En alternativ rubrik kunde vara: Vad vill piratpartiets partiledning?
Trots att jag inte är piratpartist har jag stark sympati för partiet. Av flera skäl. Jag tror det vore nyttigt på demokratin och det politiska klimatet i Sverige om det kom in i riksdagen i höstens val. De etablerade partierna har visar en stor okänslighet för vad som rör sig i folkdjupen och visat förakt för sådana demokratiska värden som personlig integritet och rättssäkerhet. Dessutom har de fjärmat sig från de idéologier som de sprungit fram ur, och delvis säger sig stå för, vilket gör att väljarna känner sig lurade och förvirrade.
Men, jag är inte piratpartist. Detta eftersom pp hittills faktiskt visat sig ha och förefaller vilja behålla skygglappar (att bara se integritetsproblem i FRA-lagen etc) i st för att tillämpa sin syn på integritet etc på ett bredare spektrum av frågor.
Jag vet att det finns många pp-are som arbetar internt med att bredda partiets program och opinionsbild betr detta. Många vill ha just den öppenhet C-J Rehbinder beskriver på sin blogg i en jämförelse mellan pp och sd. Jag uppmanar alla att använda länken och kolla in listan.
Jag har faktiskt också sett liknande listor tidigare. Detta är ett tecken på att det strax under piratpartiets ledning och bland en del av dess gräsrötter finns en medvetenhet om att både bredda sin syn på vad partiet bör arbete med och för, och att klargöra för en bredare allmänhet skillnaderna mellan pp och sd.
Men det verkar som att partitoppen är trögrörlig och tjurigt vill begränsa sig till ett fåtal frågor, möjligen av en felaktigt taktisk strategi. Man är rädd att inplacera sig i en höger-vänsterskala och man tror att folk ser skillnaderna mellan de två uppstickarpartierna sd och pp.
Därför:
Om man nu går utanför de engagerade bloggarnas skara så finns faktiskt en stor omedvetenhet om dels piratpartiet i sig (till stor del beroende på pp´s töntiga och missledande namn, man tror att pirater är de som vill ha allt gratis, som bortskämda barnungar), och dels om skillnaderna mellan pp och sd.
Jag välkomnar jämförelsen, och hoppas att den
1) får stor spridning inom pp,
2) att den får en del att tänka till om jämförelsens praktiska innebörd i fler frågor än FRA, Ipred o datalagringsdirektiv etc.
3) att listan får en effektiv spridning bland "vanligt folk", dvs utanför bloggare och internet,
4) att pp inte tvekar att utmana sd, inte genom att spela på deras planhalva utan genom att klargöra skillnadernas faktiska innebörd över ett brett spektrum, dvs om det positiva i generositet, öppenhet, respekt, integritet och rättssäkerhet.
Jag har skrivit om dessa frågor otaliga gånger på min blogg och haft många kontakter med positiva pp-are. Men som sagt, piratpartiets partitopp verkar trög och tvekande.
Vad vill partiledningen?
Om den vill visa folk skillnaderna till sd, om den vill visa för vanliga väljare att pp står för integritet etc inom ett bredare spektrum av frågor, varför talar den inte om det, effektivt och genom att använda alla media!
TILLÄGG. En sak till. Hur tror pp att det ska komma in i den politiska debatten utan att ta tag i de stora andra frågor som nu diskuteras? Är de inte med i debatten, syns inte pp utanför de egna bloggarna. Det skulle vara skönt att se framträdande piratpartister att diskutera hur de ser på integriteten och rättssäkerheten t ex i sjukförsäkringssystemet! Och att de skriver om det i gammelmedia så att det ger eko även i etermedia!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
29 januari 2010
27 januari 2010
Politik är inte enkelt
Fick en replik till mitt lilla inlägg tidigare idag om behandlingen av avlidna. Kommentaren från en piratpartist, som diskuterat detta med några andra dito, var i grunden positiv till min bloggpost, men ansåg problemet vara mera polisiärt än politiskt.
Det ledde mig till denna reflexion om politikens uppgift.
De ev brotten mot lagen i detta fall torde i allt väsentligt bero på tanklöshet, slarv och/eller pengabrist. Men det är likafullt oetiskt och integritetskränkande.
Min uppmaning till pp avsåg i detta fall vara en uppmaning till pp att inse att det finns mycket, mycket som är integritetsfrågor, förutom t ex FRA-lagen.
Och att det måste finnas en medvetenhet hos piraterna om att de måste inse det och reagera för det - på ett eller annat sätt.
Det är ju mycket som politiker och partier reagerar på även om det (kanske) inte kräver omedelbar lagändrig. Politik är också opinionsbildning till förmån för de värden man vill vårda och måna om.
Piratpartiet ansluter sig inte formellt till någon ideologi. Om man nu inte ska räkna demokratin som ett slags överideologi, till vilken dock alla partier ansluter sig till. I vart fall till namnet, om än jag sätter ett stort frågetecken för ett annat parti, som dock ännu icke sitter i riksdagen.
Men pp anser sig företräda en respekt för den personliga integriteten, rättssäkerhet och allmänna mänskliga rättigheter etc.
Då räcker det inte att bara kräva lagändring i ett par specifika frågor. Politik är ju så mycket mera än att ropa efter nya lagar. Politik är att bilda opinion, att övertyga om att det man vill är ett i ett eller annat avseende bättre samhälle.
Vill man ha respekt för integriteten räcker det inte att kräva avskaffande av FRA-lagen. Idag finns uppenbarligen inte insikten bland väljarmajoriteten att detta hänger ihop. Det gäller att skapa den insikten. Genom att inte blunda för andra aspekter, utan genom att vara konsekvent och enveten och försvara integriteten på alla områden då den ifrågasätts eller äventyras!
Eller som Johan Westerholm möjligen skulle ha uttryckt sig, genom att anlägga ett helikopterperspektiv. Se helheten. Vi har redan för många politiker som ser bara till "sin egen" lilla sektor.
Politik är inte enkelt. Även om en del vill göra det enkelt för sig.
Det ledde mig till denna reflexion om politikens uppgift.
De ev brotten mot lagen i detta fall torde i allt väsentligt bero på tanklöshet, slarv och/eller pengabrist. Men det är likafullt oetiskt och integritetskränkande.
Min uppmaning till pp avsåg i detta fall vara en uppmaning till pp att inse att det finns mycket, mycket som är integritetsfrågor, förutom t ex FRA-lagen.
Och att det måste finnas en medvetenhet hos piraterna om att de måste inse det och reagera för det - på ett eller annat sätt.
Det är ju mycket som politiker och partier reagerar på även om det (kanske) inte kräver omedelbar lagändrig. Politik är också opinionsbildning till förmån för de värden man vill vårda och måna om.
Piratpartiet ansluter sig inte formellt till någon ideologi. Om man nu inte ska räkna demokratin som ett slags överideologi, till vilken dock alla partier ansluter sig till. I vart fall till namnet, om än jag sätter ett stort frågetecken för ett annat parti, som dock ännu icke sitter i riksdagen.
Men pp anser sig företräda en respekt för den personliga integriteten, rättssäkerhet och allmänna mänskliga rättigheter etc.
Då räcker det inte att bara kräva lagändring i ett par specifika frågor. Politik är ju så mycket mera än att ropa efter nya lagar. Politik är att bilda opinion, att övertyga om att det man vill är ett i ett eller annat avseende bättre samhälle.
Vill man ha respekt för integriteten räcker det inte att kräva avskaffande av FRA-lagen. Idag finns uppenbarligen inte insikten bland väljarmajoriteten att detta hänger ihop. Det gäller att skapa den insikten. Genom att inte blunda för andra aspekter, utan genom att vara konsekvent och enveten och försvara integriteten på alla områden då den ifrågasätts eller äventyras!
Eller som Johan Westerholm möjligen skulle ha uttryckt sig, genom att anlägga ett helikopterperspektiv. Se helheten. Vi har redan för många politiker som ser bara till "sin egen" lilla sektor.
Politik är inte enkelt. Även om en del vill göra det enkelt för sig.
Detta är också en integritets och etikfråga
I SR´s morgonsändning (p1) idag var det ett litet inslag som handlade om hur vi behandlas som döda. Hur vi, efter döden, kan behandlas mycket olika, ofta beroende på om vi hamnar på ett litet eller stort bårhus. Tydligen ofta sämre, ju större bårhus. Tack och lov gick programmet inte in på detaljer, men vi kan väl tänka oss... Bristande etisk hantering leder till att vår integritet efter döden blir obefintlig.
Jag vill faktiskt bli behandlad med respekt även när jag uppgett min sista suck. Jag vill inte heller att anhöriga, nära och kära behandlas illa när de avlidit. Jag skulle bli väldigt upprörd.
En död människa har varit en levande människa.
Detta är också en fråga om integritet och respekt. Tänk på det, piratpartiet och andra partier.
Jag vill faktiskt bli behandlad med respekt även när jag uppgett min sista suck. Jag vill inte heller att anhöriga, nära och kära behandlas illa när de avlidit. Jag skulle bli väldigt upprörd.
En död människa har varit en levande människa.
Detta är också en fråga om integritet och respekt. Tänk på det, piratpartiet och andra partier.
26 januari 2010
Sifferlek och empati
Visst kan det vara kul att leka med opinionssiffror och att gissa valresultat. Även om det ser rätt klart ut idag, att alliansen förlorar och att troligen ett av dess partier åker ut samt att sd kommer in men pp stannar utanför riksdagen, så kan smärre förskjutningar göra att mycket kan hända.
Den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen kan fortsätta, och som bl a Sagor från livbåten noterar så är arbetslinjen (modell m) direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling. Detta med anleding av två moderaters famösa debattartikel i AB idag om Alexandra. Moderaterna Gunnar Axén och Helena Rivière kör aningslöst ett utpräglat politruk-teknokrat-byråkratsnack utan minsta medkänsla. Sagor från livbåten citerar även en skarp formulering av Isobel Hadley-Kamptz där hon konstaterar "att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det."
Så låt mig mot den bakgrunden spekulera i ett tänkbart valresultat. Om det är sannolikt eller ej, det kan man diskutera. Tids nog får vi veta.
