vart fall inte i stadskärnan. Men med en gedigen liberal och frisinnad tidning, Ljusnan. Med namnet efter den vackra älven Ljusnan. Någon gång under sent 50-tal el tidigt 60-tal (?) revs en del anskrämliga träkåkar i centrum och det uppstod ett tomrum, minns jag rätt kallades det Brotorget. På ena sidan fanns (och finns!) bl a Helins bokhandel, där jag köpte läroböckerna under min läroverkstid i staden (daglig busspendling från den lilla byn Vallsta).
Nå tiden gick, Tempo etablerade sig norr om den tomma tomtplätten. Tempohuset finns kvar men härbärgerar ett rätt avskalat Åhléns.
Tiden gick än mer och Snoddas blev inte bara en rikskändis som bandyspelare och folklig sångare. Han blev ett slags varumärke för Bollnäs och stan anlade ett Snoddastorg. Med staty, och fontän och allt. Minns inte om Snoddastorget var det officiella namnet, men det fanns där. Jag skrev en gång t.o.m. en artikel om det, så det måste vara sant. Borde kanske kolla om jag har kvar artikeln i pappersformat någonstans.
När jag nu skulle titta på torget fanns det inte! Dvs, där finns än en gång en tom grus- och leryta. Vad hände? Läser så i Ljusnan, där den liberale (jo, hon kallar sig så) ledarskribenten hoppas på att några av dessa butikskedjor som befolkar alla stadskärnor, ska etablera sig där. Minns jag rätt nämnde hon HM, eller var det Kapp-Ahl? Sak samma, det märkliga var att hon fick det till att det skulle vara något slags kulturgärning om ett affärskomplex skulle bygga på "torget".
Apropå det finns i ett tämligen nytt affärshus, strax nedanför det fd Snoddastorget och intill Stadshuset, där om jag minns rätt ICA huserade en tid men där den största ytan upptas av en nattklubb! Skön motvikt är dock den välsorterade torghandeln, alla möjliga grönsaker och frukter, precis intill Stadshuset, med Bollnästranan (också kallad Maraboustorken...)
Visst är det bra med affärer i stans centrum, inte bara i utkanternas lador för lågpris- och elvaruhus. Men borde det inte finnas plats för kultur i verklig mening också? Och Snoddas var ju dessutom inte precis finkultur, utan både folklig. Och en sportsman! På den tiden dessa inte var multimiljonärer.
Som sagt, vad hände med Snoddastorget? Och vilket kulturbegrepp har Ljusnans nutida ledarskribenter?
Bollnäs uppstod som en järnvägsknut. En köping som blev stad. Inte speciellt vacker, i vart fall inte i stadskärnan. Men med en gedigen liberal och frisinnad tidning, Ljusnan. Med namnet efter den vackra älven Ljusnan. Någon gång under sent 50-tal el tidigt 60-tal (?) revs en del anskrämliga träkåkar i centrum och det uppstod ett tomrum, minns jag rätt kallades det Brotorget. På ena sidan fanns (och finns!) bl a Helins bokhandel, där jag köpte läroböckerna under min läroverkstid i staden (daglig busspendling från den lilla byn Vallsta).
Nå tiden gick, Tempo etablerade sig norr om den tomma tomtplätten. Tempohuset finns kvar men härbärgerar ett rätt avskalat Åhléns.
Tiden gick än mer och Snoddas blev inte bara en rikskändis som bandyspelare och folklig sångare. Han blev ett slags varumärke för Bollnäs och stan anlade ett Snoddastorg. Med staty, och fontän och allt. Minns inte om Snoddastorget var det officiella namnet, men det fanns där. Jag skrev en gång t.o.m. en artikel om det, så det måste vara sant. Borde kanske kolla om jag har kvar artikeln i pappersformat någonstans.
När jag nu skulle titta på torget fanns det inte! Dvs, där finns än en gång en tom grus- och leryta. Vad hände? Läser så i Ljusnan, där den liberale (jo, hon kallar sig så) ledarskribenten hoppas på att några av dessa butikskedjor som befolkar alla stadskärnor, ska etablera sig där. Minns jag rätt nämnde hon HM, eller var det Kapp-Ahl? Sak samma, det märkliga var att hon fick det till att det skulle vara något slags kulturgärning om ett affärskomplex skulle bygga på "torget".
Apropå det finns i ett tämligen nytt affärshus, strax nedanför det fd Snoddastorget och intill Stadshuset, där om jag minns rätt ICA huserade en tid men där den största ytan upptas av en nattklubb! Skön motvikt är dock den välsorterade torghandeln, alla möjliga grönsaker och frukter, precis intill Stadshuset, med Bollnästranan (också kallad Maraboustorken...)
Visst är det bra med affärer i stans centrum, inte bara i utkanternas lador för lågpris- och elvaruhus. Men borde det inte finnas plats för kultur i verklig mening också? Och Snoddas var ju dessutom inte precis finkultur, utan både folklig. Och en sportsman! På den tiden dessa inte var multimiljonärer.
Som sagt, vad hände med Snoddastorget? Och vilket kulturbegrepp har Ljusnans nutida ledarskribenter?
FRA-lagen är bra...
Liberati har den provocerande rubriken på ett inlägg: Varför FRA-lagen är bra för Sverige. I konsekvens med det har jag också en något provocerande rubrik på denna blänkare, för att reta er nyfikenhet.
Nå, Liberatiskribenten Helena von Schantz menar att FRA-lagen var en väckarklocka för ett folk som dessförinnan inte brytt sig om att politikerna fjärmat sig alltmer från medborgarnas intressen och åsikter.
Visst, det ligger en poäng i att FRA-lagen väckte massor av människor från deras törnrosasömn. Vilket är bra i och för sig. Men om det ska bli något bestående resultat av detta så måste faktiskt de etablerade politikerna - och partierna - dra rätt slutsatser. Att de måste LYSSNA på mebborgarna, att de måste FÖRSTÅ att demokrati betyder mer än att få “välja” mellan några till förvillelse lika gammelpartier som alla mer el mindre tappat sina ideologier. Och vars enda tydliga mål är maktsträvan, och att de inte vill bli störda av något väljarinflytande.
Jag är rädd att det kräver en rejäl smäll i valet, att Piratpartiet kommer in i riksdagen, och att det kommer i ngt slags inflytandeställning. Att Sd skulle komma in vore också en väckarklocka, frågan är om den ändå inte leder samhällsutvecklingen ännu mera fel än idag.
Nå, Liberatiskribenten Helena von Schantz menar att FRA-lagen var en väckarklocka för ett folk som dessförinnan inte brytt sig om att politikerna fjärmat sig alltmer från medborgarnas intressen och åsikter.
Visst, det ligger en poäng i att FRA-lagen väckte massor av människor från deras törnrosasömn. Vilket är bra i och för sig. Men om det ska bli något bestående resultat av detta så måste faktiskt de etablerade politikerna - och partierna - dra rätt slutsatser. Att de måste LYSSNA på mebborgarna, att de måste FÖRSTÅ att demokrati betyder mer än att få “välja” mellan några till förvillelse lika gammelpartier som alla mer el mindre tappat sina ideologier. Och vars enda tydliga mål är maktsträvan, och att de inte vill bli störda av något väljarinflytande.
Jag är rädd att det kräver en rejäl smäll i valet, att Piratpartiet kommer in i riksdagen, och att det kommer i ngt slags inflytandeställning. Att Sd skulle komma in vore också en väckarklocka, frågan är om den ändå inte leder samhällsutvecklingen ännu mera fel än idag.
19 juli 2010
Uppdatering...
Jag har fräschat upp bloggen lite. Försökte först med svart bakgrund, men det kändes inte bra. Så nu har jag en slags gul-orange bakgrund, tycket själv den funkar bra.
