Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

• Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
• Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.

En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)

De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 

Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt. 

Dagis och förskola, bra för vem?

Igår var det ett antal artiklar i DN om att vårdnadsbidraget stänger förskolor. Det har givetvis kommenterats även av bloggare, bl a Johan Westerholm. Jag måste erkänna att jag inte är så våldsamt upprörd. Skärskådar man artiklarna visar det sig röra sig om två (2) förskolor i Stockholmsområdet. Det låter inte mycket, även om en och annan avdelning också torde behöva stängas av barnbrist.

Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.

Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.

Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.

Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.

Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.

Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.

Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!

Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.

En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.

En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.

Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.

Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.