Ett inlägg på Mark Klambergs blogg om "Tack för kaffet" och hans parallellklasskompis Timbuktu får igång mig att fundera lite omkring begreppen "röd" och "vänster" och hur de och andra begrepp används i dagens debatt.
Först, jag noterar det fina liberala draget både hos Mark och hos Timbuktu att inte svälja allt som kommer "uppifrån".
Betr rött eller inte. Vad är rött? Eller snarare, vad är vänster?
Sedan lång tid, dock ej hela vägen till Hedenhös, så har vänster-höger-begreppet fått en innebörd som inte är den ursprungliga, och som jag inte köper.
Det som vimsat till det är att socialismen ansåg sig som vänster, och att graden av rött skulle vara ett tecken på hur mycket till vänster man är.
Sedan sextiotalet har i stora kretsar rött och vänster setts som sammanfallande begrepp - och dessutom som något "bra".
Jag vill nog mena att socialism, med sin dogmatism, ofta kan vara allt annat än vänster, snarare blir det i praktisk politik rätt så konservativt/höger.
Gemensamt med högern har socialisterna också sin övertro på staten och att kollektivet går före den enskilde.
Jag vill nog fortfarande anse att liberal är vänster ( = radikal, omprövande, kritisk, ha ett fritt sinne, sätta människan före dogmen etc), och konservativ är höger (= samhällsbevarande, auktoritetstroende etc). Som det var i den franska nationalförsamlingen.
Jag är liberal och därmed vänster.
Därmed så är jag per definition inte konservativ eller socialist. Konservativ eller socialistisk ideologi kan inte förenas med liberalism.
Men OK, inom varje människa kan finnas lite inslag av även andra ideologier än den dominerade, även om man inte vill erkänna det.
Got it?
Eller fortfarande förvirrad av att dagens högerparti omväxlande kallar sig (ny-)liberalt och konservativt? Eller av att fps "liberala" politik och moderaternas "konservativa" politik ibland är till förvillelse lika? Eller att sossarna till och från försöker att vara pragmatiska, dvs anamma en del liberala inslag tillsammans med sin auktoritetstroende socialistiska konservatism? Ja, vem har sagt att det ska vara lätt att förstå svensk partipolitik?
Om man inte inser att strävan efter makten är helt överskuggande formell ideologi.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
5 kommentarer:
Lars Erick
Tänkt ett tag på din senaste kommentar om hur det politiska landskapet numer inte överensstämmer med de politiska partiernas grundstruktur.
Själv står jag någonstans mittemellan alla. (s)-märkt blev jag efter att noga penetrerat de olika politiska partiernas program men skulle jag klassificera mig som något så skulle det vara BoBo.
Bohemian Borgouise, Borgerlig bohem.
Det vill säga, konservativ i klädsel och vanor men delar arbetarrörelsens jämlikhetsideal samtidigt som jag är bohemiskt lagd i allmänhet.
En tanke som jag nog kommer återvända till på min blogg.
Tack för uppslaget!
Johan
Johan. Ja, jag såg ngnstans att du är sosse, men tycker mig ha märkt att du inte är ngn typisk sådan, inte precis socialist och inte gråsosse heller. Och din mamma är ju liberal.
Jag är ngnstans mittemellan dig och din mor i ålder.
Som du förstår var det lättare förr att applicera sin ideologi på då befintliga partier. Uppväxt med frisinnade landsortstidningar och föräldrar. Kände mig som politisk veteran redan i 15-årsåldern... o sa att höger kan jag ju aldrig bli, inte heller sosse eller kommunist, och sån där 5-öre-mer-för-mjölken-bondeförbundare, nej inte det heller. Och fp var ju Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons socialliberala parti. Och det var stort o folkligt. (125 ooo medl vill jag minnas, hörde häromdagen att numera har s ca 100 000 medl, alltså mindre än fp var då, i medlemmar.)
Idag vet jag inget parti som är som min socialliberalism, men av tradition så känner jag ändå starkt släktskap med fp. Dock ej med dess ledning. De har svikit de liberala (och socialliberala) idealen för många ggr.
Och övriga partier, de är ju lika suddiga som fp, man vet aldrig var man har dem. Vet ju att jag inte precis är ensam om den upplevelsen.
OK, det får räcka som kommentar denna ggn. (Och tankar kring detta har jag luftat flera ggr tidigare i min blogg. Företrädesvis före FRA-debatten. Och på min hemsida.)
Hayek definierar det politiska landskapet inte som en höger-vänster skala utan som en triangel som spänns upp av socialism-liberalism-konservatism. Jag tror att detta fångar väldigt mycket mer än en höger-vänster-skala. Det finns, gilla det eller inte, lika mycket som sammanfogar var och en av ismerna med vilken som heslt av de andra.
Du drar för övrigt på dig rejält med minuspoäng från mig när du antyder att det skulle vara dåligt att vara "samhällsbevarande". Ska det vara något finnt att kasta samhället i kaos. Radikalism är per definition av ondo, det finns inte en revolution som startat med annat än goda avsikter och slutat med katastrof.
Haha Pop.
Man behöver inte sträva efter anarki för att man inte ser sig som i första hand som samhällsbvevarande.
Radikal = ständigt omprövande utifrån aktuell situation och med beaktande av nya fakta. Dvs man snöar inte in på det som är gammalt. Kan ta tillvara det goda i det nya.
Aha. Din definition av radikal är tämligen identisk med vad en konservativ skulle kalla evolutionär samhällsutveckling. :-) Vi ska vårda de instutitioner vi har och utveckla dem så till vida de inte är uppenbart korrupta.
För mig är radikalism den i Sverige spridda åsikten att allt som finns idag per definition är värdelöst och måste raseras för att ersättas av något totalt oprövat som funderats ihop på kammaren av en eller annan tänkare (oftast på 1800-talet).
Skicka en kommentar