Dessutom har jag bytt de gamla (2-3 år gamla) fotona på mig och min familj till dagsfärska. Dvs dagsfärska den 17 juli. Håll tillgodo.
Dessutom har jag bytt de gamla (2-3 år gamla) fotona på mig och min familj till dagsfärska. Dvs dagsfärska den 17 juli. Håll tillgodo.
17 juli 2010
Bröllopsfest och nostalgi
Ja, idag ska vi på bröllopsfest. Nej, nej, inte vår egen. Vi har varit gifta länge nu.
Dock, festen leder till bloggpaus idag.
Innan jag loggar ut ser jag att "Livbåten" i samband med en väldigt utredande och intressant bloggpost länkat både till nyare och äldre texter av mig. När jag läser den senare blir jag nästan imponerad av vad jag skrev då i nov 2008. Tyvärr har det fortfarande bäring och aktualitet. Det handlar alltså om upphovsrätt, artisters ersättningar versus alla dessa mellanhänder.
Som producent en gång i tiden av en jazzskiva, blir jag smått förskräckt av hur moderna inspelningsbudgetar ser ut. Och hur många som "ska" profitera numera. På "min tid" var det ett utpräglat ideellt jobb att se till att en jazzmusiker på toppnivå ö h t fick göra en skiva. Då såg vi till att musikerna och NCB etc fick sitt. I övrigt stod vi (SJR) för allt annat, försökte minimera kostnaderna och få det att gå runt. Det gjorde det, men med ett nödrop. Och tack vare att vi som producerade inte profiterade på musikerna (Bernt Rosengren och medmusikanter).
Och skivan blev OJ:s Gyllene skiva 1969!
Dock, festen leder till bloggpaus idag.
Innan jag loggar ut ser jag att "Livbåten" i samband med en väldigt utredande och intressant bloggpost länkat både till nyare och äldre texter av mig. När jag läser den senare blir jag nästan imponerad av vad jag skrev då i nov 2008. Tyvärr har det fortfarande bäring och aktualitet. Det handlar alltså om upphovsrätt, artisters ersättningar versus alla dessa mellanhänder.
Som producent en gång i tiden av en jazzskiva, blir jag smått förskräckt av hur moderna inspelningsbudgetar ser ut. Och hur många som "ska" profitera numera. På "min tid" var det ett utpräglat ideellt jobb att se till att en jazzmusiker på toppnivå ö h t fick göra en skiva. Då såg vi till att musikerna och NCB etc fick sitt. I övrigt stod vi (SJR) för allt annat, försökte minimera kostnaderna och få det att gå runt. Det gjorde det, men med ett nödrop. Och tack vare att vi som producerade inte profiterade på musikerna (Bernt Rosengren och medmusikanter).
Och skivan blev OJ:s Gyllene skiva 1969!
16 juli 2010
Var står riksdagskandidaterna i ditt län?
Jag har varit folkpartist, men varje läsare av denna blogg vet att jag anser att fp i flera avseenden lämnat den socialliberala linje som intill för snart tio år sedan var dess politik. Jag råkade hitta dessa rader i fp-Norrbottens program inför valet. De låter ju inte illa. Om än väl undanskymda och delvis lite kryptiska, men ändå.
"Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till många viktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut har nu frågan ställts på sin spets. Enligt Folkpartiets bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut. Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps- kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem. Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning. Målet ska istället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intresse."
Skrev därför tre raka frågor till toppnamnen på riksdagslistan i Norrbotten. Jag vill veta deras inställning betr FRA-lagen, Ipred och Datalagringsdirektivet. Vi får se om och hur de svarar...
Samtidigt leker jag med tanken att pressa även andra partiers kandidater på dessa punkter. Kanske något för andra att också göra?
"Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till många viktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut har nu frågan ställts på sin spets. Enligt Folkpartiets bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut. Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps- kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem. Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning. Målet ska istället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intresse."
Skrev därför tre raka frågor till toppnamnen på riksdagslistan i Norrbotten. Jag vill veta deras inställning betr FRA-lagen, Ipred och Datalagringsdirektivet. Vi får se om och hur de svarar...
Samtidigt leker jag med tanken att pressa även andra partiers kandidater på dessa punkter. Kanske något för andra att också göra?
Bör Littorin stämma AB?
Nu diskuterar självaste förre PO, Pär-Arne Jigenius, i DN frågan hur Littorins skuld ska prövas, vad PO bör eller kan, dvs inte kan göra. Och - inte minst - AB:s roll och hur man kommer åt dålig journalistik.
"I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius."
Vidare skriver han: "I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion."
Även andra debatterar den juridiska aspekten, ofta i förening med den etiskt-moraliska.
Bör nu Sven Otto Littoring stämma AB?
Självklart vill han kämpa för sin heder, och han har de ekonomiska resurserna. Men bör han?
Ja, om man "bara" beaktar det som en kränkning av integriteten.
Men, risken är, som jag tidigare skrivit, att frågans behandling får vidare konsekvenser. En fällande dom mot AB kan (kanske) få politikerna att avstå från lagförslag för att ge politiker en gräddfil betr integritet, något som vanligt folk inte kan hoppas på. Men en fällande dom kan också innebära att press- och yttrandefrihet naggas i kanten. Dels då som ett prejudikat, som gör tidningar försiktiga inte bara när det gäller offentliga personers privatliv utan även i annan granskning. Dels kan regering och riksdag ta en dom som förevändning för skärp lagstiftning emot misshaglig mediabevakning.
Att stärka den personliga integriteten samtidigt som pressfriheten bevaras, det är en svår uppgift. En balansakt som dock måste genomföras. Jag hoppas att Littorin som en erfaren politiker på toppnivå inser det. Liksom andra aktörer i detta drama.
"I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius."
Vidare skriver han: "I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion."
Även andra debatterar den juridiska aspekten, ofta i förening med den etiskt-moraliska.
Bör nu Sven Otto Littoring stämma AB?
Självklart vill han kämpa för sin heder, och han har de ekonomiska resurserna. Men bör han?
Ja, om man "bara" beaktar det som en kränkning av integriteten.
Men, risken är, som jag tidigare skrivit, att frågans behandling får vidare konsekvenser. En fällande dom mot AB kan (kanske) få politikerna att avstå från lagförslag för att ge politiker en gräddfil betr integritet, något som vanligt folk inte kan hoppas på. Men en fällande dom kan också innebära att press- och yttrandefrihet naggas i kanten. Dels då som ett prejudikat, som gör tidningar försiktiga inte bara när det gäller offentliga personers privatliv utan även i annan granskning. Dels kan regering och riksdag ta en dom som förevändning för skärp lagstiftning emot misshaglig mediabevakning.
Att stärka den personliga integriteten samtidigt som pressfriheten bevaras, det är en svår uppgift. En balansakt som dock måste genomföras. Jag hoppas att Littorin som en erfaren politiker på toppnivå inser det. Liksom andra aktörer i detta drama.
15 juli 2010
Frågor som är för svåra att diskutera?
Avstamp för detta inlägg är åter en text av Michael Gajditza. Han visar att av en mängd inlägg på hans blogg så är det kanske 10-20 stycken som retat upp diverse personer med starka synpunkter på invandrings- och flyktingpolitiken.
De kommentarer som dessa människor lämnar skiljer sig på ett väsentligt sätt från alla de andra kommentarerna jag fått. Inte på så sätt att de är negativa till vad jag skriver, det har andra också varit, utan de skiljer sig på så sätt att de har en ton, ett språkbruk och en attityd som osar hat och olösta upplevda oförrätter.
Ja, det är min erfarenhet också. När jag för många år sedan i ett debattinlägg i en papperstidning uttryckte mitt stöd för de personer (mest gamla tanter) som med gott samvete bröt mot lagen för att gömma flyktingar, då fick jag både hatbrev och obehagliga telefonsamtal. När jag flera år senare uttalade att lokaltidningen gjort ett opartiskt reportage kring ett sd-arrangemang då figurerade jag snabbt som hatobjekt i sd-sammanhang/bloggar. Känslorna svallar och kokar över så det blir omöjligt med sansad och normal debatt.
