FRA-facit. Riksdagspartierna klarar inte kritik utifrån.

Nu verkar det som att de sex öppna FRA-kritikerna inom fp vikit ner sig. Jag hoppas jag har fel, men det är det intryck man får. Självfallet under dimridåer både från dem själva och från segrarna, som vill ge intryck av stort tillmötesgående. Jag tror dock att de flesta av FRA-lagens kritiker utanför riksdagen genomskådar upplägget.

Facit av detta är att riksdagspartierna inte klarar av kritik utifrån. De är inte vana att medborgarna lägger sig i. Däremot är de fullt kapabla att manövrera ut även tuff intern kritik. Det viktiga för dagens partier är ju att bevara makten över dagordningen, över vad som är viktigt och mindre viktigt. Att de bortser från att de nonchalerar stora väljargrupper bekymrar dem inte, inte ens när det är deras egna väljare som de stöter bort.

De har ju det väl tilltagna partistödet som fallskärm. Maktmonopolet behåller de därför. De fruktar direktdemokrati, föredrar den åskådardemokrati de så länge omhuldat.

Inte ens den intensiva debatten kring hur FRA-lagen genomdrevs har rubbat cirklarna såpass att de insett att vi nu lever i en mer komplicerad värld än de inbillat sig. Ett tag trodde vi att en handfull ledamöter anat en del av de brister i demokratin som frågan uppenbarat. Men de lurades/tvingades tillbaka till fållorna. Detta genom den hårda partidisciplin som är mer utbredd än vi trodde och genom den förhandlings- och kompromisskultur som utmärker svenskt politiskt vardagsliv. Men rättssäkerhet är inte kompromissbart.

Felkonstruerad lag.

Ser man på sakfrågan, paketet med FRA-lagar, så är det nog uppenbart för alla, även FRA-kramarna, att det är en helt felkonstruerad lag. Man kan inte lappa och laga ett hus som inte är stabilt från grunden. Det blir inte säkrare för att man lappar taket om grunden sjunker ner i ett träsk.
Man måste söka säker mark, dvs utgå från integritet och rättsäkerhet. Men, för att lämna liknelserna, också se efter om lagen i sig behövs. Idag verkar den vara konsturerad för annat än den sägs vara avsedd för.

FRA-lagen förefaller vara en lag som bara FRA vill ha, men som partierna har svalt utan närmare eftertanke. Det är ju så att en lag som endast skall användas för hot från utlandet knappast ska behöva integritetsskydd i form av svenska specialdomstolar. I så fall är den helt felkonstruerad. Eller så riktar den sig de facto mot inhemska hot, men förespråkarna vill inte erkänna det. Nu kan inte partierna ändra sig av prestigeskäl. De lägger på allt tjockare med kosmetika, med en specialdomstol, men ändrar sig inte i sak. De kan inte kosta på sig att ta den tid som behövs för att göra en grundlig ny utredning efter att ha stoppat lagen. Kanske ginge det att konstruera en bättre lag, som kanske skulle behöva en domstol som kollar att FRA efterlever den, kanske inte. Det vet vi inte idag.
Men - ”regeringsdugligheten” skall manifesteras. Annars känner Reinfeldt att han får ett skott i ryggen.
Trots att de aldrig begärt väljarnas mandat att genomdriva denna lag, som står helt i motsats till de principer som de (tidigare) sagt sig stå för.

Frid och fröjd.

Men nu har de rott hem frågan. De kan gå vidare till att tröska på med diverse budgetfrågor och fundera på hur de ska förklara att försämringar blir förbättringar.
Och allt är frid och fröjd i det Sverige där partierna smält ihop med byråkratin till en maktapparat, som egentligen inte behöver medborgarna. Annat än som skattebetalare och föremål för kontroller av alla de slag. - De måste ju hålla sig på mattan. De ska fås tro att de genom val vart fjärde år fortfarande bor i en demokrati. Visserligen representativ, men ändå.

Är det bra nu då? Känner vi oss rätt representerade? Litar vi på att riksdagspartierna styr och ställer så att vi medborgare känner oss trygga och tillfreds?

Små toppstyrda partier, som sviker sina idéer.

Nej, det är inte bra. Visserligen kan vi nog ännu tro att det finns en del hederliga politiker, som kan och vill lyssna på oss väljare. Som försöker stå för sina uppfattningar även då de kommit in i riksdagen. Men nu vet vi att det inte fungerar så.

Partidisciplin, partipiskor, partistruktur och systemets uppbyggnad gör riksdagspartiernas företrädare helt uppbundna till partiledningarna. Partierna är numera numerärt mycket små, och alla vet att de inte är representativa för sina egna väljare. Knappast ens för sina medlemmar, så toppstyrda som partierna är. Dessutom är de mera av valmaskiner än platser för ideologisk debatt.

Tendenserna till en ökad klyfta mellan väljare och partier har funnits ett bra tag. Uppenbart för de flesta utom partiledningarna. I vart fall har vi inte sett några tecken på att de oroats av den. De säger sig visserligen vilja ha fler medlemmar, men kan inte locka till sig nya medlemmar trots att det politiska intresset är större än någonsin. De inser inte att medlemmar som bara ska distribuera ut färdigtryckta åsikter från partihögkvarteren inte känner sig delaktiga i politikens utformning.

Än värre blir det när partierna, som i FRA-frågan, går ifrån de ideer de utgetts sig ha. Det gäller ju i princip alla partier. Sossarna var ju före valet för en ännu sämre FRA-lag än den idag är emot. Och Allianspartierna var väldigt kritiska, men har gjort en helomvändning. Självfallet blir väljarna frustrerade, besvikna. Politikerföraktet frodas.

Engagemang för restaurerad demokrati.

Det nya nu är att folk inte nöjer sig med att se på hur politiken toppstyrs och genomdrivs på tvärs emot vad som sagts.

FRA-fiaskot kan bli en dyrbar erfarenhet för dagens partiväsen på sikt. Det gör kanske inte så mycket.
Det allvarliga är att det visar att partierna inte förstår att folket vill vara med!
FRA-hanteringen gör att en författningsdomstol blir mer aktuell än någonsin.
Det måste också bli mycket mera av direktdemokrati!

FRA-motståndet visar på ett brett folkligt engagemang för viktiga demokratiska principer. Det trodde ni inte! Det borde tas tillvara i stället för att manglas över. Men det hjälps inte. Efter lite sorgearbete kommer många att fundera på nya lösningar för att restaurera vår skamfilade demokrati.

Vi som engagerat oss nu senast i FRA-frågan, vi får mejsla ut en strategi för hur vi ska gå vidare. En del av oss har aldrig varit partiaktiva förr. Andra har varit det, men blivit besvikna över sakernas tillstånd i partipolitiken. Nu måste vi se om det finns minsta chans att i sista stund klara FRA-lagen, eller om det är kört. (Hör just nu i radion att partierna håller möten om de ska ta "kompromissförslaget" om FRA-lagen.)

I vilket fall som helst så blir sig Sverige inte likt efter detta.

Vaksamheten inför nya maktmanifestationer från gammelpartierna har ökat markant. Det är något som sträcker sig från vänster till höger, den vaksamheten bland gräsrötterna.

Paradoxalt nog kan något gott ändå ha kommit ut ifrån detta. Medborgarna inser i ökad utsträckning att all makt måste kontrolleras. Det räcker inte att ta en valsedel vart fjärde år. Dagens partier lever ett farligt liv nu.