Säg att de som får sota för alliansens politik främst blir kd och c, det tapp de får går till en del till m, som därmed tar igen en del av de som går till andra partier. Kd lyckas ändå, kanske med hjälp av "kamrat kyrkobroder" snubbla in på 4,2% och c, med hjälp av sin våldsamt goda kampanjbudget (pga tidningsförsäljningarna) ta hem hela 4,4%. Fp får, smått oförtjänt, goda 7,5% och m, lika oförtjänt 27,7%. Summa alliansen 43,8%
Mp når inte riktigt upp till tio utan stannar på 9,5% och s hamnar på 33,5%, deras olika förslag väcker inte tillräcklig entusiasm, speciellt som många ogillar deras samarbete med v. Och v får inte tillräckligt stöd av "kamrat 4%" utan hamnar strax under, med 3,8% och blir utan mandat. Tillsammans får nuvarande oppositionen alltså 46,8%, klart mer än alliansen, men bara 43% ger mandat pga vänsterpartiets fall. S+mp får något mandat färre än alliansen, men skillnaden blir minimal. Oppositionen tappar på slutspurten pga att alliansen i sista stund lyckas övertyga en del pensionärer att de ska få sänkt skatt om alliansen vinner.
I valrörelsens slutskede så lyckas piratpartiet kämpa sig in i debatten, visa att begreppet "integritet" är mera än FRA-motstånd och även innefattar ex-vis anständig behandling av sjuka människor. De gamla partierna lyckas också, med benäget bistånd och support från pp pressa ner sd en bit från dagens opinionssiffror, men inte tillräckligt. Resultatet blir att både sd och pp hamnar på 4,2% och får 15-16 mandat var. Övriga partier får 1% = noll mandat. FRA-frågan spelar en viss roll, negativt för alliansen, tveksamt för oppositionen men givetvis positivt för pp.
Valdeltagande blir inte lysande. Visserligen ökar det något bland de yngre, men många i övre medelåldern och äldre stannar hemma i protest mot både alliansens och oppositionens politik, de känner sig inte hemma i sina gamla partier. I någon mån kompenseras detta av framgångarna för pp och sd.
Vad blir det för regering av detta? Och vilken politik? Blir det en alliansregering med stöd av pp, alltså med radikala ändringar i integritetsfrågorna? Eller blir det en röd-grön regering med stöd av pp OCH med stöd av sd?
Eller blir det en helt öppen fråga ett långt tag, ett totalt kaos... med kohandel och hemliga överenskommelser? Och/eller nyttiga omprövningar hos alla de gamla partierna?
Eller blir det en stor koalition mellan sossarna och moderaterna, dvs en politik i stort sett densamma som idag...
En situation som dock gör de mindre partierna utan egentligt inflytande, frustrerade och bittra. Hur många partiledare får kicken? Inser några partier behovet av att återuppliva sina övergivna ideologier?
OK, det är en lek med siffror. Och helt osannolik är den väl inte, även om resultatet kan bli mycket annorlunda.
Den röd-gröna koalitionen kan ta storslam. Men avgörande kan bli vilket eller vilka partier som åker ut, och om ett eller två nya partier kommer in i stället.
Den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen kan fortsätta, och som bl a Sagor från livbåten noterar så är arbetslinjen (modell m) direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling. Detta med anleding av två moderaters famösa debattartikel i AB idag om Alexandra. Moderaterna Gunnar Axén och Helena Rivière kör aningslöst ett utpräglat politruk-teknokrat-byråkratsnack utan minsta medkänsla. Sagor från livbåten citerar även en skarp formulering av Isobel Hadley-Kamptz där hon konstaterar "att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det."
Så låt mig mot den bakgrunden spekulera i ett tänkbart valresultat. Om det är sannolikt eller ej, det kan man diskutera. Tids nog får vi veta.
Säg att de som får sota för alliansens politik främst blir kd och c, det tapp de får går till en del till m, som därmed tar igen en del av de som går till andra partier. Kd lyckas ändå, kanske med hjälp av "kamrat kyrkobroder" snubbla in på 4,2% och c, med hjälp av sin våldsamt goda kampanjbudget (pga tidningsförsäljningarna) ta hem hela 4,4%. Fp får, smått oförtjänt, goda 7,5% och m, lika oförtjänt 27,7%. Summa alliansen 43,8%
Mp når inte riktigt upp till tio utan stannar på 9,5% och s hamnar på 33,5%, deras olika förslag väcker inte tillräcklig entusiasm, speciellt som många ogillar deras samarbete med v. Och v får inte tillräckligt stöd av "kamrat 4%" utan hamnar strax under, med 3,8% och blir utan mandat. Tillsammans får nuvarande oppositionen alltså 46,8%, klart mer än alliansen, men bara 43% ger mandat pga vänsterpartiets fall. S+mp får något mandat färre än alliansen, men skillnaden blir minimal. Oppositionen tappar på slutspurten pga att alliansen i sista stund lyckas övertyga en del pensionärer att de ska få sänkt skatt om alliansen vinner.
I valrörelsens slutskede så lyckas piratpartiet kämpa sig in i debatten, visa att begreppet "integritet" är mera än FRA-motstånd och även innefattar ex-vis anständig behandling av sjuka människor. De gamla partierna lyckas också, med benäget bistånd och support från pp pressa ner sd en bit från dagens opinionssiffror, men inte tillräckligt. Resultatet blir att både sd och pp hamnar på 4,2% och får 15-16 mandat var. Övriga partier får 1% = noll mandat. FRA-frågan spelar en viss roll, negativt för alliansen, tveksamt för oppositionen men givetvis positivt för pp.
Valdeltagande blir inte lysande. Visserligen ökar det något bland de yngre, men många i övre medelåldern och äldre stannar hemma i protest mot både alliansens och oppositionens politik, de känner sig inte hemma i sina gamla partier. I någon mån kompenseras detta av framgångarna för pp och sd.
Vad blir det för regering av detta? Och vilken politik? Blir det en alliansregering med stöd av pp, alltså med radikala ändringar i integritetsfrågorna? Eller blir det en röd-grön regering med stöd av pp OCH med stöd av sd?
Eller blir det en helt öppen fråga ett långt tag, ett totalt kaos... med kohandel och hemliga överenskommelser? Och/eller nyttiga omprövningar hos alla de gamla partierna?
Eller blir det en stor koalition mellan sossarna och moderaterna, dvs en politik i stort sett densamma som idag...
En situation som dock gör de mindre partierna utan egentligt inflytande, frustrerade och bittra. Hur många partiledare får kicken? Inser några partier behovet av att återuppliva sina övergivna ideologier?
OK, det är en lek med siffror. Och helt osannolik är den väl inte, även om resultatet kan bli mycket annorlunda.
Den röd-gröna koalitionen kan ta storslam. Men avgörande kan bli vilket eller vilka partier som åker ut, och om ett eller två nya partier kommer in i stället.
25 januari 2010
Spyker köper Saab!
Läser just att Spyker köper Saab, att GM godtagit sista budet.
"Den nederländska sportbilstillverkaren Spyker, som länge uppvaktat Saab-ägaren General Motors, har fått sitt senaste bud godkänt. Affären är nu ett faktum, erfar SVT:s Rapport." Så skriver Dagens Industri.
Men rubriken: Saab räddat, den är nog mera tveksam. Vi kan ju alltid hoppas, men tiden får utvisa om Spyker har förmåga och kapital på längre sikt för att få Saab på fötter och bli lönsamt.
Uppdatering några timmar senare. Så typiskt, som vanligt har något hakat upp sig i sista stund.
Uppdatering 2. Tisdag kväll. Ännu en gång artiklar om att Spyker köper Saab. Om det är rätt, det får vi väl veta rätt snart. Eller om det är ännu en förhastad "anka".
"Den nederländska sportbilstillverkaren Spyker, som länge uppvaktat Saab-ägaren General Motors, har fått sitt senaste bud godkänt. Affären är nu ett faktum, erfar SVT:s Rapport." Så skriver Dagens Industri.
Men rubriken: Saab räddat, den är nog mera tveksam. Vi kan ju alltid hoppas, men tiden får utvisa om Spyker har förmåga och kapital på längre sikt för att få Saab på fötter och bli lönsamt.
Uppdatering några timmar senare. Så typiskt, som vanligt har något hakat upp sig i sista stund.
Uppdatering 2. Tisdag kväll. Ännu en gång artiklar om att Spyker köper Saab. Om det är rätt, det får vi väl veta rätt snart. Eller om det är ännu en förhastad "anka".
24 januari 2010
Ständigt denna liberalism!
Man får nog säga att i dessa dagar är det ganska populärt att kalla sig liberal. Och lika populärt är det att skälla på liberalismen. Det påminner mig om den amerikanske passkontrollören som stoppade en person som kallade sig anti-kommunist med orden: Jag bryr mig inte om vilken sorts kommunist du är, här slipper du inte in i alla fall.
För den som kallar sig liberal (och dessutom med prefixet social- icke att förväxla med socialistisk-) känns det som att en del som kallar sig liberaler faktiskt är anti-liberaler.
En av de personer som inte bloggar men som ändå kan läsas via internet, och dessutom ofta är utomordentligt intressant med genomtänkta åsikter, är Olle Wästberg, vars månadsbrev jag abonnerar på. Andra kan göra det genom att kontakta Olle via http://www.wastberg.se/ eller genom att maila till honom, olle@wastberg.se
I senaste månadsbrevet skriver Olle att "Liberalismen kan se ut på många sätt – men inte på alla". Precis så.
Jag lånar texten från brevet enl följande:
"En ledande politisk bloggare som själv kallar sig liberal, Fredrik Segerfeldt inbjöd nyligen till ett lunchseminarium med det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen.
En annan "liberal" bloggare Jonnhy Munkhammar, numera moderat men tidigare folkpartist, bloggar om lunchen och kallar Fremskrittspartiet för "ett klassiskt liberalt parti".
Fremskrittspartiet vill att invandringen ska "begrenses kraftigt" och vill i praktiken sluta Norge inne med stängda gränser. Skulle man behöva icke-nordisk arbetskraft ska européer ha företräde. En "liberal" kan tydligen se ut på många sätt.
Fremskrittspartiet ligger mil från allt vad liberalism är. Men under det ideologiska paraplyet ryms många riktningar, vilket visas i Svante Nycanders intressanta tegelsten ”Liberalismens idéhistoria - Frihet och modernitet.”<http://www.sns.se/zino.aspx?productID=877>
Om detta skriver jag i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Den lilla Frisinnad tidskrift står för en viktig liberal tradition i Sverige. <http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=227> "
Nämnas kan att Svante Nycander var chef för DNs ledarredakation under en tid då DN visserligen kallade sig oberoende liberal, men var tveklöst liberal. Numera är detta mycket tveksamt, det är ju, enligt mitt sätt att tolka liberalismen, inte liberalt att allt som oftast fungera som husbondens röst.