Men det finns fler ämnen som också är hart när omöjliga att diskutera om på ett lugnt och seriöst sätt. Religion är ett sådant. Fick samma reaktioner med brev och telefon när jag som skolpolitiker förordade att kommunen skulle säga ja till en friskola med relgiösa förtecken, i religionsfrihetens namn.
OK, jag fick ett och annat tacksamt gensvar också i dessa två frågor.
Kent Persson vill att vi ska debattera sverigedemokraterna denna vecka. Det borde vi kanske göra. Men nyttar det något? I vart fall verkar det, med hänvisning till hur deras anhängare uttrycker sig (se ovan) vara bortkastad möda. Ser att FarmorGun resonerar ungefär så också när hon skriver om att "istället för att fokusera på människor, som klamrar sig fast vid sina ”dvärg-jag” istället för att vilja utvecklas till de frihets- och kunskapstörstande människor, som vårt demokratiska styrelseskick är betjänta av". Just så, det känns meningslöst att diskutera med människor som klamrar sig fast vid sina "dvärg-jag". Navelskådande och bakåtblickar känns kontraproduktivt när vi behöver frihetstänkande och kunskap för att försvara demokratin.
Ett tredje ämne som alltför lätt orsakar en helt urspårad debatt är allt som har med sex-köp att göra. Givetvis har även Littorindebatten råkat ut för detta. Det verkar svårt att se klart när sex kommer på tal. De "debatter" som skett på senare tid i bloggvärlden visar detta. Invektiven och skamgreppen flödar. Att försöka få logiska svar på frågor om varför köp ska vara förbjudet medan det är tillåtet att sälja sex, det är omöjligt. Ja, jag ska inte ge fler exempel här. Nöjer mig med att konstatera att det är så känsloladdat att det inte går att föra en vettig diskussion. Den som vill kan ju kolla upp vad som hände på Almedalsdebatten om detta genom att kolla in länkarna till Joshen, Camilla Lindberg och Hanna Wagenius.
Med media som heller fäller än friar trots frånvaro av bevis kanske det inte är så konstigt att vissa ämnen inte går att resonera om och debattera på ett anständigt sätt. Men det urholkar demokratin.
De kommentarer som dessa människor lämnar skiljer sig på ett väsentligt sätt från alla de andra kommentarerna jag fått. Inte på så sätt att de är negativa till vad jag skriver, det har andra också varit, utan de skiljer sig på så sätt att de har en ton, ett språkbruk och en attityd som osar hat och olösta upplevda oförrätter.
Ja, det är min erfarenhet också. När jag för många år sedan i ett debattinlägg i en papperstidning uttryckte mitt stöd för de personer (mest gamla tanter) som med gott samvete bröt mot lagen för att gömma flyktingar, då fick jag både hatbrev och obehagliga telefonsamtal. När jag flera år senare uttalade att lokaltidningen gjort ett opartiskt reportage kring ett sd-arrangemang då figurerade jag snabbt som hatobjekt i sd-sammanhang/bloggar. Känslorna svallar och kokar över så det blir omöjligt med sansad och normal debatt.
Men det finns fler ämnen som också är hart när omöjliga att diskutera om på ett lugnt och seriöst sätt. Religion är ett sådant. Fick samma reaktioner med brev och telefon när jag som skolpolitiker förordade att kommunen skulle säga ja till en friskola med relgiösa förtecken, i religionsfrihetens namn.
OK, jag fick ett och annat tacksamt gensvar också i dessa två frågor.
Kent Persson vill att vi ska debattera sverigedemokraterna denna vecka. Det borde vi kanske göra. Men nyttar det något? I vart fall verkar det, med hänvisning till hur deras anhängare uttrycker sig (se ovan) vara bortkastad möda. Ser att FarmorGun resonerar ungefär så också när hon skriver om att "istället för att fokusera på människor, som klamrar sig fast vid sina ”dvärg-jag” istället för att vilja utvecklas till de frihets- och kunskapstörstande människor, som vårt demokratiska styrelseskick är betjänta av". Just så, det känns meningslöst att diskutera med människor som klamrar sig fast vid sina "dvärg-jag". Navelskådande och bakåtblickar känns kontraproduktivt när vi behöver frihetstänkande och kunskap för att försvara demokratin.
Ett tredje ämne som alltför lätt orsakar en helt urspårad debatt är allt som har med sex-köp att göra. Givetvis har även Littorindebatten råkat ut för detta. Det verkar svårt att se klart när sex kommer på tal. De "debatter" som skett på senare tid i bloggvärlden visar detta. Invektiven och skamgreppen flödar. Att försöka få logiska svar på frågor om varför köp ska vara förbjudet medan det är tillåtet att sälja sex, det är omöjligt. Ja, jag ska inte ge fler exempel här. Nöjer mig med att konstatera att det är så känsloladdat att det inte går att föra en vettig diskussion. Den som vill kan ju kolla upp vad som hände på Almedalsdebatten om detta genom att kolla in länkarna till Joshen, Camilla Lindberg och Hanna Wagenius.
Med media som heller fäller än friar trots frånvaro av bevis kanske det inte är så konstigt att vissa ämnen inte går att resonera om och debattera på ett anständigt sätt. Men det urholkar demokratin.
Känslorna fäller men förnuft friar - eller hur AB riskerar yttrandefriheten
Michael Gajditza (usch så svårstavat, kan du inte byta till ett "svenskare" namn, haha) gör på sin blogg Svensk Myndighetskontroll en välformulerad genomgång av ett antal rättsfall där "folk" har en åsikt om skuldfrågan, som är fällande, medan domstolarna dömt på annat sätt, dvs friande pga bristande el undermåliga bevis. Avstamp sker i Littorinfallet och Mats Alm-fallet men Michael redovisar även flera andra fall där det visat sig att folkets dom var fel, eftersom den åtalades version visserligen kunde förefalla otrolig, men ändå visat sig vara den faktiska.
Slutsatser: håll fast vid den gamla regeln att hellre fria än fälla i tveksamma fall. Liksom: ingen ska anses skyldig före det han/hon dömts. Stå emot de ständiga kraven på att det inte ska behövas starka bevis för att fällande domar. Vidare, domstolarna måste vara fria från den politiska makten, och ej påverkas av media heller.
Min kommentar hos Michael var ungefär denna. "Svenska folket" är uppenbarligen ett känslostyrt folk, som inte låter ev befintligt intellekt arbeta. Jag gissar att mycket faktiskt beror på hur media, spec kvällspressen, förmedlar info om (påstådda) brott, eller utpekade misstänkta. Den bild media ger, den präglar folks uppfattning. Självfallet.
Det struntar uppenbarligen många media i, de säljer lösnummer genom att hitta enkla lösningar och genom att leta upp skandaler, som ofta är ordentligt skruvade för att bli just skandaler.
Det är ett stort demokratiskt problem. Dels givetvis för rättssäkerheten!!!
Dels då medias dåliga stil, bristande objektivitet och usla analys i info-förmedlandet - och det allt vanligare tyckandet även på nyhetsplats - ger politikerna en ursäkt för att nagga press- och yttrandefrihet i kanten.
Jag anser att även politiker har rätt till personlig integritet, men pressens övertramp kan leda till att politikerna (som grupp) gärna vill skapa en gräddfil där de undantas från granskning! Samtidigt som de fortsätter att kränka vanligt folks integritet.
---
Personlig integritet och press- och yttrandefrihet är viktiga medborgerliga fri- och rättigheter som måste kunna kombineras på ett vettigt sätt. Att den personliga integriteten inte är prioriterad hos dagens riksdagspartier (minns t ex FRA-lagen och Ipred) är ju ett sorgligt faktum.
