Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.

"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.

Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.

I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.

Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.

Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.

Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.

Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.

Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.

Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.

Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.

Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.