Att läsa om liberalismen och dess idéhistoria är alltid intressant och givande. Även för de som kallar sig anti-liberaler, eller bara är det...
För den som kallar sig liberal (och dessutom med prefixet social- icke att förväxla med socialistisk-) känns det som att en del som kallar sig liberaler faktiskt är anti-liberaler.
En av de personer som inte bloggar men som ändå kan läsas via internet, och dessutom ofta är utomordentligt intressant med genomtänkta åsikter, är Olle Wästberg, vars månadsbrev jag abonnerar på. Andra kan göra det genom att kontakta Olle via http://www.wastberg.se/ eller genom att maila till honom, olle@wastberg.se
I senaste månadsbrevet skriver Olle att "Liberalismen kan se ut på många sätt – men inte på alla". Precis så.
Jag lånar texten från brevet enl följande:
"En ledande politisk bloggare som själv kallar sig liberal, Fredrik Segerfeldt inbjöd nyligen till ett lunchseminarium med det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen.
En annan "liberal" bloggare Jonnhy Munkhammar, numera moderat men tidigare folkpartist, bloggar om lunchen och kallar Fremskrittspartiet för "ett klassiskt liberalt parti".
Fremskrittspartiet vill att invandringen ska "begrenses kraftigt" och vill i praktiken sluta Norge inne med stängda gränser. Skulle man behöva icke-nordisk arbetskraft ska européer ha företräde. En "liberal" kan tydligen se ut på många sätt.
Fremskrittspartiet ligger mil från allt vad liberalism är. Men under det ideologiska paraplyet ryms många riktningar, vilket visas i Svante Nycanders intressanta tegelsten ”Liberalismens idéhistoria - Frihet och modernitet.”<http://www.sns.se/zino.aspx?productID=877>
Om detta skriver jag i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Den lilla Frisinnad tidskrift står för en viktig liberal tradition i Sverige. <http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=227> "
Nämnas kan att Svante Nycander var chef för DNs ledarredakation under en tid då DN visserligen kallade sig oberoende liberal, men var tveklöst liberal. Numera är detta mycket tveksamt, det är ju, enligt mitt sätt att tolka liberalismen, inte liberalt att allt som oftast fungera som husbondens röst.
Att läsa om liberalismen och dess idéhistoria är alltid intressant och givande. Även för de som kallar sig anti-liberaler, eller bara är det...
Fd nörd ser hellre på annat än Reinfeldt och Sahlin
Det ska bli partiledardebatt ikväll i tvåan. Dock endast mellan de som leder de två stora partierna. För några år sedan, då jag var politisk nörd, då skulle jag suttit klistrad vid teven och sugit i mig varje ord, hyssjande på ev störande moment i resten av familjen.
Visst ska jag ändå se på teve. Dock ej debatten i tvåan. Varken Reinfeldt eller Sahlin brukar imponera på mig. Humor har de inte mycket av någon av dem, i vart fall sällan in teve. Skulle de säga något roligt verkar det mest som ett skämt någon talskrivare skrivit in åt dem. Inte spontant. Reinfeldt börjar alltmer likna Göran Persson, pompös och dryg. Och vad vill han? Egentligen. Mer än att fortsätta regera.
En debatt behöver inte vara kul för mig, men jag vill se/höra substans. Engagemang, en uttalad vilja till något slags förändring, förbättring. Grundat på ideologi - inte bara maktbegär.
Det behöver inte ens vara konkreta vallöften. Däremot visa en vilja att dels kommunicera med väljarna, att respektera oss och dels visa en riktning. Något som visar att de har en kompass.
Då kan vi avgöra om vi tycker att deras kompass visar den väg vi vill gå.
Nej, jag föredrar Damernas detektivbyrå i ettan. Det är humor och medkänsla och härligt skådespel. Från det ovanliga filmlandet Botswana, strax norr om Sydafrikanska unionen. Det är dammiga vägar och mycket mänskliga miljöer, utan filmkosmetika. En härligt rund deckardam som inte alltid ser på uppdragen på samma sätt som hennes uppdragsgivare, och hennes ytterst slanka, för att inte säga magra, men på sitt sätt lika charmiga sekreterare, som ständigt vill visa hur duktig hon är, fröken 97 %.
Dessa damer ger mig mera hopp om mänskligheten än vad Reinfeldt-Sahlin gör.
Visst ska jag ändå se på teve. Dock ej debatten i tvåan. Varken Reinfeldt eller Sahlin brukar imponera på mig. Humor har de inte mycket av någon av dem, i vart fall sällan in teve. Skulle de säga något roligt verkar det mest som ett skämt någon talskrivare skrivit in åt dem. Inte spontant. Reinfeldt börjar alltmer likna Göran Persson, pompös och dryg. Och vad vill han? Egentligen. Mer än att fortsätta regera.
En debatt behöver inte vara kul för mig, men jag vill se/höra substans. Engagemang, en uttalad vilja till något slags förändring, förbättring. Grundat på ideologi - inte bara maktbegär.
Det behöver inte ens vara konkreta vallöften. Däremot visa en vilja att dels kommunicera med väljarna, att respektera oss och dels visa en riktning. Något som visar att de har en kompass.
Då kan vi avgöra om vi tycker att deras kompass visar den väg vi vill gå.
Nej, jag föredrar Damernas detektivbyrå i ettan. Det är humor och medkänsla och härligt skådespel. Från det ovanliga filmlandet Botswana, strax norr om Sydafrikanska unionen. Det är dammiga vägar och mycket mänskliga miljöer, utan filmkosmetika. En härligt rund deckardam som inte alltid ser på uppdragen på samma sätt som hennes uppdragsgivare, och hennes ytterst slanka, för att inte säga magra, men på sitt sätt lika charmiga sekreterare, som ständigt vill visa hur duktig hon är, fröken 97 %.
Dessa damer ger mig mera hopp om mänskligheten än vad Reinfeldt-Sahlin gör.
Dagens skratt
Den oftast intressante bloggarbrodern Johan Westerholm betecknar sig som politisk nörd, samtidigt som han medger att alla dessa opinionsundersökningar är alltför frekventa. Jag har nog varit politisk nörd själv under många år, men vill idag mera beteckna mig som politiskt intresserad och för demokratin bekymrad. Med viss (sund, hoppas jag) distans, samtidigt som oron för demokratins tillstånd djupt engagerar mig. Det händer till och med att jag hoppar över någon nyhetssändning och struntar i att läsa många ledarartiklar.
Emellertid är det något som jag inte gärna vill missa. Söndagmornarnas "Godmorgon, världen" i radions P1. Förutom utomordentliga reportage och intressanta kommentarer bjuder programmet på satiren "Public service", som i sig ofta ger en komprimerad och träffsäker analys, med bitande humor, av veckan som gått.
Dagens skratt kom dock ca 20 min tidigare, när tre politiska kommentatorer gjorde sin sedvanliga rond bland veckans rubriker och frågan om efterträdare till Cecilia Malmström som EU-minister togs upp.
Förslaget som väckte min munterhet var att Jan Björklund skulle utse Camilla Lindberg! Ja, det skulle vara fräckt, roligt, kul och överraskande! Skulle fp-ledaren våga och vilja utse Camilla så skulle han stiga i min aktning flera grader.
Dock tror jag att han varken vågar eller vill det, att utse fp´s främste FRA-lagskritiker till minister. Dessutom till en post som kan vara "känslig" just p.g.a. att EU ju har ett komplicerat förhållande till integritetsfrågorna.
Korridorsnacket går ju dessutom om att Birgitta Ohlsson, också FRA-lagsmotståndare, som faktiskt visat intresse för posten, skulle anses som för kontroversiell inom partiet.
Ack, ja.
Men en kul tanke var det, förslaget om att göra Camilla till EU-minister!
Emellertid är det något som jag inte gärna vill missa. Söndagmornarnas "Godmorgon, världen" i radions P1. Förutom utomordentliga reportage och intressanta kommentarer bjuder programmet på satiren "Public service", som i sig ofta ger en komprimerad och träffsäker analys, med bitande humor, av veckan som gått.
Dagens skratt kom dock ca 20 min tidigare, när tre politiska kommentatorer gjorde sin sedvanliga rond bland veckans rubriker och frågan om efterträdare till Cecilia Malmström som EU-minister togs upp.
Förslaget som väckte min munterhet var att Jan Björklund skulle utse Camilla Lindberg! Ja, det skulle vara fräckt, roligt, kul och överraskande! Skulle fp-ledaren våga och vilja utse Camilla så skulle han stiga i min aktning flera grader.
Dock tror jag att han varken vågar eller vill det, att utse fp´s främste FRA-lagskritiker till minister. Dessutom till en post som kan vara "känslig" just p.g.a. att EU ju har ett komplicerat förhållande till integritetsfrågorna.
Korridorsnacket går ju dessutom om att Birgitta Ohlsson, också FRA-lagsmotståndare, som faktiskt visat intresse för posten, skulle anses som för kontroversiell inom partiet.
Ack, ja.
Men en kul tanke var det, förslaget om att göra Camilla till EU-minister!
22 januari 2010
Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.
"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.
Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.
I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.
Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.
Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.
Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.
Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.
Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.
Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.
Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.
Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.
Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.
I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.
Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.
Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.
Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.
Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.
Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.
Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.
Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.
Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.
Arbetslinje, välfärd och integritet
Sent omsider ramlar jag över "Sagor från livbåtens" bloggpost om Varför arbetslinjen. Underligt nog har jag missat den tidigare, men nu var det Anders Widéns utmärkta inlägg "Framtidens syn på integritet i det civiliserade välfärdsbygget" som ledde mig till livbåten.
Jag kände viss sympati för Alliansens tal om arbetslinjen, men kände viss tveksamhet inför ordval och hur argumenten framfördes redan i valrörelsen för fyra år sedan. När sedan projektet skulle sjösättas växte snabbt tveksamheten till en övertygelse om att de var fel ute. Inte i målet, men i metoderna man använde och ännu använder. Att ta ansvar innebär att ompröva, ungefär så beskriver livbåten sin motivering till den kritik de framför. Det är en grundlig, balanserad och intelligent gjord genomgång av problematiken, jag rekommenderar varmt en genomläsning, och glöm inte kommentarsdebatten heller. Den ger än fler belysande infallsvinklar och förtydliganden.
