Bengt Westerberg, vad jag saknar honom i dagens politik.

DN har idag en intervju med Bengt Westerberg,  fd fp-ledare. Som ser tillbaka på hur han setts som både högerspöke och vänsterspök, utan att han ändrat sina åsikter eller socialliberala grundsyn. Jag citerar här hela intervjun (minus bilder och div annonser).

Bengt Westerberg: Från högerspöke till vänsterspöke

Bengt Westerberg, en av våra mer erfarna politiker, är rädd för att klyftorna växer i det svenska samhället. ”Tidigare blev man med mina värderingar kallad högerspöke bland vänstersympatisörer – i dag är man med samma värderingar vänsterspöke för högerpopulisterna”, säger han.

Under ett tal sa USA:s president Donald Trump att latinamerikaner på flykt norrut inte är människor utan djur.  Sedan frågade han sin publik vad vi ska göra med ”sådana”. En vrålade ”döda dem!”. Presidenten skrattade glatt och sa att ”det är nog bara i västra Florida man kan säga så”.

I över femtio år har Bengt Westerberg varit en ivrig försvarare av mänskliga rättigheter. Han är före detta partiledare, framträdande minister samt ordförande för bland annat Friidrottsförbundet, Röda korset och Dyslexifonden. 

Nu tittar han ut över ett samhälle där klyftorna växer och grupper av människor ställs mot varandra.

– Presidenten i världens största demokrati kallar män, kvinnor och barn som flyr från förtryck och misär för djur. Det är ett exempel på dehumanisering som ofta används av ledare när de vill försvara omänsklig behandling av andra människor. 

– Hitler kallade judar sjukdomsalstrande parasiter. Ungerns starke man Orbán jämför syriska flyktingar med ”myror”. Det är verkligen att göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Ett sådant språkbruk breder ut sig också här i landet, påpekar Bengt Westerberg

Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen.

Han säger att bilderna nyligen, där Jimmie Åkesson i svenska folkets namn delar ut flygblad om att Sverige är fullt till flyktingar i Turkiet, väcker ett starkt obehag. Likaså när moderatledaren Ulf Kristersson visar upp sig på sociala medier klädd i oljerock och keps i skogen, med texten ”stärk gränsen”.

– Båda två visar tydligt på att de delar in folk i ”vi” och ”dom”. Vi som har haft turen att födas i Sverige, och dom som vill snylta på vår, eller åtminstone Europas, lott. 

Bengt Westerberg påminner om att när flyktingarna från forna Jugoslavien kom i början på 1990-talet sågs flyktingkrisen som just deras kris. I dag används ”flyktingkris” i stället för att beteckna den katastrof det skulle innebära för Sverige och andra europeiska länder att behöva ta emot flyktingar. 

– Nu beviljas flyktingar inte asyl i våra länder utan möts med tårgas och gummikulor. Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen. 

– Naturligtvis kan inte Sverige ta emot alla miljontals flyktingar, asylpolitiken kräver ett internationellt ansvar. Men vi måste fortsätta att ta vår del av ansvaret. 

Bengt Westerberg är färghandlarsonen som växte upp i industristaden Södertälje, med lastbilstillverkaren Scania som ortens största privata arbetsgivare. Han säger att han som barn och ung inte upplevde att grupper stod mot varandra.

– Det fanns ingen stor överklass i Södertälje, ingen Djursholmskänsla, även om människor självklart levde under olika ekonomiska villkor. När jag första gången fick rösta och studerade partiernas program tyckte jag att det fanns det en bred samsyn i den politiska mitten om vikten av demokrati och av att värna mänskliga rättigheter.

Den unge Bengt valde 1965 att engagera sig i Folkpartiets ungdomsförbund och Folkpartiet. Karriären tog fart och till slut blev han ordförande för hela partiet, det som numer har bytt namn till Liberalerna och i dag balanserar på gränsen att ramla ur riksdagen.

Bengt Westerberg berättar om ett starkt engagemang för fattiga och förtryckta, både i Sverige och i världen, bland de unga folkpartister han mötte i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Han säger att det politiska landskapet såg helt annorlunda ut då. Insikten om att ett samhälle skulle bygga på solidaritet och jämlikhet var ganska utbredd.

Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi.

