FRA-lagen, rond 3? ... och sedan?

FRA-frågan - rond 3.

Jag tror inte att vi kan lita på journalisterna, vi måste själva gå ut i traditionella media.

Jag tror dessutom att det kanske kan vara av värde att många, många skriver till kanslihuset (i mail, som FRA kan "avlyssna", haha) med frågor om de 15 pkterna. Och med krav om preciseringar. Dvs, dels mail till div pressekreterare men också till utvalda ministrar (vilket deras assistenter tar hand om förstås). Samt till riksdagsledamöter.
Det kan förhoppningsvis i alla fall ge dem en liten aning om kritik och frågor betr lagen.
Liksom om att kritiken inte är död.

Den metoden, dvs att ge exempel på oklarheter och krav om preciseringar, kan också användas för inlägg i pappersmedia.

Och efter FRA-lagen då?
Ja, det är faktiskt en ännu större fråga, och jag har inte ett svar. Att det krävs en förnyelse, en restauration av demokratin verkar många instämma i.
Dvs utanför riksdagen, där inne i den har jag inte förmärkt mycket av den insikten, tyvärr.

Men vad göra? Utöver krav på författningsdomstol och något slags ökad grad av direktdemokrati med mindre statlig styrning och kontroll.

Kan förnyelsen ske genom gradvisa reformer eller punktvisa insatser, påtryckningar?
Eller krävs att dagens partibild helt krossas för att något helt nytt skall resa sig ur askan, likt fågel Fenix?

Dels är det ju frågan om "förarsätet", om det är politikerna eller byråkraterna som ska styra, dels frågan om partiernas verklighetsförankring, demokratisyn och omvärldsanalys.

Finanskrisen tränger på - om den fria marknaden

Det hjälps inte, det går inte att nonchalera finanskrisen. Trots att jag, och även många andra gissar jag, försökt förtränga denna akuta kris på grund av den mera principiella och demokratiskt viktiga FRA-frågan.

Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.

En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.

Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.

Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.

Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?

Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)

Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?

Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.

En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.

Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.

En mellanstation - för omstart i FRA-debatten

Såhär sista måndagen före månadsskiftet känns det som att FRA-frågan inte alls är slut. För kanske ett dygn lyckades kanslihusets spindoctors övertyga traditionella media att det var klart med FRA. Men det var det inte, inte i bloggvärlden och det börjar nu sippra ut till framför allt radio och teve och, lite långsammare, till pressen.

I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.

Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.

Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.

FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.

FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.

( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )

Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.

Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.

Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.

Smågrubbel om FRA

Enligt en av dessa ovetenskapliga enkäter som pressen genomför bland läsarna på internet skulle hela 65% (i skrivande stund) rösta nej till FRA-lagen även med de förslagna ändringarna, om de satt i riksdagen.
Säga vad man vill om internetenkäter, men inte verkar det som att Alliansens propagandamaskin lyckats så väldigt väl för att dämpa opinionens oro för FRA-lagen.

Så kan man grubbla över varför en regering som består av partiers som i något varierande grad dock anser att staten inte ska blanda sig i allt som medborgarna gör, varför den är så omåttligt intresserad av att driva igenom en lag som kan möjliggöra en kontroll av hittills oanade nivåer.

Och varför får vi inga svar på våra frågor om vad det nya paketet innehåller - egentligen? En del har ställts i olika bloggar. Men en alert regering måste väl hålla sig underrättat om vad som händer i debatten? Jag menar, genom att delta i den, inte genom att låta FRA avlyssna.
En del frågor har ställts direkt till regeringskansliet eller till olika riksdagsledamöter. Bl a av denna bloggare.
Men tystnaden är närmast bedövande.

Det frågorna visar, liksom de uteblivna svaren hittills, är att det inte är en bra lag. Den klarar inte ett detaljstudium, ens på denna förberedande nivå.
Uppriktigt sagt så förvånar det mig inte, och inte är jag så väldigt intresserad av alla detaljsvar heller.

Ty, alltnog och emedan grundvalarna för lagen är så fullständigt feltänkta och felkonstruerade. Att lappa och laga leder bara till kryphål, sa någon. Så sant.
Är det inte, trots allt, lagom intelligent folk i regeringen så att de kan inse hur fel de hamnat? Jasg kan inte få in i min skalle hur de kan vilja driva igenom något som är så korkat!
Är det inte pinsamt att få så många röda bockar?

Eller menar ni att alla vi kritiker är de som är korkade, inte förstår. I så fall måste vi avsätta er. Vi vill inte ha kvar er om ni inte respekterar oss.

Vet någon vad "nya FRA-lagen" innebär?

Det mullrar i leden. Först så trummade press och teve ut budskapet att alla var nöjda med den nya kompromissen om FRA-lagen. Kritikerna var nöjda, de hade fått in femton punkter som skulle göra den bättre.

Det kanske den blir. Men vem vet? Det minsta man tittar på de 1½ A4 som presenterats så blir man undrande. Jag har redovisat några tankar i förra inlägget. Nu börjar tvivlet om lagen nå ut även i pressen, som noterar att bloggvärlden inte alls är tillfreds.

Mängder av frågor har rests, men jag har inte sett några vettiga svar från någon av de inblandade. De kanske tycker att vi (utomparlamentariska = vanliga medborgare) ska ge oss till tåls tills en lagtext och en proposition kommer (runt jul?). Men så fungerar det inte längre, det måste de inse.

Presenterar de att de kommit fram till en "lösning" vill vi veta vad den går ut på. Vi nöjer oss inte med reklambroschyrsnack (för att låna ett uttryck från en blogg). Det är inte fråga om att sälja hårschampoo till oss nu, inte ens en bil. Detta är allvarliga saker. Vi vill veta precis vad det är, definitioner, preciseringar, hållbara texter som inte går att tolka efter godtycke.

Ett, men ett oerhört väsentligt, frågetecken är vad ordet "trafikstråk" innebär juridiskt-tekniskt! Eftersom ingen hittills gett något klart besked kan det tolkas hur som helst.
En sådan lag vill vi inte ha.

Och den typen av frågetecken är det gott om!

Kom ihåg, det är oss medborgare ni ska sälja in saken hos! Det räcker inte med att prata omkull en handfull trilskande nyvalda riksdagskvinnor! Formellt kanske det räcker, men inte reellt!
Nu vill vi vara med - det är den nya tid ni också måste förstå att vi alla lever i.

Alla frågetecknen visar också att detta är ett hafsverk. Det rimliga och riktiga hade varit att göra en ordentlig utredning, med representanter för alla åsikter, och opartiska experter (dvs inte jäviga FRA) på både teknik, underrättelsetjänst och juridik.

Men jag gissar att det var "bråket" kring lagen som gjorde att regeringen inte kunde tiga ihjäl frågan. Då pressade de fram en kompromiss, som skulle tysta kritikerna.
I stället borde de har tagit i den tidigare, tillsatt en utredning och gjort det på ett seriöst och allvarligt sätt.

Nu är det mest en fars. Tills annat bevisats.
FRA-lagen är fel ur grundläggande, principiell betydelse. Dessutom är den fel och otydlig i mängder av detaljer - så långt vi vet.

FRA. Djävulen och de demokratiska principerna. (rev.)

... och medan tiden går mognar mina tankar alltmer.

* Vi ska inte (?) kritisera de sex tappra fp-kvinnorna i riksdagen, som till slut gav upp efter att de tyckte sig ha fått igenom ett antal viktiga förbättringar i 18 junilagen.
På det sätt riksdagen och vårt politiska system fungerar kunde de nog inte komma längre. Detta pga den partidisciplin som råder och hur ledamöter förväntas vara kompromissvilliga även om viktiga principfrågor.
Vid kompromissande utgår man från det förslag som "toppen" lagt, så säger makten.