Och faktiskt, både inlägget och den följande debatten visar att de inblandade är seriösa och tar ansvar för sina ställningstaganden och att debatten förs med respekt för människornas integritet.
En sak jag efterlyser i den debatt som förs av piratpartister i bloggvärlden är att där sätter man inte in sina viktiga principer om integritet och rättssäkerhet i ett större sammanhang. Jag menar att frågor som arbetslinje, sjukförsäkringssystem, vård och andra välfärdsfrågor inte (inte bara) är en fråga om procent hit och dit. Nej, de är i hög grad en fråga om att människor ska behandlas med integritet, respekt och med rättssäkerhet. FRA-lagar och IPRED är goda exempel på hur dessa aspekter misshandlats av dagens etablerade partier, men ingalunda unika.
Livbåtens besättning är dock ett undantag, som piratpartister och intelligenta liberaler inser de betydelsen av ordet "ansvar".
En annan intelligent och medkännande debattör är Anders Widén. I hjärtat, liksom jag, starkt sympatiskt inställd till piratpartiet men med insikt om att livet innebär fler aspekter på detta med respekt och integritet än vad piratpartiets ledning (hittills?) vågat (eller velat?) inse.
Jag, liksom Anders, tror oss förstå att för de flesta människor är de avgörande frågorna i detta val sådana som har att göra med hur man bygger ett civiliserat välfärdssamhälle. Där är sjukförsäkringssystemets uppbyggnad en viktig fråga - och ett typexempel på vilken syn man har på välfärd, och på integritet och rättssäkerhet!
Vill piratpartiet in i riksdagen så måste det inse att deras frågor är större än de hittills definierat dem.
Vill de vinna förtroende, måste de ta ansvar för att ta ställning i ett bredare spektrum än idag.
Jag kände viss sympati för Alliansens tal om arbetslinjen, men kände viss tveksamhet inför ordval och hur argumenten framfördes redan i valrörelsen för fyra år sedan. När sedan projektet skulle sjösättas växte snabbt tveksamheten till en övertygelse om att de var fel ute. Inte i målet, men i metoderna man använde och ännu använder. Att ta ansvar innebär att ompröva, ungefär så beskriver livbåten sin motivering till den kritik de framför. Det är en grundlig, balanserad och intelligent gjord genomgång av problematiken, jag rekommenderar varmt en genomläsning, och glöm inte kommentarsdebatten heller. Den ger än fler belysande infallsvinklar och förtydliganden.
Och faktiskt, både inlägget och den följande debatten visar att de inblandade är seriösa och tar ansvar för sina ställningstaganden och att debatten förs med respekt för människornas integritet.
En sak jag efterlyser i den debatt som förs av piratpartister i bloggvärlden är att där sätter man inte in sina viktiga principer om integritet och rättssäkerhet i ett större sammanhang. Jag menar att frågor som arbetslinje, sjukförsäkringssystem, vård och andra välfärdsfrågor inte (inte bara) är en fråga om procent hit och dit. Nej, de är i hög grad en fråga om att människor ska behandlas med integritet, respekt och med rättssäkerhet. FRA-lagar och IPRED är goda exempel på hur dessa aspekter misshandlats av dagens etablerade partier, men ingalunda unika.
Livbåtens besättning är dock ett undantag, som piratpartister och intelligenta liberaler inser de betydelsen av ordet "ansvar".
En annan intelligent och medkännande debattör är Anders Widén. I hjärtat, liksom jag, starkt sympatiskt inställd till piratpartiet men med insikt om att livet innebär fler aspekter på detta med respekt och integritet än vad piratpartiets ledning (hittills?) vågat (eller velat?) inse.
Jag, liksom Anders, tror oss förstå att för de flesta människor är de avgörande frågorna i detta val sådana som har att göra med hur man bygger ett civiliserat välfärdssamhälle. Där är sjukförsäkringssystemets uppbyggnad en viktig fråga - och ett typexempel på vilken syn man har på välfärd, och på integritet och rättssäkerhet!
Vill piratpartiet in i riksdagen så måste det inse att deras frågor är större än de hittills definierat dem.
Vill de vinna förtroende, måste de ta ansvar för att ta ställning i ett bredare spektrum än idag.
21 januari 2010
De nya daglönarna
Gårdagens Uppdrag granskning om bemanningsföretagen, visar på en bransch som gått för långt. Visst, det kan tyckas att innan de blev tillåtna så var det en väldigt stelbent arbetsmarknad i Sverige. Vilket gjorde att inte minst ungdomar hade svårt att komma in.
Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.
Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.
Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.
Dessutom så förefaller det som att företagen feltolkat lagen och en AD-dom, då det aldrig varit meningen att man ska kunna sparka folk och sedan "återanställa" dem genom bemanningsföretag - för samma arbete. Inte när det faktiskt inte föreligger arbetsbrist!
Men vi ska inte glömma att det inte bara är Manpower och andra bemanningsföretag som handlar på detta sätt för att skapa daglönare åt (stor)företagen. Både stat och kommun är lika ivriga som storföretagen att hålla nere sin fast anställda styrka och håller sig med vikariepooler och mängder av springvikarier, med ofta usla villkor. Allt i syfte att slippa fastanställa personal som man egentligen behöver.
Och så slutar man anlita dem precis innan de enl LAS skulle fastanställas. Ut i kylan och arbetslösheten bara... Socialt ansvarstagande är det inte fråga om där heller.
Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.
Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.
Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.
Dessutom så förefaller det som att företagen feltolkat lagen och en AD-dom, då det aldrig varit meningen att man ska kunna sparka folk och sedan "återanställa" dem genom bemanningsföretag - för samma arbete. Inte när det faktiskt inte föreligger arbetsbrist!
Men vi ska inte glömma att det inte bara är Manpower och andra bemanningsföretag som handlar på detta sätt för att skapa daglönare åt (stor)företagen. Både stat och kommun är lika ivriga som storföretagen att hålla nere sin fast anställda styrka och håller sig med vikariepooler och mängder av springvikarier, med ofta usla villkor. Allt i syfte att slippa fastanställa personal som man egentligen behöver.
Och så slutar man anlita dem precis innan de enl LAS skulle fastanställas. Ut i kylan och arbetslösheten bara... Socialt ansvarstagande är det inte fråga om där heller.
20 januari 2010
Vad lär vi av Haiti?
Måste säga att jag har svårt att koncentrera mig på dagliga inhemska problem, det är katastrofen på Haiti som hela tiden pockar på och sysselsätter min hjärna.
Partiledardebatten t ex kändes till stora delar som om den utspelade sig i en annan värld.
Då har jag större förståelse för att en del resenärer, som bokat resor till Haitis grannland Dominikanska republiken, fått betänkligheter inför att leva lyxliv med en gigantisk katastrof nästgårds. Researrangörerna visar dock ingen förståelse, utan går på regelverket, enl AB igår.
Internetproblem gjorde att detta inlägg, som skrevs igår, försvann och nu får jag återskapa det ur minnet. Idag hör jag dock att i media kommer upp en del av de synpunkter jag hade. Till exempel detta att problemen att hjälpa Haiti inte (uteslutande) är FN:s eller hjälporganisationernas fel. Haiti är ju ett land utan egentlig regering, även före katastrofen. De politiker som kallar sig regering har i decennier främst ägnat sig åt att plundra landet, utan tanke på att skapa ett fungerande samhälle, eller en någorlunda hyfsad infrastruktur. En Haitiexpert karaktäriserade de flesta regeringar som urusla, de "bästa" var på sin höjd mediokra... Det dominerande har varit inkompetens och korruption.
I varje land, som inte lever med en samhällsstruktur på för-medeltida nivå, så ser en regering till att det finns en polis, som kan hålla ordning, och inte bara är till för att förfölja meningsmotståndare, en militär som kan rycka in vid katastrofer, brandkårer och räddningstjänst, sjukhus, åtminstone några mat- och medicinreserver i händelse av naturkatastrofer eller liknande. Åtminstone rudiment till väg- och transportsystem brukar finnas. Knappt något av detta fanns i egentlig mening på Haiti.
Hur stora, omfattande och välorganiserade hjälpinsatser som än sätts in kan de inte ersätta en obefintlig infrastruktur. Och det som kan göras tar i bästa fall ändå några timmar och dagar för att komma igång.
Självklart stiger förutsättningarna för en god beredskap med graden av demokrati i ett land. Till och med i auktoritära stater, där de styrande inte bara går in för rofferi, så finns oftast någon beredskap och en viss infrastruktur. Men, när politik har blivit en försörjningsinrättning för folk som närmast kan betecknas som gangsters, då finns ingenting.
De hjälpinsatser som Haiti fått vid tidigare katastrofer, och de har varit många, har stannat vid ren akuthjälp i form av mat och medicin och lite polisiära insatser av militär typ. Man har inte på allvar försökt att se till att det blir demokratiska förhållanden, möjligen för att inte anklagas för att lägga sig i landets inre angelägenheter.
Nu måste världssamfundet inse att den bästa hjälpen till Haiti är att hjälpa till med att bygga upp en infrastruktur, fungerande undervisning, sjukhus och demokratisk skolning.
Partiledardebatten t ex kändes till stora delar som om den utspelade sig i en annan värld.
Då har jag större förståelse för att en del resenärer, som bokat resor till Haitis grannland Dominikanska republiken, fått betänkligheter inför att leva lyxliv med en gigantisk katastrof nästgårds. Researrangörerna visar dock ingen förståelse, utan går på regelverket, enl AB igår.
Internetproblem gjorde att detta inlägg, som skrevs igår, försvann och nu får jag återskapa det ur minnet. Idag hör jag dock att i media kommer upp en del av de synpunkter jag hade. Till exempel detta att problemen att hjälpa Haiti inte (uteslutande) är FN:s eller hjälporganisationernas fel. Haiti är ju ett land utan egentlig regering, även före katastrofen. De politiker som kallar sig regering har i decennier främst ägnat sig åt att plundra landet, utan tanke på att skapa ett fungerande samhälle, eller en någorlunda hyfsad infrastruktur. En Haitiexpert karaktäriserade de flesta regeringar som urusla, de "bästa" var på sin höjd mediokra... Det dominerande har varit inkompetens och korruption.
I varje land, som inte lever med en samhällsstruktur på för-medeltida nivå, så ser en regering till att det finns en polis, som kan hålla ordning, och inte bara är till för att förfölja meningsmotståndare, en militär som kan rycka in vid katastrofer, brandkårer och räddningstjänst, sjukhus, åtminstone några mat- och medicinreserver i händelse av naturkatastrofer eller liknande. Åtminstone rudiment till väg- och transportsystem brukar finnas. Knappt något av detta fanns i egentlig mening på Haiti.