De senaste årens allt flitigare övertramp från media betr integriteten, där AB:s kampanj emot Sven Otto Littorins privatliv bara är det senaste exemplet, kan leda till oönskade konsekvenser. Politikerna känner sig kränkta och alltför övervakade och jag blir inte förvånad om det med tiden kommer förslag som skall freda "offentliga personer".
Detta vore mycket olyckligt. Dels ska integriteten gälla den personliga sfären, dvs inte den politiska, och dels ska det inte gälla olika regler vad gäller personlig integritet beroende på om man är en politiker eller inte.
Det är viktigt både att skydda den personliga integriteten för alla och press- och yttrandefrihet. AB:s senaste övertramp kan försämra bådadera.
Slutsatser: håll fast vid den gamla regeln att hellre fria än fälla i tveksamma fall. Liksom: ingen ska anses skyldig före det han/hon dömts. Stå emot de ständiga kraven på att det inte ska behövas starka bevis för att fällande domar. Vidare, domstolarna måste vara fria från den politiska makten, och ej påverkas av media heller.
Min kommentar hos Michael var ungefär denna. "Svenska folket" är uppenbarligen ett känslostyrt folk, som inte låter ev befintligt intellekt arbeta. Jag gissar att mycket faktiskt beror på hur media, spec kvällspressen, förmedlar info om (påstådda) brott, eller utpekade misstänkta. Den bild media ger, den präglar folks uppfattning. Självfallet.
Det struntar uppenbarligen många media i, de säljer lösnummer genom att hitta enkla lösningar och genom att leta upp skandaler, som ofta är ordentligt skruvade för att bli just skandaler.
Det är ett stort demokratiskt problem. Dels givetvis för rättssäkerheten!!!
Dels då medias dåliga stil, bristande objektivitet och usla analys i info-förmedlandet - och det allt vanligare tyckandet även på nyhetsplats - ger politikerna en ursäkt för att nagga press- och yttrandefrihet i kanten.
Jag anser att även politiker har rätt till personlig integritet, men pressens övertramp kan leda till att politikerna (som grupp) gärna vill skapa en gräddfil där de undantas från granskning! Samtidigt som de fortsätter att kränka vanligt folks integritet.
---
Personlig integritet och press- och yttrandefrihet är viktiga medborgerliga fri- och rättigheter som måste kunna kombineras på ett vettigt sätt. Att den personliga integriteten inte är prioriterad hos dagens riksdagspartier (minns t ex FRA-lagen och Ipred) är ju ett sorgligt faktum.
De senaste årens allt flitigare övertramp från media betr integriteten, där AB:s kampanj emot Sven Otto Littorins privatliv bara är det senaste exemplet, kan leda till oönskade konsekvenser. Politikerna känner sig kränkta och alltför övervakade och jag blir inte förvånad om det med tiden kommer förslag som skall freda "offentliga personer".
Detta vore mycket olyckligt. Dels ska integriteten gälla den personliga sfären, dvs inte den politiska, och dels ska det inte gälla olika regler vad gäller personlig integritet beroende på om man är en politiker eller inte.
Det är viktigt både att skydda den personliga integriteten för alla och press- och yttrandefrihet. AB:s senaste övertramp kan försämra bådadera.
14 juli 2010
Antipiraternas Ipred göder jurister, inte artister
Redan för länge sedan (nov 2008 och därikring) skrev jag om hur det finns lagar som "ger" pengar till artister genom den moderniserade kassettskatten. Dvs, vi alla som köper kopieringsmedia betalar en skatt som avses gå till artister för att kompensera ett tänkt bortfall av inkomster för dem. I vilken mån dessa av oss inlevererade skattepengar når målet, det kan diskuteras. Detta eftersom pengarna går till en av dessa "upphovsrättsorganisationer", Copyswede, och skall därifrån fördelas vidare. En fingranskning ger vid handen att det förfaller som om mycket stannar någonstans på vägen. Läs gärna de givna länkarna, inkl kommentarer. Observera att kassettskatten avsåg att "kompensera" för laglig kopiering t ex från radio etc. Men att den i modern tappning även lägger skatt på media som vi använder när vi hanterar datorer, ex-vis genom att lagra våra privata digitala bilder, eller göra säkerhetskopieringar av program och filer. Detta kallas även privatkopieringsersättning...
Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.
Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.
Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.
Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.
Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.
Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.
Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.
Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.
Journalister och smutsig politik - uppdat.
Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.
Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:
"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."
Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?
Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.
Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.
Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:
"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."
Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?
Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.
Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.
09 juli 2010
Vad är farligast, s.k. terrorister eller främlingsfientliga?
Nu gör jag det enkelt för mig. Ger er bara en länk. Men det är till en utomordentligt intressant artikel. Svensk Myndighetskontroll skriver om: "Flyktingmotståndare överrepresenterade i brottsstatistiken."
Så, de som skriker värst om hur farliga invandrare, flyktingar och muslimer är, de är de verkliga brottslingarna, för att inte säga att de är de verkliga terroristerna.
Läs och begrunda.
Så, de som skriker värst om hur farliga invandrare, flyktingar och muslimer är, de är de verkliga brottslingarna, för att inte säga att de är de verkliga terroristerna.
Läs och begrunda.
Media, politiker och integritet
Med anledning av "Littorin-affären" återger jag nedan avsnitt 10 och 11 från min artikel på sidan "Integritet", se ovan.
Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!
---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.
Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.
11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.
Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.
Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.
Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---
Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!
---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.
Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.
11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.
Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.
Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.
Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---
08 juli 2010
Det politiska klimatet...
Det finns flera tecken i tiden som visar på ett märkligt politiskt klimat i Sverige. Som visar på brister. Littorins avhopp är ett, det visar ju att integriteten inte respekteras och att för pressen är det enklare att jaga politikers familjer än att granska politiken.
Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.
Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.
Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!
Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.
Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.
Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.
Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.
Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!
Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.
Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.
07 juli 2010
Littorins avhopp visar behovet av respekt för integritet
Så orkade inte Sven-Otto Littorin längre. Det har jag all respekt för, ingen ska behöva utsättas för kränkingar av den personliga integriteten, privatlivet, på det sätt som pressen visat prov på här.
Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!
En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.
Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.
Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.
Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.
Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!
En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.
Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.
Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.
Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.
05 juli 2010
Vad var det jag sa; om Reinfeldt och hybris, med mera
Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.
Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.
Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.
Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.
Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.
Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.
Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
04 juli 2010
Pirater och rävar
Såg en underbar affisch hos Emma/opassande för piratpartiet. En räv på ett biltak och texten: "Jag röstar på piratpartiet för jag vill ha ordning på Sveriges demokrati".
Rätt fokus: demokrati! Inget fibblande med att utnyttja riksdagen för vad som många (inte minst media) anser som brottslighet.
Så ser jag att det nog inte var en räv, utan en hund. En rätt snäll hund verkar det dessutom vara. Vakthund? Tja, jag vet inte...
Är det symboliskt?
Piratpartiet behöver politiska rävar, som vet hur de ska gå till angrepp mot dem som urholkat demokratin. Inte mer eller mindre snälla hundar som på sin höjd kan gläfsa lite för att försvara den egna stugan.
Tyvärr är det inte enkelt att ta sig in i riksdagen. Eller kanske det är tur att det är inte är enkelt. Det betyder att det måste finnas en klar linje, en förmåga att kommunicera utan att bli missförstådd. Självmål får inte förekomma (som Ricks AB:artikel, som verkade producerad för internbruk, inte för att vinna väljare). Politiskt rävspel låter kanske fult, men nog behövs i vart fall taktisk förmåga, insikt i att det finns ett Sverige fullt av väljare, väljare som inte sitter hela dygnet vid datorerna och som inte sörjer Pirate Bays öde, men som vill ha personlig integritet och rättssäkerhet.
Ser att Rick på sin blogg klagar över bristande mediatäckning betr hans klavertramp. Det ska han vara glad för. Motståndarna jublar, nu behövs bara en diffus hänvisning till hans artikel för att "bevisa piraternas sanna ansikte". Tragiskt.
