Makt korrumperar, en alltid aktuell sanning. (jfr A Borg och A Sundström)

Makt korrumperar, så sa Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet). Det är ett kallt konstaterande, som har ständig aktualitet. Som vanliga medborgare måste vi ständigt ha det i minne, för de som har makt i något avseende, de "glömmer" eller förnekar att det skulle gälla dem. Politiker som kommit sig upp på höjderna glömmer sina ideal och sina ideologier, och hoppar de av eller blir de avsatta så är många snara att utnyttja sin forna makt och sina förbindelser och kontakter för att skaffa sig lönsamma uppdrag.

Nu avslöjas det att Anders Sundström, bl a f d s-minister och nu ordförande i Swedbank och KF (lönsamma "reträttposter" för sossepolitiker) liksom Sparbanken Nord/Pitedalens sparbank minsann inte bara umgås med s.k. näringslivshöjdare, som knappast delar den ideologi som en sossepolitiker i toppositioner förväntas ha (men som hen nog lämnat) utan också helt "fördomsfritt" (skamlöst, skulle nog många mena) utnyttjar de olika förmåner som han kan få i sitt nya umgänge av kompisar som badar i pengar.

Så här skriver Dagens industri, med uppgifter från SvD/N360. "SCA:s företagsplan har använts för privatresor av Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och tills nyligen Folksam, tillika jaktkompis med SCA-vd:n Jan Johansson."" Anders Sundström gjort ett tvåsiffrigt antal resor med SCA:s privatjet, enligt flera källor. Bland annat har Anders Sundström fått åka planet flera år i rad för transport till en årlig dovhjortsjakt i Skåne.

Anders Sundström och SCA-chefen Jan Johansson uppges vara gamla bekanta. Samtidigt är relationen pikant med tanke på Swedbanks rivalitet med Handelsbanken, som kontrolleras av SCA:s storägare Industrivärden.
Anders Sundström är tidigare socialdemokratisk minister och tillfrågades att ta över partiledarposten för S men tackade nej. Hans uppdrag för folkrörelseanknutna KF och Folksam andas långt ifrån jaktresor i privatjet.

Di har tidigare avslöjat att SCA:s VD Jan Johansson  låtit sin fru flyga i SCA-planet på privatresor till Dubai, Barcelona och Nice.
Jag anser att SCA:s VD:s privata utnyttjande av firmans jetplan för frun i sig är illa nog.
Men Anders Sundströms resor är än värre, och systematiska, genom att han nått sin nuvarande maktställning genom sin politiska bakgrund som socialdemokrat (kommunalråd, minister etc) med åsikter om minskade skillnader i samhället, rättvisa och socialt ansvar. Och det var inte länge sedan han var aktuell i diskussionerna om ny partiledare för socialdemokraterna. 

Jag blev en gång i tiden (några decennier tillbaka) uppringd av en kvällstidningsjournalist (och även av en annan journalist, som numera sen länge är känd och storsäljande deckarförfattare) om jag, som då var känd som skarp och aktiv oppositionspolitiker (fp) i Piteå, hade några saftiga avslöjanden betr Anders Sundström t ex om hans privatliv eller agerande som kunde ses som omoraliskt i hans kommunalrådsroll. Nej, svarade jag, politiskt är jag väldigt kritisk, men hans privatliv vet jag inget om och bryr mig inte om. Inte heller kan jag anklaga honom för maktkorruption eller något skumt ekonomiskt för hans egen vinning.

Nu kan jag bara konstatera att Sundström privat lämnat de socialdemokratiska värderingar som han hade en gång, och som s än idag gärna hävdar. Att han låtit makten korrumpera sig. Vilket tid efter annan olika journalister kan avslöja. 

I sammanhanget kan jag påminna om att kontakterna mellan näringslivets höjdare, inte minst Wallenbergs, och socialdemokratin varit täta och utan ideologiska "fördomar" och utnyttjats av båda sidor. Sträng t ex gillade att kunna ringa Wallenbergs och vice versa, och komma överens. Sämre, betydligt sämre var det med kontakterna mellan s-topparna och småföretagarna. På senare år har det till och från ifrågasatts om inte fd ministrar o likn borde sitta i karantän några år innan de går till poster inom företag som är beroende av politiska beslut. Detta då ex-ministrar sitter inne både med kunskaper som gör dem jäviga i någon mening och dessutom har kontakter som näringslivet gärna betalar för att kunna påverka. Insiderinformation från avhoppare ger bra pengar.

