Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.
Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn. Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva. Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.
Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar? Läs det.
Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.
Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.
Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.
Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma. Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.
Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?
Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.
Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett pirater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pirater. Visa alla inlägg
09 oktober 2013
19 augusti 2011
Har upphovsrättsmaffian tagit över ?
Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.
Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.
Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.
Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.
Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.
Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!
Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.
Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.
För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...
För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.
OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.
Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.
Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?
Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.
Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.
Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.
Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.
Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!
Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.
Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.
För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...
För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.
OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.
Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.
Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?
10 september 2010
Gun, den där hemska piraten!
Försöker få in detta i någon tidning.
Bildtext: Så här ser en piratpartist ut, Gun Svensson, 73 år (bloggaren FarmorGun), delar ut foldrar på stan. Foto: Tobias Hellsten.
Vilka är de där piratpartisterna? Fördomarna och nidbilderna flödar. Finniga, nördiga tonårsslynglar, som aldrig kommer ut i friska luften utan bara sitter vid sina datorer. Som bara gillar gratis. Så låter det ofta.
Därför vill jag visa en av piratpartiets toppkandidater, som finns med på piratpartiets valsedlar över hela landet. Det är Gun Svensson, en sjuttiotreårig kvinna, hyllad för sin blogg (FarmorGun) och som fick Stora Bloggpriset 2009 i kategorin Politik och samhälle.
Ser hon ut som en finnig tonårspojke? Nej, hon har skinn på näsan och en skarp hjärna förenad med ett gott och medkännande hjärta. Hon har varit politiskt aktiv under långa perioder tidigare, men aktiverade sig igen när hon för ett par år sedan förstod hur FRA-lagen skulle kränka allas vår integritet.
Hennes motiv för att engagera sig i piratpartiet (dess missvisande namn till trots) är att när människovärdet devalveras så drabbas vi alla! Människovärdet hänger ihop med hur vår privata integritet respekteras. Integritetsbegreppet har många aspekter, inte bara internetrelaterade även om de kanske är mest omtalade (dock ej av våra riksdagspartier). Ett näraliggande exempel är hur demenssjuka (ej) tas omhand. Men även hur bristande respekt för individens integritet kan förstöra känslan för människovärdet hos krigförande, hur man tvingar ungdomar till drogtester utan minsta misstanke, hur privata företag kan få jaga privatpersoner utan riktiga bevis (som enl Ipred-lagen), hur man använder rädslan för det annorlunda (med terrorism som förevändning) för övervakning och inlåsning över absurditetens gräns. En affärsidé som glatt utnyttjas av diverse "företagare".
Samtidigt med detta så ser vi hur ett datalagringsdirektiv kan användas för att ytterligare registrera och kontrollera våra liv, där mobiltelefonerna kan liknas vid elektroniska fotbojor, hur olika organisationer vill begränsa internet till att bara vara en försäljningskanal i stället för att vara en plats där vi fritt kan kommunicera och samtala med varandra och där kunskap och kultur kan utvecklas. Vilket även kan ge en skjuts åt sysselsättningen, om inte gammelmodiga regler stoppar kreativitet och utveckling.
Låter det som en osnuten, självisk tonåring? Eller en fara för samhället? Jag vill nog snarare mena att engagerade, kunniga personer som Gun Svensson ger oss hopp om demokratins överlevnad. De behövs, även i riksdagen!
Vilka är de där piratpartisterna? Fördomarna och nidbilderna flödar. Finniga, nördiga tonårsslynglar, som aldrig kommer ut i friska luften utan bara sitter vid sina datorer. Som bara gillar gratis. Så låter det ofta.
Därför vill jag visa en av piratpartiets toppkandidater, som finns med på piratpartiets valsedlar över hela landet. Det är Gun Svensson, en sjuttiotreårig kvinna, hyllad för sin blogg (FarmorGun) och som fick Stora Bloggpriset 2009 i kategorin Politik och samhälle.
Ser hon ut som en finnig tonårspojke? Nej, hon har skinn på näsan och en skarp hjärna förenad med ett gott och medkännande hjärta. Hon har varit politiskt aktiv under långa perioder tidigare, men aktiverade sig igen när hon för ett par år sedan förstod hur FRA-lagen skulle kränka allas vår integritet.
Hennes motiv för att engagera sig i piratpartiet (dess missvisande namn till trots) är att när människovärdet devalveras så drabbas vi alla! Människovärdet hänger ihop med hur vår privata integritet respekteras. Integritetsbegreppet har många aspekter, inte bara internetrelaterade även om de kanske är mest omtalade (dock ej av våra riksdagspartier). Ett näraliggande exempel är hur demenssjuka (ej) tas omhand. Men även hur bristande respekt för individens integritet kan förstöra känslan för människovärdet hos krigförande, hur man tvingar ungdomar till drogtester utan minsta misstanke, hur privata företag kan få jaga privatpersoner utan riktiga bevis (som enl Ipred-lagen), hur man använder rädslan för det annorlunda (med terrorism som förevändning) för övervakning och inlåsning över absurditetens gräns. En affärsidé som glatt utnyttjas av diverse "företagare".