Men demokratiaffischen, den väcker nyfikenhet, kan skapa debatt. Om inte i media så bland vanligt folk. Den kan ge piratpartister chansen att utveckla vad partiet vill.
Dvs om (pp) tar till sig affischförslaget. Och ser till att det syns utanför internet...
Dessutom hoppas jag att (pp) ändå har såpass insiktsfulla "rävar" att det inte låter sig bländas av sin närvaro i Almedalen. Det är mest en mediahändelse. Utöver partifolk och media finns knappt några vanliga väljare där... Ta chans till mediakontakter, men glöm inte var väljarna finns.
Rätt fokus: demokrati! Inget fibblande med att utnyttja riksdagen för vad som många (inte minst media) anser som brottslighet.
Så ser jag att det nog inte var en räv, utan en hund. En rätt snäll hund verkar det dessutom vara. Vakthund? Tja, jag vet inte...
Är det symboliskt?
Piratpartiet behöver politiska rävar, som vet hur de ska gå till angrepp mot dem som urholkat demokratin. Inte mer eller mindre snälla hundar som på sin höjd kan gläfsa lite för att försvara den egna stugan.
Tyvärr är det inte enkelt att ta sig in i riksdagen. Eller kanske det är tur att det är inte är enkelt. Det betyder att det måste finnas en klar linje, en förmåga att kommunicera utan att bli missförstådd. Självmål får inte förekomma (som Ricks AB:artikel, som verkade producerad för internbruk, inte för att vinna väljare). Politiskt rävspel låter kanske fult, men nog behövs i vart fall taktisk förmåga, insikt i att det finns ett Sverige fullt av väljare, väljare som inte sitter hela dygnet vid datorerna och som inte sörjer Pirate Bays öde, men som vill ha personlig integritet och rättssäkerhet.
Ser att Rick på sin blogg klagar över bristande mediatäckning betr hans klavertramp. Det ska han vara glad för. Motståndarna jublar, nu behövs bara en diffus hänvisning till hans artikel för att "bevisa piraternas sanna ansikte". Tragiskt.
Men demokratiaffischen, den väcker nyfikenhet, kan skapa debatt. Om inte i media så bland vanligt folk. Den kan ge piratpartister chansen att utveckla vad partiet vill.
Dvs om (pp) tar till sig affischförslaget. Och ser till att det syns utanför internet...
Dessutom hoppas jag att (pp) ändå har såpass insiktsfulla "rävar" att det inte låter sig bländas av sin närvaro i Almedalen. Det är mest en mediahändelse. Utöver partifolk och media finns knappt några vanliga väljare där... Ta chans till mediakontakter, men glöm inte var väljarna finns.
02 juli 2010
Nu gräver piratpartiet sin egen grav.
Jag sympatiserar starkt med piratpartiets grundprinciper. Och jag har stort förtroende för flera av kandidaterna. Det torde vara fullt klart för de som läser denna blogg.
Men nu visar det sig hur orutinerad och rent ut sagt korkad partiledningen är. Rick Falkvinge och Christian Engström presenterar på sina bloggar ett utspel som Rick gjorde i AB idag. Det innebär att (pp) tänkt sig att använda riksdagens server för att "sköta" Pirate Bay" därifrån, användande av det man tror är riksdagsledamöternas immunitet. Han menar att därmed så hävdar (pp) medborgarrättsfrågor som yttrandefrihet och rätten till ett privatliv.
Jag förstår syftet, och det är gott. Men, men, detta utspel är så våldsamt otaktiskt, ja rent ut sagt korkat, politiskt sett! Jag undrar verkligen hur förankrat detta klavertramp är!
Visst kommer det att väcka uppmärksamhet, men av negativ art. Inte bara DN, utan alla (pp)s vedersakare anser sig nu ha fått bevis för hur vanvettig partiets politik är. Det kommer inte sägas ett ord om integritet eller yttrandefrihet. Men, desto mer om olaglig fildelning, om snoriga tonåringar som vill ha allt gratis etc. Och en och annan "pirat" anser säkert att det var ett riktigt utspel. Men sansade anhängare drar öronen åt sig.
Rick kan försöka förklara eller förneka eller slinga sig. Men det värsta är att nu kommer motståndarna att hänvisa till detta hela tiden. De får vatten på sin kvarn!
Dessutom är det ytterst tveksamt juridiskt sett.
Med detta har piratpartiet grävt sin egen grav, som seriöst alternativ i höstens val. Att en och annan jublar kan jag förstå.
Jag däremot anser att det är djupt tragiskt - för sakfrågans skull.
Men nu visar det sig hur orutinerad och rent ut sagt korkad partiledningen är. Rick Falkvinge och Christian Engström presenterar på sina bloggar ett utspel som Rick gjorde i AB idag. Det innebär att (pp) tänkt sig att använda riksdagens server för att "sköta" Pirate Bay" därifrån, användande av det man tror är riksdagsledamöternas immunitet. Han menar att därmed så hävdar (pp) medborgarrättsfrågor som yttrandefrihet och rätten till ett privatliv.
Jag förstår syftet, och det är gott. Men, men, detta utspel är så våldsamt otaktiskt, ja rent ut sagt korkat, politiskt sett! Jag undrar verkligen hur förankrat detta klavertramp är!
Visst kommer det att väcka uppmärksamhet, men av negativ art. Inte bara DN, utan alla (pp)s vedersakare anser sig nu ha fått bevis för hur vanvettig partiets politik är. Det kommer inte sägas ett ord om integritet eller yttrandefrihet. Men, desto mer om olaglig fildelning, om snoriga tonåringar som vill ha allt gratis etc. Och en och annan "pirat" anser säkert att det var ett riktigt utspel. Men sansade anhängare drar öronen åt sig.
Rick kan försöka förklara eller förneka eller slinga sig. Men det värsta är att nu kommer motståndarna att hänvisa till detta hela tiden. De får vatten på sin kvarn!
Dessutom är det ytterst tveksamt juridiskt sett.
Med detta har piratpartiet grävt sin egen grav, som seriöst alternativ i höstens val. Att en och annan jublar kan jag förstå.
Jag däremot anser att det är djupt tragiskt - för sakfrågans skull.
01 juli 2010
Läs Anders Widén, gör det!
Anders Widén, författaren, anarkisten och socialdemokraten med sant liberalt hjärta skriver så skönt. Så träffande och ofta rent ut sagt vackert. Engagerad kämpe för personlig integritet, rättssäkerhet etc.
Så i stället för att själv skriva något tråkigt om barnporr, pedofili etc apropå dagens märkliga tankar om vad och det ska lagstiftas, så länkar jag till Anders senaste inlägg. Han kallar det "Titta och gå i fängelse".
Så i stället för att själv skriva något tråkigt om barnporr, pedofili etc apropå dagens märkliga tankar om vad och det ska lagstiftas, så länkar jag till Anders senaste inlägg. Han kallar det "Titta och gå i fängelse".
Kd piraterna?
Idag har kristdemokraterna ett slags avspark inför valet och Göran Hägglund förekommer ofta i media. Han sprutar ut ord om allt - och intet.
En sak är att han anser att kd står för något annat än liberalism och socialism. Vem trodde något annat? Men så slänger han ut i en bisats att liberalismen bara handlar om pengar. Och kd anser att livet är mera än pengar. Självklart. Men varken socialismen eller - och än mindre - liberalismen handlar om pengar. Till och med Adam Smith såg vidare än till det ekonomiska perspektivet, även om det senare lyfts fram mest på senare tid. Och nyliberalerna, som egentligen är neokonservativa, har ju spårat ur till att främst betona ekonomin. Men det gör inte Hägglunds påstående sannare! Men jag förstår att han försöker inmuta en nisch, och då blir det svårt att hitta någon ideologi som passar honom. I stället lånar han friskt från flera håll och mixar till det.
