Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Monas avgång, plötsligt men väntat

Det första som jag ser när jag öppnar datorn idag, sent och utan att ha lyssnat på nyheter sista timmarna, är beskedet om Mona Sahlins avgång.

Jag tyckte nog att Mona kunnat bli en bra partiledare för sossarna i stället för Göran Persson. Men hon trasslade till det för sig och partiet tog då Göran Persson. Så här i efterhand verkar det som att bara fanns de två att välja på. Så Sahlins tobleroneaffär (som ju var mycket mera än så) krattade manegen för Persson. Att ta över efter Persson sådär nästan halvannat decennium senare, det gick inte så bra. Tvärtom. Den lyskraft hon haft hade falnat och hon förmådde inte leda partiet till förnyelse, även om hon nog ville det. Den oklara kursen och de inre slitningarna inom (s) bäddade för valförlust, trots eller kanske tack vare de inledningsvis höga opinionssiffrorna.

Därför kändes det oundvikligt att hon fick avgå. Jag trodde att antingen skulle hon göra det bara någon vecka efter valet, eller så krångla sig kvar säg minst ett år. Den senaste veckans turbulens inom (s) utlöstes ju av att hon signalerade att hela partistyrelsen borde avgå. Vilket kunde ses som ett tecken på att hon ville bli av med sina motståndare för att kunna kämpa vidare. Att hon signalerar sin avgång just nu kom därför lite överraskande, för mig i vart fall.

Nu kommer hon att administrera partiet runt fyra månader medan det måste både hitta sin linje och en ny partiledare. Vilket nog känns som en lite snopen avslutning på Sahlins karriär.

Någon given efterträdare finns inte heller. Bodström har väl gjort bort sig tillräckligt och Margot Wallström börjar kännas, tja... lite sent påtänkt med henne också.

Två udda fåglar i skoldebatten

Mitt intryck av gårdagens skoldebatt i teve blev i viss mån positivt. Det var ur upplysningssynpunkt den bästa hittills. Den var snabb, rapp och med en programledare som kunde sitt ämne. Och en mängd infallsvinklar betades av.

Samstämmigheten var tämligen god mellan debattörerna, som var partiledarna för de sju riksdagspartierna (endast). Trist nog i den sedvanliga blockuppställningen.

Två personer stack ut på ett föga hedrande sätt. Lars Ohly (v) och Jan Björklund (fp). Utan dem skulle nog en blocköverskridande skolpolitik kunna föras. Till gagn för skolans arbetsro.
OK, både Ohly och Björklund visade lite mera engagemang än vanligt i svenska valdebattprogram, men passion, nej det vore att ta till i överkant.

Främmande fåglar, eftersom båda hade åsikter som de var ensamma om i resp block. Båda tyckte detsamma betr att skolan borde förstatligas igen, men de var ensamma i sina block. Ohly var också ensam hos de röd-gröna t ex om att inte vilja tillåta att friskolor går med vinst (som utdelas). Hos alla övriga var inte vinst det viktiga utan att värna skolornas kvalitet. Jan Björklund var ensam i alliansen om att kräva förbud av heltäckande slöja i skolan.

Noterbart också att Mona Sahlin räckte ut en hand om blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. Hon har ju gjort försiktiga närmanden inte minst till folkpartiets skolpolitik, men ganska bryskt avvisats av Björklund. Jag anser att i stora drag är fp´s politik inom detta område ganska bra. Problemet är framför allt det sätt som Björklund presenterar den, hur han lägger betoningen. Det blir pekpinnar och hårda tag i hans framtoning, vilket inte riktigt stämmer med innehållet. En annan partiledare och skolminister skulle vara en välgärning både för skolan, regeringen och folkpartiet!

Annars vill jag i detta sammanhang påpeka att piratpartiets syn på kunskap och kultur (läs deras program el åtm folder) skulle kunna ge en rejäl skjuts uppåt för sysselsättningen. Varför vågar inte media visa det? Eller varför går inte SR och SVT igenom dess program. Att utesluta dem från debatterna ska väl inte innebära att lyssnare och tittare ska vara okunniga om deras program!

Den nya tobleroneaffären...

När man har ont om tid är det ofta mycket man vill kommentera. Begränsar mig just nu därför bara till den uppståndelse som Mats Odells kanske inte helt lyckade skämt förorsakade när han skulle beskriva hur de röd-gröna finansierar sina vallöften. Dvs som Tobleroneköp på kredit. Nu framstår inte precis Odell som någon lustigkurre, kanske därför som skämtet inte gick hem riktigt.

