Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.

Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var då i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.

Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.

Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.

Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.

Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.

Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 

"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....

Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.

Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.

I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 

Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 

"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.

Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.

Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.

Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.

Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.

Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.

Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.

En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.

Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.

E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.

Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.

Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.

Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.

Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.

Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.

Ett hett ämne, pga kylan

Egentligen är det väl bara tre ämnen i debatten just nu. Libyen/Gadaffi (hur mycket ska Libyens folk behöva lida?), sossarna våndor inför partiledarskiftet (som känns mindre och mindre intressant, trots att det borde vara det). Och så el-priset. Det groteska el-priset.

Det verkar inte som att vare sig el-producenterna eller politikerna förstår allvaret i frågan och den vrede som folk känner. Analyser av läget men också förslag till förbättringar har jag redovisat i ett flertal inlägg tidigare, scrolla ner bara.

I detta nu vill jag bara ge ett länktips till en bra och tämligen heltäckande analys som Marcus Fridholm gör på bloggen Sagor från livbåten.

Ett ord på vägen. En del som kritiserar elpriset anser att det beror på avregleringen. Men kära nån, det var ju ingen verklig avreglering! Det som man åstadkommit är, medvetet eller ej, en dåligt skämt. Det är ett slags planekonomi som gynnar en fullkomligt absurd prissättning som oligopolet ägnar sig åt.

För att en marknadsekonomi ska fungera är det statens uppgift att se till att det finns en fungerande konkurrens!
Marknadsekonomin har nämligen en inbyggd paradox. Den vill ta död på sig själv. Varje företag vill få monopol eller i vart fall komma i en oligopolställning, så det kan styra prissättningen.

Där är vi idag betr el-priset. Det är en missuppfattning att det skulle vara något slags planekonomi att se till att konkurrens fungerar. Tvärtom!

Eftersom inte marknaden fungerar, så måste politikerna se till att den gör det, dvs skapa regler som driver fram konkurrens!

BASTA!

Människan, marknaden och friheten

Ett par-tre blogginlägg får mig att knappa på tangentborget. Olof Bj lovordar Rick Falkvinges insats i en Expressen videointervju. Om den har jag föga att tillägga. Dock en sak. Olof betonar att informationspolitik är piratpartiets ord. Jag menar nog att integritetspolitik borde vara det också.
Och betr ordet informationspolitik känner jag mer och mer att det är för smalt, helt enkelt lite gammaldags.
Information går en riktning. Det vi vill se, bl a genom internet, är väl kommunikation! Dvs något som går i bägge riktningar! Eller till och med kors och tvärs – vilket är befruktande både för ekonomisk tillväxt OCH för människans utveckling och frihet, dvs "andlig" tillväxt.
Information känns mera som ett finare ord för det reklambyråer håller på med. Reklam för att sälja något, t ex politik.

En viktig invändning, från både piratpartiet och från andra, gentemot de gamla partiernas syn på internet är väl just att de ser på internet som ett slags kabel-teve, en reklamkanal för att sälja saker och åsikter. Inte som en kommunikationsarena. Något som inte minst FarmorGun också diskuterar då och då.
Så tangerar hon det till exempel i detta inlägg, där hon polemiserar emot den gammeldags syn på internet som en del debattörer och mediaindustrin har.

Även Mårtensson tangerar frågan om människan i förhållande till marknaden i ett inlägg den 5 sept. Detta med utgångspunkt från en text som Annie Johansson (c) skrivit om liberalismen. En liberalism som främjar verklig empati och solidaritet. Till detta skrev Thomas deMing en lång och intressant kommentar som betonar att frånvaro av regleringar också är en reglering. Marknadens (oreglerade) strävan efter monopol minskar människans frihet. Därvid uppstår t ex stora inkomstskillnader och spänningar mellan människor i olika bostadsområden.

Jag menar att Thomas deM:s komplettering är viktig! Indirekt definierar den i vart fall delar av social-liberalismen. Som Gunnar Helén uttryckte det: Frihet i gemenskap.
Marknaden tjänar oss bra, men bara så länge vi (genom våra styrande ombud) sätter upp regler som förhindrar monopol. Det har inte lyckats så bra i Sverige. Marknaden vill ha konkurrens, dvs kunderna vill det och i viss mån många producenter. I vart fall säger de det. Men det ligger i företagandets natur att det vill nå allt större vinster och då inte i första hand genom effektivitet utan genom att skapa monopol för det egna företaget. (Och fackförbund brukar gilla monopolföretag, då det ger dem chansen att ta ut höga löner. Till konsumenternas nackdel... )

Så, för att en marknadsekonomi, som skapar välstånd och frihet, ska överleva så måste den regleras för inte ta död på sig själv!
En fri och oreglerad marknad är inte ett självändamål. Marknaden ska tjäna människan. Och en fri marknad kräver alltså regleringar. Frihet och solidaritet är inte motsatser, i vart fall inte om man vill uppnå ett gott samhälle.

Ett sönderreglerat samhälle kväver oss, andligt och materiellt. Men en oreglerad marknad kväver oss också, både andligt och materiellt.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.

