Valfläsket, en grekisk tragedi

Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.

Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?

Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.

Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.

Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.

Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.

Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.

Hamilton har rätt - denna gång

Jag gillar radion. Med radio menar jag SR:s P1. Där får man både allmänna nyheter och information av mångahanda andra slag. Och man slipper sitta och titta på en skärm för att höra. För någon timme sedan hörde jag ett inslag där Carl B Hamilton (fp) intervjuades om bolånen. I vissa slag av frågor kan jag inte alls instämma i hans åsikter, men jag måste erkänna att han är ekonom.
Kontentan var denna gång att det inte ska förekomma amorteringsfria lån. Ja, men så självklart! Det är inte sunt vare sig för samhälls- eller privatekonomi med lån som inte amorteras av. Att boendekostnaderna ökar explosionsartat beror i vart fall till stor del på att bankerna konkurrerat om kunderna på ett osunt sätt, som blåst under spekulationsbubblan. Bankerna tjänar pengar på räntorna, och har i ökande grad erbjudit amorteringsfria huslån.
Dessutom fick man ju låna till hela huspriset under några år, vilket man bara helt nyligen sökt komma åt genom att kräva en insats.

En randanmärkning: det innebär ju att bankerna inte bara äger husen initialt, utan hela tiden. "Villaägaren" hyr då huset för räntekostnaden. Dvs blir ett slags förvaltare, som ansvarar för att husets värde inte minskar. Vilket i huvudsak faktiskt inte beror på "ägaren" utan på hur bl a bankerna sköter sig.

Faran för samhällsekonomin är att bankerna lånar ut för mycket, priserna stiger rakt upp i skyn. Vilket givetvis förvärrats av de låga räntor som varit en tid. När folk tror att de inte behöver betala tillbaka det de lånat, då bryr man sig inte om priset nämvärt. Bubblan blåses upp tills den spricker. Som den gjorde i USA. Folk tror de bor billigt... och bankcheferna ökar sin omsättning och får fina bonusar. Allt spelar samman för en allmänt höjd prisnivå, till förfång för de med låga inkomster och pensioner. Det finns ingen anledning att pressa byggkostnaderna. Byggare och banker tjänar pengar.
När bubblan spricker faller huspriserna, men folk står där med sina lån som överstiger värdet av husen. Och då plötsligt vill, dvs måste bankerna ha in pengarna. Tja, se hur det gått i USA, och var på god väg att hända i Sverige.

Självfallet är det bättre att strama åt i tid. Kontantinsatsdelen bör nog höjas ytterligare en del. Men framför allt ska givetvis alla lån amorteras, även huslånen. Då blir det åter en press på byggkostnadera, spekulationen att villor och bostadsrätter alltid stiger i pris, den dämpas och får en koppling till verkligheten.

Visst, det kan kännas snopet för en ung bostadsköpare att inse att lån ska betalas tillbaka. Men därigenom kommer boendekostnaderna på sikt att bli lägre än med nuvarande system. Om än det kan verka tvärtom på kort sikt. Och så kommer villa- och bostadsrättsägare i sinom tid faktiskt bli ägare, inte hyresgäster som "förvaltat" bostäder år bankerna. Och bankerna blir stabilare.

Det verkar som om även Stefan Attefall (kd) och en del andra politiker börja luta åt samma håll. Fastän Thomas Östros (s) kan garderar sig genom att dels vara luddig och dels skylla på regeringen - för en tendens som började under s-regeringen...

Ska Slösa efterträdas av Spara?

På min tid var serien Spara och Slösa det tunga inslaget i Sparbankernas Lyckoslanten. Spara verkade visserligen tråkig och präktig, men hennes sparsamhet visade ändå på ett slags trygghet i tillvaron. Slösa hade ju alltid så slarviga och trasiga kläder och ont i magen av allt godisätande. Spara kunde däremot alltid köpa det hon verkligen ville ha.

Trots det så har ändå Slösa varit den som de senaste decennierna vunnit matchen. Svenska folket har lånat som bara den. Enligt DN (ekonomibilagan i fredags) så har hushållens skulder ökat från ofattbara 800 miljarder kr för tio år sedan, till 2 400 miljarder nu - ännu mera ofattbart. Experter och Riksbank varnar för en lånebubbla. Lånen ökar oerhört mycket snabbare än folks inkomster. Visst känns det som att det som hände i USA kan hända även här när man ser de siffrorna.