Samtidigt med detta så ser vi hur ett datalagringsdirektiv kan användas för att ytterligare registrera och kontrollera våra liv, där mobiltelefonerna kan liknas vid elektroniska fotbojor, hur olika organisationer vill begränsa internet till att bara vara en försäljningskanal i stället för att vara en plats där vi fritt kan kommunicera och samtala med varandra och där kunskap och kultur kan utvecklas. Vilket även kan ge en skjuts åt sysselsättningen, om inte gammelmodiga regler stoppar kreativitet och utveckling.
Låter det som en osnuten, självisk tonåring? Eller en fara för samhället? Jag vill nog snarare mena att engagerade, kunniga personer som Gun Svensson ger oss hopp om demokratins överlevnad. De behövs, även i riksdagen!
28 juni 2010
DN:s Niclas Ericsson svänger sig.
Häromdagen tog jag mig före att skriva direkt till DN:s ledarredaktion, Niclas Ericsson, som skrivit nedsättande om finniga dataspelande tonåringar, piratpartiet och riksdagspartiernas krypande för dessa. Mitt mail innehöll i sak detsamma som i bloggposten med rubriken "DN och piraterna", om än jag i bloggen utvecklade mitt resonemang ytterligare och gav en bakgrund.
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
26 juni 2010
DN och piraterna
Nej, DN gillar verkligen inte pirater. Det är ingen nyhet. Dock förtjänar det att påpekas, eftersom DN anser sig vara en objektiv tidning på nyhetsplats och ha en oberoende liberal ledarsida. (Hur skulle en liberal förresten kunna vara annat än oberoende? Grejen med DN:s ledarsida är dock att den varken är oberoende eller speciellt liberal.)
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
15 maj 2009
Avstängd från internet? Öh, vem bryr sig?
Jag kan inte låta bli att delge er denna målande beskrivning av vad som snart väntar oss i Sverige. Om vi inte protesterar, om vi inte väcker politikerna, om vi inte röstar rätt den 7 juni.
Jag har knyckt texten, helt lagligt eftersom det är från en blogg. Bloggare är nämligen givmilda, toleranta.
Många har förstås läst texten, men den som inte gjort det, var så god. Kanske kan den ge en tankeställare. ¨
-----
All rise!
Eller, ja så säger man inte i Sverige men för storyns skull får det vara kvar. Alla ställde sig upp. Jag med eftersom det hade varit en lång lång genomgång. Domaren satte sig ned och sedan fick vi alla sätta oss ned. Han gav mig en hastig blick och slickade sig om läppen. Jag visste precis vad det innebar. Bytet var infångat och nu skulle det slaktas.
”Rätten finner att du Steffo Sugbloggare är skyldig till illegal nedtankning av Pirate of The Caribbean och trots 2 varningar från legala representanter laddade ned 2 och 3:an. Därför dömer vi dig till ett års avstängning från Internet. Har du något att tillägga?”
Jag svepte med blicken i lokalen och såg att Antipiratbyråns face of the year Henrik Pontén andades ut. Äntligen får han resultatet av alla års jagande efter elaka nedladdare. Rättvisan segrade till slut. Henrik log. Moinque Wadsted också. Domaren log. Jag log.
Idel leenden.
Jag knäppte bort en imaginär dammtuss från den av polaren lånade slicka pjyam…öh…piratkostymen och bad att få resa på mig och ställa några frågor. Domaren biföll min önskan.
- Jag är alltså avstängd från Internet i ett år? Har jag förstått rätt?
- Korrekt!
- Jag får inte surfa?
- Korrekt!
- Inte kolla mina mail?
- Korrekt!
- Inte facebooka?
- Korrekt!
- Inte twittra?
- Korrekt!
- Inte närma mig Internet i någon form?
- Korrekt!
- Inte betala mina räkningar…
- Öh…vad har det med Internet att göra.
- Jo serru herr domare. Jag har internetbank och min lön sätts in på det kontot och för att betala mina räkningar måste jag logga in på banken, men som jag förstår det kan jag inte göra detta under ett år och är alltså befriad från att betala mina räkningar. Är det korrekt?
- Vänta nu lite. Du kan väl betala dina räkningar. Det är väl bara att gå till en bankomat…
- Herr domare är väl medveten om att bankomatsystemet är kopplat till Internet, i och för sig via vpn men i alla fall, och eftersom jag inte får använda mig av Internet så bryter jag mot domen om jag går fram till en bankomat. Dessutom borde ni väl ta mina kreditkort i beslag så att jag inte har access till elektronisk hantering via Internet till mina pengar.
- Eh…
- Ett alternativ dock är att jag ber min arbetsgivare ge mig min lön rakt i handen…
- Ja det verkar vara en bra lösning.
