Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Det där med bloggkärlek...

Plötsligt känns det så. Att man översköljs av bloggkärlek. Inte så att jag fått fler uppskattande klappar på axeln än vanligt, just nu. Nej, kommentarerna på min egen blogg har varit lite glesa en tid.

Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.

Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.

Finare att skriva på papper, eller?

Bloggandet i sig blir då och då ett hett ämne bland bloggarna. Jag skrev om det för några dagar sedan och nu har det fått ny fart igen, kanske främst genom en pappersbloggare, om man får säga så om Sanna Rayman i SvD, som skriver om lågkonjunktur för bloggandet. Det föranledde Seved Monke till en kraftfull replik, som Sanna svarade på - på hans blogg. Intressant. En fråga dryftas är om det är finare att skriva i en papperstidning och om det är lägre kvalitet när det bloggas.

Mary (mmm) har idag också en lång utveckling av sin syn på bloggandet, varför hon och andra bloggare skriver. Och flera andra har hängt på.

Nå, jag menar nog att det finns bra och dåligt på båda sidor. Men onekligen är mångfalden större bland bloggarna. De blir därmed intressantare!

Dvs när det inte är valtider..... För Sanna Rayman har en poäng när hon påpekar att nu ska varje politiker blogga. I princip borde det vara intressant och bra. Men det är det inte. Detta därför att det blir så träaktigt. Jag har nog nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. För att bloggar ska bli intressanta så ska de inte vara rena propagandaplattformar för EN åsikt.
Intressanta blir de om där förekommer en diskussion, ett meningsutbyte med andra och om andra idéer.
Ett tecken på att valrörelsen minskar debattlusten, och ökar megafontänkandet, det är att viljan att kommentera och diskutera på andras bloggar verkar ha minskat på senaste tiden. Nu skrivs det mest på egna bloggar, och länkas till likatänkandes. Trist. Och föga utvecklande.

För propagandan har vi ju papperspressen...

Politik i praktiken, del 4. Erik J och Olle S i armkrok

Det här tycker jag är lite kul.
I vanliga fall menar man att höger och vänster är oförenligt i politiken. Om man menar moderaterna och sossarna, då är det väl knappast så. De är ofta till förvillelse lika, men träter på varandra för att elda de egna sympatisörerna, vilka ju oftar "hatar" det andra partiet.

Men, höger och vänster är lite gammeldags beteckningar, eftersom vi ofta lägger in olika betydelser i det.

Dock menar jag att det kan vara kul att leka med begreppen. Och i detta fall betyder det dessutom att folk med delvis olika ideologisk bas kan förenas i en viktig sakfråga. OK, det har vi sett i bloggosfären ofta. Men nu gäller det aktiva politiker.

Vad pratar jag då om? Jo, Erik Josefsson (v), en av frihetsälskande bloggare högt uppskattad och respekterad man rekommenderar att de som inte kan tänka sig att rösta vänster, de ska kryssa på Olle Schmidt (fp). Och Erik redovisar utförligt på sin blogg varför, och hur Olle räddade hem en vettig version av telekomdirektivet. Samt att Olle har en god meritlista för den som värnar medborgerliga rättigheter.

Och Olle Schmidt (fp) han kvitterar detta med att rekommendera de som "måste" rösta vänster, de ska kryssa Erik! För Erik är ett bra alternativ.

För det är ju ändå så att många kan inte tänka sig att rösta på piratpartiet, och många söker då alternativ som ligger nära deras "vanliga" politiska preferenser.

Sedan kan förstås var och en göra egna bedömningar om vad som är taktiskt riktigast utifrån kandidaternas placering på resp listor och deras möjlighet att kryssa sig förbi de som står före dem. Liksom angelägenheten i att just lyfta fram dessa namn - för att stoppa andra.
Bland annat för att maximera antalet ledamöter i europaparlamentet med en gedigen inställning till medborgarrätt och rättssäkerhet.

Rädsla skapar misstänksamhet, och till och med ondska

Den eminenta bloggaren Farmorgun håller ögonen på det mesta av värde, såväl i traditionella media som i bloggosfären.
I sin bloggpost Förlikning byggs inte med hjälp av envishet,
http://farmorgun.blogspot.com/2009/05/forlikning-byggs-inte-med-hjalp-av.html ,
funderar hon bl a, med utgångspunkt från en bloggpost hos Anna Troberg, om vad datorer kan göra med människor, och nämner även rädslan. Hon frågar varför politiker spelar på rädslan.