Hur stora, omfattande och välorganiserade hjälpinsatser som än sätts in kan de inte ersätta en obefintlig infrastruktur. Och det som kan göras tar i bästa fall ändå några timmar och dagar för att komma igång.
Självklart stiger förutsättningarna för en god beredskap med graden av demokrati i ett land. Till och med i auktoritära stater, där de styrande inte bara går in för rofferi, så finns oftast någon beredskap och en viss infrastruktur. Men, när politik har blivit en försörjningsinrättning för folk som närmast kan betecknas som gangsters, då finns ingenting.
De hjälpinsatser som Haiti fått vid tidigare katastrofer, och de har varit många, har stannat vid ren akuthjälp i form av mat och medicin och lite polisiära insatser av militär typ. Man har inte på allvar försökt att se till att det blir demokratiska förhållanden, möjligen för att inte anklagas för att lägga sig i landets inre angelägenheter.
Nu måste världssamfundet inse att den bästa hjälpen till Haiti är att hjälpa till med att bygga upp en infrastruktur, fungerande undervisning, sjukhus och demokratisk skolning.
19 januari 2010
Ideella arvoden
Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.
Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.
Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.
När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.
Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.
De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.
Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.
SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.
Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.
Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.
Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.
När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.
Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.
De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.
Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.
SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.
Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.
18 januari 2010
Preliminära pirater
Resultatet av piratpartiets provval har publicerats. Med reservation för att smärre (?) ändringar kan ske.
Min spontana reaktion.
En lustifikation är att pp på amerikanskt vis kallar provvalet för primärväl...
Listorna innehåller förfärligt många namn som jag inte känner till. Detta trots ivrigt bloggande och koll av andras bloggar, inte minst i frågor som har beröring med pp:s frågor.
Det blir därför ett tufft jobb för pp och flera högt placerade kandidater att göra sig kända utanför partiets inre krets.
Samtidigt så saknar jag flera kandidater, och ser en del kandidater väldigt lågt placerade utifrån min uppfattning, men också att givetvis finns flera utomordentliga kandidater. Detta även på den lista som skulle vara aktuell för mig, dvs "norr".
Jag kan dock tänka mig en del "lustiga" kommentarer inte bara här uppe över att miljöpartiets förra språkrör, Anders Nordin, som också satt en period i Piteå kommunfullmäktige, står på fjärde plats på "Lista Norr" som fattar Norrbottens och Västerbottens län.
En taktisk-politisk tanke, som jag får, är hur jag ska göra (om jag nu ska rösta på pp) för att garantera bästa möjliga personval ur min synpunkt, eftersom det är högst troligt att den jag i första hand vill kryssa kommer in redan via valet i Stockholm. Dvs jag måste då grunna ut vilket andra-, tredje- eller fjärdeval jag vill göra. Alltså om jag "riskerar" att en-två-tre förstaval ändå kommer in.
Om nu pp klarar 4%-spärren.
Min spontana reaktion.
En lustifikation är att pp på amerikanskt vis kallar provvalet för primärväl...
Listorna innehåller förfärligt många namn som jag inte känner till. Detta trots ivrigt bloggande och koll av andras bloggar, inte minst i frågor som har beröring med pp:s frågor.
Det blir därför ett tufft jobb för pp och flera högt placerade kandidater att göra sig kända utanför partiets inre krets.
Samtidigt så saknar jag flera kandidater, och ser en del kandidater väldigt lågt placerade utifrån min uppfattning, men också att givetvis finns flera utomordentliga kandidater. Detta även på den lista som skulle vara aktuell för mig, dvs "norr".
Jag kan dock tänka mig en del "lustiga" kommentarer inte bara här uppe över att miljöpartiets förra språkrör, Anders Nordin, som också satt en period i Piteå kommunfullmäktige, står på fjärde plats på "Lista Norr" som fattar Norrbottens och Västerbottens län.
En taktisk-politisk tanke, som jag får, är hur jag ska göra (om jag nu ska rösta på pp) för att garantera bästa möjliga personval ur min synpunkt, eftersom det är högst troligt att den jag i första hand vill kryssa kommer in redan via valet i Stockholm. Dvs jag måste då grunna ut vilket andra-, tredje- eller fjärdeval jag vill göra. Alltså om jag "riskerar" att en-två-tre förstaval ändå kommer in.
Om nu pp klarar 4%-spärren.
15 januari 2010
Hur kan man bli förvånad över opinionssiffrorna?
Demoskops senaste opinionsmätning, publicerad i DN, kommenteras givetvis då det visar att tre (3) partier skulle ramla ur riksdagen! Både c, kd och v skulle hamna under spärren. Fp tappar hela 1,5% från förra mätningen. S och m går upp lite men sd ligger tryggt ovan spärren. Dock ej pp. DNs Hans Brors menar att det skulle vara sensationellt om Demoskops siffror skulle bli valresultatet i september.
Det kan man givetvis tycka, antalet intervjuade är (som oftast!) bara runt 1000 personer, och opinionsmätningar nio månader före ett val brukar inte bli valresultatet.
Johan Westerholm gläds åt centerns kräftgång, och verkar känna optimism därav.
Även eu-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp) har kommenterat, och undrar med viss förvåning om det är vindsröjning på gång i svensk politik.
Är det så konstigt med dessa siffror? Som jag ser det är det enda märkliga att inte fp råkar ännu värre ut! Fp har ju helt gjort bort sig både betr FRA-lagen (men där Cecilia W ett tag i alla fall hamnade rätt) och IPRED (där Cecilia W hamnade helt fel). Jan Björklund har en del tämligen bra förslag betr skolan, men han framför dem så han skrämmer alla med sin aggressiva framtoning. Socialliberalismen inom fp är ju satt i skamvrån. Resten är ett misch-masch av extrem nyliberalism, batong"liberalism" a la Johan Batong Pehrson och allmän maktsträvarpolitik utan klar ideologi.
Centern skrämmer bort alla de liberaler som gästspelade där några år, och har inte kvar många av sina gamla landsbygdsröster heller. Och missköter dessutom sina ministerposter, möjligen med ett litet undantag för Eskil E.
Kd kompromissar bort sina hjärtefrågor, vilka ofta är tämligen oliberala, men därmed finns det ju heller inget berättigande för kd, möjligen då som ett allmänt social-konservativt parti, men utan profil.
Vänstern spelar på en vänsterpopulism, men utan trovärdighet. Lars Werner vågar ju inte ens kalla sig kommunist längre.
Och vad vilja socialdemokraterna? Egentligen? Mer än att komma tillbaka till maktens köttgrytor? Det finns enstaka sossar med en ärlig socialliberal inställning, men de verkar inte få något egentligt inflytande.
Moderaterna är som fp (som tagit över dess högerprofil) men med tillagt till sin mix en socialkonservativ touch, som de kallar "arbetarvänlig", alltid lurar det någon. Men nog är denna soppa av fragement från olika ideologier märklig! Det är alltid svårt att veta var de hamnar! Förutom att maktsträvan lyser igenom i allt.
Av riksdagspartierna är det egentligen bara miljöpartiet som visar någon själ och har stundtals strimmor av gedigen socialliberalism, men de vill ju regera ihop med sossar och vänster, så de får anpassa sig i fel riktning.
Ett elände är förstås att sd, pga riksdagspartierns allmänna ideologiska luddighet och främlingsskap om vad som händer i folkdjupen, plus ett spelande på främlingsrädslan, vinner så stor anslutning.
Ett annat elände är att piratpartiet, som trots sitt löjliga namn är klart liberalt i sina profilfrågor, inte lyckats nå samma opinionssiffror som i EU-valet. Möjligen delvis beroende på deras rädsla för att utvidga sitt program utanför kärnfrågorna. Liksom att riksdagspartierna föredrar att inte aktualisera vare sig FRA-lagen eller IPRED, dvs tiger ihjäl de frågorna idag. Därigenom spelar de sd i händerna.
I mera cyniska ögonblick undrar jag om det är det som riksdagpartierna vill; att de hellre ser sd i riksdagen än pp.
Det kan man givetvis tycka, antalet intervjuade är (som oftast!) bara runt 1000 personer, och opinionsmätningar nio månader före ett val brukar inte bli valresultatet.
Johan Westerholm gläds åt centerns kräftgång, och verkar känna optimism därav.
Även eu-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp) har kommenterat, och undrar med viss förvåning om det är vindsröjning på gång i svensk politik.
Är det så konstigt med dessa siffror? Som jag ser det är det enda märkliga att inte fp råkar ännu värre ut! Fp har ju helt gjort bort sig både betr FRA-lagen (men där Cecilia W ett tag i alla fall hamnade rätt) och IPRED (där Cecilia W hamnade helt fel). Jan Björklund har en del tämligen bra förslag betr skolan, men han framför dem så han skrämmer alla med sin aggressiva framtoning. Socialliberalismen inom fp är ju satt i skamvrån. Resten är ett misch-masch av extrem nyliberalism, batong"liberalism" a la Johan Batong Pehrson och allmän maktsträvarpolitik utan klar ideologi.
Centern skrämmer bort alla de liberaler som gästspelade där några år, och har inte kvar många av sina gamla landsbygdsröster heller. Och missköter dessutom sina ministerposter, möjligen med ett litet undantag för Eskil E.
Kd kompromissar bort sina hjärtefrågor, vilka ofta är tämligen oliberala, men därmed finns det ju heller inget berättigande för kd, möjligen då som ett allmänt social-konservativt parti, men utan profil.
Vänstern spelar på en vänsterpopulism, men utan trovärdighet. Lars Werner vågar ju inte ens kalla sig kommunist längre.
Och vad vilja socialdemokraterna? Egentligen? Mer än att komma tillbaka till maktens köttgrytor? Det finns enstaka sossar med en ärlig socialliberal inställning, men de verkar inte få något egentligt inflytande.
Moderaterna är som fp (som tagit över dess högerprofil) men med tillagt till sin mix en socialkonservativ touch, som de kallar "arbetarvänlig", alltid lurar det någon. Men nog är denna soppa av fragement från olika ideologier märklig! Det är alltid svårt att veta var de hamnar! Förutom att maktsträvan lyser igenom i allt.