Det var en också tid då en stark vänstervåg svepte över stora delar av världen. Gruvarbetare i Norrbotten strejkade för bättre villkor, studenter ockuperade kårhuset i Stockholm och på gatorna demonstrerade folk mot USA:s krig i Indokina. I den andan föreslog Bengt Westerberg att Folkpartiets lokalavdelning i Södertälje skulle ansluta sig till lokalavdelningen av Svenska kommittén för Vietnam.

– Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi. Vi som har haft tur i livet måste ställa upp för dem som inte har haft samma tur och företag och företagare måste få verka inom ganska vida ramar.

Visst förekom det tuffa debatter mellan liberaler och vänsteranhängare, erkänner Bengt Westerberg. Men det handlade då ofta mest om vem som var bäst på solidaritet, säger han.

Efter riksdagsvalet 1976 fick Sverige en borgerlig regering för första gången på över fyrtio år. Bengt Westerberg började arbeta som sakkunnig hos partikamraten och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark, som även hade ansvar för invandrarfrågorna.

– Jag kunde notera att han fick många brev som vädrade invandrarhat. Först blev jag förvånad, men jag insåg så småningom att det fanns en ganska osynlig opinion som var negativ till invandrare. 

– Bland breven fanns både sådana som var anonyma och sådana som var undertecknade med namn. Den erfarenheten gjorde att jag inte blev förvånad när den främlingsfientliga opinionen blev tydligare i slutet på 1980- och början på 1990-talet.

1991 valde ett nytt politiskt parti att gå till val med ett program som innehöll krav på att stoppa flyktingar. Ny Demokrati, grundat av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Partiet kom in i riksdagen samma år – men åkte sedan ut i nästa val.

– Redan då fanns alltså ett tydligt embryo till det vi ser i dag, en auktoritär nationalpopulistisk rörelse som präglas av en stark främlingsfientlighet. 

Det som allvarligt har stärkt de främlingsfientliga stämningarna är den muslimska invandringen från utomeuropeiska länder, tror Bengt Westerberg. 

– Sverigedemokraterna har gjort allt för att förstärka oro och rädsla. Övriga partier har misslyckats att förklara att den stora majoriteten av muslimer som har flytt har gjort det i protest mot

regimerna i deras hemländer och vill inte annat än leva i fred.  

ad förenar auktoritära nationalpopulistiska rörelser?

– Det är hatet mot muslimer, som ges skulden för allt ont. Precis på samma sätt som Hitler gav judarna skulden för alla problem på sin tid. Vi får aldrig köpa de enkla bilderna där ”dom andra” pekas ut som syndabockar, säger Bengt Westerberg. 

Den överväldigande majoriteten av dem som tror på Allah kränker inte sina döttrar och spränger inte bomber, fortsätter han. 

– Och om vi ställer ”oss” äkta svenskar mot ”dom” farliga muslimerna, eller någon annan grupp, ger vi oss ut på ett sluttande plan där hederliga människor demoniseras. En sådan värld vill i varje fall jag inte leva i.

Bengt Westerberg påpekar att en socialliberals viktigaste uppgift är att lyfta fram nyanserna och inte köpa alltför förenklade bilder. Det ger kanske inte några korsiktiga politiska poäng, men ett av liberalismens viktigaste bidrag historiskt har varit att se individerna, menar han. 

Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

– Människor kan naturligtvis gå samman för att motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg eller sexuell orientering – men även i sådana intressegrupper är varje medlem en individ. I andra avseenden än det som förenar är de ofta helt olika. 

Som ung tänkte Bengt Westerberg bli psykiatriker. Redan under tonåren läste han många böcker i ämnet, och han blev upprörd när han hörde om missförhållanden inom vården av psykiskt sjuka. 

– Jag minns också hur boken ”De avvikande” av Henning Pallesen gjorde ett stort intryck på mig. Den handlade om homosexuellas situation, som ännu på 1960-talet var helt förfärande. 

– I dag glömmer vi lätt bort att homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Partnerskapslagen gick igenom i riksdagen 1994 efter politisk strid där alla de borgerliga partierna utom Folkpartiet var emot. 

Samtalet är snart slut. Bengt Westerberg vill dock gärna lyfta fram ett besök som han gjorde på Carlslunds vårdhem norr om Stockholm en dag 1971. På hemmet bodde flera hundra barn och vuxna med olika diagnoser, som autism. 