* Vi utanför maktens boningar ville mera. Vi trodde att genom ett engagerat demokratiskt samtal, där vi kritiskt granskade både principiella, demokratiska, juridiska och tekniska aspekter skulle vi kunna övertyga våra valda makthavare. Det var fel, makten kan bli en aning oroad, men den kan inte förlora ansiktet, ty makten i form av regeringsduglighet och problemformuleringsmonopol går före det sätt som vi "vanliga" människor diskuterar.

* Makten sa att det gällde att hitta en "balanspunkt" mellan integritetsskydd och behovet av att spionera på "hot utifrån". Vi trodde inte att man kunde kompromissa om en så fundamental demokratisk rättighet som den enskildes privata integritet. Ví har nu lärt oss att vi hade fel. De som har makten kan kompromissa bort vad som helst. (tillagd punkt)

* Lagen verkar nu kunna bli bättre. Men riktigt hur vet vi inte ännu. T ex de 15 punkter som presenteras är i flera avseenden oprecisa, kräver definitioner och klarlägganden.
Se t ex dessa kommentarer som Scaber nestor gjort på din blogg. Jag utgår från att han inte har ngt emot att jag citerar dem.

Men först de 15 punkterna från regeringens PM.
1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.
2. Tillstånd till signalspaning ska prövas av domstol.
3. FRA ska ansöka om tillstånd för all signalspaning. Även signalspaning för regeringens behov omfattas alltså av tillståndskrav.
4. FRA ska bara få tillgång till de “trafikstråk” som domstolen bestämmer.
5. I lagen tydliggörs att FRA inte får signalspana mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
6. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
7. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.
8. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får inte användas utan särskilt tillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. I lagen tas in en hänvisning till den lagstiftning som reglerar FRA:s personuppgiftsbehandling.
10. Kontrollmyndighetens självständighet och förutsättningar för rättslig efterhandskontroll förstärks.
11. En underrättelseskyldighet till enskild införs.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet avseende honom eller henne har skett i enlighet med lag.
13. Om information från själavårdande samtal skulle komma till FRA måste den omedelbart förstöras.
14. Inget råmaterial (i debatten benämnd trafikdata) får sparas i mer än ett år (ej heller av historiska, statistiska eller liknande skäl).
15.Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.
---
Så scabers nestors kommentarer, som i stort överensstämmer med mina tankar.
1. Som det skulle varit från början, konstigt att våra lagstiftare måste påminnas om procedurerna.
2. Vilken domstol? vem utser domarna?
3. Om inte epitetet "metodutveckling" ingår där så är den punkten värdelös, men det är en klar förbättring.
4. Vad ... är ett "trafikstråk"? definiera ordet innan ni printar ner det.
5. Bra förslag, men det är fortfartande tekniskt omöjligt att avgöra detta utan att öppna IP-paketet.
6. Bra att det snävas åt, men om regeringen fortfarande är undantagen tillståndsprövning så innebär det bara att myndigheterna tar en liten omväg för att få tillgång till trafiken.
7. Öhm, ska en utredning utreda om polisen och SÄPO behöver underättelser? Detta höjer jag ett varningens finger åt.Nästa år ska nämligen regeringen se över hela underättelseverksamheten, vilket i princip kan innebära att polisens, SÄPO's och MUST's spaning slås ihop och administreras direkt av FRA, vilket gör att de kommer undan det lilla tillägget redan under nästa år (ja, lite långsökt, men det är alliansregeringen vi pratar om, inget verkar vara främmande för dessa personer)
8. Bra, precis vad vi efterlyst, nu är problemet vem som ska utfärda det, faller det under inrikes (polis/säpo) eller utrikes person (interpol) och hur ska det kopplas samman med punkt 6?
9. Här ser jag inte kopplingen, de ska se över förstörelsen (av information?) genom att härleda den till FRA's egen PUL?Någon får förklara den för mig, jag får inte ihop det.
10. Bra, men behöver preciseras enormt, för det är med all ärlighet ganska luddigt skrivet.
11. Bra förslag. (Men precisera!)
12. Bra, behöver tillägget att samtlig insamlad information ska skickas till den enskilde eller till enskildes ombud för eventuell rättsprocess.
13. Ej tillräckligt, där ska också ingå samtal med BRIS, Polis, Advokat etc, "själavårdande" gäller bara person till [valfri religions företrädare].
14. Spela roll när den får säljas (till NATO? -läs echelon) och därigenom bli inhämtad igen.
15. Här ska läggas till garantier för att inga kontrollapparater ska kunna tas bort i samband med detta utan debatt och majoritetsbeslut i riksdagen. (Ja, jag skulle vilja kräva kvalificerad majoritet för ett sådant riksdagsbeslut! ) (tillagd kommentar fred em)

* Alltså, i stort som mina tankar. Kursiveringar till kommentarerna ovan är tillagda av mig.
Till det kan man notera att t ex Hex (Henrik Alexandersson) har många frågor till detta, uttryckta i ett dussintal (!) egna inlägg på hans blogg under gårdagen.

* Jag noterar också att begreppet "yttre hot" under dagens lopp har fått olika definitioner, som gått på kors och tvärs. Var det stannar är omöjligt att just nu veta. (tillagd punkt fred em)

* Mark Klamberg, som i viss mån varit med i överläggningarna, konstaterar nyktert att "kompromissen" inte blev bra, ty "djävulen finns i detaljerna". Dvs det finns mängder av oklarheter och konstigheter, bisatser som borde har raderats etc. När inte detta skett så kvarstår att lagen i sig är fel uppbyggd och har en mängd falluckor, som vi (andra) inte ännu blivit medvetna om. Därför kunde han inte ställa sig bakom kompromissen.

* Det känns märkligt att gammelmedia så kritiklöst säger att "kritikerna" (vilka?) är nöjda. De som gjort uppgörelsen är självfallet (mer eller mindre) nöjda. Och en del andra, som inte hunnit upptäcka brister och fallgropar. Och FRA-kramarna har intresse av att säga att nu är det frid och fröjd.
Men, borde inte alla dessa garvade kommentatorer i teve och press kunnat se igenom detta PR-spel och gå djupare, att verkligen analysera - eller att åtminstone kollat upp vad vi andra engagerade FRA-kritiker sagt?

* Och mina principiella invändningar kvarstår (utöver de djävulska detaljerna):
- Så många tillägg och så mycket lappande på en lag visar att den skulle ha rivits upp för att göras rätt från början, nu blir den svåröverskådlig, administrativt och juridiskt svår att hantera (men det kanske är meningen?).
- Alliansen har inte väljarnas mandat att ta en lag som denna. Punkt.

Summan av detta är att medborgerlig vaksamhet anbefalles i högsta grad.
Även i fortsättningen, och inte bara betr FRA-lagen.

Ännu en FRA-kommentar. Var står vi nu?

Alla vi kritiker känner oss väldigt besvikna nu, och kanske svikna också. Vi har svårt att acceptera att såhär går numera spelet till i riksdagen. Det är i sig ett av de demokratiska problemen idag.

Nu måste vi låta detta sjunka in. Sedan ta ny sats.

Vad är det som hänt, utöver vad jag redan tidigare skrivit?
Ja, efter att lite mera utförligt studerat det, så verkar det ärligt talat vara många förbättringar som kritikerna lyckades pressa in. K-G Bergström spekulerade i teve till och med om att det kan finnas kritik mot att det blev för många begränsningar!

