Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.

Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

Vad gör dom i EU, och vem vill man ha som sin parlamentariker?

I Expressen finns en utmärkt artikel som belyser vad europaparlamentet och parlamentarikerna gör och vill. Läs gärna länken för att kolla artikeln.
Ovanligt genomarbetad och intressant - inte minst med tanke på hur svagt och svalt media intill nu (29 april) behandlat detta viktiga val. I flera rätt djupa intervjuer så ger olika parlamentariker sin bild av hur de ser på vikten av uppdraget, hur de påverkat och vad de som ställer upp vill arbeta för i fortsättningen.  Med flera roliga och intressanta poänger...
Så framgår, inte helt oväntat, att en del sitter där, både svenskar och andra, som tack för lång och trogen tjänst i svensk politik, medan andra är (något) yngre och mycket hungriga och aktiva för att driva de frågor de känner för.  Men att de har olika temperament, och arbetsmetoder.
Några citat.
"- Om man ska bli framgångsrik här måste man kunna säga god morgon på tio språk i hissen. Det kan jag. Kan man säga tack på polska och god kväll på finska visar man att man bryr sig om sina kolleger, säger Cecilia Wikström.

Ledamöter från andra länder beskriver svenskarna som trevliga, lugna och effektiva. En bild Christian Engström, (PP), delar. Han berättar om hur det brukar se ut vid sammanträden.

- Först kommer svensken, sedan en finne. Därefter vaktmästarna som tänder lampan och sedan droppar de övriga ledamöterna in allteftersom. Oftast börjar möten 10-15 minuter sent, men det är sådant man får ta, säger han och skrattar.

Kroaten Biljana Borzan tillhör den socialdemokratiska gruppen och jobbar ofta ihop med svenska ledamöter.

- Svenskar är en bra förebild när det gäller hälsa, sociala program och arbetsmarknad. Vi har mycket vi kan lära av er. När jag vill ta reda på något, när jag vill veta mer då brukar jag vända mig till svenskarna, säger hon och drar till med en klassisk stereotyp:

- I Sydeuropa är vi mer aggressiva, svenskarna är lugnare." 

I en fråga som jag anser viktig, den personliga integriteten, noterar jag att det verkar vara svårt med personkemin mellan piratpartiets representanter och fp:s Cecilia Wikström, trots att de sakligt sett ligger väldigt nära varandra.  Möjligen p g a att piratpartiet inte är med i den liberala gruppen utan i den gröna. Synd.

Man kan tro att en liten skara svenskar, som dessutom givetvis har olika politiska preferenser, inte ska ha något inflytande eller betyda något. Men det har de, läs artikeln. Och EU är ju viktigt, och det är genom parlamentet, som har en stor makt numera, som vi som väljare kan påverka EU. Jag vill påstå¨att vi kan det mycket mera än genom att lita på våra ministrars inflytande.

I artikeln får varje svensk ledamot ge en kort presentation över vad de gjort och vad de vill. Man kan också se att det är rätt vanligt att parlamentarikerna inte är lika partitrogna mot sitt "hemmaparti" som man skulle kunna tro.  Mindre partipiska således.

Vill man så veta mera om vad partierna och deras kandidater vill så  har SVT en test, kallad Kompassen,  där man kan kolla in diverse frågor/påståenden mot några standardiserade svarsalternativ.

Visst kan du bli överraskad när du gör testet. Jag blev det. Inte för att jag har andra åsikter än de jag trodde mig ha. Nej det är snarare beroende på hur testet är upplagt, vilka frågor som valts, vilka som uteslutits, och hur svarsalternativen formulerats. Så ta det med en nypa salt. Och tänk på att ge ditt svar i de för dig viktigaste frågorna en extra tyngd. Men gör testet ändå. Trots att det inte ger någon chans att tycka till om annat än befintliga (plus ett par kandiderande) partier i parlamentet.

