Media, politiker och integritet

Med anledning av "Littorin-affären" återger jag nedan avsnitt 10 och 11 från min artikel på sidan "Integritet", se ovan.

Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!

---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.

Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.

11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.

Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.

Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.

Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---