Mona Sahlin (s) begär surmulet en ursäkt från Odell (kd). Lite löjligt tycker jag. Betydligt värre saker har hörts genom åren, inte minst från s-håll. Nog ska det vara en saklig debatt, men lite får toppolitiker tåla ändå, inte minst av det skämtsamma slaget. Detta var ju dessutom ett sätt att försöka ge en lättfattlig bild av hur han (och många andra) ser på oppositionens sätt att finansiera sina utspel. En bra bild, men inte lyckad pga oppositionens överkänsliga reaktion, kraftigt förstärkt av pappersmedia.

Nu ska vi komma ihåg att det var Mona Sahlin själv som kallade sina ekonomiska felsteg, för sådär 15 år sedan eller så, för "Toblerone". Och detta i ett försök att förringa sina misstag av skilda slag. Det lyckades hon med förträffligt. En Toblerone låter inte så farligt jämfört med det som faktiskt låg bakom.

Nu blåser en del upprörda (?) socialdemokrater upp detta till oerhörda nivåer. Jämför Odells lilla skämt med det hat som Olof Palme möttes av från en del extremister på yttersta högerkanten en gång i tiden. Det är ju rent struntprat, en mycket märklig hårddragning i rent polemiskt syfte. Vem orkar hata Mona Sahlin? Från att ha varit en lovande begåvning för bortåt tjugo år sedan så orsakar hon idag bara en gäspning hos mig.

Jag har inte mina sympatier vare sig hos Mats Odell eller Mona Sahlin. Varken Odell eller Sahlin är vare sig extremister eller helgon.

Nu blir det bestående intrycket, i vart fall hos mig, att båda saknar humor. Den ena försökte skämta, men det ligger inte för honom, och den andra förstod inte att ta det som ett skämt som hon själv är upphov till. Att en del allianskompisar till Odell inte riktigt heller förstår skämtet, det förstärker bara intrycket av allmän tråkighet - i båda "blocken".

Som sagt, politik handlar om allvarliga saker och ska diskuteras seriöst. Men det borde inte behöva utesluta humor och gott humör. Men av denna lilla "affär" att döma verkar det bli en mördande tråkig valrörelse!
Tyvärr befarar jag att den inte heller kommer att ge speciellt klara besked heller.

Sak eller person i politiken, eller program versus personval

I påskaftonens text skrev jag bl a om värdet av kompromiss i politiken. Kanske menar någon att detta står i kontrast emot att jag ofta skriver om behovet av tydlighet i politiken, min ständiga efterlysning av politisk profil, ideologi hos de olika partierna. Själv anser jag att det inte finns någon motsats i detta. Vet man (som parti el enskild politiker) vad man vill och varför, då är det lättare att kompromissa. För den som bara intagit en ståndpunkt eller läst in sig på en valplattforms krav är det däremot svårare.

Jag har skrivit om detta, om partiernas sjunkade legitimitet, om personval, om behovet av att grundlagen följs etc i mängder av inlägg, även på senare tid (vart och vartannat inlägg de senaste månaderna, men även dessförinnan).

Visst förek0mmer inlägg om demokratins, speciellt partiernas, brister då och då, men jag skulle gärna se en livligare debatt om detta - och då från ledande partiföreträdare också. Just nu skrivs mera om valkampanjerna, om hur de är och borde vara, om diverse opinionsundersökningar, om partiledares trovärdighet etc.

Vi har ju den märkliga (?) situationen att det är partierna som går till val, partinamnen står överst på valsedlarna. Personvalsinslaget är mycket svagt, som väljare behöver man inte kryssa någon speciell kandidat. Det räcket att ta det paket som ett partinamn står för. Eller det som vi tror det står för. Samtidigt är debatten ofta mycket personcentrerad. Det är Maud och Mona, Fredrik och möjligen Göran eller Beatrice och Johan P som det handlar om. Ofta lyfts deras negativa företräden fram, vad dumt de sagt eller gjort. Att utmåla någon som sänke är givetvis en bra rubrik.

En del sansade personer, inkl mig (haha), vill helst se en debatt som handlar om sakfrågor och/eller ideologi. Detta då den personcentrering som media ger debatten alltför ofta urartar till personförföljelse eller i vart fall på sidospår som har väldigt lite med sakfrågorna att göra. Är Fredrik en trygg landsfaderstyp eller har han offrat integriteten och en hel ungdomsgeneration. Är Mona ett sänke eller är hon den som ska frälsa Sverige från alliansens hemskheter.