Det mest intressanta är kanske att man inte bara får veta vilka partier som ligger närmast ens egen åsikt (vad nu det är värt... )  utan att man kan se hur det stämmer gentemot olika kandidater.  Jag fick såldedes en "partipreferens" som inte alls stämmer, men OK en bunt partier ligger rätt nära topp (trots allt). Den kandidat som (enl testet) ligger närmast mig är en folkpartist ifrån Solna som jag inte alls kände till, Sukri Demir.  Och den piratpartist som kom högst upp för mig var inte Christian Engström eller "Farmor Gun" Svensson utan  den unge Niklas Dahl från Lund!
Och ingen enda moderat fanns bland de tio främsta som enl testet tycker som jag. Skönt. Och givetvis ingen sverigedemokrat heller... 

Betr pålitlighet i integritetsfrågorna

Mathias Sundin är en folkpartist som klart markerat sitt intresse för integritetsfrågorna. De andra som tidigare gjort det har på ett eller annat sätt försvunnit ur riksdagen.

En, Cecilia Wikström, försvann till EU där hon gör ett gott jobb, i viss utsträckning även i dessa frågor. Dock ej lika konsekvent som det piratpartiet gör. Jag förmodar att Cecilia W har en god chans att komma in i eu-parlamentet även utan min röst. Och där kan fortsätta med sitt goda arbete i ett vitt spektrum av frågor, utifrån hennes socialliberala grundsyn. Förhoppningsvis bör det vara möjligt för henna att samarbeta med piratpartiet i parlamentet i allt väsentligt i integritetsfrågorna också, trots riksdagspartiet fp:s oliberala inställning. Men det förutsätter att piratpartiet också kommer in och kan fortsätta sitt arbete för att stärka integritetsskyddet.

Problemet för Mathias Sundin - förutom att han inte är helt konsekvent - är att han kandiderar för ett fp som går tvärs emot i sin riksdagspolitik, och emot liberalismen.
Men han vill gärna in i riksdagen. Han bor i Norrköping. Ett ytterligare problem - för mig - förutom valkrets och fel parti i denna fråga, är att Sundin inte heller har den socialliberala profil som jag vill se hos "min" företrädare i riksdagen. Jag uppfattar honom som en av de nya neo-conservativa/nyliberala folkpartister som tagit över fp.

I DN idag (15 april) bemöter och förklarar några företrädare för piratpartiet varför Mathias Sundin, och än mera folkpartiet, inte är pålitligt vad gäller integritetsfrågorna. Det är en kort men koncis redogörelse, som snabbt kan läsas i sin helhet.

Ett citat "För det första röstade Folkpartiet ja till det datalagringsdirektiv Sundin nu kritiserar. Sundin hävdar att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen."

Vidare skriver piratpartiet bl a att för att skydda integriteten måste FRA-lagen rivas upp. Helt riktigt.

Konsekvensen för mig blir att för säkerhets skull föredrar jag att piratpartiet återväljs till eu-parlamentet, även om det finns en fp-kandidat (och nuvarande ledamot) som rent allmänt sett är en bra kandidat.

Vad gäller riksdagsvalet och de lokala valen är det ännu svårare att hitta bra kandidater att ge min röst till. I vart fall bland dagens riksdagspartier.

Liberalt uppvaknande inom fp betr integritet?

Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.

Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.

Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.

Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.

Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)

Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.

Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.

Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.

Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.

Hur länge vill svenskarna bli nedsövda?

Det är skönt, uppfriskande, att läsa goda texter skrivna i ilska. Därför vill jag rekommendera Jan Rejdnells svidande vidräkning med FRA-lagens tillkomst sommaren och hösten 2008, publicerad igår på hand blogg. I farten får flera politiker på huden också. Härligt och, såvitt jag kan se, med verkligheten överensstämmande.

Min korta kommentar kan bli denna: Makt korrumperar.
Jan R:s kommentar är en god illustration av det klassiska citatet från liberalen Lord Acton (se mitt blogghuvud). Och det gäller alla, även liberaler som kommer i maktställning. Tyvärr!

