Vapen till rebeller

En svensk medborgare med syriskt ursprung smugglar vapen till rebellerna (= den opposition som nog har faktisk majoritet) i Syrien.
Det är inte lagligt. Det är SRs huvudnyhet idag, torsdag 31 okt 2013.

Jag förmår inte bli särskilt upprörd över detta lagbrott.

Under en förutsättning förstås. Att vapnen går till den demokratiska oppositionen, inte till någon grupp som vill ersätta dagens blodiga regim med någon annan totalitär regim.

Och - hur var det med Sveriges stöd till ANC i Sydafrika. Vet vi att inget gick till vapen? Eller ville vi inte ens veta? Eller visste vi och godkände att en del gick till den väpnade delen av kampen? Jag minns inte.... men ställer frågan.

Jfr gärna föregående inlägg om fredens pris. 

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.


 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Ullsten och miljön

Finns mycket av intresse i fd statsminister Ola Ullstens memoar. De 30 åren sedan han slutat som aktiv politiker (och bl a varit ambassadör) avhandlas mycket kortfattat. Men där framgår ändå att han i hög grad ägnat sig åt miljöfrågor i ett internationellt sammanhang, "kallad" av FN. Speciellt intresserad av att bevara den naturresurs som skogen är. Sista kapitlet, sid 314-322.
Han konstaterar att en gång fanns dubbelt så mycket skog på jorden som idag. Vi har nått en gräns. "Till bilden av skogen i våra liv hör också både ett växande välstånd och en djupare klyfta till dem som ännu är fattiga."

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Fp som stödparti eller som ett anständigt liberalt alternativ?

Som ett apropå till mitt blogginlägg den 14 okt kan vi se en artikel i Di idag den 17 okt, rubrik: Folkpartiet nere på träsknivåer.
Där konstateras att skolpolitiken varit folkpartiets och inte minst Jan Björklunds paradfråga. Jag är kritisk till mycket av Jan Björklunds politik, men skolpolitiskt har han (och fp därmed)  i huvudsak ändå varit rätt ute. Att han har en framtoning som skrämmer är en annan sak.
Nu håller sossarna på att springa om honom, och koalitionsstorebror "nya" moderaterna vill sno skolprofilen från fp. Så, vad ska fp och Jan Björklund göra? Nu när fp ligger bara hårsmånen ovan 4%.

Statsvetaren Jenny Madesten menar att "planen nu är att börja prata om andra saker och bredda partiet. Det blir svårt för Folkpartiet att vinna val på den här frågan en gång till”, Samtidigt är det inte helt givet hur en ny strategi skulle kunna se ut. Det finns en tydlig ansvarsfördelning inom regeringen som begränsar de mindre partiernas handlingsutrymme. Och att profilera partiet som ett mer socialliberalt parti är inte gjort i en handvändning.

”Det är svårt att ge sig i kast med till exempel socialförsärkingar, eftersom det skulle gå i clinch med hela regeringens politik”,

Hm, ja är det viktigast att gå i takt med moderaterna, då blir det svårt att återvinna väljare och förtroende. Frågan är vad som är viktigast för folkpartiet, eller rättare sagt dess väljare, är det att vara stödparti till moderaterna, att till varje pris sitta vid maktens köttgrytor. Eller att formulera en egen vision, en liberal vision, för hur det vill se Sverige. Jag vill gärna tro att folkpartiets väljare, inte minst de som nu överger partiet och många idag osäkra, de vill ha ett parti, gärna folkpartiet, som är ett socialliberalt alternativ till högern - och till socialdemokraterna.

Kanske är fp´s provval i Stockholm ett tecken på detta. Där den mest frispråkiga socialliberalen på toppnivå, Birgitta Ohlsson placerade sig före Jan Björklund. Dvs många medlemmar har tröttnat på Björklunds högerlinje och vill se socialliberalism i praktiken i stället. Att det inte är gjort i en handvändning är ju helt klart. Återgången till socialliberalismen måste upplevas trovärdig, väljarna måste övertygas.