Nej, jag gillar inte personförföljelse och smutskastning. Samtidigt måste jag erkänna att, när politiska ställningtaganden diskuteras, så är det enkelt och naturligt att deras främsta företrädare dras fram. När något urbota dumt sägs eller föreslås av en politiker, så måste man som debattör eller analytiker nämna personens namn. Liksom om något, som jag anser är bra, har sagts, så måste den få erkänsla som sagt eller gjort detta fina. Det kan därför inte ses som personkampanjande för eller emot att dra fram personer som exempel när man diskuterar politik.

Tvärtom anser jag att personer som klart kan beskriva vad de står för, och varför de gör det, är bra för att vi som väljare ska kunna göra ett vettigt val. I en tid när partiernas legitimitet kan ifrågasättas både p g a dess krympande medlemstal och deras allt otydligare politiska profil (ideologier) så är det angeläget med kandidater som inte mumlar i skägget utan redovisar sin ideologi. För att få det behövs ett mera markerat personvalsystem i Sverige.

Det är faktiskt inte uteslutet att det skulle kunna leda till ett mera medvetet ideologiskt klimat i svensk politik. Det skulle jag välkomna.

Men det är klart, det skulle nog innebära att media måste ge upp sin förenklade redovisning av vad val och demokrati handlar om.

Fd nörd ser hellre på annat än Reinfeldt och Sahlin

Det ska bli partiledardebatt ikväll i tvåan. Dock endast mellan de som leder de två stora partierna. För några år sedan, då jag var politisk nörd, då skulle jag suttit klistrad vid teven och sugit i mig varje ord, hyssjande på ev störande moment i resten av familjen.

Visst ska jag ändå se på teve. Dock ej debatten i tvåan. Varken Reinfeldt eller Sahlin brukar imponera på mig. Humor har de inte mycket av någon av dem, i vart fall sällan in teve. Skulle de säga något roligt verkar det mest som ett skämt någon talskrivare skrivit in åt dem. Inte spontant. Reinfeldt börjar alltmer likna Göran Persson, pompös och dryg. Och vad vill han? Egentligen. Mer än att fortsätta regera.

En debatt behöver inte vara kul för mig, men jag vill se/höra substans. Engagemang, en uttalad vilja till något slags förändring, förbättring. Grundat på ideologi - inte bara maktbegär.
Det behöver inte ens vara konkreta vallöften. Däremot visa en vilja att dels kommunicera med väljarna, att respektera oss och dels visa en riktning. Något som visar att de har en kompass.

Då kan vi avgöra om vi tycker att deras kompass visar den väg vi vill gå.

Nej, jag föredrar Damernas detektivbyrå i ettan. Det är humor och medkänsla och härligt skådespel. Från det ovanliga filmlandet Botswana, strax norr om Sydafrikanska unionen. Det är dammiga vägar och mycket mänskliga miljöer, utan filmkosmetika. En härligt rund deckardam som inte alltid ser på uppdragen på samma sätt som hennes uppdragsgivare, och hennes ytterst slanka, för att inte säga magra, men på sitt sätt lika charmiga sekreterare, som ständigt vill visa hur duktig hon är, fröken 97 %.

Dessa damer ger mig mera hopp om mänskligheten än vad Reinfeldt-Sahlin gör.

Nyheter 7 april; 3) Wanja och LO, 4) Annika Östberg

Fler av dagens nyheter den 7 april.

3) Så sitter hon kvar då, Wanja Lundby-Wedin. Som LO-bas. Att Mona S blev nervös och ville peta henne, det snarare stärkte Wanja. För inte är det s-partiets ordf som tillsätter eller sparkar LO-ordföranden. Även de inom LO-toppen som ville bli av med den belastning som Wanja L-W är, reste nog ragg för denna inblandning. Det är en naturlig reaktion.

Ändå blev det fel. För det var fackförbundstopparna, trogna sossar, som enades om att rädda Wanja, att sluta leden och hoppas på att stormen därmed ska bedarra. Folkets, eller ens fotfolkets vilja var det inte. LO visade självständighet gentemot partiet, men tappade bort sin egen grundsyn. Dessutom sitter ju LO-topparna själva med goda löner och extraknäck, att sparka Wanja vore som att såga av den gren de själva sitter på.

Har man smakat på maktens privilegier vill man ha mer.

4) Den för medhjälp till mord i Californien, Annika Östberg, verkar nära att överföras från USA till Sverige. Det har i media beskrivits som frigivande. Riktigt så enkelt är det dock inte. Meningen är ju att hon ska fortsätta avtjäna sitt straff i Sverige. Att det möjligen kan bli kortvarigt är förstås tänkbart.