En något längre kommentar. Jans text är skriven i djup, kokande vrede, en snabbresumé av den tragiska FRA-historien. Jan infogar också in en del saker som inte varit helt kända utanför en trängre krets av inblandade. Det är intressanta reflexioner, som tyvärr känns logiska. Betr Mark Klamberg, Birgitta Ohlsons make, så upplever jag inte att han svek då hösten 08. Han blev tvärtom så upprörd att han visade det och lämnade sin korrekta juristprosa! Han var på väg både att lämna alla fp-uppdrag och även medlemsskapet. Men övertalades av bl a Gabriel Romanus (fd socialminister, fp, och medlem av samma fp-avdelning som Mark) att stanna kvar (och kämpa på?). Men Mark orkade inte diskutera vidare med FRA-kramarna och Birgitta fick svårt med argumentationen, vilket är ovanligt för henne.
Men så blev hon EU-minister. Och visst är hon nedtonad i regeringen, inte bara i FRA-frågan. I vart fall så långt som syns utåt. Tyvärr är hon inte det enda exemplet på att även liberaler tappar profil (och ryggrad) när de kommer ett steg upp och i dåligt sällskap. EU-kommissionären Cecilia Malmström är ett annat exempel.

Jag var i kontakt med, argumenterade och försökte peppa alla de 6 fp-kvinnorna som revolterade emot FRA-lagen 1.0, men till slut stod bara Camilla Lindberg (mest synlig utåt) och Agneta Berliner och Cecilia Wikström kvar. Som Jan konstaterar så finns inte Camilla och Agneta kvar i riksdagen. Och Cecilia Wikström hittar vi nu i EU-parlamentet. I riksdagen märker vi nu inga reaktioner av mätbar styrka, när det visar sig hur regeringen steg för steg springer ifrån den 15 punkterna, som skulle göra FRA-lagen lite mera smaklig. Regeringen och Sten Tolgfors ljög och lurade kritikerna. Något integritetsskydd finns de facto inte.
Mycket mer finns att säga, men det räcker just nu.

Det jag inte begriper är att folk glömmer så lätt, och att det märkliga spel som föregick FRA-lagen, liksom dess faktiska innebörd inte gör att hela folket kokar av vrede emot riksdag och regering! Hur länge kommer Sverige att sova?

FRA-lagen måste rivas upp, göras om, göras rätt.

Ska en regering sitta på riksdagens eller statsministerns förtroende?

De flesta kommentarer (som jag läst el hört) till utnämningen av Birgitta Ohlsson till EU-minister har varit positiva, positiva till henne (trots lite rädsla för hennes feminism etc). Däremot har en och annan menat att just den ministerposten inte behövs (Expressen t ex) eller att Birgitta riskerar att tvingas dämpa sin kritik mot både tidigare och kommande regeringsbeslut, som hon inte gillar. Jag och Johan Westerholm har haft en kommentarsdebatt om detta.

Det är bl a mot den bakgrunden jag läser Cecilia Wikströms debattartikel i DN idag. Rubriken är: Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt. Hon hänvisar till hur europaparlamentet frågat ut de blivande kommissionärerna under stor offentlighet, vilket inneburit att de måste förbereda sig, sätta sig in i vad de förutsätts göra och förklara vad de vill med sitt nya uppdrag.

På det sättet blir parlamentet informerat och kan dessutom säga ja eller nej till kommissionen. Duger inte svaren kan de stoppa hela kommissionen. Cecilia W menar att i Sverige borde ministerämnen i vart fall frågas ut offentligt. En utmärkt idé!

Jag håller med om att öppenheten måste öka. Likaså möjligheterna att kunna hävda sin integritet. Jag noterar att Johan Westerholm också läst DN, och han kompletterar med att begära att KU måste bli vassare, dvs sluta med att vara ett transportkompani för sittande regering, oavsett vilken den än är. Det instämmer jag också i. Liksom i att det finns fler problem att ta i. Ett, som varken Cecilia Wikström eller Johan W nämner, är behovet av en författningsdomstol.

Det är något fel i att statsministern ska kunna utse ministrar utan riksdagens hörande.
Det är inte bara i EU som höga politiker eller tjänstemän (med politiska uppdrag) synas offentligt, innan de får tillträda. De ska godkännas inte bara av statsminitern el motsvarande utan även av parlamentet eller ett granskande utskott. Jämför gärna med hur det är i USA.

Som ett första steg vore det utmärkt med offentliga utfrågningar. Ett andra steg, vilket skulle innebära en ändring i grundlagen, får tas när vi vet hur långt betr ökad öppenhet som utfrågningarna leder.