- Emellertid tror jag att min arbetsgivare inte vill ge mig lön längre eftersom jag arbetar med IT och data och det får jag ju inte enligt domen befatta mig med.
- Vi snackar med din chef. Du ska få andra arbetsuppgifter.
- På ett IT-företag?
- Du kan väl göra andra uppgifter?
- Jag är anställd som IT-ansvarig och support för ett 100-tal personer som är utspridda över världen och…*host* vi använder Internet.
- Uhm…
- Fast jag kan ju ringa istället.
- Ja det är ju en lösning.
- Aj då…glömde bort att vi använder Skype och IM-system.
- Se det går icke!
- Jag vet men det kommer att kännas ohederligt att åka till jobbet och sätta sig på en stol i fikarummet för det är endast där vi inte har datorer. Ett sätt är i och för sig staten betalar min lön utan att jag behöver prestera alls. På så vis drabbas inte min arbetsgivare, vilket absolut inte kan vara syftet med domen mot mig.
- Staten kan väl inte betala för ditt…
- Ett annat alternativ är att rätten kontaktar alla de jag har avtal med som hyresvärd, garageplatsägaren, försäkringsbolagen, daghem, coop osv och att jag betalar först när jag gjort mitt straff om ett år.
- Öh…
- Glöm inte heller att kontakta skatteverket så de vet varför jag softar med deklarationen
- Men den kan du väl göra på papper.
- Kan man?
- Ja jag gör det!
- Jag utgår ifrån att rätten kontaktar ComHem som är min något ostadiga bredbandsleverantör och ser till att de stänger ned nätet hos mig – för jag utgår ifrån att ni inte litar på att jag gör det.
- Ah…
- Fast det drabbar ju i och för sig min fru. Kan man kanske sätta ett lås på datorn så att jag inte kan accessa den? Eller är det rättens åsikt att tredje part ska straffas av mitt agerande? Mina barn som behöver accessa skolans sidor via Internet blir ju också drabbade. Känns lite orättvist tycker jag. Fast frugan kan i och för sig surfa från jobbet. Och barnen från skolan. Men hur gör vi med min bärbara dator som har trådlöst kort i sig?
- Öh…
- Jag bara skojar, det är klart att ni ska ta ut kortet ur datorn. Det är jätteenkelt att ta ut det. Det är dock lika enkelt att sätt in ett annat. Kanske lika bra att ni konfiskerar datorn. Fast jag tror att chefen skulle bli lite purken, eftersom den är ett arbetsredskap. Hur gör vi med grannen som har öppet nätverk som jag kan använda min handdator för att surfa ifrån? Enklaste vore väl att konfiskera handdatorn. I för sig löser det inte problemet med det öppna nätverket eftersom jag kan köpa en annan dator med trådlöst kort i sig. Ett sätt att lösa det är att förbjuda grannen att ha öppet trådlöst nätverk eller förbjuda alla säljställen att sälja datorer till mig under ett års tid. Ett foto som skickas till alla butiker borde lösa det. Fast med nätbutikerna blir det problematiskt. Och hur gör vi med mina kompisar som jag kan använda som bulvan? Förbjuda kompisarna att köpa datorn kanske. Men det löser inte problemet med att jag kan låna någon av deras datorer. Förbjuda mig att ha kompisar kanske? En sak som plötsligt slår mig är att jag har en vass mobiltelefon som kan göra allt möjligt. Vad säger ni är det enklast att kontakta Telenor och säga till dem att stänga ned surfmöjligheten eller är det smidigare att jag lämnar in den också? Oops jag höll på att gömma, jag har ett sådant där käckt usb-modem från 3 också, lika bra att lämna in den också? Ja det borde täcka allt.
- Oj…
- Ursäkta inte mening att avbryta herr domare, men hur gör vi med min möjlighet att gå in på 7-eleven och använda mig av deras internetcafetjänst?
- Vi kontaktar 7-eleven.
- Alla 179 butiker i Sverige?*
- Alla 179!- Hur gör vi med alla 7-eleven i över 20 länder?
- Öh…- Enklast är nog att utfärda ett reseförbud.
- Ja det kan vi i och för sig göra.
- Vilket i alla fall inte hindrar att jag hittar andra internetcafeér i landet. Kanske lika bra att slå till med kommunarrest?
- Öh…
- Eller för att vara på den säkra sidan stadsdelsarrest.
- Så kan man…
- Fast det finns ju en massa internetcafeér på söder. Nä enklast är nog husarrest. Fast grannen har öppet nätverk…
- Men vad är det du vill!
- Jag vet inte riktigt men är det inte enklast att bara sätta mig i fängelset i ett år…
Domaren log inte. Inte heller Henrik. Monique såg direkt sur ut. Min advokat sprack upp i ett galet leende.
Själv sträckte jag fram mina båda händer för att förenkla handbojningen…
-----
Förutom att det är en humorfylld berättelse är den så belysande att det gör ont. Och den är viktig att ha med sig när man tar ställning till valet till Europaparlamentet, det sk EU-valet.
