Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

Låtsasopposition eller samverka för resultat - vad lönar sig?

David Nyström har skrivit en ledare i Gefle Dagblad där han diskuterar vem som förlorar på att samarbeta med socialdemokraterna - eller andra. Detta med anledning av att flera "borgerliga" påstår att "borgerliga" partier alltid förlorar på sådant samarbete.
Bakgrund, decemberöverenskommelsen (DÖ) och oviljan att samarbeta idag med S trots att man släpper fram deras budget(ar), men samtidigt utmålar sig som motståndare till den politik man godkänner genom DÖ.
Han påpekar då att " C, FP och KD. Dessa tre borgerliga partier har alltid förlorat på samarbete med borgerliga partier. I samtliga val i efterkrigstid som C, FP och KD gått in i som regeringspartier i borgerliga regeringar – 1979, 82, 94, 2010 och 2014 – har de backat. Ändå håller de fast vid borgerligt samarbete, för närvarande så pass krampaktigt att man skänker bort all potentiell makt till de rödgröna, bara för att få en chans att regera ihop igen i nästa val förutsatt att Alliansen blir mindre ... än de rödgröna."

Till det vill jag säga  att de politiska situationen skiftar,  att man måste se på dagens läge. Samt att den fråga som ledaren diskuterar om allt är blockpolitik - eller inte.

Jag ser det såhär; varje parti måste arbeta för att förverkliga sin politik enligt sin ideologi (förutsatt att man har någon ideologi). Har man då inte egen majoritet (vilket inte precis verkar vara aktuellt inom överskådlig tid) så bör man samverka med det/de partier som vid varje tillfälle verkar ligga närmast till - oavsett "blocktillhörighet" - i de aktuella frågorna. Och där man genom samverkan kan nå en bit på "rätt väg" , dvs utan att avlägsna sig från grundideologin. 
Några exempel. I början av förra seklet så samarbetade liberalerna med socialdemokratin för att införa demokratin i Sverige - emot högern. Läs och jämför gärna de skrifter som utkommer i dagarna (tidigt i oktober) om Karl Staaff, skrivna av Hans Lindblad och andra (Ekerlids förlag).

När socialdemokraterna ville socialisera Sverige i slutet av 40-talet så ledde folkpartiet opinionsarbetet emot denna socialisering (stödda av högern) - och det blev ingen socialisering. Men drev på och samarbetade med socialdemokraterna betr sociala reformer. För att bryta socialdemokraternas långa maktinnehav samarbetade fp med både cp och moderaterna, och lyckades 1976 och 1991. I ett samarbete som dessutom förhindrade att en moderat politik blev dominerande.  Men, 2006 och 2010 underordnade sig fp, cp och kd under moderaterna, detta pga en låsning i en blockpolitik som inte längre behövdes. S var inte längre maktpartiet. Men alliansen förde moderatpolitik. Och efter alliansens valförlust 2014 fortsätter de små allianspartierna, som om inget hänt, som lydpartier till moderaterna, och vågar inte förhandla med socialdemokraterna för att få igenom förändringar i s-politiken i "mittenriktning".

Bedrövligt. 

Att låsa sig till samarbete bara inom något block är kontraproduktivt för ett parti som har en egen ideologisk kompass. 

Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad

Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.

HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.

Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.

Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.

Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................

”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.

Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.