Offentlighet, och gärna godkännande av riksdagen, skulle gissningsvis stärka den enskilde ministerns möjlighet att hävda sig gentemot partiinpiskare. Vilket jag skulle välkomna. Idag är ju regeringen ett kollektiv, utsett av statsministern, och får i vart fall utåt ses som hans lojala ja-sägare.
Jag tror det vore en fördel för demokratin, en levande demokrati, att ministrar är förberedda för sina uppdrag, och att riksdagen kan grilla dem om deras åsikter, planer och prioriteringar. Jag har tidigare efterlyst större självständighet betr riksdagsledamöterna i förhållande till partiorganisationerna. Detsamma bör gälla för ministrar!

Det är ju faktiskt så att väljarna väljer person, riksdagsman/kvinna! Att de står på en partilista är en annan sak. Partier är ett sätt att gruppera sig samarbetsmässigt för ledamöter som har liknande inställning. Men det är, eller bör vara, den enskilde ledamoten vi tar ställning till i val, dennes ideologi och integritet. Då bör det vara de som folket valt, som ska ha koll på vilka som statsministern vill ha som ministrar.

Insyn, offentlighet, förtroende, integritet, självständighet = levande demokrati.

Gynnar piratpartiets gruppval dess syften?

Nu spekuleras det om hur piratpartiets köttgryta ska användas, vilka som ska få vara med i den dansen. Håhå, jaja. Tills vidare vill jag bara hoppas att det sker på ett sånt sätt att pengarna kommer till maximal nytta...

Att pp i första hand funderat på att ansluta sig till antingen den liberala eller den gröna gruppen har ju varit bekant länge. Nu erfar jag att det Christian E till slut stannade för den gröna gruppen. Han tycks ha i stort sett goda erfarenheter av alla kontakter hittills.

Frågan är om valet verkligen gynnar det som piratpartiet sagt sig stå för, integritet och medborgarrätt, rättssäkerhet etc.

Beslut i Europaparlamentet sker ju genom kompromisser och förhandlingar. Antingen den socialistiska gruppen eller högergruppen måste vara med i en majoritetskoalition. Men dessutom måste en el flera mindra grupper vara med. Om än "liberalerna" inte minst i Sverige sprungit ifrån de liberala frihetsprinciperna (sen må Cecilia Wikström säga vad hon vill om det) så bör de ändå i EU ligga bättre till som sällskap för pp än de gröna. Inom de gröna finns en teknikfientlighet som knappast känns rätt i dessa sammanhang. Om jag minns rätt så är den liberala gruppen också lite större än den gröna.

En annan negativ följd av pp:s val är vad det kan ge för signaler inrikespolitiskt. De grönas sällskap i Sverige är knappast pålitliga vad gäller pp:s frågor.
Att pp nu hamnar utan direkt påverkan på något av allianspartierna är inte bra. Dessa behöver den spark i baken som ett tätt samarbete med pp skulle inneburit. PP säger sig ju självt inte vilja leva för evigt, men deras frågor, som Christian E själv inser, är ju i grunden djupt liberala. Och de måste drivas och försvaras bredare och även sedan pp lagt av.

Nu är jag rädd att det visserligen kan bli ett visst samarbete över partigränserna i europaparlamentet, med okänt resultat.
Men - gruppvalet kan innebära att de övriga partierna på den svenska scenen fortsätter sin vandring mot avgrunden. Att de blundar och föga lär av valet till eu.
Det vore verkligen inte alls bra!

Marit räddade folkpartiet, men piratpartiets och miljöpartiets integritetsvärnande politik vann valet. Valanalys, del 3.