Men huvudkritiken kvarstår. Så många ändringar visar bara att det i grunden är en felaktig tillyxad lag från början.
Då vore det rimligare att ta allt från början.
Utreda ordentligt, inte bara maratonsammanträda i syfte att sno ihop en kompromiss som ser smaklig ut. Under ytan är det ju samma sjuka lag.

* Vi vet inte ens om det egentligen behövs en lag för att uppnå det syfte som lagen sägs vara till för. Kan man få in relevant information på detta sätt?
Information, som kan analyseras korrekt och snabbt för att kunna användas effektivt?
Att bara samla in data kan ju inte vara värt något i sig!
* Kan man kartlägga reella yttre hot mot rikets säkerhet bättre på andra sätt? (Det sätt som FRA-lagen skulle användas har ju förkastats på andra håll som ineffektivt.)
* Och FRAs egen PUL, den är kvar. Märkligt.
Och så vidare.

Det sätt som den verklige populisten Thomas Bodström skällde i en radiointervju i em, det ger dock inget förtroende för sossarnas sätt att tackla detta. De ser endast partipolitik i det hela. Vi utanför riksdagen ser mera seriöst på detta.


Dessutom. Hela denna fråga har hanterats så fruktansvärt klantigt att alla blir något slags förlorare i detta bedrövliga spel.
Både regering och riksdag har tappat i trovärdighet. Kortsiktigt kanske regeringen och partiledningarna anser sig ha räddat ansiktet/prestigen. Men icke - de bedrar sig.
De har kört runt med sina partigrupper så att många känner sig misshandlade, och vi väljare vet det nu.
FRA-lagen har blivit en skvader. Hur ska den flyga? Kan den flyga? Behöver den flyga? Och i vems bo kackar den?
FRA-kritikerna i riksdagen kanske är en aning nöjda att inte behövt frondera, men av kritikerna utanför riksdagen anses de nu som svikare. Och de som aldrig ens varit kritiska, de har helt gjort bort sig. Fp, som man väntat sig mest av, de har nu placerat sig på samma nivå som kontrollfreaken i m. Demokratin har förlorat.

Så här får det inte gå till i en demokrati. Partier måste stå vid sina åsikter intill dess de begärt väljarnas stöd för en ny åsikt.
Partierna måste diskutera med medborgarna, inte köra över oss.

FRA-facit. Riksdagspartierna klarar inte kritik utifrån.

Nu verkar det som att de sex öppna FRA-kritikerna inom fp vikit ner sig. Jag hoppas jag har fel, men det är det intryck man får. Självfallet under dimridåer både från dem själva och från segrarna, som vill ge intryck av stort tillmötesgående. Jag tror dock att de flesta av FRA-lagens kritiker utanför riksdagen genomskådar upplägget.

Facit av detta är att riksdagspartierna inte klarar av kritik utifrån. De är inte vana att medborgarna lägger sig i. Däremot är de fullt kapabla att manövrera ut även tuff intern kritik. Det viktiga för dagens partier är ju att bevara makten över dagordningen, över vad som är viktigt och mindre viktigt. Att de bortser från att de nonchalerar stora väljargrupper bekymrar dem inte, inte ens när det är deras egna väljare som de stöter bort.

De har ju det väl tilltagna partistödet som fallskärm. Maktmonopolet behåller de därför. De fruktar direktdemokrati, föredrar den åskådardemokrati de så länge omhuldat.

Inte ens den intensiva debatten kring hur FRA-lagen genomdrevs har rubbat cirklarna såpass att de insett att vi nu lever i en mer komplicerad värld än de inbillat sig. Ett tag trodde vi att en handfull ledamöter anat en del av de brister i demokratin som frågan uppenbarat. Men de lurades/tvingades tillbaka till fållorna. Detta genom den hårda partidisciplin som är mer utbredd än vi trodde och genom den förhandlings- och kompromisskultur som utmärker svenskt politiskt vardagsliv. Men rättssäkerhet är inte kompromissbart.

Felkonstruerad lag.

Ser man på sakfrågan, paketet med FRA-lagar, så är det nog uppenbart för alla, även FRA-kramarna, att det är en helt felkonstruerad lag. Man kan inte lappa och laga ett hus som inte är stabilt från grunden. Det blir inte säkrare för att man lappar taket om grunden sjunker ner i ett träsk.
Man måste söka säker mark, dvs utgå från integritet och rättsäkerhet. Men, för att lämna liknelserna, också se efter om lagen i sig behövs. Idag verkar den vara konsturerad för annat än den sägs vara avsedd för.

FRA-lagen förefaller vara en lag som bara FRA vill ha, men som partierna har svalt utan närmare eftertanke. Det är ju så att en lag som endast skall användas för hot från utlandet knappast ska behöva integritetsskydd i form av svenska specialdomstolar. I så fall är den helt felkonstruerad. Eller så riktar den sig de facto mot inhemska hot, men förespråkarna vill inte erkänna det. Nu kan inte partierna ändra sig av prestigeskäl. De lägger på allt tjockare med kosmetika, med en specialdomstol, men ändrar sig inte i sak. De kan inte kosta på sig att ta den tid som behövs för att göra en grundlig ny utredning efter att ha stoppat lagen. Kanske ginge det att konstruera en bättre lag, som kanske skulle behöva en domstol som kollar att FRA efterlever den, kanske inte. Det vet vi inte idag.
Men - ”regeringsdugligheten” skall manifesteras. Annars känner Reinfeldt att han får ett skott i ryggen.
Trots att de aldrig begärt väljarnas mandat att genomdriva denna lag, som står helt i motsats till de principer som de (tidigare) sagt sig stå för.

Frid och fröjd.

Men nu har de rott hem frågan. De kan gå vidare till att tröska på med diverse budgetfrågor och fundera på hur de ska förklara att försämringar blir förbättringar.
Och allt är frid och fröjd i det Sverige där partierna smält ihop med byråkratin till en maktapparat, som egentligen inte behöver medborgarna. Annat än som skattebetalare och föremål för kontroller av alla de slag. - De måste ju hålla sig på mattan. De ska fås tro att de genom val vart fjärde år fortfarande bor i en demokrati. Visserligen representativ, men ändå.

Är det bra nu då? Känner vi oss rätt representerade? Litar vi på att riksdagspartierna styr och ställer så att vi medborgare känner oss trygga och tillfreds?

Små toppstyrda partier, som sviker sina idéer.

Nej, det är inte bra. Visserligen kan vi nog ännu tro att det finns en del hederliga politiker, som kan och vill lyssna på oss väljare. Som försöker stå för sina uppfattningar även då de kommit in i riksdagen. Men nu vet vi att det inte fungerar så.

Partidisciplin, partipiskor, partistruktur och systemets uppbyggnad gör riksdagspartiernas företrädare helt uppbundna till partiledningarna. Partierna är numera numerärt mycket små, och alla vet att de inte är representativa för sina egna väljare. Knappast ens för sina medlemmar, så toppstyrda som partierna är. Dessutom är de mera av valmaskiner än platser för ideologisk debatt.

Tendenserna till en ökad klyfta mellan väljare och partier har funnits ett bra tag. Uppenbart för de flesta utom partiledningarna. I vart fall har vi inte sett några tecken på att de oroats av den. De säger sig visserligen vilja ha fler medlemmar, men kan inte locka till sig nya medlemmar trots att det politiska intresset är större än någonsin. De inser inte att medlemmar som bara ska distribuera ut färdigtryckta åsikter från partihögkvarteren inte känner sig delaktiga i politikens utformning.