Av riksdagspartierna är det egentligen bara miljöpartiet som visar någon själ och har stundtals strimmor av gedigen socialliberalism, men de vill ju regera ihop med sossar och vänster, så de får anpassa sig i fel riktning.
Ett elände är förstås att sd, pga riksdagspartierns allmänna ideologiska luddighet och främlingsskap om vad som händer i folkdjupen, plus ett spelande på främlingsrädslan, vinner så stor anslutning.
Ett annat elände är att piratpartiet, som trots sitt löjliga namn är klart liberalt i sina profilfrågor, inte lyckats nå samma opinionssiffror som i EU-valet. Möjligen delvis beroende på deras rädsla för att utvidga sitt program utanför kärnfrågorna. Liksom att riksdagspartierna föredrar att inte aktualisera vare sig FRA-lagen eller IPRED, dvs tiger ihjäl de frågorna idag. Därigenom spelar de sd i händerna.
I mera cyniska ögonblick undrar jag om det är det som riksdagpartierna vill; att de hellre ser sd i riksdagen än pp.
12 januari 2010
Kollektivtänkandet präglar även vår bild av muslimer
Jag har inte hunnit kolla i vilken mån söndagens debattartikel i DN om vår bild av muslimerna debatterats eller uppmärksammats i bloggarvärlden. Jag vill dock lyfta fram den eftersom den är viktig och intressant.
Den som skrev artikeln heter Dilsa Demirbag-Sten och rubriken lyder: Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män. Hon menar bland annat att islamisterna - som är en minoritet bland Europas muslimer - har fått tolkningsföreträde i det politiska och offentliga rummet. Hon gör alltså en skillnad mellan islamister, som varande de mera aktivistiska och religiöst-politiserande, och de vanliga muslimerna, som är demokratiskt sinnade och mera moderata i sin religiösa utövning eller till och med lika sekulära som de flesta svenskar.
Jag tror att det är ett riktigt konstaterande.
Men varför skriver media om islam på det sätt de gör, och hur lyckas invandrarfientliga organisationers företrädare frammana bilden av de hemska och farliga muslimerna?
Jo, det beror på att medier (och politiker) inte går direkt till muslimerna utan till oftast självutsedda företrädare, skäggiga imamer etc. Därigenom kollektiviserar man bilden. Ser muslimer som ett kollektiv. Man definierar muslimerna genom religionen och hur hårdföra företrädare, islamisterna, uttrycker sig. Om islamisterna inte blivit mottagna av politiker och media som de blivit, skulle de inte varit lika framgångsrika. Hade individuella fri- och rättigheter varit självklarheter och försvarats som sådana, då hade den politiska islam inte haft några större framgångar.
På samma sätt har myndigheter ofta hjälpt till att finansiera islamistiskt identitetsbyggande och gett stöd inte till muslimerna utan till islamistiska organisationer och deras företrädare.
Hon skriver också: en välvillig kollektivisering av muslimer är inte särskilt mycket bättre än ett generellt skuldbeläggande. Och tar bl a upp SVTs stigmatiserande program Halal-tv, vilket mera visar redaktionens bild av den muslimska gruppen än verklighetens.
Jag menar att det är mycket intressanta tankar hon för fram. Dessutom visar hon på det "svenska" sättet att tänka i kollektiv i stället för i individer, och hur galet det kan gå.
Jag citerar hennes slutkläm.
"I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar."
Jag vill mena att riksdagens beslut om FRA-lagen bygger på samma tänkande. Den ser oss svenskar som ett kollektiv, som skall bevakas i sin helhet. I stället för att gå på dem där det finns misstankar om att de gjort eller tänker göra något galet.
Den som skrev artikeln heter Dilsa Demirbag-Sten och rubriken lyder: Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män. Hon menar bland annat att islamisterna - som är en minoritet bland Europas muslimer - har fått tolkningsföreträde i det politiska och offentliga rummet. Hon gör alltså en skillnad mellan islamister, som varande de mera aktivistiska och religiöst-politiserande, och de vanliga muslimerna, som är demokratiskt sinnade och mera moderata i sin religiösa utövning eller till och med lika sekulära som de flesta svenskar.
Jag tror att det är ett riktigt konstaterande.
Men varför skriver media om islam på det sätt de gör, och hur lyckas invandrarfientliga organisationers företrädare frammana bilden av de hemska och farliga muslimerna?
Jo, det beror på att medier (och politiker) inte går direkt till muslimerna utan till oftast självutsedda företrädare, skäggiga imamer etc. Därigenom kollektiviserar man bilden. Ser muslimer som ett kollektiv. Man definierar muslimerna genom religionen och hur hårdföra företrädare, islamisterna, uttrycker sig. Om islamisterna inte blivit mottagna av politiker och media som de blivit, skulle de inte varit lika framgångsrika. Hade individuella fri- och rättigheter varit självklarheter och försvarats som sådana, då hade den politiska islam inte haft några större framgångar.
På samma sätt har myndigheter ofta hjälpt till att finansiera islamistiskt identitetsbyggande och gett stöd inte till muslimerna utan till islamistiska organisationer och deras företrädare.
Hon skriver också: en välvillig kollektivisering av muslimer är inte särskilt mycket bättre än ett generellt skuldbeläggande. Och tar bl a upp SVTs stigmatiserande program Halal-tv, vilket mera visar redaktionens bild av den muslimska gruppen än verklighetens.
Jag menar att det är mycket intressanta tankar hon för fram. Dessutom visar hon på det "svenska" sättet att tänka i kollektiv i stället för i individer, och hur galet det kan gå.
Jag citerar hennes slutkläm.
"I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar."
Jag vill mena att riksdagens beslut om FRA-lagen bygger på samma tänkande. Den ser oss svenskar som ett kollektiv, som skall bevakas i sin helhet. I stället för att gå på dem där det finns misstankar om att de gjort eller tänker göra något galet.
10 januari 2010
Är lagar demokratiska?
På Andreas Ekströms blogg har förekommit en lång debatt om vad är lagligt och olagligt, om lagbrott, om civil olydnad och om lagar alltid är demokratiskt tillkomna, teoretiskt eller ur en mera praktisk synpunkt. Kommentarsdebatten är osedvanligt lång och intressant. Och går i stor utsträckning emot Ekström, som menare att lagarna stiftas i demokratisk ordning och då ska de följas.
Hos Sagor från livbåten kan vi läsa ett blogginlägg som tar avspark i den debatt som startade på Ekströms blogg. Jag menar nog att "livbåten" har ett mera underbyggt och intressant resonemang än Ekströms ursprungliga. Denne är också tacksam för debatten och verkar i någon mån modifiera sig.
Att referera eller kommentera allt detta skulle leda för långt. Jag vill här "bara" dra fram en aspekt, den om hur lagar i viktiga frågor ska stiftas för att de ska anses demokratiska. Detta gör jag genom att än en gång publicera en bloggpost från 23 sept 2008 av Hans Lindblad. En text som jag vet läses om och om igen av många av mina bloggläsare, och som därför förtjänar att än en gång lyftas fram.
Den som vill läsa även kommentarerna kan gå tillbaka till min blogg, den 23 sept 2008. http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
Läs och begrunda.
"Från Hans Lindblad har jag f.k. fått en text som han skrivit till fp:s FRA-grupp.
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga.
Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning.
Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket.
Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt.
Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia. Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen. Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagsledamöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut.
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs.
Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering. Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen. Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism. Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
HälsningarHans"
--Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera.Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat. Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli! "
------
Så skrev Hans L i sept 2008, och såväl hans text som min kommentar står sig än.
Hos Sagor från livbåten kan vi läsa ett blogginlägg som tar avspark i den debatt som startade på Ekströms blogg. Jag menar nog att "livbåten" har ett mera underbyggt och intressant resonemang än Ekströms ursprungliga. Denne är också tacksam för debatten och verkar i någon mån modifiera sig.
Att referera eller kommentera allt detta skulle leda för långt. Jag vill här "bara" dra fram en aspekt, den om hur lagar i viktiga frågor ska stiftas för att de ska anses demokratiska. Detta gör jag genom att än en gång publicera en bloggpost från 23 sept 2008 av Hans Lindblad. En text som jag vet läses om och om igen av många av mina bloggläsare, och som därför förtjänar att än en gång lyftas fram.
Den som vill läsa även kommentarerna kan gå tillbaka till min blogg, den 23 sept 2008. http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
Läs och begrunda.
"Från Hans Lindblad har jag f.k. fått en text som han skrivit till fp:s FRA-grupp.
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga.
Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning.
Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket.
Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt.
Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia. Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen. Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagsledamöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut.
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs.
Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering. Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen. Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism. Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
HälsningarHans"
--Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera.Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat. Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli! "
------
Så skrev Hans L i sept 2008, och såväl hans text som min kommentar står sig än.
Vargavinter
Bl a den stränga kylan har avhållit mig från att öppna datorn några dagar. Det har verkligen varit en vargavinter, först flera veckors envetet snöande, sedan sträng kyla. Teknikerna må säga vad de vill, men nog är kyla och snö medskyldiga till att både internet och teve-utsändingar stundtals varit fragmentariska. Till och med radion, detta annars så pålitliga media, har drabbats av sändings- och mottagningsstörningar. Annars har jag lyssnat extra noga på den seanste tidens väderleksrapporterna. Det är inte roligt när det är minus 32 grader ute och el-värmen inte orkar med samtidigt som priset stiger till rekordnivåer.
Att inte politikerna tar itu med el-leverantörerna, och den märkliga prissättningen, det är en skam. Nu måste det ske! Likaså att service och underhåll av kärnkraftsanläggningarna skall ske på sommaren när det är varmt och semesterstängt i industrin, inte på vintern.
Visst ska vi spara på el, men vi lever i ett kallt klimat och man ska väl ändå inte behöva frysa ihjäl. Alla har ju inte råd att investera i alternativ uppvärmning!
En trist vinter har det också varit för vargarna. Det verkar som att jägarna gått man ur huse för att ta kål de stackars vargarna. Jag kan säkert tänka mig att i undantagsfall kan en varg vara farlig, i vart fall för mindre djur, vilda som tama. Men tamdjuren ska ju hållas inom stängsel.
Nej, drivkraften för jägarna är nog att de ser vargen som en konkurrent om viltet. Och att jakthundar och vargar inte kommer överens. Men jag har svårt att se att detta ska vara ett stå starkt argument att både regering som opposition i stort faller för det.
