Jag skäms över den moraliska kollapsen hos Sveriges styrande

Jag skäms. Hinner inte och orkar inte skriva en massa kommentarer om den kollaps som det svenska politiska systemet råkat ur för, och som övertydligt manifesterades igår genom regeringens utspel om flyktingpolitiken. Men jag ska ge några korta rader.  Till det kan läggas en hel del invändningar som Ekuriren skriver i en ledare (länk). 

Det är en SKAMMENS dag. Ja, verkligen. Jag skäms över landets regering, över i stort sett alla riksdagspartier. Att Sverige, som jag alltid i grunden varit så stolt över, nu så snabbt rutschar ner i avgrunden. Överger demokratiska värderingar om medmänsklighet, integritet etc. Och inför än mera av övervakning (av fel människor, SÄPO etc är en tragisk historia) och när en mängd märkliga förslag ska drivas igenom som är ytterst tveksamma (milt sagt) om de ger annan effekt än att försvåra för flyktingar och asylsökande. Jag är så besviken, det dessa mörkermän och -kvinnor (i SD-anda) vill åstadkomma verkar vara precis motsatsen till ett tryggt, humant och mänskligt samhälle.

Jag ser ingen konsekvens i förslagen och skulle, om jag hade tid, kunna argumentera emot dem hur länge som helst. Men jag inser att viljan att stå upp för en liberal och human flyktingpolitik inte finns. Inte i regeringen, inte hos de reaktionära moderaterna, inte hos det KD där djävulen numera tycks ha tagit över kommandot, och givetvis inte hos det SD som lyckas skrämmas upp folk till rasism och intolerans.
Jag skäms och är förtvivlad över hur Sverige styrs. Där övervakning är det viktiga för våra politiker och myndigheter, men av fel personer och skött på ett klantigt sätt. Det Sverige som styrs av en oförmåga att improvisera och vara flexibel, men som ger utrymmer för girighet och alla slag av egoism. 
Regeringens förslag igår, var inte nödvändigt. Det var ett val. Ett aktivt val. Skriver Jesper Strömbäck på Facebook, helt riktigt. Och Maria Leissner skriver bl a: "Flyktingkrisen har två delar, den fruktansvärda situation som människor flyr från i Syrien som är en kris. Och en ledarkris där regeringen verkar svara på emotionella signaler snarare än faktiska omständigheter. Klart att flyktingarna från Syrien får plats, liksom flyktingarna från Balkan fick plats på 90-talet. Lite mer flexibla lösningar behövs, mindre rigiditet när det gäller det yrkesförbud vi de facto tillämpar för personer med utomeuropeiska utbildningar, så blir integrationen inget större problem."

Och t ex Johan Malmros skriver: "Sverige är världens 8:e rikaste land om man ser till BNP per capita. I stort sett alla av de 7 miljarder människor som bor på jorden har mindre pengar än medelsvensken. Nu har vi bestämt att vi inte har råd längre. De som flyr från krig och död får stanna där de är. Nu ska vi sitta här med våra pengar, våra stängda gränser, våra platt-tv, och våra SUV:ar medan de styrande politikerna diskuterar hur vi ska kunna täta till gränserna ännu mer. FY FAN VAD JAG SKÄMS ÖVER ATT VARA SVENSK IDAG. Och den förste som kommer med argumentet att Sverige faktiskt har gjort mer än både England och Finland, Danmark och Norge kommer jag att fet-unfrienda. Det är inte läge just nu!"  

Och jag tillägger att det verkligen inte känns motiverat att fira en traditionell (dvs överflödande) jul i detta läge. Jag kan inte glömma, inte få ro i min hjärna och mitt hjärta när Sverige(s ledarskap) stänger till landet för hjälpbehövande flyktingar. 

Jag slutar där.  