Än värre blir det när partierna, som i FRA-frågan, går ifrån de ideer de utgetts sig ha. Det gäller ju i princip alla partier. Sossarna var ju före valet för en ännu sämre FRA-lag än den idag är emot. Och Allianspartierna var väldigt kritiska, men har gjort en helomvändning. Självfallet blir väljarna frustrerade, besvikna. Politikerföraktet frodas.

Engagemang för restaurerad demokrati.

Det nya nu är att folk inte nöjer sig med att se på hur politiken toppstyrs och genomdrivs på tvärs emot vad som sagts.

FRA-fiaskot kan bli en dyrbar erfarenhet för dagens partiväsen på sikt. Det gör kanske inte så mycket.
Det allvarliga är att det visar att partierna inte förstår att folket vill vara med!
FRA-hanteringen gör att en författningsdomstol blir mer aktuell än någonsin.
Det måste också bli mycket mera av direktdemokrati!

FRA-motståndet visar på ett brett folkligt engagemang för viktiga demokratiska principer. Det trodde ni inte! Det borde tas tillvara i stället för att manglas över. Men det hjälps inte. Efter lite sorgearbete kommer många att fundera på nya lösningar för att restaurera vår skamfilade demokrati.

Vi som engagerat oss nu senast i FRA-frågan, vi får mejsla ut en strategi för hur vi ska gå vidare. En del av oss har aldrig varit partiaktiva förr. Andra har varit det, men blivit besvikna över sakernas tillstånd i partipolitiken. Nu måste vi se om det finns minsta chans att i sista stund klara FRA-lagen, eller om det är kört. (Hör just nu i radion att partierna håller möten om de ska ta "kompromissförslaget" om FRA-lagen.)

I vilket fall som helst så blir sig Sverige inte likt efter detta.

Vaksamheten inför nya maktmanifestationer från gammelpartierna har ökat markant. Det är något som sträcker sig från vänster till höger, den vaksamheten bland gräsrötterna.

Paradoxalt nog kan något gott ändå ha kommit ut ifrån detta. Medborgarna inser i ökad utsträckning att all makt måste kontrolleras. Det räcker inte att ta en valsedel vart fjärde år. Dagens partier lever ett farligt liv nu.

FRA. Ju fler integritetsskydd som behövs i en lag, desto större risk den rör sig i en gråzon!

Med anledning av de samtal som lär föras om FRA-lagen vill jag påminna om dessa avsnitt i Hans Lindblads skrivelse till fp´s FRA-grupp.

"Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd.
Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till.
Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo.
Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.

Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.

Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information.
Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.

Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.

Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner.

Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler.

Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.

Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.

När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs.
Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.

Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker."

Alltså, riv upp lagen, utred, gör om. Det går inte att lappa och laga på 18-juni-lagen!

FRA. Full fart på bloggen. Men vad händer i tysthet?

Jag har haft fullt upp idag att se hur besökarna på min blogg nästan trampar varandra på hälarna för att läsa Hans Lindblads text som jag la in igår. Dessutom refereras den i större eller mindre grad på även andra bloggar. Alltid med största gillande, och beundran över den klara analysen. Som måste leda till att FRA-lagen rivs upp. Har du inte läst den än, se nedan, och läs, läs.

Dock nås jag av en text på scaber nestors blogg ( http://scabernestor.blogg.se/index.html ) som gör mig bekymrad. Pågår det en ny inpiskning, i form av erbjudanden om till synes hyfsade kompromisser? Med det går ju inte? Lagen kan inte lappas, läs Lindblad.
Mera "överrockar" bevisar ju bara att det är en felaktig lag.

Lagen måste rivas upp! Gör inte bort er nu, ni tappra sex! Håll ut till slutet, läs Lindblads text - igen.
För integritetens skull, för demokratins skull, för fps skull och liberalismens, riv upp lagen.

Hans Lindblad om FRA-lagen. Hur bör sådana frågor hanteras politiskt?

Från Hans Lindblad har jag f.k. fått en text som han skrivit till fp:s FRA-grupp.
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.

Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.

"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.

Inget mandat från väljare i denna fråga

Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.

Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.

Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.

Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga. Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.

Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.

Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.

Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.

Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars

Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.

Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.

Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.

Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.

Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning. Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.

Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.

Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen

Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.

Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.

Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.

De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.

FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.

Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.

Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.

Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.

När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.

Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.

Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.

Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?

Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning

I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.

Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.

En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.

Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.

Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).

Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.

Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.

Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.

Idiotfråga att förlora röster på

Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.

Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.

Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.

De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen.
Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.

Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.

Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"

Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.

Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.

Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.

Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"

Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.

Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.

Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.

Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.

Så kan man inte ha det i en demokrati.

Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.

Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.

Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.

Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.

Lagstiftare måste få all information

Riksdagen måste få all information som behövs för beslut

Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.

Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.

Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.

Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.

Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner

Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.

Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.

När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.

Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.

Lagen måste rivas upp

Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.

Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.

Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..

Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...

Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.

Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.

Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.

FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.

Terrorism

Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)

I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.

Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.

Hälsningar
Hans"
--
Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.
Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera.

Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat.
Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli!

Vad gör politikerna? Apropå inte bara FRA. Ny uppdatering

Än en gång är det Mark Klamberg som på sin blogg fått igång min tankeverksamhet. Han har ställt frågan om man kan lita på domstolarna. Givetvis med utgångspunkt i FRA-problematiken.
http://klamberg.blogspot.com/2008/09/vgar-vi-lita-p-domstolar.html

Det är ännu en jättefråga, som också den väckts i samband med FRA-lagen. Den lagen ger ständigt upphov till nya frågeställningar av principiell och ideologisk art.

Jag har inget svar, givetvis. Det finns stora praktiskta problem inbyggda i frågan.
Men också denna fråga är viktigt. I princip borde givetvis (?) domstolar vara mer pålitliga än t ex FRA. Men de kan ju inte allt. Dock förhoppningsvis juridik. Men uppstår ändå mängder av frågor om hur domstolarna ska tillsättas - och andra sätt att förhindra att de gör som makten säger att de bör göra i st f att värna t ex integritetsfrågorna. Jfr gärna med problematiken vid inrättande av en författningsdomstol.

Min spontana reaktion blir dock även denna: Vad sysslar våra heltidspolitiker med?
Dränks de med trivialiteter så de inte orkar ta tag i viktiga principiella frågor som denna?

Görs det medvetet - eller har det vara blivit så?

Känner de, riksdagsledamöterna, att makten över vardagstrivialiteterna är viktigare än demokratiska grundprinciper och hur de ska kunna hållas levande i praktiken?

Grundfrågorna blir då:
a) Har våra politiker en ideologisk grundsyn som styr dem?
b) Har de en chans att hålla på och bevaka de demokratiska fri- och rättigheterna i sitt arbete, eller har de fullt upp med att nödtorftigt sätta sig in i mängder av småfrågor utan uppenbar ideologisk innebörd?

Gör riksdagen rätt saker?

(utökad komplettering) Och ett tänkbart följdresonemang kan bli detta.
FRA-problematiken har väckt ett stort antal vanliga väljare till ett engagemang i grundläggande demokratiska frågor. De, bloggarna, överger inte sina demokratiska preferenser så lätt.

Det är ju en tröst i eländet. Men kanske innebär det att vi skulle sträva efter mera av direktdemokrati. Givetvis borde fler frågor kunna diskuteras och beslutas på "lägre" nivåer, närmare folk. Men även större, principiella frågor kan eller bör inte längre vara förbehållna en grupp på 349 personer, som styrs av partipiskor.