Jag menar att folkpartiets framtid beror på om det återgår till en klart socialliberal politik, det som var folkpartiets ledstjärna till millennieskiftet ungefär. Om det sedan leder till att Reinfeldt får avgå som statsminister, desto bättre.

Förpackningar i politiken... om nygamla moderaterna

Ser i DN en artikel där förre högerledaren, förlåt, moderatledaren Bo Lundgren menar att Fredrik Reinfeldt genomfört den politik som Lundgren förde fram i valrörelsen 2002. I allt väsentligt då. Visst har han rätt.
Det Fredrik Reinfeldt gjorde var att presentera varan i ny förpackning, vilket dolde det faktiska innehållet.

DN prickar av Lundgrens förslag och vad "nya moderaterna" under Reinfeldt genomfört. Med hjälp av sina små stödpartier...

Jag måste konstatera att många gått på detta med den nya förpackningen. Två gånger dessutom. Och konstaterar att det finns många förpackningar som är onödiga, om de inte bara är till just för att dölja innehållet.

Allt medan sopbergen växer.

DN:s artikel avslutas med en avslöjande kommentar, om ärlighet. Grunna över den.

"Men som helhet ser du (Lundgren) inte så stora skillnader i den reella politiken mellan de gamla och nya Moderaterna?

– Nej, så är det. Det handlar inte bara om volymen skattesänkningar. Vi ville sänka skatten för den som hade ett arbete, och det vill vi nu. Men vi hade en bredare palett och det skrämde många människor.

En del menar att du var för ärlig?

– Om det sedan var ärlighet eller inte ... Jag hoppas att alla politiker kan vara ärliga och faktiskt säger vad de vill göra."

Vad räddar fp från att halka ner emot spärren?

Ser att några folkpartister oroar sig över ett par opinionsmätningar som visar att även fp minskar från  den redan tidigare låga nivån runt 6% som varit den vanliga under senare senare tid. Fp närmar sig den nivå som kd och c legat på under lång tid.
Fp uppmanas att vakna och börja sätta fart, snart är det val.

Jag menar att ett sätt att väcka fp vore att partiet återgick till socialliberalismen. Då inte bara i ord utan också i praktiken. Då skulle det finnas ett icke-socialistiskt alternativ till de olika varianterna av moderat-light som existerar idag. 
Jag tror att besvikna socialliberaler skulle återvända,  och andra som idag är vilsna över frånvaron av ett vettigt,  icke-socialistiskt parti skulle äntligen  finna en hemvist. Jag vet  att idag är det rätt många som överväger att rösta på Sossarna till och med, trots att de egentligen verkligen  inte är sossar, men som vill ha bort alliansregeringen,  eftersom fp idag verkar lägga sig platt för den moderata politiken eller t o m lägger sig till höger om moderaterna.

Det är möjligt att det finns maktgalna moderater som kan tänka sig att lägga stödröster på fp, kd eller c, för att rädda dessa partier som stödpartier för en fortsatt Moderat-alliansregering. 

Men vad säger det om t ex folkpartiet? 
Nej, ge oss ett faktiskt alternativ till både moderaterna och socialdemokraterna!   

Swinging Wheel Big Band på Kårhuset (plus bilder)

 Lite bilder tillagda.

Jag är inte den som springer på Kåren i "onödan" precis. Jag måste erkänna att, trots att jag under ett antal år skrev en massa konsertrecensioner om bl a jazzkonserter i Piteå i olika tidningar, så var det före det att Kårhuset vid Musikhögskolan byggdes. Så senast jag var på "kåren" det var 1975-76 och inte i Piteå utan på Norrlands Nation i Uppsala. Tiden går. Gissa vilka jag hörde där! Ja, bland andra Benny Waters, då ca 75 år, och Eva Taylor också ungefär i den åldern då. Det ansågs vara gammalt då...  Och båda hade erfarenheter från jazzstorheter från 1920-talet, Benny Waters t ex från King Olivers orkester, dock ej samtidigt som Louis Armstrong spelade med King Oliver, och Eva Taylor som sjungit med Clarence Williams Blue Five med t ex Sidney Bechet och Louis Armstrong.
Men även om tiden går så har jazzen en föryngrande verkan på många musiker - och lyssnare. Så blev väl Benny Waters bortåt hundra år och höll på nästan in i det sista...