Märklig tiggeridebatt, några reflexioner + tillägg

Jag måste försöka skriva ihop en del synpunkter på den debatt kring de tiggande EU-migranterna som blivit alltmer infekterad de senaste veckorna. Och jag gör det med avstamp från ett FB-inlägg som Maria Leissner (f.d. fp-ledare) gjort, och som visar att även hon är förundrad och bekymrad över vilka vägar debatten i Sverige tagit på senare tid.

Jag blir lika beklämd som du , Maria Leissner. Dels över den alltmer avvisande attityden rent allmänt till tiggarna och att tiggande får förekomma, dels till del "ministeriella" samförstånd som tycks föreligga (mellan företrädare för s och fp, att m och sd är hopplösa är ju inte lika förvånande) betr att försvåra för tiggarna.

1) Betr begreppet organiserat tiggeri hänvisar jag till denna text.

http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2015/05/organiserat-tiggeri-om-ett-tveksamt.html (alltså ett tidigare blogginlägg här hos mig)

2) Jag, och mig veterligt även andra som försvarar rätten för fattiga och utsatta EU-medborgare att tigga, anklagas för att vi inte i tid och otid påpekar att det är andra vägar än tiggeriet som är lösningen på tiggarnas problem.  

Självfallet inser vi att mycket måste göras åt situationen i t ex Rumänien, genom både statliga påtryckningar och organiserad solidaritet genom hjälporganisationer. Men det ena utesluter inte det andra. Tiggeriet är en väg just nu, på kort sikt och som sådan inget som kan el bör förbjudas eller försvåras. Samtidigt vill jag/vi givetvis också stödja mera långsiktiga lösningar. Tyvärr är det ofta (men inte alltid) som de som vill försvåra för tiggarna i Sverige inte heller vill se andra solidariska och mer långsiktiga lösningar.

3) Varför lyfts fram trafficking i denna fråga? Mig veterligt är trafficking redan förbjudet. Det behövs ingen extra lag för att peka ut och försvåra för tiggarna med hänvisning till trafficking. Eller andra redan förbjudna aktiviteter heller för den delen.

4) Tiggarna antal växer, och proportionellt verkar det nog inte som om storstäderna är mest "drabbade". Enl den mycket osäkra statistik, som valsade runt i media för några dagar sedan, så har vi relativt sett fler tiggare i lilla Piteå än i Stockholm. Kanske för att Piteborna är mera givmilda än andra, vad vet jag? Men jag ser inte det växande antalet som en godtagbar orsak för att förhindra folk att hjälpa också kortsiktigt. Jag vet ju att viljan till mera långsiktiga åtgärder finns också.

5) Jag skulle välkomna att fler av de tiggerinegativa med (el utan) politiskt inflytande stödde dessa andra initiativ och förslag som kommit fram, att de inte fastnar i negativism. Såväl från kyrkligt, frikyrkligt, som andra håll finns både förslag och initiativ. Även på FB finns förslag redovisade (för den som orkar leta)

6. De tiggande romerna vill arbeta, Men det är svårt i deras hemländer, men tyvärr också i Sverige. Krångliga byråkratiska regler gör det hart när omöjligt. Se till att förenkla och underlätta!

7. I "fp-s-samsynen" talas det om de kåkstäder som byggts upp av tiggare, som inte hittar någonstans att bo (till överkomlig kostnad). Tält, rostiga bilar, skjul och trasiga husvagnar är givetvis inga bra lösningar, och då vill man få iväg tiggarna från sådant. I bästa fall talar man om bra, närmast lyxiga boenden som lösningen, men sådana finns ju inte. Och en del vill bara har bort "patrasket" från sina ägor. 
Men det finns ju enkla lösningar på många håll, som, även om de inte är perfekta, är oerhört mycket bättre än att bo i som de bor i sina hemländer eller att på i tält i skogen i Sverige. På mina FB-sidor har från olika håll visats på sådant (baracker etc av god standard). 

Som en person skrev (med instämmande av en annan, med erfarenhet). "Ser också problem i den allt eller intet-inställning politikerna har. Att erbjuda baracker som redan finns och som har kokmöjligheter o tvätt o toalett är av någon anledning nedvärderande och ovärdigt. Har myndigheterna inte sett hur tiggarna bor nu? Allt vore bättre. Min son gick sina första skolår i en barack. Ingen såg problem med det. Tillfälliga byggnader för stora årskullar var naturligt. Men när det gäller tiggarna ska vi kunna erbjuda bra lägenheter och arbeten med tydliga avtal och lagstadgad semester. Den inställningen gör att tiggarna bor i kåkstäder och varje morgon tysta går iväg mot städernas centrum där de sprider ut sig för att sitta hela dagen med sin pappersmugg framför sig. Så går det när man inte har någon flexibilitet och hårdnackat säger att: Regler är till för att följas."

8) Betr. Hjälp till självhjälp på plats, dvs i hemländerna skrev Gun Svensson (bloggaren Farmor Gun), med anledning av en artikel av Sofia Mirjamsdotter, i korthet detta förslag. Jag citerar och hoppas på att någon med inflytande nappar.
"Jag undrar: - Finns det verkligen ingen etablerad svensk hjälporganisation, som tillsammans med en liknande organisation i romernas hemländer, kan rigga ett Hjälp till självhjälp-projekt i romernas hemländer finansierat med stöd ur EU:s sociala fonder, där medfinansieringen, som uppgår till 15 procent av projektbudgeten, skulle kunna ordnas med hjälp av Foundedbyme eller en speciell insamling? Någon aktiv part måste visa att en konkret förändring är möjlig. Detta som alternativ till dem som passar på att dra fördel av deras utsatta situation - inte minst bland de flesta politiska partierna." 

9) Slutligen. Jag kan inte se det som annat än ett nyspråk att kalla åtgärder för att försvåra och förhindra tiggarnas rätt och möjligheter att tigga, i den svåra situation de är, för att "hjälpa" dem, förbud och negativa glidningar av begrepp som "organiserad" verksamhet där man pekar ut en solidaritet mellan utsatta som något negativt - och "glömmer bort" att då är all organiserat hjälpverksamhet negativ. Godnatt i så fall för IM, RB, RK, Läkarmission, Läkare utan gränser etc, etc.
---
Vill till ovanstående lägga följande korta kommentarer och två länkar till SvD-artiklar den 24/5.
Dels:  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/allemansratten-galler-aven-tiggarna_4588044.svd
Jjuristen Mårten Schlutz påpekar att allemansrätten gäller alla, inget undantag för romer. Vilket många "glömmer" i dagens debatt. Visst är det en i vissa delar svårbedömd lagstiftning, men det gäller alla.
Dels: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-migrationsministern_4588018.svd
Där Morgan Johansson får hård kritik bl a för han anser att inte romska barn har rätt till utbildning i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige är på väg "implementera", gör inget undantag för romska barn. "Barn intar en särställning, de kan inte själva påverka sin situation. Därför är de särskilt utsatta. Och just utbildning vet vi är en väg ut ur utsatthet" säger BRIS.  Unicet och andra är också kritiska till ministerns uttalande.

Kunde FRA-fadäsen undvikits?

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.

De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

Måste vi ta oss an EU också?

Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.

Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.

Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.

Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.

Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.

Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)

Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?

Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.

EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.

Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?

Veteranerna säger ifrån!

Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.

Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.

En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.

Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?

Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.

EU är viktigt för vår personliga integritet också.

Det är inte bara i Sverige som det finns hot mot brevhemligheten och vår personliga integritet. Snart sagt varje dag ser vi också hur det inom EU kommer fram olika förslag som kan kränka vår integritet. Bara härom dagen var t ex ett förslag om att inskränka bloggares yttrandefrihet aktuellt. Dess syfte var att Storebror skulle låta registrera bloggare och se till att inte annat än godkända åsikter förs fram.

Nu dog det förslaget ganska snabbt, men fler hot kommer hela tiden. Därför kan vi aldrig slappna av.

Nästa år är det val av EU-parlamentariker, ett sorgligt försummat val. Men jag ser nu att det finns flera intressanta kandidater som förs fram. Med integritetsfrågorna aktuella så finner jag två kvinnliga fp-kandidater som mer än tänkbara: förre fp-ledaren Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström. Båda är klara motståndare till FRA-lagen!
Jag förutsätter därför att de även i andra besläktade frågor står för liberala värden.

Oerhört stark markering emot dagens fp-ledning

Detta är oerhört! Väldigt bra! Att de tre f.d. fp-ledarna går ut och offentligt markerar så kraftfullt att de är emot FRA-lagen, som redovisas i DN-debatt idag.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=804272 Den analys de tre fp-ledarna gör tillsammans med fyra nuvarande riksdagsledamöter är så bra att jag ville citera allt. Istället, gå till länken eller läs det i papperstidningen.

Kutymen är att avgångna partiledare sitter still i båten och inte gör det svårt för efterträdare, samtidigt blir de hyllade på det sätt som tillkommer ärrade veteraner. Skulle de tycka annorlunda än dagens partiledning så sker det oftast i diskreta interna viskningar. Att nu de tre senaste fp-ledarna (förutom Leijonborg som ju fortfarande är aktiv som minister) inte anser det tillräckligt att mumla lite internt visar hur oerhört allvarligt de ser på frågan!

De konstaterar, helt riktigt, att "det grundläggande problemet med FRA-lagen är att även icke brottsmisstänkta enskilda individer kommer att få telefonsamtal, mejl, och sms analyserade av en myndighet vars verksamhet inte går att granska. Därmed strider den mot grundläggande liberala värderingar."

Maria Leissner var partiledare 1995-97 innan hon av personliga skäl avgick. Bengt Westerberg var partiledare 1983-95 och dessutom vice statsminister och socialminister. Ola Ullsten var partiledare 1978-83 och dessutom statsminister och utrikesminister. Man kan ha lite annan åsikt i någon fråga än vad dessa haft, men i och med detta visar de att de vad gäller det väsentliga har en betydligt mera gedigen liberal grundval än dagens partiledning.

Förutom dessa tre tungviktare så står också fyra riksdagsledamöter (alla kvinnor!) bakom skrivelsen. De är Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson som röstade nej resp avstod, och Cecilia Wikström (Uppsala)som var frånvarande och Maria Lundqvist-Brömster (Västerbotten) som tubbades att rösta ja, men som nu uppenbarligen tänkt om.

Den argumentation som dagens partiledning fört har varit svag, och förts i en ton som om alla andra är idioter eller barnrumpor. Pressen på partigruppen har varit oerhört stark. Nu är det dags för partiledningen att backa och ödmjukt tänka om!
Att ta intryck av goda argument från engagerade människor är inte en svaghet - det är en styrka!

Jag skrev igår att jag inte kan sörja om fp ramlar ur riksdagen, om nuvarande politik fortsätter. Till min glädje och lättnad ser jag nu att det är fler som har samma oro för partiets framtid. Att denna oro också finns hos flera inom riksdagsgruppen och av tre tidigare partiledare. Lyssna på dem - och på oss andra som är den socialt ansvarstagande liberalismens bästa vänner!

F.d. partiledare emot FRA-lagen.

Läser i DN (2/7) att flera fd partiledare i allianspartierna är emot FRA-lagen. Vare sig Alf Svensson (kd), Olof Johansson (c) eller Maria Leisnner (fp) verkar vara nöjda med hur frågan skötts.

- Jag har själv skickat protestmejl via Expressen, säger Maria Leissner.

Skönt att höra. Och nu förstår jag varför mitt mejl till henne i denna fråga under adress liberal.se inte kom fram. Kanske borde hon uppmärksamma bloggen liberal 2010 för att diskutera liberalismens framtid.