Bengt blev förfärad av det han mötte och inte minst av att barn kunde behandlas så illa. Senare avvecklades Carlslund. Barn fick växa upp i sina familjer och vuxna flyttade ut i samhället till egna bostäder eller särskilda gruppboenden. Men när de senare skulle byggas väckte det ofta ett ramaskri.

– Grannarna i villaområden ville inte ha ”dom” – personer med utvecklingsstörning - i sin närhet. De egna barnen kunde ta skada och huspriserna riskerade att sjunka. Det handlade också om att dela in människor i ”vi” och ”dom”. 

– Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

Fakta. Bengt Westerberg

Ålder: 76 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo.

Bakgrund: Född i Södertälje. Gick som ung med i Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna). Var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Har suttit i en rad styrelser.

Gör i dag: Pensionär.

---

Bengt Westerberg om:

• ”Vi och dom” inom idrotten

”Jag var ordförande i Friidrottsförbundet några år. Inom idrotten blommar verkligen de nationalistiska känslorna. När det går bra för en idrottare som tävlar för Sverige tar var och en nästan personligen åt sig en del av äran.  

Ludmilla Engquist var född i Ryssland, men blev svensk medborgare 1996. Senare samma år vann hon OS-guld på 100 meter häck. Hon hyllades och fick ta emot Svenska Dagbladets bragdguld. Alla kände att hon var en av oss.

Senare provade hon på att köra bob och hoppades kunna delta i ett vinter-OS. Det gick inte så bra som väntat och hon lockades att dopa sig. Det var naturligtvis jättedumt. 

Men hon fördömdes också hårdare än en 'ursvensk' som skulle ha gjort samma sak. I stället för svensk hjältinna blev hon snabbt bespottad ryska, i stället för att vara en av oss blev hon en av dom.”

• Ny Demokrati och att resa sig från soffan

”Efter riksdagsvalet 1991 samlades vi partiledare för en direktsänd tv-analys. När Ny demokratis båda ledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till studion och satte sig i soffan reste jag mig helt sonika och gick därifrån. Jag hade studerat deras partiprogram noga och ville inte hamna på samma bild som dem. Så blev det i stället bilden där jag lämnade studion. 

Ännu nästan trettio år senare kommer folk fram och tackar mig. De är liksom jag upprörda av det som sker i Sverige i dag, när folk delas in efter ursprung. Precis det som Ny demokrati förespråkade. Det fanns naturligtvis de som var kritiska också, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt.”
----------------

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

Efter en m-stämma med tillslutna hjärtan, om dagens kris (flyktingar och politisk förlamning), och psalm 958

    Tre flyktingboenden, under iordningställande, nedbrunna under en vecka. Är det en tillfällighet? Nej, det har jag svårt att tro. Nog verkar det sannolikt att det är flyktingfientliga krafter som ligger bakom dessa bränder. Vi får väl se om polisen hittar bevis och ev samband. Under alla förhållanden är det tragiskt. Behovet av platser att bo för flyktingar, asylsökande är stort. Och det blir inte lättare när bostäder som ställs i ordning bränns ner, och inte billigare heller.

   Moderaterna har hållit  stämma. Oroväckande beslut av det parti som, hittills, är det sedan lång tid näst största i Sverige. Ett parti som velat framställa sig som just moderat, inriktat på breda väljargrupper, utan extrema ställningstagande, "arbetarparti, och i vart fall liberalt-light. Nu är det dags för de som gått på detta att tänka om. För:
   1) Arbetsrätten ska urholkas. Dvs LAS ändras så att arbetsgivarna lättare ska kunna sparka anställda. Jag kan nog tänka mig att mer än 40-åriga LAS kan behöva ses över, men argumentationen och intrycket är att nu vill m ensidigt ställa sig på arbetsgivarnas sida.
   2) M vill nu också ändra så att flyktingar inte ska kunna få PUT, dvs permanenta uppehållstillstånd, bara tillfälliga. Hittills har man ansett att erfarenheterna visat att PUT gör det lättare för flyktingar att integreras och få möjlighet (och vilja) att få arbete. Med bara tillfälliga arbetstillstånd så kommer det bli svårare att integreras och etablera sig i samhället, dvs det blir dyrare på flera sätt.
   3) M vill att kommunerna ska få besluta om att förbjuda tiggeri. Ett slag direkt riktat emot de romska fattiga tiggarna, som de inte vill se på våra gator. Som om att man blir av med fattigdom genom förbud. Det m vill är just att slippa se fattigdomen. Ynkligt. Men m anser sig väl inte behöva visa mänsklighet emot folk som inte är väljare...

