Har upphovsrättsmaffian tagit över ?

Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.

Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.

Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.

Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.

Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!

Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.

Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.

För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...

För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.

OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.

Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.

Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?

Antipiraternas Ipred göder jurister, inte artister

Redan för länge sedan (nov 2008 och därikring) skrev jag om hur det finns lagar som "ger" pengar till artister genom den moderniserade kassettskatten. Dvs, vi alla som köper kopieringsmedia betalar en skatt som avses gå till artister för att kompensera ett tänkt bortfall av inkomster för dem. I vilken mån dessa av oss inlevererade skattepengar når målet, det kan diskuteras. Detta eftersom pengarna går till en av dessa "upphovsrättsorganisationer", Copyswede, och skall därifrån fördelas vidare. En fingranskning ger vid handen att det förfaller som om mycket stannar någonstans på vägen. Läs gärna de givna länkarna, inkl kommentarer. Observera att kassettskatten avsåg att "kompensera" för laglig kopiering t ex från radio etc. Men att den i modern tappning även lägger skatt på media som vi använder när vi hanterar datorer, ex-vis genom att lagra våra privata digitala bilder, eller göra säkerhetskopieringar av program och filer. Detta kallas även privatkopieringsersättning...

Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.

Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.

Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.

Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.

Vem tar pengarna?

Jag följer inte PB-rättegången i alla turer. Häromkvällen visade Aktuellt ett inslag som gjorde mig beklämd, en mycket subjektiv presentation av orsakerna till rättegången och ett långt inslag med upphovsrättsindustrins advokat. Det var juristsnack som balanserande på gränsen till hånfullhet. Och en intervju med en tjej från Piratbyrån, som inte lyckades speciellt bra. Slängigt, otydligt och gav ett nonchalant intryck.

Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.

Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.

Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.

Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.

Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.

Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.

1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!

Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?

Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?

Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").

Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.

Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?

Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?