Marit Paulsen tycks fortfarande ha en viss dragningskraft. Hon talar med auktoritet och i lättförstådda fraser om jordbrukspolitik. Ger intryck av en gedigen tant. I dessa frågor tillåter hon sig lite egen profil också. I annat följer hon oftast snällt partiprogrammet. Ett par-tre dagar för valet i söndags gjorde hon dock en uppmärksammad svängning betr integriteten. Uttalade sig lite mera positivt, vilket var menat som ett försök att med ”kompromissprat” rädda tillbaka de folkpartister som var bekymrade över folkpartiets batongpolitik även på rättssäkerhets- och integritetsområdet. Det verkar har övertygat en del tvehågsna. Det stora lasset i den frågan drog dock Olle Schmidt och Annika Beijbom. Cecilia Wikström fick ett gott renommé när hon gick emot regeringen i FRA-frågan (men var står hon idag?) som en av ”de 6” fp-kvinnorna. Betr Ipred är hon däremot på medialobbyns sida, vilket uppenbarligen inte alla uppfattat. Detta sammantaget kan vara en förklaring till att fp tog oväntat många röster i valet till europarlamentet. Fps kramande av EU gjorde också att en del moderater tillfälligt lånade ut sina röster till fp.

Av ”gammelpartierna” var miljöpartiet det parti som tydligast tog ställning för integritetsfrågan. Vänsterpartiet talade med kluven tunga, dess främste kulturpolitiker Siv Holma är ju för Ipred, och det verkar dessutom inte som att vänsterväljare uppskattar personlig integritetet...
Miljöpartiet var dock enat, och då hjälpte det inte att det fanns en och annan integritetetsförespråkare i de andra partierna. Dessa föreföll dessutom tämligen nyvakna i den frågan. Förutom Olle Schmidt då.

Både moderaterna och sossarna agerar som okänsliga betongpartier, inte minst i frågor som intresserar framtidsinriktade väljare.

Trots att massmedia i det längsta negligerade eller motarbetade piratpartiet så är det uppenbart att det var (pp) som drev den fråga som engagerade många väljare. Liksom att de såg integritetet och rättssäkerhets som viktigare än att ta ställning i strikt ekonomiska frågor. I kommentarer har sagts, i förklenande ordalag, att det var unga väljare, och till och med att (pp) lockat en del presumtiva sd-väljare.

Nu är det väl inget fel i att ett parti lockar yngre väljare. Förmodligen gjorde (pp) att valdeltagandet ökade, vilket ju annars alla säger sig vilja arbeta för. Dessutom visar en lite närmare analys att visserligen hade (pp) fler unga väljare än de andra partierna. De andra hade dock en skrämmande låg andel yngre väljare, vilket borde stämma till eftertanke!

Dessutom, även om 17% av (pp)s väljare var förstagångsväjare (dvs mellan 18-22 år), men 35% var i åldern 22-30 år och hela 43 % i åldern 30 till 64 år. Hela 78% får alltså anses vara i den yrkesverksamma åldern. Dessutom var 5% av (pp)s väljare pensionärer! Se statsvetaren Henrik Oscarssons analys.
http://www.henrikoscarsson.com/2009/06/pp-sd-och-de-ungas-eup-val.html

På samma sätt visar det sig att de insinuanta påståendena om något slags samstämmighet mellan (pp)s och (sd)s väljare är helt fel. Det rör sig om ytterst få rörelser. Och är av samma blygsamma grad som andra partiers väljares sympati för (sd). Även där kan man kolla upp i Oscarssons analys.

Piratpartiets framgångar måste nu givetvis leda till att också (pp) analyserar sina fortsatta insatser. Inte lär integriteteten räddas av bara en period i europarlamentet! Men än mera intressant blir om de gamla partierna förmår göra en riktig analys. Att de inser de traditionella liberala, demokratiska mänskliga rättigheterna, som (pp) förde fram, att de har en sprängkraft än idag och en lockelse på såväl yngre som medelålders och äldre väljare.

Eller om de ”somnar om”, invaggade i falsk trygghet av Marit-effekter och att Alf Svensson liksom fru Bildt kryssade upp sig.

Avslöjande fråga om vem som betalar...

Eva Rundkvist, sossekvinna, frågar vem som betalar Hax och andra FRA-moståndare för det buller de fört. Hepp, är inte Eva Rq liksom andra sossar emot FRA-lagarna, eller var det bara snack?

Nå, frågan är ändå avslöjande, som sosse och så ser hon det som självklart att den som engagerar sig politiskt får betalt! Allt annat är tydligen otänkbart. Antingen är man välbetald knapptryckare i riksdagen, eller så är man välbetald lobbyist (som Göran Persson då) som talar om för knapptryckarna vad de ska t(r)ycka.

