19 september 2008

Leder FRA till en svensk författningsdomstol?

Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Och med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.

Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.

Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.

Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.

Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.

Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol.
Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.

Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.

Makt korrumperar.

Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.

Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?

Tillägg. Jag har fått tips på ett upprop för svensk författningsdomstol, se denna länk:
http://www.forfattningsdomstol.se/

3 kommentarer:

populisten sa...

Varning! Detta blev en väldigt lång kommentar. :-)

Just frågan om författningsdomstol är en fråga där jag känner starkt främlingsskap inför liberala och socialistiska resonemang. Socialister är tämligen globalt emot detta och som jag ser det ävenså (åtminstone) de liberala strömningar som är respresenterade i Sverige. I grunden verkar finnas en ofattbar naiv tro på "demokrati" som allena saliggörande och människans (inklusive makthavares) vilja att göra gott. Detta att hylla ett statsskick där 51% av de röstberättigade har oinskränkt makt att förtrycka övriga är för mig både rent motbjudande och ofattbart naivt (minns t.ex. att nazistpartiet tog makten i Tyskland utan att bryta mot författningen). För det är ju precis vad motståndet mot en författningsdomstol handlar om i svensk debatt: den valda regeringens oinskränkta makt att fatta vilka beslut som helst. Och även om man är enfaldig nog att tro att en majoritet alltid har rätt så glömmer man att alla inte har fått komma till tals. Dels saknar somliga rösträtt (t.ex. barn), dels har vi ett ansvar från tidigare generationer vars arv vi förvaltar och framförallt har vi ett ansvar inför kommande generationer vars värld vi lägger grundstenarna till. Vem vet hur de hade röstat om de kunnat? Den makthavare som förstår detta ansvar måste känna en betydande ödmjukhet inför sin makt, en ödmjukhet som helt verkar saknas hos den svenska politiska eliten.

I slutändan blir frågan om styrelseskick helt sekundär inför frågan om godtycklig eller legal maktutövning. Inom en aldrig så sträng konstitution som strikt upprätthåls är jag fri. Jag vet mina rättigheter och skyldigheter, men vet också att överheten har sina rättigheter och skyldigheter klart reglerade. Maktens agerande är förutsägbart och legalt alldeles oavsett om jag har förmånen att utse den genom allmänna val eller inte. Mot detta står "den svenska modellen" där makten anser sig ha rätt att fatta vilka beslut som helst. Denna modell lämnar mig som medborgare fullständigt rättslös i det att makten är godtycklig. På sätt och vis är det som i Orwells 1984 där inga lagar längre finns utan partiets ord för stunden gäller. För om lagens själva innersta kärna kan ändras genom ett beslut med enkel majoritet i riksdagen så är ju lagen i sig så obeständig att man måste ifrågasätta själva dess existens. Eller annorlunda uttryckt: om jag kan ändra lagen att passa mig så lyder jag inte under den. Att besluten sedan motiveras med att vara tagna "i god demokratisk ordning" blir närmast ett hån mot medborgaren i det att medborgaren i denna ordnig inte är fri utan slav.

De konservativa tankar som jag grundar min samhällssyn betonar just vikten av detta. En klar stark konstitution samt maktdelning för att kunna upprätthålla densamma. Frågeställning känns så central att rationella argument inte behövs, jag vet och jag känner i djupet av min själ att en oreglerad makt är orätt.

Du undrar hur man utser dessa högsta domare utan att det blir politiserat. Jag tror att man inte kan svara på den frågan utan att titta på hela vår regeringsform. I cetrum hamnar då statschefens roll. Genom fixeringen vid att den högsta friheten för folket skulle vara en demokrati i meningen allmänna val av alla viktiga ämbeten har den svenska debatten gjort sig blind för statschefsrollen eftersom vi har en statschef som ju ärver ämbetet. Men maktdelning bygger ju på separation av den exekutiva makten (som utgår från statschefen), den lagstiftande (som utgår från parlamentet) och den dömande (som utgår från den högsta domstolen) samt ett system där dessa tre kontrollerar varandra. Kanske är då svaret på frågan hur författningsdomstolen ska tillsättas att vi först måste ifrågasätta hur regeringschefen tillsätts. Regeringen utgör i Sverige den exekutiva makten och aldrig har det väl varit tydligare än den 18:e juni att den har den lagstiftande makten i ledband. Problemet med respekten för grundlagen börjar redan där. Först måste kopplingen mellan regering och riksdag brytas, sedan kan vi titta på hur en författningsdomstol utses.

Lars-Erick Forsgren sa...

Har bråttom. Men håller med dig i långa stycken. Min erfarenhet ger dock inte belägg för att i det närmaste likställa liberala o socialistiska resonemang betr förf-domstol.
Snarare är det väl så att liberaler i Sverige insett att det inte går att göra mkt i den frågan så länge sossarna kan blockera den.

Alltså, ironiskt nog, det finns ett slags skydd idag för "förhastade" konstituionella beslut...

Självklart måste en majoritet bestämma, men med klara gränser. Tunga beslut bör vila på mkt betryggande majoriteter, inte 51% bara. Och med starka minoritetsskydd.
Vilket en förf-domstol bör ha i uppdrag att bevaka.

Och - FRA-lagen försvaras idag av vissa med att vi har en "snäll" stat. Så då gör det inte så mkt med integritetskränkningar....
Men de glömmer att därmed ger vi en otvetydigt ond stat ett klar och lagligt verktyg för att förtrycka oss.
Vilket ju är onödigt.

Lars-Erick Forsgren sa...

http://www.forfattningsdomstol.se/