   Över huvud taget är dessa tre stämmobeslut stora steg till höger - och en anpassning till sverigedemokraterna. Att öppna hjärtana, det är inte alls längre aktuellt för moderat politik. Till yttermera visso är Anna KB, den nya moderatledaren föga intresserad av samtal kring dagens krisläge i svensk politik i samband med flyktingfrågan (och SD-anpassningen). Hon vill se resultat. Vilket låter bra, men illavarslande när hon nu leder ett parti som svängt skarpt åt hårdför högerpolitik, som riktar udden emot flyktingar, arbetslösa, fattiga.
   Under det tidiga  90-talets kris, med bl a extremt höga räntor, så kom dåvarande ickesocialistiska regeringen (med Carl Bildt och Bengt Westerberg) överens över blockgränserna med dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) om att bekämpa krisen.  Jag har inte sett Carl Bildt uttalas sig om ev samarbete idag. Däremot har både Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson de sista dagarna velat se blocköverskridande samarbete för att lösa dagens frågor - utan att ge några fingrar åt sverigedemokraterna.
   Men dagens höger, m under Anna Kinberg Batra, går inte in för något brett samarbete syns det. I st ställer de villkor som leder till SD-hållet.  Samtidigt pressas socialdemokratin av dåliga opinionssiffror, vilket i o f sig inte är att undra på så valhänt som regeringen agerar. Men som visar att det krävs en samlande politik över blockgränserna, som eliminerar extremismens inflytande.

Jag är ingen beundrare av Reinfeldt och allianspolitiken under honom, men den var ändå inte en så extrem och kallhamrad politik som moderaterna nu verkar vilja driva, och som Anna KB ska stå för.
Och de övriga allianspartierna har all anledning att tänka igenom vad de står för i detta läge. KD verkar tyvärr luta åt m-hållet (och delvis fiska efter SD-röster som m), fp velar men måste visa om de verkligen vill anpassa sig än mer till m/sd - eller om de vill återgå till en socialliberal politik. Centern, de är klart liberala i mycket och positiva betr en human flyktingpolitik, däremot saknar det fläckvis den socialliberala inriktning som de ett tag omslöt.

Och alla partier borde ta ställning för en medmänskligare hantering av flyktingfrågan. Tyvärr är ju SD precis motsatsen, och nu går m/kd i den riktningen. Men kan övriga instämma i psalm 958, med Britt G Hallqvists text, ännu inte införd i stora psalmboken? En text som hon skrev redan 1960 men minst lika aktuell idag, med sitt rop om att visa kärlek och medmänsklighet med de som flytt.

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).

Kunde FRA-fadäsen undvikits?

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.

De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

Röda korset och arvoden

Ja, arvodet som ordförande i Röda korset är för högt. Nu ska medlemmarna tycka till om detta till maj. Bengt Westerberg tar inte ut något arvode fram till dess, och medlemmarnas beslut styr om det ska vara något arvode och dess storlek. Det verkar ju demokratiskt och bra. Men jag menar nog att Bengt kunde ha sagt att om han ska vara arbetande ordförande så räcker 15-20 000 kr/månad. Om han inte ska vara s.k. arbetande borde det räcka med ett symboliskt arvode på säg 10 000 kr per år. Högst.

Nu är höga arvoden inte unika för dessa hjälporganisationer, även om jag inte sett någon heltäckande kartläggning. Jag menar att flera av de andra borde sänka arvodena de också.

Ett annat stort trovärdighetsproblem är att deras chefstjänstemän även de ofta har mycket höga löner, vilket sticker i ögonen när det gäller denna typ av organisationer. Anställda ska givetvis ha lön, men det verkar inte rimligt att de flesta av de mera kända organisationernas chefer har strax under en miljon i årslön. Ungefär hälften så mycket borde räcka gott och väl, anser jag.

Ideella arvoden

Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.

Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.

Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.

När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.

Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.

De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.

Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.

SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.

Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.

Veteranerna säger ifrån!

Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.

Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.

En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.

Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?

Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.