Jag har knyckt texten, helt lagligt eftersom det är från en blogg. Bloggare är nämligen givmilda, toleranta.
Många har förstås läst texten, men den som inte gjort det, var så god. Kanske kan den ge en tankeställare. ¨
-----
All rise!
Eller, ja så säger man inte i Sverige men för storyns skull får det vara kvar. Alla ställde sig upp. Jag med eftersom det hade varit en lång lång genomgång. Domaren satte sig ned och sedan fick vi alla sätta oss ned. Han gav mig en hastig blick och slickade sig om läppen. Jag visste precis vad det innebar. Bytet var infångat och nu skulle det slaktas.
”Rätten finner att du Steffo Sugbloggare är skyldig till illegal nedtankning av Pirate of The Caribbean och trots 2 varningar från legala representanter laddade ned 2 och 3:an. Därför dömer vi dig till ett års avstängning från Internet. Har du något att tillägga?”
Jag svepte med blicken i lokalen och såg att Antipiratbyråns face of the year Henrik Pontén andades ut. Äntligen får han resultatet av alla års jagande efter elaka nedladdare. Rättvisan segrade till slut. Henrik log. Moinque Wadsted också. Domaren log. Jag log.
Idel leenden.
Jag knäppte bort en imaginär dammtuss från den av polaren lånade slicka pjyam…öh…piratkostymen och bad att få resa på mig och ställa några frågor. Domaren biföll min önskan.
- Jag är alltså avstängd från Internet i ett år? Har jag förstått rätt?
- Korrekt!
- Jag får inte surfa?
- Korrekt!
- Inte kolla mina mail?
- Korrekt!
- Inte facebooka?
- Korrekt!
- Inte twittra?
- Korrekt!
- Inte närma mig Internet i någon form?
- Korrekt!
- Inte betala mina räkningar…
- Öh…vad har det med Internet att göra.
- Jo serru herr domare. Jag har internetbank och min lön sätts in på det kontot och för att betala mina räkningar måste jag logga in på banken, men som jag förstår det kan jag inte göra detta under ett år och är alltså befriad från att betala mina räkningar. Är det korrekt?
- Vänta nu lite. Du kan väl betala dina räkningar. Det är väl bara att gå till en bankomat…
- Herr domare är väl medveten om att bankomatsystemet är kopplat till Internet, i och för sig via vpn men i alla fall, och eftersom jag inte får använda mig av Internet så bryter jag mot domen om jag går fram till en bankomat. Dessutom borde ni väl ta mina kreditkort i beslag så att jag inte har access till elektronisk hantering via Internet till mina pengar.
- Eh…
- Ett alternativ dock är att jag ber min arbetsgivare ge mig min lön rakt i handen…
- Ja det verkar vara en bra lösning.
- Emellertid tror jag att min arbetsgivare inte vill ge mig lön längre eftersom jag arbetar med IT och data och det får jag ju inte enligt domen befatta mig med.
- Vi snackar med din chef. Du ska få andra arbetsuppgifter.
- På ett IT-företag?
- Du kan väl göra andra uppgifter?
- Jag är anställd som IT-ansvarig och support för ett 100-tal personer som är utspridda över världen och…*host* vi använder Internet.
- Uhm…
- Fast jag kan ju ringa istället.
- Ja det är ju en lösning.
- Aj då…glömde bort att vi använder Skype och IM-system.
- Se det går icke!
- Jag vet men det kommer att kännas ohederligt att åka till jobbet och sätta sig på en stol i fikarummet för det är endast där vi inte har datorer. Ett sätt är i och för sig staten betalar min lön utan att jag behöver prestera alls. På så vis drabbas inte min arbetsgivare, vilket absolut inte kan vara syftet med domen mot mig.
- Staten kan väl inte betala för ditt…
- Ett annat alternativ är att rätten kontaktar alla de jag har avtal med som hyresvärd, garageplatsägaren, försäkringsbolagen, daghem, coop osv och att jag betalar först när jag gjort mitt straff om ett år.
- Öh…
- Glöm inte heller att kontakta skatteverket så de vet varför jag softar med deklarationen
- Men den kan du väl göra på papper.
- Kan man?
- Ja jag gör det!
- Jag utgår ifrån att rätten kontaktar ComHem som är min något ostadiga bredbandsleverantör och ser till att de stänger ned nätet hos mig – för jag utgår ifrån att ni inte litar på att jag gör det.
- Ah…
- Fast det drabbar ju i och för sig min fru. Kan man kanske sätta ett lås på datorn så att jag inte kan accessa den? Eller är det rättens åsikt att tredje part ska straffas av mitt agerande? Mina barn som behöver accessa skolans sidor via Internet blir ju också drabbade. Känns lite orättvist tycker jag. Fast frugan kan i och för sig surfa från jobbet. Och barnen från skolan. Men hur gör vi med min bärbara dator som har trådlöst kort i sig?
