Vad lär vi av Haiti?

Måste säga att jag har svårt att koncentrera mig på dagliga inhemska problem, det är katastrofen på Haiti som hela tiden pockar på och sysselsätter min hjärna.
Partiledardebatten t ex kändes till stora delar som om den utspelade sig i en annan värld.

Då har jag större förståelse för att en del resenärer, som bokat resor till Haitis grannland Dominikanska republiken, fått betänkligheter inför att leva lyxliv med en gigantisk katastrof nästgårds. Researrangörerna visar dock ingen förståelse, utan går på regelverket, enl AB igår.

Internetproblem gjorde att detta inlägg, som skrevs igår, försvann och nu får jag återskapa det ur minnet. Idag hör jag dock att i media kommer upp en del av de synpunkter jag hade. Till exempel detta att problemen att hjälpa Haiti inte (uteslutande) är FN:s eller hjälporganisationernas fel. Haiti är ju ett land utan egentlig regering, även före katastrofen. De politiker som kallar sig regering har i decennier främst ägnat sig åt att plundra landet, utan tanke på att skapa ett fungerande samhälle, eller en någorlunda hyfsad infrastruktur. En Haitiexpert karaktäriserade de flesta regeringar som urusla, de "bästa" var på sin höjd mediokra... Det dominerande har varit inkompetens och korruption.

I varje land, som inte lever med en samhällsstruktur på för-medeltida nivå, så ser en regering till att det finns en polis, som kan hålla ordning, och inte bara är till för att förfölja meningsmotståndare, en militär som kan rycka in vid katastrofer, brandkårer och räddningstjänst, sjukhus, åtminstone några mat- och medicinreserver i händelse av naturkatastrofer eller liknande. Åtminstone rudiment till väg- och transportsystem brukar finnas. Knappt något av detta fanns i egentlig mening på Haiti.

Hur stora, omfattande och välorganiserade hjälpinsatser som än sätts in kan de inte ersätta en obefintlig infrastruktur. Och det som kan göras tar i bästa fall ändå några timmar och dagar för att komma igång.

Självklart stiger förutsättningarna för en god beredskap med graden av demokrati i ett land. Till och med i auktoritära stater, där de styrande inte bara går in för rofferi, så finns oftast någon beredskap och en viss infrastruktur. Men, när politik har blivit en försörjningsinrättning för folk som närmast kan betecknas som gangsters, då finns ingenting.

De hjälpinsatser som Haiti fått vid tidigare katastrofer, och de har varit många, har stannat vid ren akuthjälp i form av mat och medicin och lite polisiära insatser av militär typ. Man har inte på allvar försökt att se till att det blir demokratiska förhållanden, möjligen för att inte anklagas för att lägga sig i landets inre angelägenheter.

Nu måste världssamfundet inse att den bästa hjälpen till Haiti är att hjälpa till med att bygga upp en infrastruktur, fungerande undervisning, sjukhus och demokratisk skolning.