Jag har nog alltid varit en Spara, inte bara pga serien i Lyckoslanten utan på grund av att det var en tvingande nödvändighet att vara sparsam i mitt föräldrahem. Ja, även därefter förstås. Jag skulle dessutom nog hellre svälta än ta SMS-lån.

Sten Dunér, vd för Länsförsäkringar, hade i lördagens DN-debatt ett intressant förslag för att få folk att börja spara innan de köper. Vilket ju var det vanliga tidigare, dock ej de senaste decennierna. Hans förslag är givetvis föranlett av risken för att lånebubblan spricker även i Sverige, med ödesdigra konsekvenser. Hans förslag är att den som sparar skulle få ett avdrag på skatten, grundat på sparandet.

Självfallet kan man diskutera den precisa utformningen, nivåer etc, men det är en intressant tanke, som skulle återknyta till hur staten tidigare såg på detta med sparandets välståndskapande kraft. Jag påminner också om att det inte var så förfärligt länge sedan som den som sparade fick en del av räntan, dvs upp till ett visst belopp, skattefritt.
Kanske är det också en åtgärd som kunde prövas igen som sparstimulans. Möjligen i kombination med ett mera preciserat förslag a la Länsförsäkringar.

Den som är satt i skuld är inte fri, är nog det bästa uttalande som Göran Persson gjort. Och vem vill uppleva en svensk låne- och bankkris av den omfattning som man haft (och har) i USA?

Städerskans barn, valpropaganda eller överlevnadsstrategi

Såg en del indignerade inlägg på Facebook inför Uppdrag granskningprogrammet om Städerskans barn. En del alliansanhängare befarade att det skulle vara ett angrepp på RUT. Och de rödgröna kanske hoppades på det.

Nå, makthavare har aldrig gillat att bli granskade. Vare sig de för tillfället befinner sig i regeringsställning eller hoppas på att bli det. Uppdrag granskning är en hackkyckling för makthavare av mångahanda slag.
Programmet handlade om att en del EU-länder faktiskt är så fattiga, inte minst p g a finanskrisen, att det finns människor som för överlevnadens skull känner sig tvugna att arbeta utomlands. I detta fall i Sverige. För att barnen ska få mat i magen, och kläder på kroppen.

Det gick faktiskt inte ut på att skylla på RUT. Att kalla det ett partiskt inlägg i valdebatten är löjligt överkänsligt, kritik måste man kunna ta. Men här var det inte emot RUT i sig. Det behövs ingen överdriven intelligens för att inse att det var barnens parti de tog. Och att mödrarna visserligen kände smärta i att behöva lämna sina barn kvar i hemlandet, medan de for till Sverige för att arbeta. I dessa fall som städerskor. Att man plockar ut just städerskor, det kan förstås man fundera omkring, är det värre att arbeta utomlands som städerska än något annat? Värre än att jobba som snickare eller rörmokare? Värre när kvinnan arbetar borta än när mannen gör det?

Att människor far utomlands för att försörja sig är ingen nyhet i sig. Ansågs det som speciellt graverande att det kan ske för folk som bor i nära europeiska länder som Lettland och Polen? Att det är värre än när t ex filippinskor (och filippinare) är gästarbetare i rikare länder?

Nej, det är inte RUT-avdragets fel att utländska kvinnor får chansen att bidra till sina barns försörjning. Det inser varje tänkande människa, och det påstod inte programmet heller. Däremot illustrerade programmet att det är svårt för människor att överleva när de inte har jobb, att de ibland ser sig nödgade att fara lång väg för att få en inkomst. En överlevnadsstrategi.
Det är ju något som allianspartierna brukar se som föredömligt.

Problemet är dock att barnen kommer i kläm. När mamma eller pappa inte är med dem så mycket som de skulle önska. I princip är det likvärdigt med, om än i något mindre grad, när föräldrar måste arbeta och barnen sätts på dagis... I de fallen brukar dock båda de svenska blocken anse det mindre skadligt... Tänka sig.

Bättre fingertoppskänsla av nya brittiska regeringen än den svenska

Hörde och läste att den nya brittiska regeringen har den goda smaken och politiska fingertoppskänslan att den sänker sina egna löner med anledning av den ekonomiska krisen!

Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).

"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!

Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.