Märkligt nog så är det uppenbarligen inte tryggare för vargar som lever i djurpark. Malmö djurparks alla vargar avlivades eftersom några av dess vargar försökt ta sig ut i friheten. Osökt kommer jag att tänka på hur det var i de kommunistiska staterna för murens fall. Den som sökte sig till friheten riskerade livet. Blev varg i veum.
Måtte vargavintern ta slut.
Att inte politikerna tar itu med el-leverantörerna, och den märkliga prissättningen, det är en skam. Nu måste det ske! Likaså att service och underhåll av kärnkraftsanläggningarna skall ske på sommaren när det är varmt och semesterstängt i industrin, inte på vintern.
Visst ska vi spara på el, men vi lever i ett kallt klimat och man ska väl ändå inte behöva frysa ihjäl. Alla har ju inte råd att investera i alternativ uppvärmning!
En trist vinter har det också varit för vargarna. Det verkar som att jägarna gått man ur huse för att ta kål de stackars vargarna. Jag kan säkert tänka mig att i undantagsfall kan en varg vara farlig, i vart fall för mindre djur, vilda som tama. Men tamdjuren ska ju hållas inom stängsel.
Nej, drivkraften för jägarna är nog att de ser vargen som en konkurrent om viltet. Och att jakthundar och vargar inte kommer överens. Men jag har svårt att se att detta ska vara ett stå starkt argument att både regering som opposition i stort faller för det.
Märkligt nog så är det uppenbarligen inte tryggare för vargar som lever i djurpark. Malmö djurparks alla vargar avlivades eftersom några av dess vargar försökt ta sig ut i friheten. Osökt kommer jag att tänka på hur det var i de kommunistiska staterna för murens fall. Den som sökte sig till friheten riskerade livet. Blev varg i veum.
Måtte vargavintern ta slut.
06 januari 2010
Dagis och förskola, bra för vem?
Igår var det ett antal artiklar i DN om att vårdnadsbidraget stänger förskolor. Det har givetvis kommenterats även av bloggare, bl a Johan Westerholm. Jag måste erkänna att jag inte är så våldsamt upprörd. Skärskådar man artiklarna visar det sig röra sig om två (2) förskolor i Stockholmsområdet. Det låter inte mycket, även om en och annan avdelning också torde behöva stängas av barnbrist.
Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.
Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.
Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.
Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.
Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.
Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.
Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!
Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.
En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.
En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.
Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.
Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.
Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.
Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.
Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.
Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.
Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.
Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.
Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!
Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.
En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.
En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.
Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.
Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.
Om artister, experter och förmåga att använda förnuft eller information.
Bono har tyckt till om fildelning och menat att Kina är ett föredöme i bekämpningen av det fria internet. Exakt så sa han kanske inte, men det var andemeningen. Många har besviket och/eller förbittrat kommenterat detta. Bl a Joshua Tree. Det moraliska fallet känns stort.
Som jag ser det är bara ännu ett bevis på att artister, oavsett vilken nivå de befinner sig på, inte per automatik har gott omdöme, vare sig i politik eller något annat.
Det man borde kunna begära att de har såpass mycket bakom pannbenet att de inser sina brister och inte uttalar sig i frågor de inte begriper. Eller att de har rådgivare med gott omdöme.
Visst, det är ju fritt för vem som helst att säga vad som helst, men att utnyttja en position inom ett område (t ex som populär artist) för att säga dumheter, eller ännu värre, om känsliga politiska frågor.… sådant som visar brister i demokratiska fundamenta. Jag finner inte ord.
Så detta med det tack och lov misslyckade terroristdådet i USA i julhelgen. Många politiker och "säkerhetsexperter" skriker om mera kontroll. Spelar på rädslan. Tindra skriver intressant om detta.
Nu har jag inte läst alla rapporter om detta fall. Men det känns ändå bra att Obamas reaktion till stor del är att de s.k. experterna främst misslyckats att använda tillgänglig info. Att det inte, i första hand, är mer kontroll som behövs. Utan tvärtom ett intelligentare handhavande av det man redan har.
Sen menar jag att det redan finns för mycket information om oss vanliga människor hos myndigheter som vi inte kan lita på. Om en hel del onödigheter och kontroller rensades ut så skulle det troligen bli enklare för "experterna" att spåra verkliga terrorister.
Om det nu verkligen är det som de är ute efter.
Som jag ser det är bara ännu ett bevis på att artister, oavsett vilken nivå de befinner sig på, inte per automatik har gott omdöme, vare sig i politik eller något annat.
Det man borde kunna begära att de har såpass mycket bakom pannbenet att de inser sina brister och inte uttalar sig i frågor de inte begriper. Eller att de har rådgivare med gott omdöme.
Visst, det är ju fritt för vem som helst att säga vad som helst, men att utnyttja en position inom ett område (t ex som populär artist) för att säga dumheter, eller ännu värre, om känsliga politiska frågor.… sådant som visar brister i demokratiska fundamenta. Jag finner inte ord.
Så detta med det tack och lov misslyckade terroristdådet i USA i julhelgen. Många politiker och "säkerhetsexperter" skriker om mera kontroll. Spelar på rädslan. Tindra skriver intressant om detta.
Nu har jag inte läst alla rapporter om detta fall. Men det känns ändå bra att Obamas reaktion till stor del är att de s.k. experterna främst misslyckats att använda tillgänglig info. Att det inte, i första hand, är mer kontroll som behövs. Utan tvärtom ett intelligentare handhavande av det man redan har.
Sen menar jag att det redan finns för mycket information om oss vanliga människor hos myndigheter som vi inte kan lita på. Om en hel del onödigheter och kontroller rensades ut så skulle det troligen bli enklare för "experterna" att spåra verkliga terrorister.
Om det nu verkligen är det som de är ute efter.
05 januari 2010
Lita på staten? Vilken stat?
Hax har ett blogginlägg med frågan om vi kan lita på staten. Och svarar med nej genom att göra en mängd exemplifieringar.
Jösses. Det är bara att hålla med, självfallet kan vi inte lita på staten.
Vare sig i dag eller igår eller i morgon. Den som litar på staten är mer än lovligt blåögd.
Dock bör man kanske definiera vad man menar med "staten".
Staten är ju mer än "bara" politikerna, dessutom skiftar det vilken gruppering som sitter i maktställning.
Staten är hela maktapparaten med byråkrater, polis, domstolar etc, och frågan är om man bara ska se "staten" som riksnivån. Kommuner och landsting är i hög grad också organ för det vi kallar statsmakten.
Och politikerna borde vara våra ombud som ser till att vi kan "lita" på "staten", som kontrollerar den. Men idag är många (de flesta?, alla?) politiker (i vart fall deras partier) så involverade med "staten" i övrigt, att denna kontroll knappast existerar.
Ack, om vi hade en Adolf Hedin i Sveriges riksdag, en folktribun!
Läs gärna Hans Lindblads omnämnanden av Adolf Hedin i gästinlägg på min blogg för sådär dryga året sedan, och mina anslutande kommentarer.
Var är dagens Vilhelm Moberg i den svenska debatten?
Massmedia, i vart fall gammelmedia, kallas ofta den tredje statsmakten. Vågar vi lita på "den tredje statsmakten"?
Jösses. Det är bara att hålla med, självfallet kan vi inte lita på staten.
Vare sig i dag eller igår eller i morgon. Den som litar på staten är mer än lovligt blåögd.
Dock bör man kanske definiera vad man menar med "staten".
Staten är ju mer än "bara" politikerna, dessutom skiftar det vilken gruppering som sitter i maktställning.
Staten är hela maktapparaten med byråkrater, polis, domstolar etc, och frågan är om man bara ska se "staten" som riksnivån. Kommuner och landsting är i hög grad också organ för det vi kallar statsmakten.
Och politikerna borde vara våra ombud som ser till att vi kan "lita" på "staten", som kontrollerar den. Men idag är många (de flesta?, alla?) politiker (i vart fall deras partier) så involverade med "staten" i övrigt, att denna kontroll knappast existerar.
Ack, om vi hade en Adolf Hedin i Sveriges riksdag, en folktribun!
Läs gärna Hans Lindblads omnämnanden av Adolf Hedin i gästinlägg på min blogg för sådär dryga året sedan, och mina anslutande kommentarer.
Var är dagens Vilhelm Moberg i den svenska debatten?
Massmedia, i vart fall gammelmedia, kallas ofta den tredje statsmakten. Vågar vi lita på "den tredje statsmakten"?
04 januari 2010
Pirater och andra på en "drömlista"
Björn Felten, veteranpirat, har på sin blogg publicerat en 10-i-topp lista över kandidater till piratpartiets valsedel.
Det är en annorlunda lista och ett kul grepp! Eftersom min kommentar hos honom inte kom in, av för mig outgrundlig anledning, så här kommer den, en aning omarbetad.
Det är alltså en riksdagslista på kandidater som antingen inte ställer upp trots att de är pp-are eller folk (inkl mig) som inte är medlemmar. Dvs mentalt kanske många av oss är det, ändå, men med vissa förbehåll.
Till stora delar håller jag med Björn om det önskansvärda med dessa kandidater. Nog är det skräp med det interna nomineringsarbetet att de inte lyckats få med någon av de från Björns lista. Visserligen kan det vara av värde med eldunderstöd från kunniga personer, som inte kandiderar, men ändå...
Nu kanske en eller annan av de mer "officiella" kandidaterna känner sig trampad på tårna av en sådan lista som Björns, med eller utan anledning. Då ska man ändå komma ihåg att det måste finnas bortåt minst ett 50-tal goda kandidater på de slutliga listorna. Samt ytterligare ganska många som får ses mera som utfyllnad. (Med beaktande att vem som helst på en lista som för en god personvalskampanj kan kryssa sig förbi toppen!)
Betr Björns kommentar om mig dock en anmärking, jag är inte fd centerpartist, utan fd folkpartist. Dock fortfarande i högsta grad socialliberal, ideologi har jag inte ändrat.
Ska man önsketänka en sådan lista så skulle jag gärna där även se t ex även Hans Lindblad och Olle Wästberg. Senior-folkpartister och fd riksdagsmän, som i mångt och mycket delar pp´s åsikter. Och det finns nog fler...
En liten fundering till. Det finns ju (minst) en fp-riksdagskvinna som skulle platsa i pp likaväl, Camilla Lindberg ni vet. Men hur ska den som vill rösta på fp OCH Camilla göra, om han/hon inte bor i Dalarna...
Det torde väl komma att finnas fler folkpartister, om jag nu ska begränsa min kommentar till det partiet, som kommer att kandidera och som är uttalade FRA-motståndare, men knappast inom varje valkrets, och knappast i samtliga fall med hög listplacering.