Samtidigt tänker jag dock på en annan svensk medborgare som garanterat inte brutit mot någon lag enl svensk rätt. Davit Isaak, journalisten som sitter i Eritreanskt fängelse bara för att han bedrivit vanligt journalistiskt arbete.

Jag önskar att UD satte in sin energi på att Davit Isaak friges omedelbart.

Ogenomtänkt om kris och skatter från (s)

Mona Sahlins och Thomas Östros debattartikel i DN idag är mångordig, men knappast övertygande som förslag för hur Sverige ska tas ur krisen.
http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-och-hoj-inkomstskatterna-1.831250

Jag tror att alla, utom Mona & Co, inser att de skattehöjningar de föreslår inte tar Sverige ur krisen. Man kan givetvis dessutom ha en del större eller mindre invändningar emot skattehöjningarna i sig. (Men det kanske jag tar en annan gång.)
Däremot kan skattehöjningarna möjligen i viss mån finansiera en del av de förslag de har. I sig är dessa dock lite "lustiga", om man vill se dem som jobbskapande, som vägar ur krisen. Och i något fall kan skattehöjningarna skrämma bort kapital från Sverige, vilket inte precis är vad vi behöver idag.
* Utbildning till unga, liksom ett kunskapslyft generellt, kan mildra effekterna för den enskilde på kort sikt, och möjligen även på lång sikt. Men de ger nog inget lyft just nu ur krisen.
* Pengar till kommunerna ger inga nya jobb. Möjligen kan de hjälpa kommunerna att behålla en del anställda. Det är ju bra.
* Att reparera arbetslöshetsförsäkringen är i och för sig mycket angeläget, men det ger inga nya jobb. Och förhindrar knappast uppsägningar heller.
* Återstår "gröna jobb". Beteckningen är väl lite väl generös för det de föreslår. Men det är i alla fall något i rätt riktning. Jag är dock lite frågande till att bygga nya hyresbostäder. Av det enkla skälet att kostnaderna att bygga och BO är för höga i Sverige. Bara bonus-direktörer har råd att bo i nya lägenheter, men de köper väl egna herrgårdar i stället. Kanske kan krisen pressa kostnaderna en del, men inte nog mycket. Men att satsa på infrastrukturen är OK.

Krisen är dels en finanskris, till stor del skapad av girighet av och hybris hos personer med föga kontakt med verkligheten. Där krävs en sanering både etiskt-moraliskt och av verksamheterna i sig. Dels är det en lågkonjunktur, som förstärkts av finanskrisen.
För att komma ur lågkonjunkturen krävs dels att få ordning på finanssektorn inklusive en sundare syn på förhållandet lån versus verkliga värden. Dels få till stånd en efterfrågan, att folk vågar konsumera.
Den bästa efterfrågestimulansen är att folk får jobb. Men till det kan man lägga andra stimulanser. Generella skattesänkningar med fokus på folk med höga inkomster ökar bara sparandet. Däremot kan sänkningar för låginkomsttagare, speciellt då pensionärer, öka konsumtionen. Dessa har ju sällan något överflöd som de kan spara av (frånsett då de med direktörs- el politikerpensioner). Ett skatteavdrag för långtidssjukskrivna kan också vara en positiv efterfrågestimulans.
Och varför inte ett engångsbelopp till alla barnfamiljer, ett slags extra barnbidrag?! Och kanske något motsvarande för studerande.

Visserligen inser jag att vissa "gröna" inte gärna ser ökad konsumtion, men det är ju med konsumtion som vi får fler jobb.

Glöm inte heller att det är en internationell kris.

Men, höj gärna tobaksskatten. Dels för att få ner just den sjukdomsalstrande konsumtionen, dels för att i någon marginell mån finansiera krisåtgärder.

IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt

Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?

Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.

Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.

Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!

Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.

Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.

Vem älskar sverigedemokraterna?

Mona Sahlin gör i DN-debatt idag ett utspel tillsammans med miljöpartiets båda språkrör. De vägrar att samarbeta med sverigedemokraterna. Samt kräver att "de borgerliga" gör detsamma.

Ett berättigat krav. För, vem älskar sverigedemokraterna?

Alla röster har lika värde. Det innebär dock inte att man måste samarbeta med de som har extrema och odemokratiska åsikter, vare sig de ligger till "höger" eller "vänster".
Däremot bör det vara varje demokratiskt partis plikt att både i debatt och i uppträdande i övrigt (t ex i riksdagen) bekämpa odemokratiska åsikter och hävda de liberala friheter, inklusive personlig integritet och lika människovärde, som vi kallar för demokrati.