Och vad läser jag då mera idag? Jo, Anders Borg, helt nyligen finansminister (m) ska börja tjäna pengar på att vara styrelseproffs i storbolag. Di skriver att ex-ministern ska  ta plats i styrelserna för Kinnevik respektive sfärens telekombolag Millicom.styrelse. Med hans oöverträffade marknadsinsikt och globala perspektiv kommer han att bidra med unik kompetens till styrelsen. I ett skede när vi förstärker vår närvaro på utvecklingsmarknader ser jag fram emot att arbeta med Anders Borg för att bygga ett ännu starkare Kinnevik", säger Cristina Stenbeck, ordförande i valberedningen och styrelseordförande i Kinnevik.
 Jojo, Stenbeckssfären har ju inte heller tidigare varit sen att rekrytera en avgången minister, Björn Rosengren (s). Ideologiskt är måhända inte det avhoppet så stort, men ändå, Anders Borg sitter ju på kunskaper (och kontakter) från sin ministertid, som inte ska byta sida. Dvs från vald politiker till att lotsa fram ett par bolag i den politiska djungeln. Nu avser Anders Borg att använda sin maktställning som politiker för att tjäna pengar själv och åt privata företag.

Nu lyfter Göran Persson ett varnande finger åt Anders Borg, Han säger att Borg kan bli misstänkliggjord. Och han tycker att en karenstid på ett år borde vara rimlig för Borg. Riktigt. Samtidigt så var ju inte Persson själv mera blyg än att han själv raskt tog på sig lobbyistuppdrag, för att tjäna pengar på sina ministerkunskaper. Ack, ja. 
I och för sig är det inget fel i att arbeta i privata företag, tvärtom, men inte genom att utnyttja i tid närliggande makt och insiderkunskap etc från politikertiden.

Makt korrumperar. Nu som tidigare. Låt oss inte blunda, utan vara medvetna om detta. 

Borgs virriga omsvängning

En del kommentarer till Borgs och moderaterns omsvängning betr skatterna menar att Borg inte tänker. 

Men nog tänker moderaterna. Men det leder till så knepiga resultat. De vill ju på något sätt vrida vaknet ur händerna på sossarna, som ju vill höja skatterna. Och då ska m det också.
 Först sänker de skatter som inte behöver sänkas, i vart fall inte så mycket. Och gör det orättvist. Sen lånar de till dessa skattesänkningar.
Sen byter de fot, och höjer en massa skatter. I en enda röra. En del fullt OK (spritskatt etc) en del annat mer el mindre galet. Tar bort avdraget för pensionssparande eftersom det inte behövs någon sparstimulans, säger Borg.
Det avdrag som pensionssparare fått (nja, fått?)  är uppskjuten skatt. Nu blir det dubbelbeskattning för den som fortsätter spara till ålderdomen. Först skatt på den inkomst man sparar på, sen skatt en gång till när pensionen (eventuellt) betalas ut. Moderat logik som slår knut på sig själv. (Väldigt lik den som sossarna för övrigt brukar hamna i.) 
Och så sänker M bidragsdelen av studiemedlen, för att studenterna ska låna - låna för konsumtion. Eller så ska de extraknäcka så de inte hinner med studierna, som alltså tar längre tid. Konsekvens? 
Och höjd bilskatt - så det blir ännu dyrare att bo i glesbygd. Dvs se till så folk flyttar till överhettade storstäder med bostadsbrist och skyhöga hyror. Hm.... 

Det var ju  mera förslag, men dessa räcker väl för att visa hur vimsigt m tänker? 

Hörde inledningsvis en del gny från en del alliansbröder. Men det verkar tystna snabbt. 
Har Borg eller Reinfeldt hutat år de andra, sagt att nu ska det vara tyst i alliansklassen?  Inga soloåkningar inte. 
Vi får väl se...

För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.

Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Valdebatt ekonomi: Olika infallsvinklar

Visst var det en mängd olika frågor som togs upp i ekonomidebatten. Med delvis olika besked, men, förefaller det mig, tämligen små skillnader i sak.

En noterbar detalj. När det blev fråga om hur mycket en höjd tusenlapp i månadslön som skulle gå bort i skatt för en "ungdom" (som angavs ha den mycket höga lönen 25 000 kr/mån) så blev det anmärkningsvärt små skillnader. Detta trots att ju de röd-gröna lovat höjda skatter i stort antal. Märkligt att de anser att det inte ska synas för den enskilde... Ett trolleritrick som givetvis Borg och alliansen kommer att syna ordentligt.

Den stora skillnaden mellan blocken var dock denna.
De röd-gröna betonar att det viktiga för välfärden är att bidrag höjs (om än de facto närmast marginellt) och att skola, vård och omsorg får pengar. Dvs, de ser till utgiftssidan för staten. Om de pressas så medger de att pengarna måste fram också, men det är inget de betonar... Och då nämner de skattehöjningar, inte tillväxt genom fler jobb.

Allianspartierna, regeringen, betonar att för bevarad och tryggad välfärd så måste vi först och främst se till att folk får arbete, tillväxt genom jobb, att de välfärdsskapande krafterna släpps fram. Då får vi råd med olika socialförsäkringssystem, vård, skola och omsorg. Vilket de vill värna, om än i olika hög grad.

Jag, och jag är nog inte ensam om det, anser att alliansens attityd till hur välfärd skapas är det mest realistiska. Och i längden mest mänskliga. Även om den röd-gröna attityden kan förefalla mera sympatisk, empatisk och mänsklig på kort sikt.

De praktiska skillnaderna är dock, i konkreta åtgärder, förvånansvärt små. Trots att båda sidor gärna blåser upp dem, för att vinna väljare för sin sida.

Anders Borg (m) och Thomas Östros (s) var givetvis de två huvuddebattörerna inte minst för att de leder var sin sida vad gäller ekonomisk politik. Men det gavs också en chans att få se de andra partiernas företrädare, en chans som sällan ges annat än i valrörelsen.

Vi ska dock inte glömma att valet gäller så mycket annat än ekonomi och olika tolkningar av "välfärd". Och med "välfärd" kanske vi väljare och partierna kan ha olika åsikter om vad där ingår.

Jag älskar inte precis Anders Borg, men...

Nej, Anders Borg (m) är inte min favorit. Men jag måste erkänna att rent kameralt är han en bra finansminister. Mina invändningar emot honom är av ett mera politiskt slag. Jag är inte moderat. Dock, när jag läser på Dagens Industris hemsida att han inte ser några skäl för staten att göra upp med de tidigare aktieägarna till Carnegie, då håller jag med honom.

Citat: Grunden för den hållningen är enkel, enligt Borg.
"Om man äger en finansiell institution och missköter den är det rimligt att man får ta kostnaderna för det. Jag ser inget behov av en uppgörelse."

Det tycker jag, spontant, är en riktig inställning. Banker ska inte kunna missköta sig hur som helst och ändå räkna med att skattebetalarna kompenserar dem eller aktieägarna. Att de tidigare ägarna nu gnäller är i och för sig naturligt, men det är bra att göra klart att såväl (större) aktieägare som bankledningar har ett ansvar. Finanskrisen har tyvärr visat att inte alla insett det.

Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.

"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.

Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.

I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.

Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.

Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.

Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.

Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.

Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.

Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.

Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.

Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.

Fel blev rätt, men visar ändå på orättvisa.

Så fick då Reinfeldt, läs Anders Borg, backa från förslaget om att beslagta försäkringspengarna från de som tecknat privata eller kollektiva sjukförsäkringar.
På många sätt en högst motiverad reträtt, men väl så sen. Kritikstormen var ju kompakt redan i ett tidigt skede. Till slut blev den för hård, och kom från alla håll, inklusive inifrån regeringspartierna.

Det är självfallet inte fel att ändra sig, speciellt inte om man har fel. Dock, det är inte något som regeringen brukat göra. Jag minns i vart fall inget tidigare fall av betydelse. Politiken skulle vinna på att politiker erkände fel mera ofta. I denna fråga var det så uppenbart långt tidigare att det mest förvånande är att den inte insåg det, och reagerade tidigare. Nu förefaller det mest som en taktisk reträtt, beroende på risken för myteri, mindre som att den gav sig för sakskäl.

Jag har tidigare noterat att protesterna mot tidigare allmänna, generella sänkningar och försämringar av sjukförsäkringen mött tämligen lama protester. Jag påpekade då att detta möjligen berodde på att så många hade kollektiva eller privata tilläggsförsäkringar som gjorde dem skadeslösa. Och jag spådde att när regeringen gav sig på dessa försäkringar, då skulle det bli mera liv. Men att regeringen nog skulle försöka.

Ack, hur rätt hade jag inte. Nu fick dock regeringen backa, vilket var helt rätt. Samtidigt framstår i än skarpare relief hur regeringen slår mot de som redan ligger allra sämst till. För reträtten gäller ju inte alla de som inte har jobb, som är arbetslösa och utan chans att försäkra sig till en rimlig penning. Chanslösa pga att de inte har jobb med “rätt” kollektivavtal och för låg inkomst för att teckna en privat försäkring.
De som har det sämst ska se till att de inte blir sjuka, framför allt inte någon längre period.