Rädda Rädda Barnen! (Uppdat.)

Läste just två tidningsartiklar på internet om oegentligheter inom Räddda Barnen. Fick samtidigt kallelse till det lokala årsmötet. Jag är alltså medlem, sedan tidigt 60-tal. När Röda Korsets ekonomiska skandaler med förskingrande ekonomichef och höga löner uppdagades och blev stora nyheter häromåret kände jag ändå en viss trygghet i att något sådant knappast kunde hända i RB, den ideella organisation som legat mig varmast om hjärtat i hela mitt vuxna liv.

Den ena artikeln (SvD, 15 febr) refererar en polisanmäld misstänkt förskingring i en lokalavdelning. Det är illa, illa nog. Men sådant kan förekomma, om personer hamnar på fel uppdrag. Med en fungerande revision så upptäcks det och organisationen i sig tappar inte allmänhetens förtroende.

Den andra, något äldre artikeln (i GP) är än allvarligare för Rädda Barnen. En f.d. organisationschef för Mellanösternkontoret avslöjar allvarliga brister i kontroll och verksamhet, miljoner har bara rullat iväg. P.g.a. dåliga rutiner, dålig kontroll, höga löner och mer el mindre självbeviljade förmåner för en del utlandsanställda, dubbla stora och lyxiga utlandskontor, försvunna pengar och havererade projekt. Samtidigt så centraliseras RB:s verksamhet alltmer och samordnas med internationella "Save the Children" med utslätad profil som följd.
Citat "Jemen är ett land längst ner på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar.
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart."
"Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”

Frågan är varför sådant händer. En svar är bristande kontroll. En annan är nog att runt om i landet så arbetar tiotusentals människor helt idéellt, men organisationerna har blivit så stora, hanterar så mycket pengar att de "måste" ha många anställda. Anställda ska givetvis ha lön, gärna anständig lön. Men när de anställda blir för många, och får för höga löner, då händer något. Den behövliga professionaliseringen slår lätt fel, urartar. Idealiteten försvinner med höga löner och karriärer inom "biståndsbranschen". Det blir tjänstemännen som bestämmer, inte medlemmarna. Det blir mer och mer centralisering, ideal och inriktning urvattnas.

Denna utveckling har vi sett även i de politiska partierna. Medlemstalen sjunker, de får statsbidrag och anställer alltfler på de centrala kanslierna. Makten blir målet, inte det faktiska ideologiska innehållet.

För RB:s del har det inneburit att profilen slätats ut, inriktningen på barnens rättigheter har minskat. Det är lättare att bygga skolor för fattiga barn än att kritisera regimer för deras underlåtenhet att ta itu med strukturella brister. För mig, som varit en passiv medlem, fadder och bidragsgivare under senare år så har utvecklingen inte varit helt uppenbar. Även om en del inriktningar, höga löner och annat irriterat.

Skall Rädda Barnens rykte varaktigt räddas måste något radikalt ske. Givetvis rensas upp i de oegentligheter som skett. Skarpa ekonomiska rutiner införas. Trimma de administrtiva kostnaderna - och definiera dem bättre! Återgång till mera av ideellt arbete även centralt. Varför inte hitta några kvalificerade krafter till ledningen som är ekonomiskt oberoende (pensionärer t ex) och kan och vill arbeta utan löner/arvoden? Avstå från tveksamma bidragsgivare (som Postkodslotteriet med dess höga administrativa kostnader och löner). Och RB ska inte ge pengar till poliser och politiker. Förtroendet måste återupprättas. Då duger det inte att skjuta budbäraren, dvs kritisera dem som drar fram missförhållanden.

Om inte kommer RB:s medlemmar att ledsna och besvikna överge RB. Och barnen blir förlorare.
---
Uppdat. RB uppger att de diskuterat och vidtagit en del åtgärder. Samtidigt ser jag i en annan artikel i GP att SIDA även därefter haft kritiska synpunkter. För att verkligen komma tillrätta med problemen tror jag att man faktiskt måste se över (sänka) löner och arvoden till förmån för idealitet även på hög, central nivå. Det ska eller får inte innebära lägre kvalitet. Tvärtom, inte ens i Sverige bör det vara omöjligt att få ytterst kvalificerade människor - med lång livs- och arbetserfarenhet - att på äldre dar göra en ideell insats med ingen eller symbolisk ersättning. Det skulle ge en positiv signal till både medlemmar och bidragsgivare!

Ideella arvoden

Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.

Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.

Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.

När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.

Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.

De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.

Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.

SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.

Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.