Jag sitter och surnar till nu. Detta ständiga tjat om att ALLA ska betala.
Vaddå alla?
Varför ska vi som inte alls laddar ner något upphovsskyddat material, varför ska vi betala?
Varför ska vi över huvud taget betala denna privatkopieringsavgift, som vi tvingas göra genom att den ligger i priset på varje CD, varje DVD och varje HD vi köper.
I och med det så borde vi faktiskt kunna ladda ner och spara det vi vill ! För vi har ju betalt!
På nått sätt känns det som om vi blir bestulna på pengar, för vi laddar ju inte ner!
Alla ska betala!
Varför det? Är det inte de som vill ha något som ska betala vad det kostar?
Men vill man inte ha det, ska man väl inte betala? Vaba!
Köper jag en skiva (CD/DVD eller genom betald nerladdning till ett beskattat medium), varför ska jag betala en gång till om jag vill kopiera den för att lyssna till i min MP3-spelare? Eller rättare sagt, varför ska jag betala, inte en, inte två utan TRE gånger???
För, ärligt talat, det är ju det IPRED går ut på. För att komma åt några som tycker det räcker att betala en eller två gånger, så ska alla betala två-tre gånger. Eller kanske fler ggr?
Var är logiken? Var är rättvisan?
Vi betalar tevelicens vilken inkluderar radiolicens, och radio/teve betalar till STIM etc. Dessutom betalar vi för de media vi använder till annat än nedladdning.
Och jag betalar för mina skivor.
Jag ser ingen vett och sans i att betala en gång till, eller utsättas för hot om det. EN gång borde räcka.
Det jag undrar är var alla dessa pengar tar vägen. Artisterna/musikerna/författarna klagar och säger att det inte kommer till dem (eller är det bara så att de vill ha fler arbetsfria inkomster?).
Jag läste att författaren Anders Widén inte får något. (Se arg och uppriktig kommentar på min förra bloggpost om IPRED.) Vilket bekräftar min misstanke.
Om det nu inte är så att de klagande artisterna/musikerna bara är omåttligt giriga, då undrar jag om de inte har blivit lurade av sina organisationer! Det är på dem de borde gå, för att kräva ut sina pengar!
Inte att låta sig lånas till att ge organisationerna mer än polisstatus, för de verkar bara kunna berika sig själva. Eftersom pengarna i väldigt liten mån synes gå till kreatörerna.
ALLA betalar redan! Men en gång borde räcka.
F.ö. anser jag att FRA ska rivas upp.
Och jag ser, via MediaCreeper, att nu har fler traditionella media vaknat upp. Även om det de kollar i vissa fall verkar lite märkligt.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett traditionella media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett traditionella media. Visa alla inlägg
07 november 2008
Bloggarna och partierna, dialog eller monolog
Läste Metros partibloggspecial. http://www.metro.se/se/article/2008/11/06/20/2318-57/index.xml
Det är bara att konstatera att partierna famlar i det okända. Deras attityd är den gamla politikens. Den som består i monolog. Bloggarna idag innebär dialog.
Det är svårt att veta om det verkligen är så att partierna lärt någon läxa av misslyckandet i FRA-frågan. Det första de i så fall borde göra är att göra helt-om, riva upp lagen. Lyfta upp sina interna kritiker att forma partiets politik. Jag har svårt att tro att det är det som är meningen med att göra Camilla Lindberg till fp:s talesman i IT-frågor. Men visst kan det inge visst hopp.
Det mest troliga är dock att partierna så imponerats av Obamas kampanj att de söker vägar att kopiera den.
Men de har inte sett vad det innebär. Än en gång, om de använder internet för monolog i stället för dialog, att diktera istället för att entusiasmera människor med en politik som berör dem, ja då kommer de inte att lyckas.
Samtidigt måste vi bloggare erkänna en sak. Bloggandet är inte något som når alla människor. De flesta nås ännu av gammelmedia, med dess mera enkelriktade kommunikation. Det gäller även de äldre som är samhällsengagerade, även vi är en del i mogen ålder som också kan använda internet till annat än mailande. Politiskt intresserade yngre däremot använder internet och bloggande i hög grad. Vill vi bloggare nå en bredare grupp människor måste vi använda också gammelmedia. Liksom partierna måste använda bloggandet om de vill nå yngre människor.
Det är bara att konstatera att partierna famlar i det okända. Deras attityd är den gamla politikens. Den som består i monolog. Bloggarna idag innebär dialog.
Det är svårt att veta om det verkligen är så att partierna lärt någon läxa av misslyckandet i FRA-frågan. Det första de i så fall borde göra är att göra helt-om, riva upp lagen. Lyfta upp sina interna kritiker att forma partiets politik. Jag har svårt att tro att det är det som är meningen med att göra Camilla Lindberg till fp:s talesman i IT-frågor. Men visst kan det inge visst hopp.
Det mest troliga är dock att partierna så imponerats av Obamas kampanj att de söker vägar att kopiera den.
Men de har inte sett vad det innebär. Än en gång, om de använder internet för monolog i stället för dialog, att diktera istället för att entusiasmera människor med en politik som berör dem, ja då kommer de inte att lyckas.
Samtidigt måste vi bloggare erkänna en sak. Bloggandet är inte något som når alla människor. De flesta nås ännu av gammelmedia, med dess mera enkelriktade kommunikation. Det gäller även de äldre som är samhällsengagerade, även vi är en del i mogen ålder som också kan använda internet till annat än mailande. Politiskt intresserade yngre däremot använder internet och bloggande i hög grad. Vill vi bloggare nå en bredare grupp människor måste vi använda också gammelmedia. Liksom partierna måste använda bloggandet om de vill nå yngre människor.
17 oktober 2008
Avgrunden öppnar sig alltmer. I FRA-lagens spår.
Såväl Mark Klamberg som Oskar Swartz och andra bloggare redovisar hur nya angrepp på integritet och rättsäkerhet närmast dränker oss. Det är det ena lagförslaget efter det andra, EU-konventioner och annat. Det gäller s.k. cyberbrott, registrering av bloggare, fildelning och diverse sammanblandningar av lagar och begrepp som gör att vi verkar befinna oss i ett gungfly.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
29 september 2008
En mellanstation - för omstart i FRA-debatten
Såhär sista måndagen före månadsskiftet känns det som att FRA-frågan inte alls är slut. För kanske ett dygn lyckades kanslihusets spindoctors övertyga traditionella media att det var klart med FRA. Men det var det inte, inte i bloggvärlden och det börjar nu sippra ut till framför allt radio och teve och, lite långsammare, till pressen.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)