Varför då denna utläggning? Tja, säg det. Lite nostalgi är det, men om bra musik och fantastiska musiker. Och sådana minnen väcks när jag går på "Kåren" ffg efter många år. Om än i Piteå. Orkestern Swinging Wheel Big Band som spelande innehåller visserligen några musiker i mogen ålder, om än inte riktigt i den åldersklass som Waters var i på mitten av 70-talet. Många av musikerna i storbandet av 2013 har faktiskt väldigt många decennier kvar tills de kommer i närheten av de nämnda veteranerna. Tänk så mycken skön musik de har tid att spela!

Det här är ingen regelrätt recension. Låt mig ändå säga att jag gillade konserten. Repertoaren var mycket blandad, från sådant som Shiny Stockings i lätt moderniserat Basie-stuk till eviga standardlåtar som Lullabye of the Leaves, Fly Me to the Moon,  låtar av Jaco Pastorious och Chick Corea och några original av orkestermedlemmar - som extranumret Fat Rat av Gunnar Ullberg. Och där emellan lite hardbop och soulfunkigt.

Storbandet är i grunden ett fritidsband, med start 2004 i halvstort format, men som med tiden vuxit till ett fullstort big band med ett mycket vasst brass på fyra tp, tre tb, fem saxar (flera goda solister) och fullt komp på fyra man. Jag ska inte rabbla upp alla solister, och i stort byggde de instrumentala numren mest på ensemblespel, men jag vill ändå nämna Jerry Winblad von Walter på altsax och flöjt. All Day Long var ett lyriskt featurenummer för trumpet och i Works Song, ja 50-talsklassiskern! - var det massor av trombone. Arret av Daniel Nolgård (f.ö. son till musikledaren Janrik Nolgård, som jag arbetade tillsammans med en gång i tiden. Som sagt, tiden går... )

Grädden på moset var gästande helproffsiga Kicki Enqvist, som jag skrev första gången om för sådär 25 år sedan...  Yes, det var bra, hon satsade hårt redan från början med ösig, kraftfull mogen sång. Varierade med lite mera visaktig balladsång på svenska, allt av första klass och utan tvekan.

Trevligt att Piteå har fått ett storband igen, som vågar friska på, med blandad repertoar och stor spelglädje.

Konserten varade runt två timmar inkl en kvarts paus på lyssnarvänlig eftermiddagstid och Kårhuset var fullsatt. Arrangör: Jazz i Piteå.

General Giap död, vilket väcker minnen

En liten, liten notis i tidningen meddelar att general Giap är död. Vietnamesisk krigshjälte, han blev 102 år gammal.
Vem var han? När dagens (medelålders) läsare ser det så kopplar de troligen till Vietnamkriget mot USA.
För mig väcker det dock minnen långt före den tiden. Det påminner mig om när jag som mycket ung satt och läste Norran, (Norra Västerbotten). Politiskt brådmogen som jag var så läste jag ledarsidan inklusive t ex  de utrikespolitiska kommentarerna där. Året var 1954.
Det som för alltid etsat sig fast i mitt minne var nyheterna om Indokinakriget, dvs det som Frankrike, som var kolonialmakten, förde mot den kommunistiska rörelsen Viet Minh. Där general Giap tillfogade fransmännen ett förödande, blodigt nederlag vid Dien Bien Puh 1954. 

Jag citerar "Snart rasade det franska kolonialväldet samman. Dien Bien Phu, är historiker ense om, påskyndade hela avkoloniseringen och gav andra förtryckta folk insikten att de med beslutsamhet och militär styrka kunde besegra till synes övermäktiga motståndare.