De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.

Jag älskar inte precis Anders Borg, men...

Nej, Anders Borg (m) är inte min favorit. Men jag måste erkänna att rent kameralt är han en bra finansminister. Mina invändningar emot honom är av ett mera politiskt slag. Jag är inte moderat. Dock, när jag läser på Dagens Industris hemsida att han inte ser några skäl för staten att göra upp med de tidigare aktieägarna till Carnegie, då håller jag med honom.

Citat: Grunden för den hållningen är enkel, enligt Borg.
"Om man äger en finansiell institution och missköter den är det rimligt att man får ta kostnaderna för det. Jag ser inget behov av en uppgörelse."

Det tycker jag, spontant, är en riktig inställning. Banker ska inte kunna missköta sig hur som helst och ändå räkna med att skattebetalarna kompenserar dem eller aktieägarna. Att de tidigare ägarna nu gnäller är i och för sig naturligt, men det är bra att göra klart att såväl (större) aktieägare som bankledningar har ett ansvar. Finanskrisen har tyvärr visat att inte alla insett det.

Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.

Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.

"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.

Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.

I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.

Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.

Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.

Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.

Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.

Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.

Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.

Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.

Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.

Var finns det liberala alternativet?

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågar idag vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna. Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i det kommande riksdagsvalet. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom du har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet. Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna. Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det ger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (patronen) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Och betr (pp) tycker vi nog lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men i den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti.

Ogenomtänkt om kris och skatter från (s)

Mona Sahlins och Thomas Östros debattartikel i DN idag är mångordig, men knappast övertygande som förslag för hur Sverige ska tas ur krisen.
http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-och-hoj-inkomstskatterna-1.831250

Jag tror att alla, utom Mona & Co, inser att de skattehöjningar de föreslår inte tar Sverige ur krisen. Man kan givetvis dessutom ha en del större eller mindre invändningar emot skattehöjningarna i sig. (Men det kanske jag tar en annan gång.)
Däremot kan skattehöjningarna möjligen i viss mån finansiera en del av de förslag de har. I sig är dessa dock lite "lustiga", om man vill se dem som jobbskapande, som vägar ur krisen. Och i något fall kan skattehöjningarna skrämma bort kapital från Sverige, vilket inte precis är vad vi behöver idag.
* Utbildning till unga, liksom ett kunskapslyft generellt, kan mildra effekterna för den enskilde på kort sikt, och möjligen även på lång sikt. Men de ger nog inget lyft just nu ur krisen.
* Pengar till kommunerna ger inga nya jobb. Möjligen kan de hjälpa kommunerna att behålla en del anställda. Det är ju bra.
* Att reparera arbetslöshetsförsäkringen är i och för sig mycket angeläget, men det ger inga nya jobb. Och förhindrar knappast uppsägningar heller.
* Återstår "gröna jobb". Beteckningen är väl lite väl generös för det de föreslår. Men det är i alla fall något i rätt riktning. Jag är dock lite frågande till att bygga nya hyresbostäder. Av det enkla skälet att kostnaderna att bygga och BO är för höga i Sverige. Bara bonus-direktörer har råd att bo i nya lägenheter, men de köper väl egna herrgårdar i stället. Kanske kan krisen pressa kostnaderna en del, men inte nog mycket. Men att satsa på infrastrukturen är OK.

Krisen är dels en finanskris, till stor del skapad av girighet av och hybris hos personer med föga kontakt med verkligheten. Där krävs en sanering både etiskt-moraliskt och av verksamheterna i sig. Dels är det en lågkonjunktur, som förstärkts av finanskrisen.
För att komma ur lågkonjunkturen krävs dels att få ordning på finanssektorn inklusive en sundare syn på förhållandet lån versus verkliga värden. Dels få till stånd en efterfrågan, att folk vågar konsumera.
Den bästa efterfrågestimulansen är att folk får jobb. Men till det kan man lägga andra stimulanser. Generella skattesänkningar med fokus på folk med höga inkomster ökar bara sparandet. Däremot kan sänkningar för låginkomsttagare, speciellt då pensionärer, öka konsumtionen. Dessa har ju sällan något överflöd som de kan spara av (frånsett då de med direktörs- el politikerpensioner). Ett skatteavdrag för långtidssjukskrivna kan också vara en positiv efterfrågestimulans.
Och varför inte ett engångsbelopp till alla barnfamiljer, ett slags extra barnbidrag?! Och kanske något motsvarande för studerande.