I ett avseende är dock Hägglund konsekvent, har lyfter alltid - även nu - fram familjen, kärnfamiljen. Det sker även när han ställer staten emot "den vanliga människan", ett för kd nytt tema som han förde fram för bara några veckor sedan. På något sätt vill han framställa kd som en garant för (en "gränspolis", ska detta polisiära tänkande aldrig ta ett slut) att staten inte ska lägga sig i människornas liv med en mängd regler och lagar. Men han menar inte individen (det är ju ett liberalt begrepp) utan kärnfamiljen som ska bestämma vid köksbordet hur de ska ha det. Parentes: jag tycker mig minnas att Gudrun Schyman sagt något liknande på den tiden hon var partiledare för vänsterpartiet.
Ja, som Hägglund går på i motståndet mot staten och kontrollsamhället får jag ett svindlande ögonblick känslan av att han är piratpartist. Eller i vart fall vill fiska lite i de vattnen. Men som alla (?) minns så hade kd inte minsta protest emot FRA-lagen, det största och principiellt viktigaste ingreppet i modern tid emot medborgarnas personliga integritet. Inte har jag märkt något från kd heller betr t ex Ipred eller datalagringsdirektivet. I vart fall inget som skulle kunna tolkas som försvar för rättssäkerhet eller integritet! Tvärtom!
När man ser till kd:s historia så blir det svårt att tro på deras nyvunna vurm för att värna den lilla människan emot staten och kontrollsamhället.
En intressant detalj, i vart fall för den som varit med några år, är att kd nu plötsligt anser att staten ska uppfylla sina förpliktelser gentemot medborgarna när det gäller den s.k. välfärdsservicen. Även här har det mest varit Storebror för kd. Men tankegångarna nu får mig att minnas folkpartiets förslag på 90-talet om välfärdskontrakt. På 90-talet var fp ju ännu ett socialliberalt parti med Bengt Westerberg som partiledare. Då ansåg fp just att det inte var bara staten som skulle styra och ställa och ta in skatter, utan att skattebetalarna också skulle ha något slags garanti för att välfärdssystemen fungerade. En tanke som fick socialdemokraterna att rysa av obehag. Sedan skedde ju ett skifte inom fp och betoningen blev att ställa krav på medborgarna i st f på staten.
Nå, den grejen vore bra om kd tog sig an. I övrigt har jag svårt att finna det trovärdiga i de olika spretande förslagen, som mest handlar om en attityd i strid mot tidigare kd-tänkande. Summerar man kd:s "nya look" så blir det nog en övervikt ändå för den gamla social- och värdekonservatismen. Om än med lite nytt språkbruk.
Hägglunds gäng blir varken liberaler eller pirater. Tyvärr.
En sak är att han anser att kd står för något annat än liberalism och socialism. Vem trodde något annat? Men så slänger han ut i en bisats att liberalismen bara handlar om pengar. Och kd anser att livet är mera än pengar. Självklart. Men varken socialismen eller - och än mindre - liberalismen handlar om pengar. Till och med Adam Smith såg vidare än till det ekonomiska perspektivet, även om det senare lyfts fram mest på senare tid. Och nyliberalerna, som egentligen är neokonservativa, har ju spårat ur till att främst betona ekonomin. Men det gör inte Hägglunds påstående sannare! Men jag förstår att han försöker inmuta en nisch, och då blir det svårt att hitta någon ideologi som passar honom. I stället lånar han friskt från flera håll och mixar till det.
I ett avseende är dock Hägglund konsekvent, har lyfter alltid - även nu - fram familjen, kärnfamiljen. Det sker även när han ställer staten emot "den vanliga människan", ett för kd nytt tema som han förde fram för bara några veckor sedan. På något sätt vill han framställa kd som en garant för (en "gränspolis", ska detta polisiära tänkande aldrig ta ett slut) att staten inte ska lägga sig i människornas liv med en mängd regler och lagar. Men han menar inte individen (det är ju ett liberalt begrepp) utan kärnfamiljen som ska bestämma vid köksbordet hur de ska ha det. Parentes: jag tycker mig minnas att Gudrun Schyman sagt något liknande på den tiden hon var partiledare för vänsterpartiet.
Ja, som Hägglund går på i motståndet mot staten och kontrollsamhället får jag ett svindlande ögonblick känslan av att han är piratpartist. Eller i vart fall vill fiska lite i de vattnen. Men som alla (?) minns så hade kd inte minsta protest emot FRA-lagen, det största och principiellt viktigaste ingreppet i modern tid emot medborgarnas personliga integritet. Inte har jag märkt något från kd heller betr t ex Ipred eller datalagringsdirektivet. I vart fall inget som skulle kunna tolkas som försvar för rättssäkerhet eller integritet! Tvärtom!
När man ser till kd:s historia så blir det svårt att tro på deras nyvunna vurm för att värna den lilla människan emot staten och kontrollsamhället.
En intressant detalj, i vart fall för den som varit med några år, är att kd nu plötsligt anser att staten ska uppfylla sina förpliktelser gentemot medborgarna när det gäller den s.k. välfärdsservicen. Även här har det mest varit Storebror för kd. Men tankegångarna nu får mig att minnas folkpartiets förslag på 90-talet om välfärdskontrakt. På 90-talet var fp ju ännu ett socialliberalt parti med Bengt Westerberg som partiledare. Då ansåg fp just att det inte var bara staten som skulle styra och ställa och ta in skatter, utan att skattebetalarna också skulle ha något slags garanti för att välfärdssystemen fungerade. En tanke som fick socialdemokraterna att rysa av obehag. Sedan skedde ju ett skifte inom fp och betoningen blev att ställa krav på medborgarna i st f på staten.
Nå, den grejen vore bra om kd tog sig an. I övrigt har jag svårt att finna det trovärdiga i de olika spretande förslagen, som mest handlar om en attityd i strid mot tidigare kd-tänkande. Summerar man kd:s "nya look" så blir det nog en övervikt ändå för den gamla social- och värdekonservatismen. Om än med lite nytt språkbruk.
Hägglunds gäng blir varken liberaler eller pirater. Tyvärr.
Dagens "roligaste" rubrik
Som rubrik måste detta vara dagens lustigaste:
"Dagen efter-piller hjälp för barnlösa" (DN).
Det är ju inte precis reklam för tillförlitligheten i pillren...
Men, läser man artikeln försvinner humorn. Tur är väl det.
"Dagen efter-piller hjälp för barnlösa" (DN).
Det är ju inte precis reklam för tillförlitligheten i pillren...
Men, läser man artikeln försvinner humorn. Tur är väl det.
Liberala piratidéer
Piratpartiets Rick Falkvinge håller på att gå igenom sitt partis politik utifrån olika ideologiska perspektiv. Jag har inte hunnit kolla de två tidigare inläggen i serien, men "pirat ur liberalt perspektiv" gillar jag.
Varför då då? Jo, jag ska ge ett smakprov. Kolla gärna resten själv också.
"Anledningen till att man ska rösta pirat illustreras då enklast av en passage ur det sjökort — alltså lista med sakpolitiska krav — som jag sitter och sammanställer just nu. Den passagen ser ut så här:
Riksdagen ska deklarera följande principer som sin mening:
* Sverige ska vara ett land där människor inte behöver ha identitetshandlingar med sig i vardagen.
* Man är alltid oskyldig till dess motsatsen bevisats i domstol.
* Inget straff utmäts före kraftvunnen dom.
* Gråstraff och skamstraff får inte existera, bara de straff som uttryckligen står i lagen.
* Alla har rätt att få reda på och bemöta en misstanke.
* En människa som inte är misstänkt för brott ska aldrig stå under övervakning.
* Ingen ska någonsin behöva bevisa sin oskuld.