- Öh…
- Jag bara skojar, det är klart att ni ska ta ut kortet ur datorn. Det är jätteenkelt att ta ut det. Det är dock lika enkelt att sätt in ett annat. Kanske lika bra att ni konfiskerar datorn. Fast jag tror att chefen skulle bli lite purken, eftersom den är ett arbetsredskap. Hur gör vi med grannen som har öppet nätverk som jag kan använda min handdator för att surfa ifrån? Enklaste vore väl att konfiskera handdatorn. I för sig löser det inte problemet med det öppna nätverket eftersom jag kan köpa en annan dator med trådlöst kort i sig. Ett sätt att lösa det är att förbjuda grannen att ha öppet trådlöst nätverk eller förbjuda alla säljställen att sälja datorer till mig under ett års tid. Ett foto som skickas till alla butiker borde lösa det. Fast med nätbutikerna blir det problematiskt. Och hur gör vi med mina kompisar som jag kan använda som bulvan? Förbjuda kompisarna att köpa datorn kanske. Men det löser inte problemet med att jag kan låna någon av deras datorer. Förbjuda mig att ha kompisar kanske? En sak som plötsligt slår mig är att jag har en vass mobiltelefon som kan göra allt möjligt. Vad säger ni är det enklast att kontakta Telenor och säga till dem att stänga ned surfmöjligheten eller är det smidigare att jag lämnar in den också? Oops jag höll på att gömma, jag har ett sådant där käckt usb-modem från 3 också, lika bra att lämna in den också? Ja det borde täcka allt.
- Oj…
- Ursäkta inte mening att avbryta herr domare, men hur gör vi med min möjlighet att gå in på 7-eleven och använda mig av deras internetcafetjänst?
- Vi kontaktar 7-eleven.
- Alla 179 butiker i Sverige?*
- Alla 179!- Hur gör vi med alla 7-eleven i över 20 länder?
- Öh…- Enklast är nog att utfärda ett reseförbud.
- Ja det kan vi i och för sig göra.
- Vilket i alla fall inte hindrar att jag hittar andra internetcafeér i landet. Kanske lika bra att slå till med kommunarrest?
- Öh…
- Eller för att vara på den säkra sidan stadsdelsarrest.
- Så kan man…
- Fast det finns ju en massa internetcafeér på söder. Nä enklast är nog husarrest. Fast grannen har öppet nätverk…
- Men vad är det du vill!
- Jag vet inte riktigt men är det inte enklast att bara sätta mig i fängelset i ett år…
Domaren log inte. Inte heller Henrik. Monique såg direkt sur ut. Min advokat sprack upp i ett galet leende.
Själv sträckte jag fram mina båda händer för att förenkla handbojningen…
-----
Förutom att det är en humorfylld berättelse är den så belysande att det gör ont. Och den är viktig att ha med sig när man tar ställning till valet till Europaparlamentet, det sk EU-valet.
07 maj 2009
Den komplicerade politiken
Jag känner mig nästan som en senior adviser när jag observerar och deltar i den aktuella politiska debatten på bloggarna.
Där finns ett enormt aktivt intresse, inte minst från sympatisörer till piratpartiet. De är ivriga, engagerade, många är oerhört kunniga i de frågor som de anser är deras. Flera av de mera framträdande av (pp)s kandidater i valet till EP har, trots sin ovilja till breddning, ett slags bredare grundsyn, kalla det gärna ideologi. Och de förmår att diskutera sansat och nyanserat, trots att deras tidigare politiska erfarenheter inte alltid är så stora.
Debatten i stort på bloggarna är dock lite mera vildvuxen. Och - det måste sägas - det gäller också en del av det som kommer från mera etablerade politiker.
Vad inte alla inser är att politiska beslut ofta är komplicerade. Politiker dränks i olika slags promemorior och underlag, mycket av detta hinner de inte ens ögna igenom. Det är inget försvar, men en förklaring. Dock skulle man önska att deras assistenter förklarade för dem att t ex internet är något mycket mera invecklat och omfattande än vad de tror. Att vi alla, även politikerna, använder det till mera än vi/de tror.
Men, att i olika förslag hitta de i och för sig viktiga principiella grunderna, som man vill förhålla sig till, det är inte alltid helt enkelt. Speciellt dokument som skrivs av byråkrater kan vara svårlästa ur den aspekten.
Politik är inte bara att vilja, som Olof Palme sa, det är att välja också. Vem man ska samarbeta med till exempel. Och hur man ska se på andra politiker. Att inte stödja någon innebär inte att man spottar denne i ansiktet.
De i politiken yrvakna sympatisörerna till (pp), de har en del att lära. T ex att journalister inte ska stryka intervjuoffret medhårs.
T ex att det är nyttigt med debatt, att en meningsmotståndare inte per definition är en idiot eller mörkermänniska. (OK, visst kan det vara så, men oftast inte.)