USA klev snart in i Vietnam i ett försök att hejda kommunismen i Asien, men blev också besegrat. " 

Även där var Giaps insatser viktiga.  Och trots att han var kommunist, så symboliserar han idag -även för mig - en koloniserade folks frihetskamp. Att han fortfarande levde intill för någon dag sedan, det var en överraskning.  Soldater brukar inte bli så långlivade, speciellt inte de som fört gerillakrig.  

Och trots detta mycket gamla minne har jag faktiskt en bra bit kvar tills jag är 102 år. 

Ser också att notisen på internet är mera utförlig än den i papperstidningen. Läs den.

Spotify - inget för de som LYSSNAR på musik?

Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.

Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn.  Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva.  Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.

Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar?  Läs det.

Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.

Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.

Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.

Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare  med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma.  Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.

Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?

Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.

Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.  

Är det alltid fel att stödja glesbygden?

Ska en kommun inte få stödja butiker i glesbygd? Det tycker inte Konkurrensverket. Vilket Piteå kommun gör, men inte får enligt Konkurrensverket. I de flesta fall har nog KV rätt, stöd med skattepengar snedvrider konkurrensen.
Men här har de inte rätt. Eftersom i vart fall de byar som är aktuella i Piteå kommun finns ingen konkurrens att snedvrida. Det är långt, långt till närmsta butik, inte gång eller cykelavstånd precis. Det är för få invånare för flera butiker, och en stor del av befolkningen är äldre.
Utan stöd skulle butikerna få läggas ner och invånarna stå helt utan butik. Att köra flera  mil till stan är inte att tänka på, och alla har inte bil, t ex p g a för hög ålder. Så då blir det enda alternativet för de äldre (förutom att lägga sig ner och dö svältdöden) att i förtid hamna på ett äldreboende - i någon större by eller i stan. Vilket också lär leda till för tidig död.
De yngre flyttar förstås också. Och så dör byn.

Det är också så att butiker i byarna ofta söker förbättra sin lönsamhet genom att också stå för annan service för invånarna, sådant som post, utlämningsställe för mediciner etc, ja t o m för Systembolaget.  Dör butinen så försvinner även den servicen.
Självfallet ska inte butiker som klarar sig bra (dvs får en liten vinst så att ägarna överlever också)  få stöd.  Men när det inte går runt, trots att det finns ett behov för byborna, då föreligger väl "synnerliga skäl".

Se vad Piteå-Tidningen skriver.

Massregistrering och demokrati - vi får inte skrämmas till tystnad

Apropå detta med registreringsraseriet. Både betr romer (i flera register) och andra.

I grunden är detta massregistrerande tillkommet för att det finns en vi-dom-känsla hos dels myndigheter, dels hos politiska makthavare som har svårt med att inse vad demokrati innebär. Man vill ha koll på vad folk gör, vad folk tänker, alla misstänks, och man vill inte att folk ska våga säga, skriva och tycka fritt.

Därför vill och får FRA en lag (det som kallas FRA-lagen) som tillåter det mesta, med en fernissa av tillsyn som ska låta oss tro att de gör bara "behagliga" ting, lagligt. Men som gör det legitimt att konsekvent bryta till och med emot de alltför vida lagar som finns. 

Därför köper och säljer eller byter  "våra" myndigheter uppgifter om oss som myndigheterna behagar. Därför känner enskilda polismän och andra tjänstemän att det är OK att göra som de själva vill - och de upprättar register ("analysfiler") "som kan vara bra att ha, utifall att"...  utifrån alla möjliga  och omöjliga sorteringsprinciper där etnisk tillhörighet bara är en grupp. När det gäller FRA finns i praktiken ö h t ingen begränsning till grupp - allt om alla kan tas in.  

Minns begreppet sociogram. Skyldig genom bekantskap, med bekantas bekanta, genom att råkat ha befunnit sig på en plats där något hänt samtidigt, eller tidigare eller senare. 