Det är en annorlunda lista och ett kul grepp! Eftersom min kommentar hos honom inte kom in, av för mig outgrundlig anledning, så här kommer den, en aning omarbetad.
Det är alltså en riksdagslista på kandidater som antingen inte ställer upp trots att de är pp-are eller folk (inkl mig) som inte är medlemmar. Dvs mentalt kanske många av oss är det, ändå, men med vissa förbehåll.
Till stora delar håller jag med Björn om det önskansvärda med dessa kandidater. Nog är det skräp med det interna nomineringsarbetet att de inte lyckats få med någon av de från Björns lista. Visserligen kan det vara av värde med eldunderstöd från kunniga personer, som inte kandiderar, men ändå...
Nu kanske en eller annan av de mer "officiella" kandidaterna känner sig trampad på tårna av en sådan lista som Björns, med eller utan anledning. Då ska man ändå komma ihåg att det måste finnas bortåt minst ett 50-tal goda kandidater på de slutliga listorna. Samt ytterligare ganska många som får ses mera som utfyllnad. (Med beaktande att vem som helst på en lista som för en god personvalskampanj kan kryssa sig förbi toppen!)
Betr Björns kommentar om mig dock en anmärking, jag är inte fd centerpartist, utan fd folkpartist. Dock fortfarande i högsta grad socialliberal, ideologi har jag inte ändrat.
Ska man önsketänka en sådan lista så skulle jag gärna där även se t ex även Hans Lindblad och Olle Wästberg. Senior-folkpartister och fd riksdagsmän, som i mångt och mycket delar pp´s åsikter. Och det finns nog fler...
En liten fundering till. Det finns ju (minst) en fp-riksdagskvinna som skulle platsa i pp likaväl, Camilla Lindberg ni vet. Men hur ska den som vill rösta på fp OCH Camilla göra, om han/hon inte bor i Dalarna...
Det torde väl komma att finnas fler folkpartister, om jag nu ska begränsa min kommentar till det partiet, som kommer att kandidera och som är uttalade FRA-motståndare, men knappast inom varje valkrets, och knappast i samtliga fall med hög listplacering.
02 januari 2010
Nyårstankar (2), piratkandidater
Leo Erlandsson, en kunnig, sansad och analytisk piratpartist, har på sin blogg publicerat sin valsedel till piratpartiets "primärval". Det är en mycket intressant lista, och inte minst då motiveringarna till valet.
Själv ställer Leo inte upp till val. Tyvärr är det flera av de mera kända och kunniga piratpartisterna som inte gör det heller, vilket är bekymmersamt för pp. I vart fall för de presumtiva väljare som inte är helt involverade i piratpartiets innersta kretsar (och dess jargong).
För att bara nämna ett par av de som inte kandiderar, Emma med bloggen Opassande, (Marie Andersson), som presenterar sig enl denna länk. Och Oscar Swartz.
Leos lista toppas (självklart!) av Gun Svensson, Norrtälje, dvs envetne och kunniga bloggaren Farmor Gun. Jag glädjer mig också åt att t ex Johnny Olsson (bloggaren Enligt min humla), Mikael Nilsson och Anna Troberg finns på goda platser på listan.
Men jag saknar också en del sansade och kunniga personer med gedigen känsla för medborgarrätt på Leos lista, exempelvis Olof Bjarnason.
Samtidigt måste jag erkänna att jag på listan ser flera namn jag inte alls känner till, eller bara har vaga föreställningar om vad de står för. Trots den motivering som Leo förser dem med.
Jag tror nog att platsar de på Leos lista så är de OK, men samtidigt visar det ett problem med listan. Och för piratpartiet inför valet: det måste finna många väl kända personer på listan! Personer som man känner förtroende för, både sett utifrån ett riksperspektiv som mera lokalt.
Leo har också sökt sortera bort de som han bedömer som rena stolpskott, stollar eller “foliehattar”, vilket är utomordentligt viktigt för partiets förtroende! Både i en valrörelse och kanske än mera om partiet skulle ta sig in i riksdagen!
Just det, kommer pp in i riksdagen (vilket jag hoppas!) så innebär det minst 14-15 mandat. Till det bör det finnas ett antal kunniga och goda ersättare! Plus en marginal för "oförutsett", som alltid händer... En slutlig lista (listor) bör således innefatta minst 35-50 superbra kandidater. Sedan givetvis, i likhet med alla andra partier, några utfyllnadsnamn... Fördelat på både mera rikskända namn som kvalitetsnamn med mera lokal förankring.
Och så, tänk på personvalsmöjligheten! Men att det är partiets egen rangordning som avgör hur de ej (eller "otillräckligt") kryssade kandidaterna kommer in. Eller inte kommer in.
Själv ställer Leo inte upp till val. Tyvärr är det flera av de mera kända och kunniga piratpartisterna som inte gör det heller, vilket är bekymmersamt för pp. I vart fall för de presumtiva väljare som inte är helt involverade i piratpartiets innersta kretsar (och dess jargong).
För att bara nämna ett par av de som inte kandiderar, Emma med bloggen Opassande, (Marie Andersson), som presenterar sig enl denna länk. Och Oscar Swartz.
Leos lista toppas (självklart!) av Gun Svensson, Norrtälje, dvs envetne och kunniga bloggaren Farmor Gun. Jag glädjer mig också åt att t ex Johnny Olsson (bloggaren Enligt min humla), Mikael Nilsson och Anna Troberg finns på goda platser på listan.
Men jag saknar också en del sansade och kunniga personer med gedigen känsla för medborgarrätt på Leos lista, exempelvis Olof Bjarnason.
Samtidigt måste jag erkänna att jag på listan ser flera namn jag inte alls känner till, eller bara har vaga föreställningar om vad de står för. Trots den motivering som Leo förser dem med.
Jag tror nog att platsar de på Leos lista så är de OK, men samtidigt visar det ett problem med listan. Och för piratpartiet inför valet: det måste finna många väl kända personer på listan! Personer som man känner förtroende för, både sett utifrån ett riksperspektiv som mera lokalt.
Leo har också sökt sortera bort de som han bedömer som rena stolpskott, stollar eller “foliehattar”, vilket är utomordentligt viktigt för partiets förtroende! Både i en valrörelse och kanske än mera om partiet skulle ta sig in i riksdagen!
Just det, kommer pp in i riksdagen (vilket jag hoppas!) så innebär det minst 14-15 mandat. Till det bör det finnas ett antal kunniga och goda ersättare! Plus en marginal för "oförutsett", som alltid händer... En slutlig lista (listor) bör således innefatta minst 35-50 superbra kandidater. Sedan givetvis, i likhet med alla andra partier, några utfyllnadsnamn... Fördelat på både mera rikskända namn som kvalitetsnamn med mera lokal förankring.
Och så, tänk på personvalsmöjligheten! Men att det är partiets egen rangordning som avgör hur de ej (eller "otillräckligt") kryssade kandidaterna kommer in. Eller inte kommer in.
Nyårsfundering (1), mjölkbutiker och mattanter
Denna tanketråd började med att en av långhelgens traditioner är att köpa och äta bl a dadlar. Att årets dadelköp inte vart så bra, så kanske borde jag kolla om det mera kända och beprövade märket finns till halva priset om någon dag i butikerna. Överbliven julmat och dito julgodis brukar ju numera snabbt reas ut så det inte måste kastas pga passerat bäst-före-datum.
Varvid tanken gick till hur butikernas sortiment förändrats.
I min barndom fanns ännu mjölkbutiker. Sortimentet bestod av mjölk. Punkt slut. Inte lättmjölk, mellanmjölk eller standardmjölk. Utan mjölk, rätt och slätt. Till ett pris av drygt 40 öre litern, som köptes i mjölkhämtare. Dessa butiker försvann succesivt under 50-talet eller så ökade de sitt sortiment. Blev livsmedelsbutiker i eller i anknytning till ett mejeri till exempel.
När jag tänker på "min" första mjölkbutik får jag också alltid en association till Saab. Det bilmärket var bara något år gammalt denna tid, men ett exemplar av bilen hade letat sig upp till de nordliga breddgrader där jag var barn. Saab var ett märke som stack ut. Och det levde kvar längre än mjölkbutikerna.
Nästa mjölkbutik fanns i ett mejeri (nu sedan länge nedlagt) på den ort i södra Norrland dit vi flyttade. Där jobbade ett par kvinnor, som ganska snabbt bytte jobb och blev mattanter i min skola. De kallades ju så, de som byggde upp skolbespisningarna. En av dem var gift med skolstyrelsens ordförande. Den andra var mor till ett par tvillingar, en flicka och en pojke, som gick i min klass. Mamman fortsatte i skolmåltidsverksameten i många decennier till, hennes man och tvillingarnas pappa var fjärdingsman, bytte så titel till polis, förstatligades, och blev mer och mer politiskt verksam och till slut landstingsman och landstingsråd.
Varvid tanken gick till hur butikernas sortiment förändrats.
I min barndom fanns ännu mjölkbutiker. Sortimentet bestod av mjölk. Punkt slut. Inte lättmjölk, mellanmjölk eller standardmjölk. Utan mjölk, rätt och slätt. Till ett pris av drygt 40 öre litern, som köptes i mjölkhämtare. Dessa butiker försvann succesivt under 50-talet eller så ökade de sitt sortiment. Blev livsmedelsbutiker i eller i anknytning till ett mejeri till exempel.
När jag tänker på "min" första mjölkbutik får jag också alltid en association till Saab. Det bilmärket var bara något år gammalt denna tid, men ett exemplar av bilen hade letat sig upp till de nordliga breddgrader där jag var barn. Saab var ett märke som stack ut. Och det levde kvar längre än mjölkbutikerna.
Nästa mjölkbutik fanns i ett mejeri (nu sedan länge nedlagt) på den ort i södra Norrland dit vi flyttade. Där jobbade ett par kvinnor, som ganska snabbt bytte jobb och blev mattanter i min skola. De kallades ju så, de som byggde upp skolbespisningarna. En av dem var gift med skolstyrelsens ordförande. Den andra var mor till ett par tvillingar, en flicka och en pojke, som gick i min klass. Mamman fortsatte i skolmåltidsverksameten i många decennier till, hennes man och tvillingarnas pappa var fjärdingsman, bytte så titel till polis, förstatligades, och blev mer och mer politiskt verksam och till slut landstingsman och landstingsråd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)