F.ö. verkar det som en del gamla politiker borde inse detta också, alla "pirater" är inte som politikernas glåpord vill mena.
Man behöver inte, vare sig som politiker eller som politiskt engagerad vanlig medborgare, dela alla åsikter hos en politiker, men givetvis är det rimligt att välja ngn som i stort ändå bygger på samma värderingar som man själv har.
Dessutom är det vettigt att välja samarbetspartner efter de frågor som är de mest aktuella, mest brännande, för en själv. Historien visar att för att vara trogen sin egen grundsyn så kan man behöva byta samarbetspartner beroende just på vad som är de viktigaste frågorna, och att de skiftar genom tiden.
Vid demokratins genombrott i början av förra seklet var skiljelinjen mellan motståndare till och förkämpar för allmän och lika rösträtt. Efter andra världskriget såg det ut på ett annat sätt när kampen stod mellan krafter som ville socialisera Sverige och de som ville ha ett samhälle med valfrihet och marknadsekonomi. Båda dessa frågor har en viktig dimension på hur man, utifrån olika ideologisk utgångspunkt, ser på demokratin som ett sätt att styra samhället.
Dessutom måste man inse, och respektera, att även i en given situation och tid, så gör både politiker och vanliga väljare olika prioriteringar av vad som de anser viktigast just då/nu.
Jag, liksom många i bloggosfären, ser integritet, rättssäkerhet, yttrande- och kommunikationsfrihet som viktiga demokratiska frågor idag. Andra anser inte detta, utan prioriterar t ex frågan om arbete som mera näraliggande. "Att hålla nöden från dörren."
Självfallet finns det många viktiga frågor, som är svåra att göra avvägningar emellan. Det valet måste dock var och en göra själv. Och sedan söka den väg och samarbetspartner som man tror mest på.
Då måste man dock söka undvika att, i upphetsningen, falla i fällan att gå till personangrepp eller tarvligheter på annat sätt. Dvs, när man angriper någon skall det vara för att man inte instämmer i dennes ståndpunkt, och försöka argumentera för sin egen. Att övertyga i sakfrågan - inte att köra över med ångvält.
Men det är en svår konst, det erkännes.
Där finns ett enormt aktivt intresse, inte minst från sympatisörer till piratpartiet. De är ivriga, engagerade, många är oerhört kunniga i de frågor som de anser är deras. Flera av de mera framträdande av (pp)s kandidater i valet till EP har, trots sin ovilja till breddning, ett slags bredare grundsyn, kalla det gärna ideologi. Och de förmår att diskutera sansat och nyanserat, trots att deras tidigare politiska erfarenheter inte alltid är så stora.
Debatten i stort på bloggarna är dock lite mera vildvuxen. Och - det måste sägas - det gäller också en del av det som kommer från mera etablerade politiker.
Vad inte alla inser är att politiska beslut ofta är komplicerade. Politiker dränks i olika slags promemorior och underlag, mycket av detta hinner de inte ens ögna igenom. Det är inget försvar, men en förklaring. Dock skulle man önska att deras assistenter förklarade för dem att t ex internet är något mycket mera invecklat och omfattande än vad de tror. Att vi alla, även politikerna, använder det till mera än vi/de tror.
Men, att i olika förslag hitta de i och för sig viktiga principiella grunderna, som man vill förhålla sig till, det är inte alltid helt enkelt. Speciellt dokument som skrivs av byråkrater kan vara svårlästa ur den aspekten.
Politik är inte bara att vilja, som Olof Palme sa, det är att välja också. Vem man ska samarbeta med till exempel. Och hur man ska se på andra politiker. Att inte stödja någon innebär inte att man spottar denne i ansiktet.
De i politiken yrvakna sympatisörerna till (pp), de har en del att lära. T ex att journalister inte ska stryka intervjuoffret medhårs.
T ex att det är nyttigt med debatt, att en meningsmotståndare inte per definition är en idiot eller mörkermänniska. (OK, visst kan det vara så, men oftast inte.)
F.ö. verkar det som en del gamla politiker borde inse detta också, alla "pirater" är inte som politikernas glåpord vill mena.
Man behöver inte, vare sig som politiker eller som politiskt engagerad vanlig medborgare, dela alla åsikter hos en politiker, men givetvis är det rimligt att välja ngn som i stort ändå bygger på samma värderingar som man själv har.
Dessutom är det vettigt att välja samarbetspartner efter de frågor som är de mest aktuella, mest brännande, för en själv. Historien visar att för att vara trogen sin egen grundsyn så kan man behöva byta samarbetspartner beroende just på vad som är de viktigaste frågorna, och att de skiftar genom tiden.
Vid demokratins genombrott i början av förra seklet var skiljelinjen mellan motståndare till och förkämpar för allmän och lika rösträtt. Efter andra världskriget såg det ut på ett annat sätt när kampen stod mellan krafter som ville socialisera Sverige och de som ville ha ett samhälle med valfrihet och marknadsekonomi. Båda dessa frågor har en viktig dimension på hur man, utifrån olika ideologisk utgångspunkt, ser på demokratin som ett sätt att styra samhället.