Är personlig integritet bisarr?

Författaren Anders Widén, som själv inte är fildelare, är djupt bekymrad över att författareförbundet anslutit sig till IPRED-kramarnas skara.
En som inte är bekymrad utan tvärtom tackar "författarna" för detta är schlagerkompositören och fp-politikern Mikael Wendt i Skövde. Han skriver på sin blogg till och med att "den digitala personliga integritetens värde är bisarrt överdriven."

Jag förstår att mer än en hoppar till för detta ytterst märkliga påstående. Inte minst när det kommer från en person som kallar sig för liberal. Det jag åter tvingas konstatera är att folkpartist och liberal inte längre är sammanfallande begrepp. Tyvärr.

På MWs blogg har utbrutit en intensiv debatt, där en mängd kommentatorer bemöter hans åsikter. Jag är en av dem. Och MW har hittills kommit med ett par smärre försök att besvara kritiken, med föga övertygande resultat. Därför känner jag att jag här vill repetera och något utveckla en del av mitt inlägg på Wendts blogg.

Jag vänder mig där direkt till Mikael Wendt enligt följande:
Du Mikael kan ha vilka åsikter som helst på internet (än så länge, med FRA-lagarna blir det mera riskabelt), men du bör rimligen vara beredd på att diskutera dem och - om möjligt - visa att åsikterna bygger på insikter.
Däremot kan du inte kräva att dina åsikter skall bli en tvingande, integritetskränkande lag för andra, som inte delar dina åsikter. Och även om du får har dina åsikter för dig själv har jag svårt att se att, som du uttrycker dem här i denna fråga, har det minsta med liberalism att göra!

Ett av liberalismens främsta och viktigaste kännetecken är respekten för den privata integriteten. Det underkänner du. Det är obegripligt för mig som liberal.

IPRED är inte, som du säger, det bästa förslaget hittills. Det är det sämsta, om än hittills enda formellt "heltäckande" förslag som visats. (Dessutom finns i skrivande stund inte den proposition som förmodligen (tyvärr) kommer att utgå från IPRED.)

Det vilar, liksom FRA-lagen, på felaktiga förutsättningar och är ett juridiskt moras. Som liberal borde du bejaka den fria marknadens villkor. Men här vill du istället reglera till förmån för en liten grupp "upphovsrättsbyråkrater".
Det finns mycket att säga om det förlegade i hur dagens (dvs gårdagens) system för ersättningar är uppbyggda. En del är sagt i kommentarerna till din bloggpost, men mycket mer finns att säga.

Vad är egentligen ett helt fritt och självständigt skapande? Etc. Viktigt att erkänna är dock att det ska finnas efterfrågan för en kulturyttring som konsumenten är villig att betala för, om man ska kunna kräva betalt. Annars har den inget värde.
Idag fungerar, betr musiken, internet för många som forna tiders provspelning i skivaffären. Dvs som en marknadsföring. Därigenom har försäljningen av betald nerladdad musik ökat dramatiskt!!!!

Vad jag förstår så ingår det en skatt i priset för varje försåld CD/DVD, som tillfaller musiker etc genom deras organisationer. (Om organisationerna inte förmår kanalisera ner det till de egentliga upphovsmännen är en annan sak. Vilken dock borde i hög grad intressera musiker och kompositörer!)
En skatt som just ska kompensera för eventuellt "förlorad" intäkt för utebliven försäljning i butik. Denna skatt tillkom en gång i tiden då folk för privat bruk spelade in musik från radion till kassett.
Det är dock inte rimligt att begära betalt 2 eller 3 ggr för samma tjänst eller vara!!! Det är ju det som de 37 "artisterna" i DN-artikeln faktiskt begär.

Den absolut tyngsta invändningen mot IPRED är dock att den skapar en stor rättsosäkerhet. Det är så långt ifrån liberal rättssäkerhet som man kan komma. Det är inte rimligt att intresseorganisationer (dessutom med kommersiella intressen!) skall få rätt att bedriva privatspaning med större befogenheter och i stället för polisen! Och detta för att kunna bedriva en "inkassoverksamhet" som liknar maffiametoder och på synnerligen bristfällig "bevisning".

Jag vill även ge dessa länkar för läsning:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vem-ska-jagas-fildelaren-eller.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/gstbloggare-camilla-lindberg-om.html
och en lite större genomgång av principer att ha i åtanke
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/ska-inte-ungarna-lra-sig-att-betala-fr.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/om-kultur-klokhet-och-om-riksdagens.html
samt
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/vem-stjl-vem-ska-ha-ersttning-hur-varfr.html
Jag rekommenderar även denna DN-artikel.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=851463
Liksom slutligen fp-aren och liberalen Daniel Rhodin som på FP-bloggen för Eslöv har detta tänkvärda inlägg:
http://fpeslov.blogspot.com/2008/11/ipred-en-komplettering.html

--- F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Om kultur, klokhet - och om riksdagens uppgift och ansvar.

Oj, vad jag önskar att riksdagens ledamöter ville följa åtminstone en del av de många kloka inlägg som finns hos internets bloggare! Nu hör jag i andanom hur ledamöterna suckar, om de mot förmodan skulle nås av detta. De känner sig dränkta i floden av vanliga riksdagsärenden och den pappermängd som följer av den. Ska de också behöva gå ut på internet, kolla bloggar och mail också?

Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.

(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)

Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).

Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.

På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.

Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.

Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).

Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.

De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.

Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Vem ska jagas, fildelaren eller ... ?

Jag ser en principiell skillnad mellan FRA-lagen och Piratjägarlagen. Betr FRA-lagen är den en kränkning av den personliga integriteten som kan drabba snart sagt varje person i detta land (och en del andra).

Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.

Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.

Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.

Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?

Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.

Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.

Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

Finanskrisen tränger på - om den fria marknaden

Det hjälps inte, det går inte att nonchalera finanskrisen. Trots att jag, och även många andra gissar jag, försökt förtränga denna akuta kris på grund av den mera principiella och demokratiskt viktiga FRA-frågan.

Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.

En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.

Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.

Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.

Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?

Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)

Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?

Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.

En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.

Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.

Är det någon förlust om fp ramlar ur riksdagen?

Brutal rubrik? Kanske det, men i den ligger ett allvarligt konstaterande, allvarligt i vart fall för den som värnar den socialt ansvarstagande liberalismen inom svensk politik.
Liberalismen i vid mening ansågs för några år sedan ha tagit över flera partier. Moderaterna var närmast nyliberala (dvs gammelliberala men med Milton Friedman som icon), centern knaprade i sig lite liberalism och Maud Olofsson sa sig vara socialliberal. Kd anammade stora delar av fps biståndspolitik. T o m enstaka socialdemokrater ansåg sig vara liberala, och anammade i vart fall marknadsekonomin.

Men på senare tid har detta förändrats. Moderaterna har blivit nya moderaterna, vars främsta kännetecken är strävan efter makt utan speciell ideologi kombinerad med viss återgång till socialkonservatism ("den gode brukspatronen"), centern har alltmer slagit över till högerliberalism med viss återgång till bondekonservativ egoism (etanolfrossan). De socialliberala inslag som finns inom miljöpartiet förmörkas av deras samarbete med sossarna och vänstern.
Och fp, tja, hemska öde, där används etiketten, men den har berövats allt innehåll i praktisk politik. Även om det finns ett fåtal företrädare som alltjämt är socialliberaler, men de lider i tysthet (i stort sett) och är lojala till döds med partiledningen och alliansen (= Reinfeldt och Anders Borg). Samtidigt är sossarna till förvillelse lika nya moderaterna, dvs ingen ideologi utöver strävan att komma till makten (igen).
Under de senaste månaderna har dock debatten om signalspaning och FRA:s roll väckt de liberala tankegodset till liv igen. Måtte det bli en fortsatt livlig och seriös debatt som inte "bara" handlar om FRA-lagen utan om liberala värden i stort, sådant som integritet, socialt ansvar utan socialism, om en fri marknad som behöver regler för att inte ta död på sig själv, om den enskildes rätt gentemot både staten och storkapitalismen. Vi behöver en renässans av den folkliga socialliberalism som också betecknas som frisinne (ett fritt sinne, emot auktoriteter, men för den enskilda lilla människan - frisk som sjuk), som ger utrymme för den enskildes initiativförmåga.

Jag fick också nyss mig tillsänt en länk som visar hur inte bara löntagare utan även småföretagare, som blir sjuka, drabbas av den nya sjukförsäkringslagen. http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=53665&a=1193058

De "liberaler" som styr regeringen verkar inte ha minsta kontakt med verkligheten.

Jag kan inte sörja om fp åker ur riksdagen, om fp fortsätter sin högerpolitik. Det jag sörjer är frånvaron av socialliberalism inom svensk politik. Ett vaccum som inget annat parti förmått att fylla.

Fri marknad är inte demokrati

Fri marknad är en förutsättning för demokrati. Men inte detsamma som demokrati.
Vad än mer - den fria marknaden kan vara självdestruktiv, dvs tenderar att arbeta sig till monopol. Dvs, en fri marknad som inte genom lagar, tillkomna i demokratisk ordning, regleras för att konkurrensen skall bibehållas, den förgör sig själv.
Och när den fria marknaden blivit ett storbolagens monopolparadis, då hotas demokratin också.

Det är sådana tankar som kommer till mig när jag läser om hur sponsorer vid stora idrottsevenemang vill - och lyckas! - stänga ute konkurrenter. Hur t ex McDonalds stoppar Max, etc.

Det är märkligt att idrottsarrangörerna accepterar detta. Eller kanske inte, de kanske tror på läggmatcher? De är naiva när de ska leka följa John till storkapitalet. De fattar inte att de därmed inte bara går emot idrottens grundläggande principer, utan även indirekt undergräver demokratin.