Det är en bra fråga. Vars svar är att det är ett enkelt sätt att vinna en opinion. Och därmed makt. Hitler byggde ju upp sin nazism på det. Och han var knappast den förste som använde detta, i mina ögon, fula knep.

Rädslan är verkligen en förklaring till mycket ont! Speciellt om skrupelfria politiker spelar på den.
Hitler och antisemitismen använder det. Samma sak med främlingsfientliga partier både i Sverige och på andra håll. Och vad är grunden för mycket av vissa politikers fiskande efter röster hos EU-motståndare? Jo, rädslan för det okända.
Man kan vara rädd för människor, nyinflyttade med konstiga språk och kanske med en annan kulör på huden. Men även för utveckling, för ny teknik. Självhärskare gillade inte att folk lärde sig att läsa, och boktryckarkonsten var inte populär hos de som ville ha monopol på att tolka det skrivan (präntade) ordet. Diktaturer har aldrig gillat journalister och författare, idag gillar de inte internet.

Tyvärr finns rädslan för internet även hos politiker (och hos vissa företagare t ex i mediabranschen) i vårt hörn av världen. Och när det dyker upp ett parti som dessutom gillar och kan internet, då blir många gamla politiker rädda. Eller vill utnyttja andras rädsla.

Har då detta parti ett namn, piratpartiet, som visserligen kan verka lite romantiskt för ungdomar, men som skrämmer "ärlig skattebetalare", då är det verkligen läge för att utnyttja folks rädsla.

Men hur komma över detta? Jag tror faktiskt det bara finns en väg, kommunikation och upplysning! Att prata med folk! Att prata med många, att göra sig bekant, och därmed upptäcka att vi i grunden inte är så olika. Och i vart fall att eventuella skillnader inte är så skrämmande. Ett första steg brukar vara att "man" behåller sin misstänksamhet mot t ex invandrare som grupp (vilka ju inte är EN grupp), men gör undantag för dem som man lärt känna. Efter en tid, och om man lär känna fler upptäcker man att alla är individer. Och som regel inte farliga.

På samma sätt kan man försöka bekanta sig med ny teknik. Är den för avancerad kan man ju försöka få den förklarad för sig. Allt behöver ju inte alla ta till sig för att använda, men rädslan för det nya bör man bekämpa.

Upplysning och fri kommunikation är något gott. Det frigör människan till att bli mera tolerant. Kanske till och med lite godare.

Kan vi vinna tillbaka våra demokratiska rättigheter?

Jag blir alltmer skrämd, inte bara av ut(av)vecklingen av våra demokratiska rättigheter som integritet, rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri kommunikation etc, utan också alltmer över partiernas märkliga attityd i dessa frågor. Deras genuina nonchalans av de demokratiska grundvärdena.
Just nu känner jag en märklig mix av djup trötthet och starkt trots.
Trött och besviken över utvecklingen, men vill inte ge upp ändå.

Mörkrets makter får inte ta över.

För, jag ser ju mörkret. Men jag ser även att en genuin demokratisk känsla genomsyrar så många människor, speciellt de som skriver politiska bloggar. Samtidigt inser jag att mängder av genuina demokrater - av alla politiska schatteringar - ännu inte fattat vad som är på gång. De läser inte bloggar, och de kan och vill inte tro att det är så illa som det är med nedmonteringen av demokratin.

Därför vill jag - än en gång - uppmana alla lysande skribenter inom den politiska bloggosfären att ta en paus i bloggandet, att gå tillbaka till redan skrivna texter och skicka ett antal av dessa till traditionella media. Oftast behövs bara marginella redigeringar, förutom att de kortas ner, för att passa som debattartiklar eller insändare i pressen.

Det brådskar, valet till Europaparlamentet är redan om några veckor!

Nu är räddandet av demokratin en större sak än detta val, och större än om piratpartiet kommer in eller inte. Men det är ett viktigt steg. Vi måste återvinna våra demokratiska fri- och rättigheter!
Då måste vi bortse från kortsiktiga partipolitiska hänsyn, och kanske i någon mån avstå från en-två bloggtexter. Men i stället gå till gammelmedia.