Visserligen inser jag att vissa "gröna" inte gärna ser ökad konsumtion, men det är ju med konsumtion som vi får fler jobb.

Glöm inte heller att det är en internationell kris.

Men, höj gärna tobaksskatten. Dels för att få ner just den sjukdomsalstrande konsumtionen, dels för att i någon marginell mån finansiera krisåtgärder.

Lagtrots, för demokratins skull

Anders Widén har, som vanligt, massor av tänkvärda funderingar på sin blogg och i bloggposten den 19 mars om ansvar.
http://djingis.blogspot.com/2009/03/att-ta-ansvar-ar-det-att-havda-en-hogre.html

Han diskuterar där bl a tankar av Henry David Thoreau, som redan för 160 år sedan skrev om hur man genom "civilt motstånd" kunde skapa förändring.

Jag är en laglydig människa. I vart fall har jag försökt vara det, i medvetande om att lagar stiftas ju av en demokratiskt vald riksdag. Även om jag inte alltid instämt i hur lagarna utformats.

Så har det varit. Ändå har jag sedan länge sett en fråga där jag kunnat försvara lagtrots. Det är då folk (ofta äldre tanter med sann människokärlek) gömmer flyktingar som hotas av utvisning, och där varje normal människa inte kan se att flyktingarna gjort något annat ont än att de fötts i fel land, i ett land med odemokratisk regim.

Nu glider jag dock alltmer över till detta oerhörda att lagtrots kan vara demokratiskt, även i andra frågor. I vart fall när det gäller viktiga, grundläggande mänskliga rättigheter. De som är själva grunden för demokrati. Ja, då vet ni vad jag tänker på.
Rättigheter som alltmer trampas på av vår demokratiskt valda riksdag.

När demokratin inte längre försvaras genom riksdagen måste vi som medborgare ta upp den kampen.

Demokratin måste försvaras även INOM Sverige!
Om nödvändigt genom lagtrots, då lagar numera stiftas genom beställningar från olika lobbygrupper - emot folkviljan och endast i lobbygruppens intresse.
Det är en lång och svår kamp att återupprätta demokratin. Opinion måste bildas, för demokratiska rättigheter. Emot riksdagspartierna, emot starka ekonomiska intressen och lobbyorganisationer. Traditionella media måste fås att inse sin grundläggande uppgift att granska makten, och maktens motiv. Till att ta medborgarnas sida.

Det är inte ett jobb som vi bara gör genom bloggande under ett halvår. Vi måste använda våra hjärnor och vår uppfinningsrikedom för att nå ut. Och detta utan pengar och utan PR-byråer.
Tidpunkten är inte den bästa nu heller, pga finanskris och djup lågkonjunktur är de flesta människor främst oroade för sin ekonomiska framtid, för jobben.

Det är ingen lätt uppgift. Men den måste göras. Hur ska vi annars kunna se oss själva i spegeln om vi inte försöker?

Nu är det fart på krisen...

Hittills har finanskris och lågkonjunktur inte tyckts drabba Filippinerna. Möjligen på grund av att den tagit sin tid att nå hit. Eller så att man i den primitiva "gammeldags" ekonomin, som också finns här, inte brytt sig om den förrän den klampar in genom dörren. Vanligt folk (dvs de som inte tillhör medel- eller överklass), de läser sällan (nyhets-)tidningar och på teve ser man mest underhållningsprogram.

Nu drabbar insikten dock med full kraft även detta land. Här finns 90 milj människor. Arbetslösheten är mellan 4-5 milj. Nu förutspås en ökning under detta år med 11 miljoner!
Tillverkning, telecom och finanssektorerna pekas särskilt ut. Dessutom kommer 1,5milj personer ut från high-school (ung lika med gymnasium). De lär få det tufft.

Än värre blir det pga det faktum att en stor del av de ca 10 milj overseas workers blir av med sina jobb och får återvända hem.

En stor del av landets ekonomi vilar (tyvärr) på hemskickade pengar från både utlandsarbetare och från filippinskor (och deras män) gifta med västerlänningar.
De många pinoys som vant sig vid dessa arbetsfria inkomster från anhöriga kommer också att se att det blir svårare att få ut något ur bankomaterna (ATM).

