Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster

Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.


Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.

Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.

T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.

Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.

Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.

Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.

DN och piraterna

Nej, DN gillar verkligen inte pirater. Det är ingen nyhet. Dock förtjänar det att påpekas, eftersom DN anser sig vara en objektiv tidning på nyhetsplats och ha en oberoende liberal ledarsida. (Hur skulle en liberal förresten kunna vara annat än oberoende? Grejen med DN:s ledarsida är dock att den varken är oberoende eller speciellt liberal.)

DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.

Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.

Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:

"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"

Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.

Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.

När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.

Vem tar pengarna?

Jag följer inte PB-rättegången i alla turer. Häromkvällen visade Aktuellt ett inslag som gjorde mig beklämd, en mycket subjektiv presentation av orsakerna till rättegången och ett långt inslag med upphovsrättsindustrins advokat. Det var juristsnack som balanserande på gränsen till hånfullhet. Och en intervju med en tjej från Piratbyrån, som inte lyckades speciellt bra. Slängigt, otydligt och gav ett nonchalant intryck.

Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.

Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.

Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.

Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.

Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.

Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.

1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!

Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?

Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?

Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").

Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.

Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?

Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?