Åskådardemokratin, som vi hittills befunnit oss i, verkar ju ha gått i baklås. Nu vill medvetna människor rädda demokratin. Låt oss diskutera hur det ska gå till!


Glädjande nog har denna text och den fråga Mark K ställde på sin blogg redan startat en omfattande debatt.
Men frågan om och hur domstolar ska blandas in i en eventuell efterföljare till den FRA-lag som måste avskaffas, den tål en grundlig utredning.

Röd eller vänster, konservativ eller liberal?

Ett inlägg på Mark Klambergs blogg om "Tack för kaffet" och hans parallellklasskompis Timbuktu får igång mig att fundera lite omkring begreppen "röd" och "vänster" och hur de och andra begrepp används i dagens debatt.

Först, jag noterar det fina liberala draget både hos Mark och hos Timbuktu att inte svälja allt som kommer "uppifrån".

Betr rött eller inte. Vad är rött? Eller snarare, vad är vänster?
Sedan lång tid, dock ej hela vägen till Hedenhös, så har vänster-höger-begreppet fått en innebörd som inte är den ursprungliga, och som jag inte köper.

Det som vimsat till det är att socialismen ansåg sig som vänster, och att graden av rött skulle vara ett tecken på hur mycket till vänster man är.
Sedan sextiotalet har i stora kretsar rött och vänster setts som sammanfallande begrepp - och dessutom som något "bra".

Jag vill nog mena att socialism, med sin dogmatism, ofta kan vara allt annat än vänster, snarare blir det i praktisk politik rätt så konservativt/höger.
Gemensamt med högern har socialisterna också sin övertro på staten och att kollektivet går före den enskilde.
Jag vill nog fortfarande anse att liberal är vänster ( = radikal, omprövande, kritisk, ha ett fritt sinne, sätta människan före dogmen etc), och konservativ är höger (= samhällsbevarande, auktoritetstroende etc). Som det var i den franska nationalförsamlingen.

Jag är liberal och därmed vänster.
Därmed så är jag per definition inte konservativ eller socialist. Konservativ eller socialistisk ideologi kan inte förenas med liberalism.

Men OK, inom varje människa kan finnas lite inslag av även andra ideologier än den dominerade, även om man inte vill erkänna det.

Got it?

Eller fortfarande förvirrad av att dagens högerparti omväxlande kallar sig (ny-)liberalt och konservativt? Eller av att fps "liberala" politik och moderaternas "konservativa" politik ibland är till förvillelse lika? Eller att sossarna till och från försöker att vara pragmatiska, dvs anamma en del liberala inslag tillsammans med sin auktoritetstroende socialistiska konservatism? Ja, vem har sagt att det ska vara lätt att förstå svensk partipolitik?
Om man inte inser att strävan efter makten är helt överskuggande formell ideologi.

Frågorna växer - hur ta hand om tiden efter FRA?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. Som jag skrev, i en kommentar till en kommentar hos Mark Klamberg, så när vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få. Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?

Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna.
Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse.
Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om. Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

FRA. politiserande tjänstemän - apropå Fokusartikeln

Fokusartikeln (länk: http://www.fokus.se/2008/09/spelet-om-fra/ ) har lett till lite debatt om hur tjänstemän drivit och driver FRA-frågan, bl a på någon centerblogg.

Med anledning därav så vill jag påminna om ett tidigare inlägg jag haft, som diskuterar detta.
Bland annat genom att citerar en ledare i Gefle Dagblad.

Läs och begrunda: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/fra-lagen-byrkratins-seger.html

Det är ytterligare en aspekt på hur demokratins på flera sätt alltmer sätts ur spel.

Fokusartikeln avslöjande om FRA.kramarnas taktik

Söndra och härska, det är FRA-kramarnas taktik.

Det är inte överraskande längre, men tydliggörs i Fokusartikeln på ett brutalt sätt. Många har upprörts över det. I de kommentarer jag läst finns en stark känsla av besvikelse över att det demokratiska systemet kan fungera på detta sätt. Att det i ledande positioner kan befolkas av individer som spelar ett så rått maktspel.

En dragkamp mellan olika grupper, ideer och departement finns alltid. Men åtminstone jag tycker mig ha anat att tidigare fanns det oftast någon grundläggande ide som man hade olika åsikter om. Inte bara ren och rå maktkamp.

Fokusartikeln lyfter fram, och gör än tydligare än vad som visats tidigare, hur FRA-lagens trixades fram utan djupare beredning, i ett spel mellan justitie, som var emot, försvarsdep som ville ha den, och finans som framför allt inte ville bli omkullsprunget av andra. I den smeten satt några trängda och okoncentrerade partiledare, som kommenderades av Reinfeldt. Sen har de inte våga erkänna hur överkörda och överrumplade de blev.

Tvärtom har de senare tillsammans med sina partiledningar piskat ihop sina skaror i riksdagen på ett skamligt sätt. Nu spekuleras om beskrivningen stämmer i alla detaljer, och vem som lidit mest. (Och det finns antydningar, som FRA-kramarna kan spela på i sitt taktikspel för att söndra.)

Det är oväsentligt. Det viktiga är att så får det inte gå till. Nu måste vi som är övertygade FRA-motståndare stödja våra parlamentariska företrädare. Och övertyga de vacklande så att de inser frågans allvar och försöka ge dem mod att åter ställa sig på rätt sida.

Partilojaliteten är inte det viktigaste, det är skyddet för den personliga integriteten. Det går inte att lappa och laga. Det går inte att kompromissa på 18 juni-lagens grund.
Självklart kan det vara taktiskt av dem att visa god vilja, men lagen måste rivas upp! Demokratin får inte gå i baklås genom att slå knut på sig själv.

Riv upp, gör om, gör rätt.

Leder FRA till en svensk författningsdomstol?

Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Och med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.

Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.

Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.

Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.

Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.

Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol.
Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.

Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.

Makt korrumperar.

Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.

Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?

Tillägg. Jag har fått tips på ett upprop för svensk författningsdomstol, se denna länk:
http://www.forfattningsdomstol.se/

Regeringsdugligheten och FRA-lagen.

Om spelet bakom hur FRA-lagen kom till, mot justitiedepartementet, och mot kraftig kritik inom finansen.
Läs http://www.fokus.se/2008/09/spelet-om-fra/
... det snuskiga maktspelet, som kallas regeringsduglighet. Om partiledare som skjuter från höften och fattar snabba beslut utan riktiga underlag.
Och som sedan vägrar ändra sig, trots kraftig intern krititik.
Som sedan tystas.

Regeringsduglighet - makten framför allt.
Att folkets integritet och egna ideologier offras utan betänkligheter.

FRA. Det kvittar lika...

Jag nämnde i förra inlägget att under Leni Björklunds tid så slöt sosseregeringen ett avtal med Saudi-arabien om militärt samarbete inkl signalspaning, gav en länk till artikel i Di.

Saudi-historien visar att i dessa frågor är de facto sossar och moderater samma goda (dvs dåliga) kålsupare. Det kvittar lika. Scaber nestor påpekar att avtalet har stora likheter med det som Odenberg slöt med USA. Nu kan man i och för sig påpeka att USA är en demokrati, vilket knappast kan sägas om Saudi-Arabien.

Att sossarna nu är emot FRA-lagen kan nog bero på att de såg en chans att "riskfritt" opponera mot regeríngen. Och vinna poäng i opinionen.
Det ska vi vara tacksamma för.
Samtidigt innebär det en risk. De kan ju svänga och trixa till det i sista stund så de "kan" undvika en FRA-negativ motion. Därför gäller det för de sex fp-kvinnorna att snabbt binda upp sossarna. Man blir onekligen misstänksam när man ser hur politik på "toppnivå" numera hanteras.