Min personliga reflexion blir att de flesta filippinare inte lärt sig att spara under de goda åren, de har fortsatt att konsumera upp allt genast. Konsumera = äta och äta, mer och oftare än man behöver. Möjligen pga en nedärvd rädsla för att det kanske inte finns mat nästa dag. Så det är bäst att rensa bordet helt på en gång.

Nu hamnar många i den situaionen. Utan att ha sparat vare sig mat eller pengar till sämre tider.

Postchefen har direktörskollegor, vad tänker de nu då?

Nordbanksdirektörerna, de verkar inte ta intryck av vare sig opinionen eller inse att nu lever Sverige och de flesta av landets invånare i början av en lågkonjunktur. Denna har förstärkts av finanskrisen och torde därför bli både längre och djupare än ”normalt”. Till och med Anders Borg, som länge höll masken, talar nu om att det blir något av det värsta sedan trettiotalets depression.

Jag är nog inte ensam om bedömningen att finanskrisen till stor del skapades av ovarsamma och giriga bankdirektörer och deras kollegor i finansbranschen. Att de då tydligen tänker fortsätta med sina guldkantade pensionsavtal och inte vill avstå från bonusar (hur kan det finnas bonussystem som ger utdelning när hela banksektorn är i kris och bara räddas av statliga ingripanden?), det är ju synnerligen märkligt och stötande.

Men postchefen tog intryck av kritiken mot hans höga lön. Han vill inte framstå som girig, och avstår hela lönen under det halvår han ska sitta. Det är ett föredömligt agerande, Lars G Nordström!

Det man kan fundera över är vad den nye postchefen kommer att få för lön? Nog vore det läge att justera ner den, dels pga att direktörslönerna stuckit iväg alldeles för mycket, dels med tanke på att i en ekonomi på nergång är det extra rimligt att de högst avlönade avstår en del av sina redan höga löner.

Vad gäller de som är på topposter inom bank- och finansbranschen så har det ju dessutom visat sig att de inte alls var så duktiga som deras löner antyder att de borde vara. Rejäla sänkningar vore motiverade just där.

Även i övrigt vore det välkommet om toppdirektörerna drog konsekvenserna av hur dålig konjunkturen är och att bolagen går sämre. Det kan ju inte bara vara så att det är fotfolket som ska drabbas av de dåliga tiderna?

Att sedan vissa idrottsstjärnor också tjänar snuskigt mycket är självfallet tokigt det med!
En viktig skillnad är dock att diretörer som misskött sig de får med sig en generös fallskärm. Misslyckade idrottare får ta med sig det de tjänat, men inget extragodis. Och ev kommande kontrakt för dem blir sällan guldkantade.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna bör rivas upp!

Höger-vänster och medkänsla. Om empati, del 2.

Att de gamla på ett äldreboende i Halmstad tvingades att ligga i sängarna medan personalen såg på teve. Det är givetvis ett tecken på bristande medkänsla, empati. Men det finns fler. Hur man behandlat apatiska barn till asylsökande flyktingar är ett annat.

I en kommentar till ett tidigare inlägg undras, smått förtvivlat, om "vi" blir avtrubbade med tilltagande ålder. Att "vi" inte lär av tidigare generationers misstag. Att man som ung ska vara socialist, annars har man inget hjärta, men som äldre måste man bli höger om man har förstånd.

Jag hoppas och tror att det är fel! Att vi, som kollektiv betraktat (fast jag gillar inte att se på människor som kollektiv), har svårt att lära av historien kan dock ha viss riktighet.

Jag tror inte att personalen i Halmstad röstade till höger... men de visade sannerligen ingen empati. Det visade inte heller s-ministern Barbro Holmberg, vare sig med de apatiska barnen eller i andra flyktingärenden.

Det man hoppas är ju vi förmår välja ledare som har lite bättre insikt. Faran är dock, som de aktuella debatterna visat, att merparten av dagens politiska ledare för mycket är koncentrerade på att vinna MAKT, för maktens skull och inte för att förverkliga några goda idéer.

Talesättet om hjärta och hjärna, har jag lärt mig lyder ungefär såhär:
"Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd."

Men, för mig är inte vänster och socialist detsamma. Och höger och konservativ är inte helt detsamma heller. Dessutom har jag invändningar emot talesättet i sig.