Dessutom måste man inse, och respektera, att även i en given situation och tid, så gör både politiker och vanliga väljare olika prioriteringar av vad som de anser viktigast just då/nu.
Jag, liksom många i bloggosfären, ser integritet, rättssäkerhet, yttrande- och kommunikationsfrihet som viktiga demokratiska frågor idag. Andra anser inte detta, utan prioriterar t ex frågan om arbete som mera näraliggande. "Att hålla nöden från dörren."
Självfallet finns det många viktiga frågor, som är svåra att göra avvägningar emellan. Det valet måste dock var och en göra själv. Och sedan söka den väg och samarbetspartner som man tror mest på.
Då måste man dock söka undvika att, i upphetsningen, falla i fällan att gå till personangrepp eller tarvligheter på annat sätt. Dvs, när man angriper någon skall det vara för att man inte instämmer i dennes ståndpunkt, och försöka argumentera för sin egen. Att övertyga i sakfrågan - inte att köra över med ångvält.
Men det är en svår konst, det erkännes.
18 april 2009
Lek med siffror (TPB)
Skadeståndet i TPB-rättegången är extremt högt. Formellt uppdelat på en ersättningsdel och en skadeståndsdel. Enl media 30 milj. Jag har inte orkat räkna ihop delsummorna som de räknas fram i domen, men någonstans läste jag att det till och med är 31 milj SEK.
På Mårten Schultz blogg finns en del intressanta kommentarer kring detta.
http://martenschultz.wordpress.com/2009/04/17/domen/#comment-2493
I en kommentar sägs att 2/3 av de 30 milj är ersättning... dvs 20 milj. Det som rättegången handlade om rörde sig om tjugo namngivna filmer och om nedladdning av ett (tämligen litet )antal låtar.
Då kan man ju räkna såhär.
Det går väl fortfarande att låna/hyra film i Videobutiker (heter de så än?). Vad kan ett filmlån kosta, en femtilapp? Men låt oss säga en hundring, för att inte vara snål.
20 ggr 100 kr = 2.000 kr.
Man kan givetvis även köpa filmer på DVD, vilket ibland är aningen dyrare. Men i samma storleksordning.
Musik kan man ju låna - gratis - på snart sagt varje offentligt bibliotek, så det behöver vi inte tänka på att räkna på. Upphovsrättsersättningar i detta fall betalar vi ju indirekt via skattsedeln. F.ö. betalar vi ju "privatkopieringsersättning" när vi köper inspelningsbara CD-n, vare sig vi använder dem för att kopiera musik (som vi köpt), eller lagra privata bilder på.
Nå, en lånekostnad på tvåtusen kr blev i domen tjugo miljoner i ersättning för utebliven intäkt.
Det är helt uppenbart att mediaindustrin har övertygat domstolen om ett beräkningssätt som ligger långt bortom den verklighet vi andra lever i.
Och skadeståndet på tio miljoner, det motsvarar skadeståndet för många mord det. Men det är klart, ett sketet litet mord är ju inget man kan jämföra med det lidande som de internationella mediaföretagen drabbats av.
Fanns det inga nämndemän med i tingsrätten? För det är ju meningen att de ska bidra med s.k. sunt förnuft, inte att de ska sitta och sova.
Även om de nu tyckte att "piraterna" var förskräckliga tjuvar, så borde de väl kunna tänka till och ta fram papper och penna för att räkna självständigt. Eller om det är för svårt, använt en liten miniräknare.
På Mårten Schultz blogg finns en del intressanta kommentarer kring detta.
http://martenschultz.wordpress.com/2009/04/17/domen/#comment-2493
I en kommentar sägs att 2/3 av de 30 milj är ersättning... dvs 20 milj. Det som rättegången handlade om rörde sig om tjugo namngivna filmer och om nedladdning av ett (tämligen litet )antal låtar.
Då kan man ju räkna såhär.
Det går väl fortfarande att låna/hyra film i Videobutiker (heter de så än?). Vad kan ett filmlån kosta, en femtilapp? Men låt oss säga en hundring, för att inte vara snål.
20 ggr 100 kr = 2.000 kr.
Man kan givetvis även köpa filmer på DVD, vilket ibland är aningen dyrare. Men i samma storleksordning.
Musik kan man ju låna - gratis - på snart sagt varje offentligt bibliotek, så det behöver vi inte tänka på att räkna på. Upphovsrättsersättningar i detta fall betalar vi ju indirekt via skattsedeln. F.ö. betalar vi ju "privatkopieringsersättning" när vi köper inspelningsbara CD-n, vare sig vi använder dem för att kopiera musik (som vi köpt), eller lagra privata bilder på.