Kontrollsjukan leder till 1984

Vi passerade årtalet 1984 utan att direkt tycka oss uppleva att Orwells bok förverkligades. Men nog var vi redan då några steg på väg. Problemet är ju att främst socialdemokratin tillämpar den s k salamimetoden. Man skär en bit i taget. Går oftast små steg för att skapa ett socialiserat kontrollsamhälle. Socialism och kontroll över människorna hör ju ihop. En av de som kritiserade detta och karaktäriserade det som "de små stegens tyrrani" var väl förre fp-ledaren Bengt Westerberg (eller var det redan Ola Ullsten, jag blir osäker i skrivande stund). Både Bengt och Ola har ju av senare tiders "liberaler" anklagats för att vara halvsossar... Så där ser man hur stor historielösheten är.
När s velat ta större steg har de misslyckats, jfr Löntagarfondsstriden.

På senare år har, trots maktskiften, kontrollerandet av medborgarna tagit ny fart. Nu förs ständigt fram krav av allt skarpare kontroll av sjukskrivna, av arbetslösa etc. Senast har vi kraven från sossarna Österberg-Astudillo. Kontrollen av arbetslösas benägenhet att söka jobb ska ytterligare skärpas enl dem. Misstron från eliten emot folket blir att större.

Vad annat är, i grunden, striden om FRA-lagen egentligen fråga om. Makten-eliten vill ha koll på oss medborgare. Storebror ska se oss.

Det hoppgivande är att nu protesterar folket. Trots att etablissemanget säger att vi inte ska vara oroade.
Det oroar oss kanske än mer.

Oerhört stark markering emot dagens fp-ledning

Detta är oerhört! Väldigt bra! Att de tre f.d. fp-ledarna går ut och offentligt markerar så kraftfullt att de är emot FRA-lagen, som redovisas i DN-debatt idag.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=804272 Den analys de tre fp-ledarna gör tillsammans med fyra nuvarande riksdagsledamöter är så bra att jag ville citera allt. Istället, gå till länken eller läs det i papperstidningen.

Kutymen är att avgångna partiledare sitter still i båten och inte gör det svårt för efterträdare, samtidigt blir de hyllade på det sätt som tillkommer ärrade veteraner. Skulle de tycka annorlunda än dagens partiledning så sker det oftast i diskreta interna viskningar. Att nu de tre senaste fp-ledarna (förutom Leijonborg som ju fortfarande är aktiv som minister) inte anser det tillräckligt att mumla lite internt visar hur oerhört allvarligt de ser på frågan!

De konstaterar, helt riktigt, att "det grundläggande problemet med FRA-lagen är att även icke brottsmisstänkta enskilda individer kommer att få telefonsamtal, mejl, och sms analyserade av en myndighet vars verksamhet inte går att granska. Därmed strider den mot grundläggande liberala värderingar."

Maria Leissner var partiledare 1995-97 innan hon av personliga skäl avgick. Bengt Westerberg var partiledare 1983-95 och dessutom vice statsminister och socialminister. Ola Ullsten var partiledare 1978-83 och dessutom statsminister och utrikesminister. Man kan ha lite annan åsikt i någon fråga än vad dessa haft, men i och med detta visar de att de vad gäller det väsentliga har en betydligt mera gedigen liberal grundval än dagens partiledning.

Förutom dessa tre tungviktare så står också fyra riksdagsledamöter (alla kvinnor!) bakom skrivelsen. De är Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson som röstade nej resp avstod, och Cecilia Wikström (Uppsala)som var frånvarande och Maria Lundqvist-Brömster (Västerbotten) som tubbades att rösta ja, men som nu uppenbarligen tänkt om.

Den argumentation som dagens partiledning fört har varit svag, och förts i en ton som om alla andra är idioter eller barnrumpor. Pressen på partigruppen har varit oerhört stark. Nu är det dags för partiledningen att backa och ödmjukt tänka om!
Att ta intryck av goda argument från engagerade människor är inte en svaghet - det är en styrka!

Jag skrev igår att jag inte kan sörja om fp ramlar ur riksdagen, om nuvarande politik fortsätter. Till min glädje och lättnad ser jag nu att det är fler som har samma oro för partiets framtid. Att denna oro också finns hos flera inom riksdagsgruppen och av tre tidigare partiledare. Lyssna på dem - och på oss andra som är den socialt ansvarstagande liberalismens bästa vänner!