Den komplicerade politiken

Jag känner mig nästan som en senior adviser när jag observerar och deltar i den aktuella politiska debatten på bloggarna.
Där finns ett enormt aktivt intresse, inte minst från sympatisörer till piratpartiet. De är ivriga, engagerade, många är oerhört kunniga i de frågor som de anser är deras. Flera av de mera framträdande av (pp)s kandidater i valet till EP har, trots sin ovilja till breddning, ett slags bredare grundsyn, kalla det gärna ideologi. Och de förmår att diskutera sansat och nyanserat, trots att deras tidigare politiska erfarenheter inte alltid är så stora.

Debatten i stort på bloggarna är dock lite mera vildvuxen. Och - det måste sägas - det gäller också en del av det som kommer från mera etablerade politiker.

Vad inte alla inser är att politiska beslut ofta är komplicerade. Politiker dränks i olika slags promemorior och underlag, mycket av detta hinner de inte ens ögna igenom. Det är inget försvar, men en förklaring. Dock skulle man önska att deras assistenter förklarade för dem att t ex internet är något mycket mera invecklat och omfattande än vad de tror. Att vi alla, även politikerna, använder det till mera än vi/de tror.

Men, att i olika förslag hitta de i och för sig viktiga principiella grunderna, som man vill förhålla sig till, det är inte alltid helt enkelt. Speciellt dokument som skrivs av byråkrater kan vara svårlästa ur den aspekten.

Politik är inte bara att vilja, som Olof Palme sa, det är att välja också. Vem man ska samarbeta med till exempel. Och hur man ska se på andra politiker. Att inte stödja någon innebär inte att man spottar denne i ansiktet.
De i politiken yrvakna sympatisörerna till (pp), de har en del att lära. T ex att journalister inte ska stryka intervjuoffret medhårs.
T ex att det är nyttigt med debatt, att en meningsmotståndare inte per definition är en idiot eller mörkermänniska. (OK, visst kan det vara så, men oftast inte.)
F.ö. verkar det som en del gamla politiker borde inse detta också, alla "pirater" är inte som politikernas glåpord vill mena.

Man behöver inte, vare sig som politiker eller som politiskt engagerad vanlig medborgare, dela alla åsikter hos en politiker, men givetvis är det rimligt att välja ngn som i stort ändå bygger på samma värderingar som man själv har.
Dessutom är det vettigt att välja samarbetspartner efter de frågor som är de mest aktuella, mest brännande, för en själv. Historien visar att för att vara trogen sin egen grundsyn så kan man behöva byta samarbetspartner beroende just på vad som är de viktigaste frågorna, och att de skiftar genom tiden.
Vid demokratins genombrott i början av förra seklet var skiljelinjen mellan motståndare till och förkämpar för allmän och lika rösträtt. Efter andra världskriget såg det ut på ett annat sätt när kampen stod mellan krafter som ville socialisera Sverige och de som ville ha ett samhälle med valfrihet och marknadsekonomi. Båda dessa frågor har en viktig dimension på hur man, utifrån olika ideologisk utgångspunkt, ser på demokratin som ett sätt att styra samhället.

Dessutom måste man inse, och respektera, att även i en given situation och tid, så gör både politiker och vanliga väljare olika prioriteringar av vad som de anser viktigast just då/nu.

Jag, liksom många i bloggosfären, ser integritet, rättssäkerhet, yttrande- och kommunikationsfrihet som viktiga demokratiska frågor idag. Andra anser inte detta, utan prioriterar t ex frågan om arbete som mera näraliggande. "Att hålla nöden från dörren."

Självfallet finns det många viktiga frågor, som är svåra att göra avvägningar emellan. Det valet måste dock var och en göra själv. Och sedan söka den väg och samarbetspartner som man tror mest på.
Då måste man dock söka undvika att, i upphetsningen, falla i fällan att gå till personangrepp eller tarvligheter på annat sätt. Dvs, när man angriper någon skall det vara för att man inte instämmer i dennes ståndpunkt, och försöka argumentera för sin egen. Att övertyga i sakfrågan - inte att köra över med ångvält.

Men det är en svår konst, det erkännes.