Nå, en lånekostnad på tvåtusen kr blev i domen tjugo miljoner i ersättning för utebliven intäkt.
Det är helt uppenbart att mediaindustrin har övertygat domstolen om ett beräkningssätt som ligger långt bortom den verklighet vi andra lever i.
Och skadeståndet på tio miljoner, det motsvarar skadeståndet för många mord det. Men det är klart, ett sketet litet mord är ju inget man kan jämföra med det lidande som de internationella mediaföretagen drabbats av.
Fanns det inga nämndemän med i tingsrätten? För det är ju meningen att de ska bidra med s.k. sunt förnuft, inte att de ska sitta och sova.
Även om de nu tyckte att "piraterna" var förskräckliga tjuvar, så borde de väl kunna tänka till och ta fram papper och penna för att räkna självständigt. Eller om det är för svårt, använt en liten miniräknare.
17 april 2009
De flesta artisterna blir alltid lurade
Anna Troberg har i en text idag en mening, som får mig att tänka till. OK, på ett gammalt tema, men ändå.
Och eftersom internetfantaster är unga, finniga killar utan historiskt eller musikaliskt perspektiv, så här kommer det.
Annas bloggpost hittar du här. http://www.annatroberg.com/2009/04/17/har-svenska-artister-inte-alls-hangt-med/
Nå, hon citerar Anders Moneybrother Wendin, som ska ha sagt sålunda,
"Jag tänker på gamla artister i Lousiana som skrivit fantastiska låtar utan att fått en spänn för det, men jag vill inte att någon ska behöva sitta i fängelse."
Detta sagt som ett slags försvar för detta med upphovsrättsmaffians agerande, TPB-domen och att artister ska ha betalt. Och Anna frågar retoriskt, vem vill något annat?
De gamla artisterna i Louisiana, det är alltså bluesgubbarna på 20- och 30-talen. Visst, de fick som regel inga upphovsrättsersättningar. Och det gäller många musiker och artister oavsett genre. Världsberömda jazzgiganter har fått finna sig i att dela "upphovsrätten" med förläggare och agenter. Om de inte blivit helt snuvade. Men nog fick skivköparna betala ändå. Och att ge ut gamla bluesgenier och legendariska jazzmusiker ger storbolagen fina inkomster än idag. Eftersom upphovsrätten tagits över (om man säger så) av bolagen.
Och är det bättre nu då? Skivor och filmer säljs, och de är inte billiga. Tar inte industrin hand om kosingen? Det verkar ju som det bara är ett fåtal toppsäljande namn som får pengar - men de klagar ändå. Vi har en omfattande uphovsrättsindustri, men ersättningarna stannar i stor utsträckning där. De kommer inte till de faktiska upphovsmännen.
Så, ni advokater och direktörer som t ex processar emot Pirate Bay, som lobbar fram IPRED etc, sluta tala om att ni värnar om upphovsmännen!
Det ni värnar är era egna inkomster. Ni är de verkliga snyltarna. ni parasiterar på det artisterna gör!
Och eftersom internetfantaster är unga, finniga killar utan historiskt eller musikaliskt perspektiv, så här kommer det.
Annas bloggpost hittar du här. http://www.annatroberg.com/2009/04/17/har-svenska-artister-inte-alls-hangt-med/
Nå, hon citerar Anders Moneybrother Wendin, som ska ha sagt sålunda,
"Jag tänker på gamla artister i Lousiana som skrivit fantastiska låtar utan att fått en spänn för det, men jag vill inte att någon ska behöva sitta i fängelse."
Detta sagt som ett slags försvar för detta med upphovsrättsmaffians agerande, TPB-domen och att artister ska ha betalt. Och Anna frågar retoriskt, vem vill något annat?
De gamla artisterna i Louisiana, det är alltså bluesgubbarna på 20- och 30-talen. Visst, de fick som regel inga upphovsrättsersättningar. Och det gäller många musiker och artister oavsett genre. Världsberömda jazzgiganter har fått finna sig i att dela "upphovsrätten" med förläggare och agenter. Om de inte blivit helt snuvade. Men nog fick skivköparna betala ändå. Och att ge ut gamla bluesgenier och legendariska jazzmusiker ger storbolagen fina inkomster än idag. Eftersom upphovsrätten tagits över (om man säger så) av bolagen.
Och är det bättre nu då? Skivor och filmer säljs, och de är inte billiga. Tar inte industrin hand om kosingen? Det verkar ju som det bara är ett fåtal toppsäljande namn som får pengar - men de klagar ändå. Vi har en omfattande uphovsrättsindustri, men ersättningarna stannar i stor utsträckning där. De kommer inte till de faktiska upphovsmännen.
Så, ni advokater och direktörer som t ex processar emot Pirate Bay, som lobbar fram IPRED etc, sluta tala om att ni värnar om upphovsmännen!
Det ni värnar är era egna inkomster. Ni är de verkliga snyltarna. ni parasiterar på det artisterna gör!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)