Jag tror faktiskt att i denna fråga så avslöjas ännu en orsak till politikens förfall i Sverige. Att politik anses som ett jobb, som ska avlönas väl. Att idealitet inte har någon plats. Att idealitet och engagemang tvärtom anses som något suspekt.

Jag hoppas verkligen att slutet på alla dessa märkliga "affärer" och turer betr FRA-lagarna, ACTA, IPRED, Medinarapporten, telekompaketet, polismetodutredningen, datalagringsdirektivet etc blir att politiken ruskas om ordentligt, att det kommer fram nya partier och politiker som ser sina uppdrag som kall, som ett sätt att kämpa för integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, och där den pekuniära ersättningen får underordnad betydelse.

Det intressanta är också att idag kan ideellt arbetande politiskt medvetna människor utanför riksdagen samarbeta för gemensamma, demokratiska mål. Och det inte bara över partigränser utan över blockgränserna också! Det är väl ännu mera suspekt för väl insuttna riksdagsledamöter. (Jfr gärna med vad Anders Widén och Michael Gajditza skriver om detta.)

Nu ser jag i sista stund att Eva Rundqvist visst bett om ursäkt. Det är ju bra. Men att frågan ens ställdes är ändå väldigt avslöjande och belysande för hur många av dagens politiker tänker.
Därför behöver de bytas ut!
För övrigt noterar jag att ett par av de sex fp-kritikerna till FRA-lagen fortfarande inte verkar helt övertygade. Både Camilla Lindberg och Cecilia Wikström har ännu invändningar. Alltid något.

Måste vi ta oss an EU också?

Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.

Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.

Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.

Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.

Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.

Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)

Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?

Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.

EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.

Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?

EU är viktigt för vår personliga integritet också.

Det är inte bara i Sverige som det finns hot mot brevhemligheten och vår personliga integritet. Snart sagt varje dag ser vi också hur det inom EU kommer fram olika förslag som kan kränka vår integritet. Bara härom dagen var t ex ett förslag om att inskränka bloggares yttrandefrihet aktuellt. Dess syfte var att Storebror skulle låta registrera bloggare och se till att inte annat än godkända åsikter förs fram.

Nu dog det förslaget ganska snabbt, men fler hot kommer hela tiden. Därför kan vi aldrig slappna av.

Nästa år är det val av EU-parlamentariker, ett sorgligt försummat val. Men jag ser nu att det finns flera intressanta kandidater som förs fram. Med integritetsfrågorna aktuella så finner jag två kvinnliga fp-kandidater som mer än tänkbara: förre fp-ledaren Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström. Båda är klara motståndare till FRA-lagen!
Jag förutsätter därför att de även i andra besläktade frågor står för liberala värden.

Nytt nätverk emot FRA-lagen

Det är väl bra. Ett nytt nätverk emot FRA-lagen allstå. Så som det presenterar sig på DN-debatt idag (22/7). Företrädare för samtliga icke-socialistiska partier. Det intressanta är att även kd här visar sig ha FRA-motståndare och ingen mindre än EU-parlamentarikern Ander Wijkman.

Och i radion uttalar sig Cecilia Wikström (fp) emot att v vill ta ledartröjan i FRA-motståndet. Bra rutet, men det gäller att hon och Camilla L m fl får med sig i första hand hela fp, och sedan också resten av regeringspartierna!

Jag har tidigare hoppats att FRA-lagen på något sätt kunde förbättras eller reformeras för att bli mindre integritetskränkande. Men ju mer jag kollar upp och sätter mig in i frågan och diskuterar med FRA-kramare ser jag att den måste nog slopas helt. För att få någon vettig rätsida på detta är det lika bra att börja om från början.

Kanske måste även FRA i sig avskaffas. Och möjligen ersättas av något nyare, som inte är så impregnerat av unken spionromantik. Det måste vara möjligt att kolla upp eventuella fiender av olika slag utan att det kan ske (eller sker) integritetskränkande för oss vanliga medborgare. Ett fräscht och liberalt "kontraspionage".