* En dömd människa som fullgjort sitt straff är ånyo en helt oskyldig människa."
OK, visst kan man diskutera exakta formuleringar och t ex patenträttens utformning och omfattning. Dock, sammantaget sett anser jag ändå att Rick ger en god grund för liberala människor att stödja piratpartiet. Integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet etc. Även om jag vidhåller att partinamnet är korkat och att partiet borde vidareutveckla sina grundprinciper konkret för fler områden.
För - grundprinciperna finns.
Varför då då? Jo, jag ska ge ett smakprov. Kolla gärna resten själv också.
"Anledningen till att man ska rösta pirat illustreras då enklast av en passage ur det sjökort — alltså lista med sakpolitiska krav — som jag sitter och sammanställer just nu. Den passagen ser ut så här:
Riksdagen ska deklarera följande principer som sin mening:
* Sverige ska vara ett land där människor inte behöver ha identitetshandlingar med sig i vardagen.
* Man är alltid oskyldig till dess motsatsen bevisats i domstol.
* Inget straff utmäts före kraftvunnen dom.
* Gråstraff och skamstraff får inte existera, bara de straff som uttryckligen står i lagen.
* Alla har rätt att få reda på och bemöta en misstanke.
* En människa som inte är misstänkt för brott ska aldrig stå under övervakning.
* Ingen ska någonsin behöva bevisa sin oskuld.
* En dömd människa som fullgjort sitt straff är ånyo en helt oskyldig människa."
OK, visst kan man diskutera exakta formuleringar och t ex patenträttens utformning och omfattning. Dock, sammantaget sett anser jag ändå att Rick ger en god grund för liberala människor att stödja piratpartiet. Integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet etc. Även om jag vidhåller att partinamnet är korkat och att partiet borde vidareutveckla sina grundprinciper konkret för fler områden.
För - grundprinciperna finns.
Avreglerade biltester - märklig "reform"
Idag ska Bilprovningen få konkurrens. Sådär tre nya aktörer ska slåss med (delvis) statliga Bilprovningen om kunderna.
Det låter ju bra, konkurrens på lika villkor bör rimligen leda till lägre priser på bättre varor och tjänster. Skattepengar ska inte subventionera statliga företag så att det blir illojal konkurrens. Jag gillar konkurrens, fungerande konkurrens. Staten (offentliga sektorn) ska hålla fingrarna borta från affärsverksamhet. I princip. Undantag kan göras när viktiga saker inte annars blir gjorda, eller om det råder en monopolsituation på marknaden, som skulle må väl av konkurrens (ej subventionerad) för utveckling och prispress.
Men stopp nu! Bilprovningen kostar inga skattemedel - eller minns jag fel? Vi betalar en rätt hög avgift för en koll som tar ca tio minuter. Men visst borde servicen kunna utökas till t ex kvällsöppet, möjligen mot en liten tilläggskostnad. Behövs "avreglering" för det?
Det som oroar mig, det är att utredningar och erfarenhet från andra länder visar att det leder till HÖGRE kostnader för bilägaren vid fler aktörer för bilprovning! Då faller ju det viktigaste skälet för att släppa in fler på marknaden. Såvitt jag förstått kommer staten dessutom behålla sitt majoritetsägande i Bilprovningen. Undrar just vilka de andra ägarna är...
Nej, det här luktar politisk idioti och principrytteri. Ska man avreglera och privatisera detta område, då ska man vara rätt säker på att det inte leder till högre priser. Min slutsats blir att man borde ha behållit "monopolet" tills man hittat en lösning som dels ger verklig konkurrens med lägre priser, dels förbättrar servicen.
Det låter ju bra, konkurrens på lika villkor bör rimligen leda till lägre priser på bättre varor och tjänster. Skattepengar ska inte subventionera statliga företag så att det blir illojal konkurrens. Jag gillar konkurrens, fungerande konkurrens. Staten (offentliga sektorn) ska hålla fingrarna borta från affärsverksamhet. I princip. Undantag kan göras när viktiga saker inte annars blir gjorda, eller om det råder en monopolsituation på marknaden, som skulle må väl av konkurrens (ej subventionerad) för utveckling och prispress.
Men stopp nu! Bilprovningen kostar inga skattemedel - eller minns jag fel? Vi betalar en rätt hög avgift för en koll som tar ca tio minuter. Men visst borde servicen kunna utökas till t ex kvällsöppet, möjligen mot en liten tilläggskostnad. Behövs "avreglering" för det?
Det som oroar mig, det är att utredningar och erfarenhet från andra länder visar att det leder till HÖGRE kostnader för bilägaren vid fler aktörer för bilprovning! Då faller ju det viktigaste skälet för att släppa in fler på marknaden. Såvitt jag förstått kommer staten dessutom behålla sitt majoritetsägande i Bilprovningen. Undrar just vilka de andra ägarna är...
Nej, det här luktar politisk idioti och principrytteri. Ska man avreglera och privatisera detta område, då ska man vara rätt säker på att det inte leder till högre priser. Min slutsats blir att man borde ha behållit "monopolet" tills man hittat en lösning som dels ger verklig konkurrens med lägre priser, dels förbättrar servicen.
29 juni 2010
Bara riksdagspartier i slutdebatten.
SVT vill bara ha med riksdagspartierna i teves slutdebatt. Sverigedemokraterna rasar emot beslutet, självfallet. Jag avskyr det sd står för, men de har legat nära (eller över) 4% i flera mätningar, så det verkar fegt att inte ta med dem. Och piratpartiet borde givetvis också få vara med, det fick ju mandat i europaparlamentet så sent som ifjol.
Svårt hantera så många partier i debatten? Hm, men det är väl bra att olika åsikter får komma fram, eller hur? Om de nu inte lyckas så bra i debatten att de drar nog många väljare, det är en annan sak. Men det bör vara rent spel. Väljarna bör få veta vad partierna tycker, och se hur de klarar att debattera emot varandra - och själva få ta ställning.
Kan det vara så att gammelpartierna inte vill eller vågar ta debatten med de två partier utanför riksdagen som har störst chans att ta mandat?
Svårt hantera så många partier i debatten? Hm, men det är väl bra att olika åsikter får komma fram, eller hur? Om de nu inte lyckas så bra i debatten att de drar nog många väljare, det är en annan sak. Men det bör vara rent spel. Väljarna bör få veta vad partierna tycker, och se hur de klarar att debattera emot varandra - och själva få ta ställning.
Kan det vara så att gammelpartierna inte vill eller vågar ta debatten med de två partier utanför riksdagen som har störst chans att ta mandat?
Om att bry sig
Vilka är de bästa bloggarna? Det tycker jag med förlov sagt är en lite dum frågeställning! I vart fall som tema för en seriös bloggardebatt! Först måste man definiera vad man menar med "bra". Sedan göra en lista över de tio bästa... Förlåt mig, men den sortens listor är så tröttsamma. Det blir så mycket navelskådande, borstande på ryggen... Visst finns många bra bloggar! Speciellt då politiska bloggar - om än antalet bra sådana minskat detta valår. En del tidigare skarpa och kritiskt analyserande bloggare har blivit så utslätade att man känner hur de vill tillfredställa partilinjen.
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
28 juni 2010
DN är konservativt och illasinnat, men valpejl ändrar sig
Häromdagen skrev jag inte bara till DN utan även till SVT Valpejl. DN:s svar var inte speciellt upplyftande, tvärtom. Se föregående bloggpost.
I mitt mail till Valpejl så var jag kritisk emot att för få partier redovisades och argumenterade för en större bredd, i linje med vad jag skrev i min bloggpost om detta. Och ser man på, även SVT svarade, och faktiskt mycket tillmötesgående! Visserligen var de lite undanglidande ursäktande för hur deras "första försök" såg ut, men det var fullt tydligt att de tagit kritiken till sig på ett positivt sätt! Som framgått även av andra bloggar så var jag inte ensam om kritiken, men nu skriver de att "inför den officiella lanseringen av Valpejl på torsdag har vi skickat ut enkäter till alla de partier som ställer upp i riksdagsvalet."