Betr "kvitta" så undrar man varför inte sossarna nekade kvittning av den tvångssjukskrivne Karl Sigfrid. Det hade det ju kunnat göra, enl initierad källa.
Ett möjligt svar är att sossarna själva vill ha kvar denna möjlighet att handskas med trilskande ledamöter i sitt eget parti.

FRA-troll, demokratiska brister med mera

Det är en sällsam upplevelse att se hur diverse "troll" och mullvadar uppträder med kommentarer på olika bloggar och uttalar stöd för FRA-lagen. Praktiskt taget alltid mer eller mindre anonymt. Dessutom oftast med argument så uppenbart bristfälliga för att inte säga rent felaktiga med medvetna "missuppfattningar" och rent vulgära ibland. Hur korkade tror de att svenska folket är?
Reinfeldts översittaraktiga beteende är bara en bekräftelse på detta. Vi har sett det refererat i teve, men även Johan Ingerö har insiderinfo om detta. Kolla länken: http://ingero.blogspot.com/2008/09/moderaterna-lider-av-irrationellt.html

Min reaktion blir: har FRA-kramarna så lite på fötterna att de måste agera på detta sätt?
Det gör saken faktiskt än mer skrämmande att en fråga, en lag drivs igenom med sådana tunna och enkla argument. Det visar på ytterligare en brist i vårt demokratiska system.

Det är skönt att veta att FRA-motståndet bland de tunga fp-instanser, som kan avgöra detta, är fortsatt starkt. Såväl Mark Klambergs egen fp-avdelning, med flera statsråd och riksdagsledamöter bland medlemmarna, som Stockholms partidistrikt (med ytterligare tunga namn - på båda sidor) står fast vid Nej till FRA-lagen.

Därmed har "de sex fp-kvinnorna" ett starkt stöd i fp-landet utanför riksdagshuset. Det bör vara skönt för dem att veta, liksom den ständigt växande anslutningen av tunga liberaler till fp-uppropet emot FRA. Ett nytt tungt namn på nej-listan är för övrigt Olle Wästberg, med bl a många år i riksdagen och partistyrelsen på sin meritlista.

Ännu en brist i det demokratiska systemet, som jag även påtalat, är i den ytterst begränsade mån som ledamöter "tillåts" tycka och tänka annorlunda än partiledningen, och även att då rösta efter samvete och ideologi, något som (enl Mark Klamberg) togs upp av Gabriel Romanus vid fp i Stockholms möte häromdagen i FRA-frågan. Än mera aktuellt blir detta mot bakgrund av de enskilda påtryckningssamtal som ledamöter utsätts för, liksom den kollektiva mobbning som verkar förekomma inom moderaterna.

Att kvitta ut ledamöter med åsikter som inte stämmer med partiledningens, genom att tvinga dem att sjukskriva sig är ju helt förkastligt! Dessutom brukar inte minst moderaterna kalla sådan sjukskrivning utan sjukdom som försäkringsfusk.
Framtvingat fusk, av de som säger sig bekämpa fusk!

Från en fd riksdagsledamot har jag dock fått synpunkten att det torde bli svårt att grundlagsfästa en hållbar regel som omöjliggör tvångsutkvittning. Partierna vill behålla makten över ledamöterna!

F.ö. måste givetvis remisstiden betr nya behandlingen av FRA-lagen förlängas avsevärt.

Och ett memento är att socialdemokraterna sannerligen inte är några integritetsivrare i vanliga fall. Se: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2008%255c09%255c18%255c301367%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter , en nyhetsartikel i Dagens Industri om hur de agerat betr samarbete med diktaturens Saudi-Arabien betr bl a signalspaning.
Vi får hoppas att s i FRA-frågan också håller loppet ut. Dvs om inte regeringen frångår sin självplågartaktik, ger sig och som eget initiativ river upp lagen.

FRA. Kring 2 svt-program, Bildt, vuxenmobbning, Ullenhag och framtiden.

Några dagen-efter reflexioner till två tv-program, 14 sept. Dels FRA- tre bokstäver som... och Agendas inslag av vuxenmobbningen i riksdagen.

Jag följde lite av chatten på Svt.se efter det första programmet. Påfallande att FRA-kramare var upprörda över att programmet inte stödde FRA-lagen. Men nej, programmet var mycket neutralt till lagen i sig. Det visade däremot en objektiv bild över hur frågan växt fram och åtminstone i någon mån vad lagen leder till, och hur den "motiveras".
Det var förödande nog för lagen och dess tillskyndare.

FRA-kramarna sade oss: FRA-lagen drabbar bara trafik över gränsen och påstod att då drabbas inte svenskar, och spaningen är bara mot yttre hot.
TV-programmet FRA-3 bokstäver... visade att det viktiga för FRA är att kunna idka byteshandel med andra länder, att sälja information om personer i Sverige till främmande makt! Det är det helt avgörande för FRA.
Carl Bildt erkände att FRA handlar med "rådata" även med diktaturer. Alltså, FRA klarar sig inte utan att köpa info från utlandet.
Som betalning ger man "rådata", som FRA samlar in, över kommunikation som sker i Sverige och över gränserna (vilket det mesta gör).
Jag blir knappast förvånad. Denna affär visar att vi inte ska ha några som helst illusioner om att de politiker vi valt ska ge oss skydd för mänskliga rättigheter och integritet. FRA ges möjlighet till en "helvetisk övervakning" (W Agrell).

Men likafullt är det så upprörande att jag nästan saknar ord.
Hur vi blivit vilseledda av cyniska politiker och manipulerande spionbyråkrater, som vill förverkliga sina drömmar om att hålla koll på varje individ in i minsta detalj.
Misstanke eller ej är ovidkommande för dessa personer. De SKA ha tillgång till ALLT. Perverst!

Och politiska "kontrollorgan" vill inte veta vad som händer... Cynismen hos "demokratins förkämpar" står helt avklädd.

Lika beklämmande var den vuxenmobbning som visades i Agendainslaget. Politiker som hade samvete kallades in för förhör, en och en, för att fås att rätta in sig i ledet. Och i m hölls ståndsrätt av en uppenbarligen desperat Fredrik Reinfeldt, som helt tappade all besinning, emot en in i det sista sprattlande integritetsförkämpe. Som till slut fick vika sig och kvitta ut sig när det blev klart att även centerns FRA-motståndare gett upp. Jag tänker på Macciavelli och metoder som inte har det minsta med demokrati att göra.
Inom partier som agerar så i den interna debatten, där finns tydligen inga skrupler. Ordet demokrati har man glömt.

Jag hade stora förhoppningar på Erik Ullenhag en gång, när han blev partisekreterare (fp). Men här går han i partiledningens ledband. Måste väl, har kanske också han utsatts för något slags hot. Jag kan inte för mitt liv tro att han i hjärtat stöder vare sig FRA-lagen eller sättet att behandla oliktänkande i partigruppen.

Denna fars blir alltmer absurd. En politisk, demokratisk härdsmälta.

Vi måste alltså jobba vidare.
Enl två handlingslinjer. Antingen får vi se till att åtminstone "de 6 fp-kvinnorna" trots allt står ut, inte viker sig i någon "kompromiss" - att de håller hela vägen. Helst att ytterligare några andra ledamöter från alliansen visar samma mod och ansluter sig till dem. Trots riskerna för att mobbas av inpiskare och andra. Och att dessa tillsammans med oppositionen fixar till en motion som alla kan stå för.
Eller. Och det vore det bästa. Att vi kan få regeringen att backa. Att den visar mod och plötslig klarsyn och självt ser till att lagen rivs upp och att det hela utreds - i botten - osv. Att den inser att de måste sluta med vuxenmobbningen av sina egna, inom och utom riksdagen.
Då måste regeringen väl "offra" Tolgfors och kanske FRA-chefen, men OK ;)

Det behöver rensas ... släppas in frisk luft.

