Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.