Sverigeamerikanerna och religionen, inkl min fars emigration

Allt för Sverige i söndags (23 jan 2022) teve-programmet där ett antal ättlingar till svenskar som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrat till USA (Nordamerika), uppehöll sig vid religionen och dess betydelse för utvandringen. Märkligt nog är det, vad jag minns, första gången som det behandlats mer än ytterst marginellt.  Detta som just religionen spelat och fortfarande spelar en stor roll i USA, i amerikanernas liv, söndagar som vardagar. 
Jag har sett att en del som kommenterat programmet var överdrivet, att  den viktigaste orsaken var fattigdom. 
Jag menar nog att deltagarnas reaktioner visar att religionen inte bara spelat en stor roll, utan fortfarande gör det - i USA.  (På gott och ont, kan sägas, men det får jag behandla en annan gång.)

   Så absolut, bristen på religionsfrihet var för väldigt många emigranter det största och tyngsta skälet för att lämna SVERIGE. Konventikelplakatet, som gjorde det olagligt att hålla gudstjänst annorstädes än i den statliga kyrkan!!! Visserligen avskaffades konventikelplakatet i ett par etapper 1858 och 1868, men de frikyrkliga rörelserna, läsarna, sågs ändå inte på med blida ögon av myndigheterna och statskyrkan under lång tid även därefter. 

Det var det tyngsta skälet också för min far, som ändå reste ut så sent som 1913. Sen var det även svårt att få jobb den tiden, trots hans långa, gedigna utbildning som målare. Och inte ville han göra värnplikt heller. Men i USA fick han göra militärtjänst -utbildning, och skulle precis skeppas över till Europa för att bli kanonmat i WW1, när det blev vapenstillestånd. 

Ett par år senare återvände han till Sverige, i samband med sin fars sjukdom/bortgång (min farfar, som var sågverksarbetare, flottningsförman OCH facklig förtroendeman OCH frisinnad(dvs socialliberal!), pappa fick sen sitta i burken 30 dgr som straff för att han värnpliktsvägrat, for till Amerika och  fick sedan göra värnplikt i Sverige också. Hans gick in i missionsförsamlingen i Robertsfors, flyttade efter ngt år till Boliden där guldgruvan öppnades o gruvsamhället byggdes upp.  Han målade Boliden och har berättat om hårda debatter på byggena med såväl kommunister som nazister.  Gick med i den nybildade missionsförsamlingen, blev en av de ledande i församlingen, byggde och ledde arbetet med Missionskyrkan där. Vid den tiden hade Konventikelplakatet sedan länge  avskaffats i Sverige. Men fullständig religionsfrihet blev det inte förrän under 1950-talet, om jag minns rätt.

Under lång tid så fick vi i Sverige, förutom i viss mån i "Sista brevet till Sverige" (jfr  V Mobergs sista del av hans Utvandrarserie), mest berättelser om framgångar för svenskamerikanerna i sitt nya hemland.  Men de som haft direktkontakt med sina anförvanter, eller haft återvändare i släkten har en bredare bild om hur det var. Och att det inte alltid gick så  bra, det kan man också läsa i Ola Larsmos roman "Swede Hollow", som kom härom året (2016).

PS. Min far grävde inte guld i USA (även om hans militärutbildning gjordes  i Californien, utanför San Fransisco),  se ovan om varför han återvände. Hans ankomst till Nord-Amerika började i Canada, där han arbetade på både farmer och rancher (han gillade hästar) och som målare innan han kom till British Columbia som skogsarbetare. Låg i "kojor" där björnar kunde ramla ner genom taket... Gick över gränsen (dvs tjuvåkte tåg) till USA. Och började att odla upp en bit jord, som skulle bli hans om han gjorde det under fem år , vilket gick i stöpet när han inkallades till militärutbildning, och därefter div vanliga tunga jobb, där han träffade både färgade och indianer. innan han fick brev från Sverige om hans fars sjukdom.  DS. 

Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Lucia - vem var hon, och varför är hon värd att fira?

Läser i lokaltidningen PT (som liksom så många andra har sjunkande upplaga och lönsamhet) att det inte blir någon Lucia i Piteå i år. Vi har svårt att hitta kandidater, meddelar Lions. Ingen kröning i kyrkan, Lions som stått för arrangemanget i 29 år, tar en paus men försöker igen nästa år. Det har varit svårt flera år.

Nu firas det fortfarande Lucia, i slutna sällskap som t ex skolor, förskolor, en del företag etc, men det ”stora” firandet har avtagit. Det var dessutom flera år sedan som Lucia utsågs genom omröstning i tidningen, det sågs lite som en skönhetstävling, vilket inte alla gillade, även om det aktiverade många läsare – dvs främst föräldrar och bekanta till de tävlande flickorna.

Vad är då Lucia? Dagens riktigt unga tänker nog mest på lussekatter och firandet i förskolan, där Lucia lika gärna, i jämställdhetens namn var en kille, och till slut skedde utan att föräldrarna fick delta – eftersom barnens identitet skulle skyddas, på samma sätt som skolfotografering blivit alltmer ifrågasatt.

De något äldre, dvs unga vuxna och medelålders förknippar nog inte så ofta Lucia med helgonet ”Sankta” utan fastmer med föräldrafritt firande, med öldrickande och ”legaliserad” oreda och bus, där Lucia och skönsång bara sågs som en förevändning att "fira".

De i mera mogen ålder kommer nog ihåg ”Sankta Lucia” med lite förjul-betonade sånger inklusive Staffan Stalledräng. En och annan, och då inte minst mer åldersrika, minns kanske något om Syrakusa och lite religiös välmening och besök på ålderdomshem.

Vad däremot ytterst få tycks ha klart för sig, är att Lucia, inte bara var en mörkhårig ung kvinna från Sicilien utan att hon sågs som en martyr och helgon. Hon var stark, trotsig och stod för det hon ansåg rätt. Hon levde på 300-talet, ville inte bli bortgift med tvång, hon ville stå för sitt eget val, ville inte underkasta sig. Hon bröt sin förlovning, den som skulle bli hennes make kände sig kränkt och anmälde henne till den styrande ståthållaren, som förföljde kristna, hon torterades, men ville inte överge sin tro, dömdes då att säljas till en bordell, hotades med sexuellt våld. Och dödades, i sin kamp för sina rättigheter som kvinna, för rätten och möjligheten att forma sitt liv.

Visst kan man fira henne som en omtänksam ung kvinna som hedrade gamla och avsidestagna med traditionella sånger och lussekatter, men ännu mer som en person som hävdade rätten att själv välja sin tro, en förkämpe för att också kvinnor ska ha samma rättigheter som män att forma sina liv. Ett ljus i det mörker som rådde på den tiden, och som fortfarande råder på många håll i världen – och även i Sverige.

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år  i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.

Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige".  Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 
   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund. 
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen! 
Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 
   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?