... och allt fler ansluter sig till fp-uppropet emot FRA-lagen.

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet. Regeringen har drabbats av många opinonsmotgångar, och verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.

I övriga frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.

I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par försvarsministrar (minst) att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.

Sedan blev det oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, var att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet. När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.

Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.

Jag har diskuterat detta ett otal ggr på blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).

För mig är politikens innehåll är det viktiga. Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.

Vad är det för mening med makt, regeringsduglighet (vad nu det är) och kompromissande om man tappat kompassen?

Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna.

FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.

Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.

Liberalerna i Storbrittannien har sedan sådär åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. Liberalerna är fria att tänka i nya banor, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.

Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.

Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof.

FRA. Nedräkning... samt Arbogabilderna och annat

Det känns verkligen tråkigt att jag inte kan delta i demonstrationen mot FRA-lagen i Sthlm på tisdag. Men det går inte, av två skäl. Det är för långt bort, dvs är för dyrt och tidsödande att resa dit. Dessutom är det ett offentligt möte precis samma dag om en plastfabrik som vill starta tillverkning bara några hundra meter från vår bostad. Där måste vi ju vara med och ställa frågor. Det är inte bara en sak som hotar vår livsmiljö. Både fysiska och mentala hot.

FRA-lagen är ett av dessa hot. Blir i alla fall lite upprymd av att läsa att AB nu funnit att åtta "borgerliga" ledamöter (av den tredjedel som svarade på tidningens fråga) nu säger sig vara emot FRA-lagen och vill riva upp och utreda den på nytt. Hur många ytterligare kan finnas bland de övriga?

Men hoten kommer från fler håll. Läser att nätaktörerna skapar sitt eget FRA. Såväl MS Explorer som Google registrerar och sparar våra tangenttryckningar. Därigenom vet de vilka hemsidor och adresser vi besöker, skapar "Suggested sites".
Det har givetvis kommersiellt syfte, men kan självfallet missbrukas. Och är under alla förhållanden synnerligen obehagligt och borde bekämpas.

Det finns mycket att hålla ögonen på.

Samtidigt ökar kännedomen om att tingsrätten hade kunnat sekretessbelägga Arbogabilderna. Men gjorde det inte. Det var också få som kollade bilderna, före det att kvällspressen och teve gjorde stor affär av det. Detta senaste erfar jag från Farmorguns blogg. Hon och jag delar besvikelsen över Björn Elmbrants okunniga påhopp på bloggarvärlden.

Betr AB så skriver där terroristexperten Magnus Norell att FRAs arbetssätt är ineffektivt mot terrorism (ineffektivt, olagligt och varje illasinnad regerings våta dröm!). Detta har bl a Johan Westerholm och Mark Klamberg noterat på sin bloggar.

EU är viktigt för vår personliga integritet också.

Det är inte bara i Sverige som det finns hot mot brevhemligheten och vår personliga integritet. Snart sagt varje dag ser vi också hur det inom EU kommer fram olika förslag som kan kränka vår integritet. Bara härom dagen var t ex ett förslag om att inskränka bloggares yttrandefrihet aktuellt. Dess syfte var att Storebror skulle låta registrera bloggare och se till att inte annat än godkända åsikter förs fram.

Nu dog det förslaget ganska snabbt, men fler hot kommer hela tiden. Därför kan vi aldrig slappna av.

Nästa år är det val av EU-parlamentariker, ett sorgligt försummat val. Men jag ser nu att det finns flera intressanta kandidater som förs fram. Med integritetsfrågorna aktuella så finner jag två kvinnliga fp-kandidater som mer än tänkbara: förre fp-ledaren Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström. Båda är klara motståndare till FRA-lagen!
Jag förutsätter därför att de även i andra besläktade frågor står för liberala värden.

11 sept, en dag att minnas med blandade känslor.

Idag är det den 11 september. Ja, jag minns mycket väl den dagen år 2001. Jag var ute på internet och hade samtidigt radion på. Det blev en märklig mix av intryck som strömmade emot mig. På internet fick jag nyheten nära nog i realtid. Nyhetsuppläsarna i radio var mycket upphetsade men verkade som om de inte ändå ville tro de som hände. Inte kan väl ett flygplan krascha rakt in i en skyskrapa?

Men det kunde det. Inte ens USAs signalspanare kunde förutse det, de hade för mycket information som de inte kunde analysera. Och genast exploderade George Bush i ett onyanserat muslimhat, som visade att han inte heller hade förmåga till analys.

Två år senare var min hustru på ambassaden i Manila, ja det fanns en ambassad där då. - Detta var ju före Carl Bildts tid som utrikesminister. - Det var också en snarast bisarr upplevelse det som hände där, många hotfulla och märkliga saker som jag inte ska relatera här, telefonsamtal fram och tillbaka mellan Sverige och henne och ambassaden och mina meddelanden till UD. Allt medan det samtidigt kom allt mera skrämmande rapporter om vad som hänt Anna Lindh.

Som kontrast dock det som hände 2005. Den 11 sept för tre år sedan föddes vår son. Och det var en i grunden odelat positiv händelse, även om han hade för bråttom och kom nästan sju veckor för tidigt. Just nu springer han omkring och kvittrar av glädje över ett par presenter han fått på morgonen. Det är ju vardag idag, liksom i morgon, men till helgen blir det mera firande. Massor av gäster, god mat med mera. Vi ser verkligen lille Erik som en gåva!

För hans - och alla andra barns - skull måste vi kämpa på för att göra världen bättre! En värld där de kan leva i fred och frihet och där de kan utvecklas utan förtryck av något slag.

Läser denna dag i Kyrkans Tidning att präster vill ha undantag från FRA-lagen.
Ja, sannerligen säger jag Eder, alla bör vi ha undantag från FRA-lagen. Må den avskaffas.

Gud beskydde oss från FRA-lagen!

Försök att enkelt förklara FRA-lagen för partitrogna folkpartister

Ett litet inlägg på en blogg från en folkpartist, som ännu var osäker på sitt ställningstagande till FRA-lagen, gjorde att jag försökte skriva ihop en enkel förklaring, summering av FRA-frågan.

Detta då jag fått intrycket att det är flera som tycker att nog behöver Sverige spana på hot utifrån, och som trott att då så är FRA-lagen OK, men som är lite oroliga nu efter debatten om integriteten. Och gamla partitrogna människor är inte glada över att debatten är så svår och att partiledningarna inte kan övertyga kritikerna.

Alltså, många verkar vara överens om att hela FRA-frågan varit utomordentligt klantigt skött. Om man kollar upp lite ser man att förslaget kommer från FRA självt, och sedan uppenbarligen alltför snabbt "köpts" av div försvarsministrar. Dvs, som Hans Lindblad (fps förre försvarsexpert) konstaterar, så var det en byråkratins seger över politiken.

Sedan var det kört, länge, länge. Lagen (dvs en ny lag och ändringar i tre gamla lagar) skulle trummas igenom riksdagen med hjälp av (tydligen ideologiskt slumrande) partiledningar och inpiskare (gruppledare).
Emellertid började några vakna människor titta närmare på lagen och blev alltmer förskräckta. Lagen var inte vad dess förespråkare ville ge sken av. Visserligen vågade bara en fp-kvinna rösta nej den 18 juni, men mängder andra ledamöter satt med obehagskänslor i kroppen när de tubbades att rösta ja. Flera kvittade ut sig.