Som liberal anser jag mig vara vänster, speciellt som jag är socialliberal. Som socialliberal anser jag att man ska kunna kombinera hjärta och hjärna. Dessutom hoppas jag att även äldre kan ha ett ungt hjärta! Det bevisas av att givmildheten bland äldre sägs vara betydligt större än hos yngre!

Nu tror jag inte att medkänsla med automatik innebär att man ska ha en viss ideologisk inriktning. Däremot menar jag att det borde vara naturligt för en socialliberal att kunna känna empati. Och världen skulle vara bättre om alla kunde känna empati, oavsett eventuell ideologi.

Samtidigt så har jag svårt att se att de personer som, i uppenbar egoism, tillskansar sig fantasilöner och än mer fantasifulla pensioner och andra fallskärmar visar någon medkänsla för sin omgivning. De, liksom de som beviljar sådana extrema förmåner, driver ett psykologiskt spel som innebär nedvärdering av andra och dessutom driver upp kostnadsläget i stort. I någon mån har de ett ansvar för finanskrisen.

Politik och taktik och olika allianser

Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.

Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.

Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.

Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...

Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.

Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.

F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.

Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.

Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.

Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Jakten efter skatten vid regnbågens slut - om Volvo, ekonomi, inflation, girighet och finanskrasch.(1.1)

I dessa dagar snurrar rent ofattbara belopp runt i nyheterna om finanskraschen, som nu tycks omfatta hela världen, efter viss eftersläpning i Latinamerika.

Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.

Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.

Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.

OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.

Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.

Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).

Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.

Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.

Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.

Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.

Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.

Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.

Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.

Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.

Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.

Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.

Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.

Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?

Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.

Veteranerna säger ifrån!

Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.

Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.

En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.

Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?

Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.

Finanskrisen dämpar intresset för FRA-frågan

Vi måste inse det, den akuta finanskrisen, börs- och bankoron, det tar bort en stor del av intresset för FRA-frågan. Framförallt gäller det hos mera lindrigt intresserade och hos (gamla) massmedia. Men - även hos oss engagerade. Vi kan inte värja oss, finanskrisen oroar också oss.

Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...

När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.

Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.

Inte bara partiledare lever i en glasbubbla för sig själva

En av de bittra lärdomar vi fått av FRA-historien, det är hur partierna och speciellt då partiledningarna idag tycks leva i en skenvärld. De lever i en glasbubbla, där de inte märker mycket av den värld de lever i. De inser inte hur de agerar så att medborgarna tappar förtroendet. De tror att om de dompterar sina partigrupper så fungerar det demokratiska beslutsfattandet på ett klanderfritt sätt.

Allt medan folket står utanför glasbubblan och bankar på glaset, men det går inte hem hos politikerna, de ser på sin höjd lite ilska grimascher utifrån.

Världen lever nu i en finanskris, härstammande från USA där giriga bankdirektörer, triggade av jakten på bonusar, mer eller mindre tvingat fram ett ekonomiskt kaos. En situation som gjort att inte bara USAs regering och kongress sett sig tvungna att sätta igång sedelpressarna för att "rätta till" det direktörerna ställt till med. Notan kommer till skattebetalarna i form av höjda skatter och inflation.

Det rimliga vore nu givetvis att alla bonusprogram med minsta anknytning till bank- och finansväsen både i USA och Sverige genast slopades.
Men nej, läser nu att några sådana planer har man inte i de svenska bankerna.
Länk: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fmenusection%3DDinapengar%3BDinapengarNyheter%26ArticleID%3D2007%255c01%255c04%255c5237

"Ledningspersoner i de svenska bankerna fortsätter att plocka ut bonusar trots en osäker finansmarknad. ”Det är regler som vi inte har ändrat på”, säger Anna Sundblad presschef på Swedbank. Bankaktiernas fall den senaste tiden visar att finanskrisen redan har nått Sverige mentalt. Och risken att krisen blir reell, likt i många andra länder, har ökat. Ändå finns inga planer på att ändra bonussystemen för personer med ledande befattning i svenska finansinstitut."

Det är sådant som brukar kallas bristande sjukdomsinsikt!
Måste statsmakterna gripa in?

Krisfaktorer, lite funderingar

Vill för mig själv snabbt söka bena ut lite om vad som kan vara olika faktorer till den rådande finanskrisen i USA, Sverige och världen. Utan inbördes ordning.

1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.

2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.

3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!

(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)

Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.

Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...

4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.

Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.