Visst måste man vara uppmärksam till hur Valpejl utformas även i fortstättningen, men deras svar visar att det - ibland - kan löna sig att vara alert och att säga ifrån. Och att i vart fall SVT lyssnat denna gång. Nu blir det alltså inte bara riksdagspartierna och sverigedemokraterna som syns där, utan även piratpartiet med flera.
Där fick SVT en guldstjärna av mig. Men för DN blev det ingen stjärna, bara en ilsken bock i kanten.
I mitt mail till Valpejl så var jag kritisk emot att för få partier redovisades och argumenterade för en större bredd, i linje med vad jag skrev i min bloggpost om detta. Och ser man på, även SVT svarade, och faktiskt mycket tillmötesgående! Visserligen var de lite undanglidande ursäktande för hur deras "första försök" såg ut, men det var fullt tydligt att de tagit kritiken till sig på ett positivt sätt! Som framgått även av andra bloggar så var jag inte ensam om kritiken, men nu skriver de att "inför den officiella lanseringen av Valpejl på torsdag har vi skickat ut enkäter till alla de partier som ställer upp i riksdagsvalet."
Visst måste man vara uppmärksam till hur Valpejl utformas även i fortstättningen, men deras svar visar att det - ibland - kan löna sig att vara alert och att säga ifrån. Och att i vart fall SVT lyssnat denna gång. Nu blir det alltså inte bara riksdagspartierna och sverigedemokraterna som syns där, utan även piratpartiet med flera.
Där fick SVT en guldstjärna av mig. Men för DN blev det ingen stjärna, bara en ilsken bock i kanten.
DN:s Niclas Ericsson svänger sig.
Häromdagen tog jag mig före att skriva direkt till DN:s ledarredaktion, Niclas Ericsson, som skrivit nedsättande om finniga dataspelande tonåringar, piratpartiet och riksdagspartiernas krypande för dessa. Mitt mail innehöll i sak detsamma som i bloggposten med rubriken "DN och piraterna", om än jag i bloggen utvecklade mitt resonemang ytterligare och gav en bakgrund.
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
26 juni 2010
Har du någon pejl på valet?
Fler väljare än någonsin verkar vara mycket osäkra inför höstens val. De markerar detta genom att uttrycka "vet ej" el liknande i opinionsundersökningar, eller så vägrar de svara och registreras som bortfall.
Vad betyder det? Jo, att det är ett stort missnöje med dagens riksdagspartier! De ser inga större reella skillnader mellan blocken. De hyser misstro till sina "gamla" partier men finner inget bra alternativ bland de övriga. De känner att vad som är viktigt prioriteras annorlunda av partierna än för dem som väljare.
Så, därför finns ett antal frågeprogram i olika tidningar där man får svara på olika frågor och så jämförs det med vad riksdagspartierna (oftast bara de!) tycker. Många har fått märkliga resultat. Vilket givetvis beror på vilka frågorna är, hur de formulerats och inte minst, på om det finns något sätt för den villrådige väljaren att väga in hur viktiga olika frågor är för honom/henne. Dessa "partisympatitester" är således mycket osäkra instrument om man vill ha dem som vägledning!
Gammelmedia är inte heller till någon större ledning. De kör på i gamla hjulspår med att uppmärksamma riksdagspartierna och deras valfrågor. Ja, än värre, de reducerar ofta alternativen till en fråga om "blocken", tyvärr oftast med partiernas tysta medgivande. Det gör det inte lätt att hitta rätt. Speciellt som partier utanför riksdagen kommer i skymundan, eller inte får vara med alls!
SVT planerar en Valpejl. Där ska partierna och deras kandidater och frågor presenteras. Fint initiativ. Som public service media kan man ju förvänta sig en allsidig och neutral presentation...
Tyvärr verkar det ha gått fel redan före start. SVT tänker sig bara att presentera riksdagspartierna plus sverigedemokraterna!!! Inte piratpartiet! (Pp) kom ju ändå in i Europaparlamentet vid det senaste allmänna val som hållits, för bara ett år sedan! Det valet borde ha lärt både SVT och andra media att opinionsundersökningar är bräckliga intrument!
Rimligen borde SVT presentera alla partier av någon storlek, dvs minst 10-12 stycken. Det är en skyldighet inför väljarna.
Dessutom; att utförligt presentera de olika (cirka dussinet) partiernas kandidater är oerhört viktigt eftersom vi har ett slags personval i Sverige. Visserligen kunde det vara mera konsekvent, men ändå!
Därför måste vi veta om kandidaternas åsikter, inte bara partiernas. Inte minst om de i någon fråga avviker från partilinjen. Inkomst och ålder, ok, men vi röstar väl efter åsikt! Eller hur?!
Det kan vi bara göra om vi får information om vad kandidaterna tycker och tänker. Valpejl får inte göra det för enkelt för sig.
Vad betyder det? Jo, att det är ett stort missnöje med dagens riksdagspartier! De ser inga större reella skillnader mellan blocken. De hyser misstro till sina "gamla" partier men finner inget bra alternativ bland de övriga. De känner att vad som är viktigt prioriteras annorlunda av partierna än för dem som väljare.
Så, därför finns ett antal frågeprogram i olika tidningar där man får svara på olika frågor och så jämförs det med vad riksdagspartierna (oftast bara de!) tycker. Många har fått märkliga resultat. Vilket givetvis beror på vilka frågorna är, hur de formulerats och inte minst, på om det finns något sätt för den villrådige väljaren att väga in hur viktiga olika frågor är för honom/henne. Dessa "partisympatitester" är således mycket osäkra instrument om man vill ha dem som vägledning!
Gammelmedia är inte heller till någon större ledning. De kör på i gamla hjulspår med att uppmärksamma riksdagspartierna och deras valfrågor. Ja, än värre, de reducerar ofta alternativen till en fråga om "blocken", tyvärr oftast med partiernas tysta medgivande. Det gör det inte lätt att hitta rätt. Speciellt som partier utanför riksdagen kommer i skymundan, eller inte får vara med alls!
SVT planerar en Valpejl. Där ska partierna och deras kandidater och frågor presenteras. Fint initiativ. Som public service media kan man ju förvänta sig en allsidig och neutral presentation...
Tyvärr verkar det ha gått fel redan före start. SVT tänker sig bara att presentera riksdagspartierna plus sverigedemokraterna!!! Inte piratpartiet! (Pp) kom ju ändå in i Europaparlamentet vid det senaste allmänna val som hållits, för bara ett år sedan! Det valet borde ha lärt både SVT och andra media att opinionsundersökningar är bräckliga intrument!
Rimligen borde SVT presentera alla partier av någon storlek, dvs minst 10-12 stycken. Det är en skyldighet inför väljarna.
Dessutom; att utförligt presentera de olika (cirka dussinet) partiernas kandidater är oerhört viktigt eftersom vi har ett slags personval i Sverige. Visserligen kunde det vara mera konsekvent, men ändå!
Därför måste vi veta om kandidaternas åsikter, inte bara partiernas. Inte minst om de i någon fråga avviker från partilinjen. Inkomst och ålder, ok, men vi röstar väl efter åsikt! Eller hur?!
Det kan vi bara göra om vi får information om vad kandidaterna tycker och tänker. Valpejl får inte göra det för enkelt för sig.
DN och piraterna
Nej, DN gillar verkligen inte pirater. Det är ingen nyhet. Dock förtjänar det att påpekas, eftersom DN anser sig vara en objektiv tidning på nyhetsplats och ha en oberoende liberal ledarsida. (Hur skulle en liberal förresten kunna vara annat än oberoende? Grejen med DN:s ledarsida är dock att den varken är oberoende eller speciellt liberal.)
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)