Det är ju så att FRA-lagen inte är ett integritetsskydd, tvärtom. Den är en lag som sägs ska användas för att spana efter yttre hot mot rikets säkerhet i kabeltrafik (internet).
Den är inte en lag som ska spana på det vanliga buset, vanliga brottslingar. Det finns det andra lagar som möjliggör, vid misstanke och efter att domstol godkänt.

Nej, FRA-lagen, den ger möjlighet att "spana" (dvs kontrollera trafik) över i princip alla svenskars internettrafik (inte bara i mail) eftersom den oftast passerar servrar i utlandet, och eftersom när vi använder internet använder vi länkar över hela världen och har i vårt kontaktnät sannerligen inte bara svenskar. Och svenskar befinner sig ofta utomlands, och använder internet därifrån för olika ärenden.
Och detta UTAN att det finns skälig misstanke!

FRA-lagen är helt enkelt felkonstruerad, därför ger "integritetsspärrarna" i den inget reellt skydd.
Det är alltså inte frågan om vad som var meningen (och meningen kan man tvista om) med lagen. Nej, det saken gäller är dels vad den tillåter, dels vad den möjliggör! Och det är ruskiga saker, sett ur integritetssynpunkt.

Detta har en stor mängd liberaler (inom och utom fp) upptäckt. Och det är inte bara internetvana ungdomar utan även gamla ärrade liberala veteraner som Bertil Hansson (som åberopar Torgy och Ingrid Segerstedt och Waldemar Svensson, utomordentligt!) och Jan-Erik Wikström, som skrivit på fp-uppropet mot FRA. Från liberala utgångspunkter.
Samt givetvis en massa människor i medelåldern i vid mening.

Nu snurrar det runt en mängd tekniska-juridiska termer i debatten. Men detta är kärnfrågan.

FRA-tillskyndarna använder termer som ska förvirra oss, men faktum är att lagen möjliggör att FRA samlar in (och faktiskt även överlämnar till andra myndigheter och kan "sälja" till utländsk makt) fler data om oss än vi trodde fanns och kan med det lägga pussel.
Alltså, utan att det finns misstanke vare sig mot dig eller mig.

Jag har hittills inte stött på någon enda FRA-lagsmotståndare som är emot att Sverige har en underrättelsetjänst eller ett bra försvar. Däremot så vill de (och jag) ha ett effektivt "kontraspionage" som inte kränker icke-misstänktas integritet.
Det verkar dessutom som att det är bättre analysförmåga som behövs, inte att samla kopiösa mängder data över kreti och pleti.

Lagen måste alltså rivas upp, utredas ner i botten av alla de konstigheter som framkommit i debatten, för att skydda den viktiga integriteten. Och sedan kan man försöka konstruera en ny lag som tillgodoser allt detta. Om det behövs.

Vuxna tungviktare emot FRA-lagen

Är det bara finniga ungdomar som är emot FRA-lagen? Nej, jag är varken finnig eller någon direkt ungdom längre. Och dessbättre finner jag att det är alltfler tunga och mycket mogna liberaler som ansluter sig till fp-uppropet mot FRA-lagen.

Vad sägs om Bertil Hansson, fd kommun och kyrkominister, 90 år men med klarare hjärna än många ungdomars.
Läs Bertils uttalande om FRA-lagen och behovet av en lyssnande fp-ledning, på denna länk:
http://klamberg.blogspot.com/2008/09/gstinlgg-bertil-hansson-vi-mste-komma.html

Och Jan-Erik Wikström, djupt respekterad socialliberal fd kultur- och utbildningsminister.
Hans Lindblad, respekterad fd försvarsexpert för fp under många år.
Plus ett antal nuvarande riksdagsledamöter. Med flera.

F.ö. kan jag rekommendera läsning av nyutkomna numret av Liberal Debatt (4/08).
Länk: http://www.liberaldebatt.se/
Med artiklar för och emot FRA-lagen.

Smått, gott och makabert om och i FRA-debatten

Visst känns FRA-debatten ganska uttjatad nu? Jovisst! Det verkar som att vi vet "allt" nu. Och som att FRA-kramarna går på tomgång. Men ändå, eller kanske just därför, så viktig debatt.

Läste just "Opassandes" blogg, som är en utmärkt sammanfattning så långt av debatten. Liksom varför vi är så många som reagerar emot FRA-lagarna. Det är svårt att själv komma ihåg var man skrivit alla dessa kommentarer och texter som kommit ur tangentbordet, om det är en kommentar på någon annans blogg, eller ett eget blogginlägg. Det är ju så mycket som snurrar runt.

Ett par bloggare, som jag uppskattar alltmer, är de kvinnor som ligger bakom "Farmorgun" och "Mina moderata karameller". De ger snart sagt dagligen utomordentliga sammanfattningar av det senaste dygnets nyheter och debattinlägg om FRA-lagarna, kryddat med personliga och kloka kommentarer.

Sen ett par dagar verkar det dock som att två debatter hela tiden hakar in i varandra, i vart fall i många av de bloggar som inte i första hand är analytiska utan även tar in känslor i hög grad. Alltså, FRA-debatten, (eller ska vi kalla den integritetsdebatten ?) och debatten om Arbogabilderna, som också är en integritetsdebatt, blandas allt friskare ihop. Eller sjukare...
Det makabra är ju att en del FRA-förespråkare drar in Arbogabilderna som ett försvar för att FRA-lagen behövs (sic!) !!! Makabert, just det!

Ska det vara så svårt att inse att båda principerna, offentlighet/yttrandefrihet och integritetsskydd, de är till för den enskilda människan. De är inte till för att skydda makthavarna emot oss medborgare. Tvärtom.

En person som alltmer sjunker i min aktning är Sven Tolgfors. Jag mår faktiskt illa när jag hör hans välsmorda argumentering, det är den typ av ytligt sett så välmenande politikerprat som inget säger, inte har någon påtaglig substans. Han kämpar på för sitt revir, som försvarsminister, men jag blir bara rädd. Rädd för hans envishet att driva FRA-lagarna - emot oss medborgare, och rädd för hans substanslösa försvar, ett försvar som snart inte finns annat än till namnet. Och innerst inne undrar jag vad han egentligen tycker och vill. Bakom denna svada på Reinfeldts vägnar. Suck.

Däremot måste jag för balansens skull nämna en politiker som fortfarande ger hopp. Tyvärr är han numera före detta riksdagsledamot, men skriver fortfarande ledare då och då, och arbetar på en bok.
Jag talar om Hans Lindblad, den evige ynglingen som under många år var fp-representant för Gävleborgs län. Då folkpartiets försvarspolitiske talesman, och en ständig gisslare av uppblåsta byråkrater och revirbevakare. Tidigare var han ledarskribent på Gefle Dagblad, och bidrar med en och annan ledare där alltfort. Dessutom skriver han på en bok om förre fp-ledaren Sven Wedén. Hans Lindblad har en integritet som är sällsynt. Vi skulle behöva många politiker av hans halt idag.

Självfallet stöder Hans Lindblad fp-uppropet mot FRA-lagen! Det måste kännas som en stor vitamininjektion för de fp-kvinnor i riksdagen som vågat gå ut och offentliggöra sitt motstånd till lagen.
Och för oss andra, som kämpar emot FRA-lagen.