18 april 2010

Bernt Rosengren, gyllene för femte gången! Och lite om SJR

Så har då Bernt Rosengren, jazzspelande tenorsaxofonist, fått en Gyllene skiva för femte gången. Gyllene skivan utses årligen sedan 1954 av Orkester-Journalen (OJ), av dels dess läsare, dels av en grupp musikkritiker, bland de jazzskivor som utgetts under det senaste året.

I dagarna har det blivit klart att priset för bästa utgivning under 2009 går till Bernt Rosengren för hans CD "I´m Flying" på Pb7.

1965 fick han utmärkelsen för "Stockholm Dues",
1969 för "Improvisationer", som gavs ut av SJR, Svenska jazzriksförbundet,
1974 för "Notes from the underground",
1999, efter ytterligare 25 år, för "Face to Face" tillsammans med Arne Domnerus.

Men Bernt har dålig koll på sina skivor, enl intervjuartikel i OJ med anledning av den senaste Gyllene skivan. Betr "Improvisationer" från det skivfattiga slutet av 60-talet är han, enl OJ-artikeln, lika okunnig som OJ:s intervjuare!
Märkligt, anser jag, som var SJR-ordförande då det begav sig och en av de som drev fram och arbetade hårt för att ge ut skivan. SJR, som 1968 gav sig självt en nystart som pådrivande för jazzintresset och jazzintresserade, ville dels dokumentera Bernt musik, som då fick anses som mycket modern, och dels visa att jazzen levde! Det var ett riskprojekt för en organisation som då bara hade några hundra medlemmar, byggde helt på idéelltt arbete och en budget på ett par tusenlappar.

Jag har skrivit om bl a detta på annan plats, och citerar ett stycke.
"Ett av de stora projekten efter revolutionen var att ge ut SJRs första skiva. Något som kändes mycket angeläget på grund av den ytterst ringa inspelningsaktiviteten dessa år. Mitten och slutet av 60-talet var en period då jazzens stora publik försvunnit till poppen och rocken. Jazzen strävade visserligen efter konstnärligt erkännade men musiken levde under mycket knappa villkor och omhuldades av en krympande skara entusiaster.
Detta ville vi på alla sätt förändra. Skivan med Bernt Rosengren producerades, döptes till "Improvisationer" och vann OJs omröstning som årets Gyllene Skiva. Men vägen dit var törnbeströdd. Ekonomiskt var det ett vågspel, självfallet. För att den skulle gå ihop skulle i princip varje ex säljas. En del fysiska kontakter i Stockholm, framför allt med musikerna för att få fram inspelningen skulle ombesörjas av unge herr Westin, som vid detta lag lämnat Sollefteå för storstaden. Det slitsamma jobbet med alla administrativa kontakter rörande produktionen, med tryckerier (där något gick i konkurs innan det hann anlitas etc) av etikett, av omslag, köp av innerpåse, pressning, framtagning av matriser kom i huvudsak på mig. Lars-Göran gjorde en textruta om SJR till omslaget. Ragna Rosengren kontaktades för att utforma framsidan. Ett nonfigurativt röd-grönt mönster. Som ordförande hade jag ansvar för att projektet inte sprang iväg över alla gränser ekonomiskt. Men jag hade begränsad insyn i Westins göranden. Och vi betalade inte bara ett hyfsat arvode till musikerna, vi betalade också NCB-avgifter och annat helt exemplariskt.
Någon lysande affär blev aldrig skivan. Upplagan sänktes jämfört med de första planerna, vilket möjligen minskade risken för förlust. I längden gick det väl ändå hyfsat ihop. Inte minst sett mot bakgrund av den good-will det ändå gav både bland jazzvänner och musiker att SJR rodde iland projektet. Vi visade aktivitet och framåtanda
."

Jag konstaterar såhär efteråt att konstnärligt-musikaliskt blev skivan en stor framgång. Och Ragna Rosengrens omslag anses som ett bra exempel på fina och konstnärliga omslag, som en kontrast till konventionen då. Ändå gjordes många konstnärliga LP-omslag på den tiden. Musiken är inte bara ett tidsdokument utan ett bevis på hur modern och frisk svensk jazz kunde vara. Och tillika ett dokument över vad entusiastiska jazzvänner kunde åstadkomma utan ekonomiska resurser, men med brinnande intresse för musiken.

För den som måhända är intresserad av att läsa mera om SJR och slutet av 60-talet ger jag en länk här, scrolla ner en bit till rubriken som avhandlar SJR och "revolutionen 1968".

Inga kommentarer: