Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

11 September. 2001. 2003. 2005.

Vi påminns i dessa dagar om det som hände den 11 sept 2001, terrorattacken i New York. Jag fick nog nyheten ungefär samtidigt via radion och internet, trodde knappt det kunde vara sant. Men det var det. En förfärande massa människor fick sätta livet till, och inte bara i USA utan även i andra länder jorden runt gick det chockvågor. Tveklöst förändrade angreppet vår omvärldsuppfattning. På gott och ont. På gott då vi i väst definitivt måste inse att världen är större och mera komplex än vi velat tro. På ont mest ändå, eftersom rädslan gav politiker och andra opinionsbildare chansen att snäva in oss. Att vilja avskärma oss från främst då den muslimska världen. Att stifta lagar och regler som, i avsikt att skydda oss från terror, har begränsat vår frihet i flera avseenden. Kontrollen över oss alla har ökat helt sanslöst, inte bara på flygplatser världen runt. Alla kontroll-ivars i maktställning har haft julafton.
Bara någon dag efter 11/9 2001 fann jag mig föranlåten att varna för riskerna att ta terrorattackerna som ursäkt för onyanserade och överdrivna aktioner emot muslimer, liksom en övervakning som drabbar oss alla. Dvs att i demokratins namn kväva demokratins fundamenta. Det är sorgligt att jag blev sannspådd.

Två år senare, samma dag, mördades utrikesminister Anna Lindh (s) i Stockholm. Respekterad över partigränserna. Visst blev vi chockade över morder på Olof Palme, men att ännu en minister skulle mördas i lilla Sverige, det var liksom för mycket.
Rent privat kan jag konstatera att UD verkade bli helt förlamat och hade svårt att ta tag i problem av annat slag den dagen.

Så vad skulle då hända den 11 sept när ännu två år gått, 2005? Ja, något hände privat. Av nära nog lika oförutsägbar art. Dock enormt positivt! Vår son, Erik, föddes! Och det skulle verkligen inte alls ske den dagen. Tvärtom, han kom nära sju veckor för tidigt, hade bråttom den lille krabaten. Trots att han var liten och vägde dryga kilot mindre än barn som föds vid "rätt" tidpunkt så har han i alla avseenden utvecklats väl och normalt.

En riktig glädjekälla för oss föräldrar. Går i skolan (F-klass) och blir sex år på söndag.

Erik, nu nära sex år, men på bilden inte mer än tre och ett halvt år.

Varför mördas sossar?

Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."

Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.

Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.

Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!

Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.

Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.

Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.

Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.

Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.

11 sept, en dag att minnas med blandade känslor.

Idag är det den 11 september. Ja, jag minns mycket väl den dagen år 2001. Jag var ute på internet och hade samtidigt radion på. Det blev en märklig mix av intryck som strömmade emot mig. På internet fick jag nyheten nära nog i realtid. Nyhetsuppläsarna i radio var mycket upphetsade men verkade som om de inte ändå ville tro de som hände. Inte kan väl ett flygplan krascha rakt in i en skyskrapa?

Men det kunde det. Inte ens USAs signalspanare kunde förutse det, de hade för mycket information som de inte kunde analysera. Och genast exploderade George Bush i ett onyanserat muslimhat, som visade att han inte heller hade förmåga till analys.

Två år senare var min hustru på ambassaden i Manila, ja det fanns en ambassad där då. - Detta var ju före Carl Bildts tid som utrikesminister. - Det var också en snarast bisarr upplevelse det som hände där, många hotfulla och märkliga saker som jag inte ska relatera här, telefonsamtal fram och tillbaka mellan Sverige och henne och ambassaden och mina meddelanden till UD. Allt medan det samtidigt kom allt mera skrämmande rapporter om vad som hänt Anna Lindh.

Som kontrast dock det som hände 2005. Den 11 sept för tre år sedan föddes vår son. Och det var en i grunden odelat positiv händelse, även om han hade för bråttom och kom nästan sju veckor för tidigt. Just nu springer han omkring och kvittrar av glädje över ett par presenter han fått på morgonen. Det är ju vardag idag, liksom i morgon, men till helgen blir det mera firande. Massor av gäster, god mat med mera. Vi ser verkligen lille Erik som en gåva!

För hans - och alla andra barns - skull måste vi kämpa på för att göra världen bättre! En värld där de kan leva i fred och frihet och där de kan utvecklas utan förtryck av något slag.

Läser denna dag i Kyrkans Tidning att präster vill ha undantag från FRA-lagen.
Ja, sannerligen säger jag Eder, alla bör vi ha undantag från FRA-lagen. Må den avskaffas.

Gud beskydde oss från FRA-lagen!