Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

Demokrati och korruption. Thailand-Sverige

Thailand idag.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk  (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
 Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna. 

I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten. 
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt! 

Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!) 

I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem. 

En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.

Korruption,  det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar.  Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter. 

Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet.  Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet  vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt. 

Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete.