Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."

Det dyra flyktingboendet skulle inte behöva vara så dyrt

Morgan Johansson är uppgiven. Sverige kan inte få fram boende till alla flyktingar. Liknande signaler har kommit alltfler de senaste dagarna, främst från s-ministrar. Och från olika kommuner.

Jag har nämnt det förr, t ex här, att man (dvs politikerna och myndigheterna) borde pröva fler vägar att fixa boende och mottagande av flyktingar, asylsökande. Fler vägar och billigare än idag. Detta bl a p g a de höga ersättningar som diverse "uthyrarfirmor", som ibland bara är grymt profithungriga förmedlare, kräver - och får - för att tillhandahålla boenden t ex för ensamkommande flyktingbarn, som ju är en växande del av de asylsökande f n.
Också idag kom en artikel som vill se bättre möjligheter att hjälpa till för enskilda.

Jag ser nu att alltfler antingen tänker i mina banor, men också många som är helt uppgivna (trots att de är positiva till flyktingmottagande) likt regeringen. Och så de skadeglada SD-påhejarna som gärna drar upp kostnaderna som ett starkt skäl emot att ta emot flyktingar. Men de senare bortser jag ifrån. De vill ju under inga förhållanden se några flyktingar eller invandrare i Sverige.

Nå, felet som åstadkommer uppgivenheten (och som gör att det desperat ropas på andra EU-länders hjälp) det ser jag som en övertro på att allt ska ske, och måste ske i storskalighet och offentligt.  Både boende och integration och därmed även att få jobb.   Betr att snabba upp integrationen etc så kom ju häromdagen även signaler från en jordnära pensionär, som t ex menade att det skulle göras möjligt att för pensionärer kunna anlita asylsökande som extrahjälp utan krångel, utan att blanda in RUT/ROT och företag. Och utan att det skulle ses som svartjobb. Men för att ge flyktingarna både viss arbetslivserfarenhet och träning i svenska över fikabordet. Det skulle ge mycket - både för flyktingarna i form av snabbare integration och insteg på arbetsmarknaden - och pensionärer får lära känna folk från andra länder, vilket skulle berika deras liv.

När jag så sett kostnaderna för boenden, inte minst för ensamkommande asylsökande barn, böärjade jag gräva lite. Och då speciellt då kommunerna klagar över kostnaderna.
Men - kommunerna har, eller borde inte ha några egna kostnader,  eftersom de får väldigt rundliga ersättningar från staten.

Jag har inte orkat läsa igenom alla detaljer och regler. men klart ät att det inte är konstigt att de inte anser sig behöva höja skatten p g a flyktingmottagande.

Jag ska bara ge ett exempel, gällande de ensamkommande barnen.
Och det är hämtat idag den 5 nov 2015 från MIVs hemsida. Jag ger en länk, men från den kan man leta sig fram till fler sidor att studera.
Alltså.
Varje kommun får ett belopp om en halv miljon bara för att teckna ett avtal om att ta emot ensamma barn. Dvs i princip bara för att "skriva under" ett avtal.  Det torde täcka anställandet av en administratör/samordnare.
Därutöver får de kommuner som tar emot ensamma barn, eller rättare sagt, ordnar boendeplatser, en summa av 1600 kr per plats och dag. Det är ingen småsumma det. 48.000 kr per plats och månad.
Det är alltså vad ett barn anses kosta......   Men som inget barn får kosta, det har inga föräldrar råd med.
Och är det några speciella saker med barnet så kan kommunen få ytterligare 9.000 kr/månad och barn.

Då ska man veta att flyktingbarnet självt ska stå för en hel del kostnader därutöver genom "dagbidraget", sånt som  mat, kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.

Undra på att det blir dyrt för staten. Men jag häpnar över att kommunerna får dessa bidrag för något som inte kan kosta mera än en bråkdel av de fyrtioåttatusen kr per månad/barn de får, minst.
Och jag undrar inte på att det finns giriga "uthyrare/firmor" som vill förse sig av detta....  och t o m tar ännu mera. De kan ju mena att marknaden sätter priset, om det inte finns boenden så tar man betalt. I övermått.
Men jag ser inte att varken de eller kommunerna (eller staten) har någon verklighetsförankring när de kommer upp i sådana summor.  Och det är inte flyktingbarnens fel.

Som någon skrev så finns det mängder av villor där det finns rum som kunde upplåtas (direkt) till ensamma barn eller flyktingfamiljer, och det till summor som kan synas närmast symboliska jfrt vad kommunerna får av staten, men ändå täcka alla verkliga kostnader och dessutom ge några kronor för den omsorg som då upplåtaren (familjen vars barn flugit ut, yngre pensionärer, el folk som helt enkelt har utrymme ändå som de kan upplåta) bör och ska ge åtminstone för barn. Boenden finns nog, i vart fall för de ensamma barnen och kanske även en del andra, och i hög grad till kraftigt lägre kostnader. I ett och annat fall kan nog t o m finnas de som inte begär en enda krona för att hjälpa barn eller ens familjer.
Och det finns säkert de som vill och kan bygga Attefallshus som de utan överpris kan upplåta till flyktingar en tid. Eller använda ROT-avdrag för att fixa till extrarum till ensamma barn.

Men då måste myndigheterna släppa fram hjälpviljan, utan krångel.

Som komplettering till pengaregnet över kommunerna vill jag bara nämna att utöver det jag nämnt ovan så finns mera att hämta i olika statliga bidrag, i speciella fall liksom för ökade skolkostnader etc. Jag vill inte tro att kommunerna vill "sno åt sig" en massa pengar, utan att de ständigt klagar måste (?) bero på att det är en massa logistik som måste fungera, och som de inte är vana vid - och som beror på byråkratiska regler när allt ska ske genom dem och MIV.
Så släpp fram hjälpviljan!

Jag blir rädd och ledsen, och vacklar om yttrandefriheten ska värna rasistiska terrorister

OK, det finns positiva tecken. Olika manifesteringar till stöd för ett humant flyktingmottagande.  En massa volontärer, frivilliga som möter och hjälper flyktingar som kommer till Sverige. Och många stöder olika hjälporganisationer.
Och till och med rent praktiska råd och förslag om hur flyktingboenden ska ordnas. T ex genom smartare användning av ROT och hur bygga och använda "Attefallshus".
Och så hur Svenska Kyrkan kan ställa upp. Exemplet Växjö stift som över en helg fick fram 570 flyktingplatser.
Men det behövs mycket mer, inte minst genom samordning och resurser via stat och kommun och myndigheter som MIV.  Och förenklingar av regelverk.  Stopp för groteska hyror. Och stimulans och samordning av idéella insatser, exempelvis betr flyktingboenden.

Det som inte behövs, det är mordbränder av flyktingboenden, vare sig i de som används eller som håller på att färdigställas.
Vi behöver inte kampanjer emot flyktingarna, hur de än formuleras, och som direkt eller indirekt triggar rädda eller hatiska eller mentalt störda till hot, sabotage, våld eller mordbränder.
Att Sverigedemokraterna  (ett missvisande namn, då de ej är demokrater) direkt hyllar och applåderar att flyktingboenden bränns ner, det är vidrigt. Och att de kryper bakom yttrandefriheten är ynkligt. Jag ser uppmaningar till hot, våld och t ex mordbränder som åtalsbara brott.
 Det gör att jag börjar vackla betr yttrandefriheten, när den används för att försvara och uppmuntra till brott. Och att det förefaller som att rättsväsendet, p g a yttrandefriheten, underlåter att åtala uppmuntran till brott.
Att man, inkl partier, få tycka vad man vill, hur vanvettigt det än kan tyckas, är en sak, det får man. En helt annan är att uppmuntra till brott - även om det är indirekt, genom att utmåla andra människor som undermåliga och ovälkomna.
Jag vill citera lite från vad Maria Robsahm skriver (på FB) om detta. "Men det som dessa personer inte förstår är att i det ögonblick man hänvisar till den förda asylpolitiken som ett sätt att “förstå” mordbränderna definierar man dem samtidigt som terroristhandlingar. 

Terroristbrott är handlingar som syftar till att ”Injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp eller tvinga offentliga organ att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd.”   Och märk väl – detta är ett brott som kan ge förövaren arton års fängelse. Arton år.

I valkretsen där man brände det planerade asylboendet i Kånna i Ljungby kommun fick SD 25%.
En tillfällighet?  Nej.
På flera håll försvarar nu SD öppet dessa mordbränder – som SD Mullsjö (se bild)
Det är samtidigt denna typ av attacker som 71% av Sveriges folk är rädda för. Medan de som utför dem gärna inbillar sig att de har detta folk bakom sig.

Men SD-sekten med svans är en pinsam liten klick som tror på domedagen.  Och när domedagen inte behagar infinna sig så som de vill - då försöker de skapa den själva.

Och vi vet redan att de som utför dessa mordbränder, de som tänder tändstickan, inte agerar isolerat. Bakom datorer och mobiler sitter ynkryggar och uppmanar folk att begå dessa brott. De gapar gärna om yttrandefrihet men tycks inte inse att de själva gör sig skyldiga till terroristbrott. Det kallas för ”stämpling till terroristbrott”. "

T ex detta med de höga kostnaderna för flyktingmottagande använder ju SD emot flyktingarna. Men det blir ju knappast enklare eller billigare om man bränner ner befintliga boenden...

Initialt är det givetvis stora kostnader när så stora flyktingströmmar kommer, som just nu. Men all erfarenhet visar att både flyktingar och "vanliga" invandrare går med vinst efter en tid. När de blivit integrerade, lärt sig svenska och kommer i jobb och betalar skatt.
Därför är det kontraproduktivt, inkonsekvent, att förespråka tidsbegränsade uppehållstillstånd för de som får asyl (vilket ju ändå långt ifrån alla får). Det innebär ju att flyktingarna ska kastas ut när de börjar gå med vinst för samhället.
Tvärtom bör man i stället underlätta och stimulera en snabbare integration och att de kommer i jobb snabbare, om de kan redan från "dag ett".  Tyvärr lär "dag ett" inte kunna gälla för de barn/ungdomar som kommer hit, p g a krig/inbördeskrig etc i hemländerna. Men de måste få utbildning, utan att det förhindras av byråkratiskt krångel.

Jag blir rädd, lessen och orolig för att det finns personer, ja ett helt parti, som har fientlighet emot flyktingar som sin främsta uppgift. Att de använder alla medel för att ingjuta rädsla för och hat emot människor på flykt, ja emot alla som de inte anser "svenska".  Att skylla alla mer eller mindre verkliga brister i Sverige som invandrarnas fel. Ja, ofta använder de ordet invandrare i st f flyktingar, för att göra målgruppen de är emot som ännu större. Och åberopar inte bara att de kostar (vilket inte alla gör) utan deras "osvenskhet" som ett skäl, dvs ren rasism med en vid definition.

Jag blir oroad när alltfler av de mera anständiga partierna nu steg för steg närmar sig Sverige"demokraterna", kommer med förslag till åtgärder som drabbar flyktingarna på ett eller annat sätt. Se ovan.  Och som är inhumana och ovärdiga. Som ett "svar" på att det kommer många nu. Men orsaken att det är många beror ju på krig/inbördeskrig/förtryck i sina hemländer, och att många länder (i närområdet) är överfyllda av flyktingar, inte kan ta emot fler, och att andra länder inte alls vill ta emot flyktingar.  Samtidigt som Sverige (myndigheter, stat, kommuner) inte har haft en tillräcklig beredskap - och därför har svårigheter att hantera alla flyktingar. Och att det finns en del som passar på att profitera på den dåliga framförhållningen och bristen på boenden.

I skrivande stund verkar inte överläggningarna mellan partierna ha lett till någon överenskommelse. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För de ändrade positionerna  de senaste dagarna i sd-vänlig riktning är illavarslande.  Centern har hittills varit klar i sin positiva inställning till att Sverige måste ta hand om flyktingarna, men hur längre räcker det? Speciellt som jag tycker mig se tecken på, känna i luften, att socialdemokraternas ledning börjar vackla i fel riktning också. Om av "övertygelse" eller en vilja att komma överens med moderaterna. Småpartierna ser man nog bort ifrån, om man kan nå en kompromiss mellan s+m. Även om man gärna vill se en ännu bredare samstämmighet, som dock formellt utesluter SD.
Men en kompromiss som går m tillmötes, det är ju de facto en framgång för SD....
Vilket vore olyckligt, och det oroar mig.

Löfvens åtgärder betr flyktingkrisen verkar halvhjärtade och tafatta

Så har regeringen till slut haft en presskonferens där de visar vad de tänker göra i det som Löfven kallar den värsta krisen efter andra världskriget. Han har givetvis rätt i att EU i sig måste ta sitt ansvar, och då alla medlemsländer.  Samtidigt menar jag att detta rop på att andra ska ta ansvar inte legitimerar att Sverige inte tar sitt ansvar. Som stat, som kommuner - och alla som bor här, på ett eller annat sätt.

Självfallet är det viktigt att inse att det krävs kraftåtgärder för att ta hand om anstormningen av flyktingar. Men jag blir inte imponerad av det regeringen nu presenterar, och inte dämpas min oro av det som Löfven/regeringen säger om hur man vill möta krisen.

Nej, nej, tältläger, icke. Även om de sägs vara "vinterbonade". OK, som en beredskap. Men icke i någon större utsträckning och bara för mycket kort tid, som sista åtgärd. Jag är rädd att om det blir något vanligt så blir det snabbt "normalt", inte en sista åtgärd. Det blir en kapitulation.

Lägre standard när man söker fler boenden, det kan nog visa sig nödvändigt, för en inte alltför lång tid, medan man söker bättre och mera långsiktiga lösningar. Jag tror nog att man i viss mån kan engagera de nyanlända flyktingarna i att bygga eller bygga om eller bygga nytt. Det skulle ju för kortare eller till och med på lite mera sikt lösa sysselsättningen för dem, en del av dem.  En smartare användning av ROT-avdragen (med lite ändrade regler)  kunde nog också ge en del lättnad vad gäller boende. 

Och givetvis måste man möta de skenande kostnaderna. Det är inte acceptabelt att profitörer ska kunna ta vilka priser som helst. Jag misstänker att  det inte räcker med att hänvisa till deras samveten, men det måste ändå göras. Och stoppas på något sätt. Rekvirera tomma bostäder till ett pris som inte är högt över det normala?
Såg någonstans en antydan om att kunna godta boenden, mer el mindre ideellt upplåtna, men det verkade åberopas en del formella skäl, att det skulle ta tid. Jag undrar om man inte gör det för krångligt - och då blir det krångligt. 

En form av stödboende för ensamkommande flyktingbarn tänker man sig tydligen också. Det kan bli bra, om man tänker till på rätt sätt. Jag har inte sett några preciseringar än...  Men man får Inte krångla till det och samtidigt se till barnens bästa - och utan att släppa in profitörer. 

Ett s.k. snabbspår för att lärare med utbildning från ett annat land snabbt ska kunna börja jobba inom den svenska skolan vill regeringen också se. Men det är lättare sagt än gjort med de regler och myndigheter vi har. Så både det, och annat, kräver att regeringen snabbt får fart på regelmodifieringar och praktiskt samarbete. Idag finns ju faktiskt bl a de som har en utländsk lärarutbildning, som inte får anställas då svenska myndigheter inte kan eller inte vill validera dem som likvärdig svensk (att den skulle kunna vara bättre än svensk lärarutbildning, det finns ju inte i deras föreställningsvärld). Vore intressant att se vad Fridolin (regeringen?) tänker i detta...
Betr skolgång för flyktingbarn vill jag även påminna om att det finns glesbygdsskolor som hotas av nedläggning p g a elevbrist. Där finns ledig kapacitet. På orter som troligen också har lediga bostäder... Möjligen inte lediga jobb i överflöd, men om befolkningen ökar så skapar det ju jobb i sig. 

För i mycket verkar regeringens åtgärdspaket både lite tafatt, senkommet och halvhjärtat i det de först nu kommer med. 
Och dessutom ett onödigt fokus på att leta upp och skicka ut papperslösa och de som fått nej. De som inte fått ja kostar rimligen inget extra. Och det är inte olagligt att vara papperslös. Att nu sätta in polisresurser på att leta upp och skicka iväg dessa människor, det förefaller mig vara en dålig prioritering i dagens läge. 
Är den hårda tonen emot icke-godkända asylsökande ett frieri till SD-sympatisörerna? 
Eller än värre, är det så Löfven och regeringen ser på folk som kommer från annat håll? 

Att leta efter misstänkta terrorister är en helt annan sak. Och det ska ske på ett intelligent sätt, inte genom att stämpla asylsökande som grupp. 

Ideella arvoden

Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.

Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.

Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.

När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.

Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.

De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.

Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.

SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.

Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.