Genom registren så säger sig  polis m fl bekämpa brott och terrorism. Men det klarar de ju inte! Massregistren blir för stora och ohanterbara. 

Självfallet måste polisen få föra anteckningar över misstänkta. Men inte över andra, inte över hela grupper. Och så fort någon inte är misstänkt längre ska den tas bort ur dessa tillfälliga "analysfiler". OCH man kan och får inte registrera hela grupper eller ett helt folk.  Det är emot alla demokratiska principer. 

Därför  får vi  inte låta oss skrämmas att hålla tyst. Då har dessa demokratins dödgrävare vunnit. 

"Vem tror du att du är? "

"Vem tror du att du  är?" 
Det är ju tveksamt.
Men polisen vet. Och SÄPO + FRA. Och därmed även våra översåtar. 
 Det vill säga.  De tror sig veta. Och de säljer eller byter bort och till sig det som de tror sig veta om dig, 

Den vettlösa registreringen av romer är bara det senaste i denna allt mer hysteriska jakt från myndigheternas sida på allt och alla. Att samla på sig, massregistrera allt mellan himmel och jord, bara för att det kan vara bra att ha.  Alltså, varje människa är misstänkt för något - förr eller senare. Utom förstås myndighetspersonerna själva. Med eller utan sanktioner uppifrån. I detta land utan civilkurage. 

När ska detta sluta?  
Började det med Watergate? Knappast, men det var ett steg i fel riktning. Men mera fart på eländet blev det i och med September Eleven 2001. Och i Sverige ytterligare några rejäla snäpp i och med FRA-lagen, som öppnade fördämningarna för alla övervakningsgalna byråkrater och politiker. 

Det har länge varit dags att sätta klackarna i backen och stoppa detta. Men det behövs rejäla besked från väljarna.  Att piratpartiet kommer in i riksdagen nästa år kunde vara ett sådant besked. 

Louis Armstrong on the Sunny Side

Jag hade inte hört inspelningen på länge, länge. Borde förstås ha anat att detta är en Ludde i fin form. Liksom på de oftare hörda två spåren med hans All-Stars på samma skiva. Detta handlar alltså om Louis Armstrong när han vid Newportfestivalen 7 juli 1958 frontar Newport International  Jazz Band, ett storband i andra sammanhang också kallat International Youth Jazz Band. En kombination av yngre musiker, bl a svenskarna Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) men också sådana som t ex Albert Mangelsdorff, Dusco Gojkovic, Jan Wrobleski, Ronnie Ross och Gabor Szabo.

"Ungdomsbandet" hade ett set före Armstrongs avslutande final på söndagskvällen. Tydligen såg festivalledningen det som en god idé att låta Armstrong fronta de unga kommande stjärnornas storband före det egna ssetet.  Vilket Armstrong tar på största allvar, visar att gammal är äldst. När jag nu lyssnar på inspelningen, som återfinns på en dubbel-LP på CBS, så finner jag att Armstrong dominerade On the Sunny Side of the Street helt. Först med trumpeten i introduktionen, sen med ett vokalinslag och så med mera trumpet igen. Spel på mycket hög Armstrongklass. Ungdomsbandet fungerar mest som bakgrund, effektivt men anonymt trots de uppåtgående namnen i det.

Det är dryga sex gyllene minuter.

Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Louis A spelade tillsammans med svenske Bernt Rosengren och Kurt Järnberg!

Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) spelande i samma orkester som Louis Armstrong (tp, voc), kan det stämma. Jomen visst!
Såg i (nyinköpta) diskografin av Hans Westerberg om Louis Armstrongs inspelningar detta. Louis spelade med Newport International Jazzband, där bl a dessa svenska jazzmusiker ingick, 1958 "On the Sunny Side of the Street".  I boken (som har några år på nacken) finns ingen notering om att detta utgivits på platta.

Det kändes som detta var en nyhet för mig. Snudd på sensation. 1958 var ungdomarna Rosengren och Järnberg representanter för den nya, moderna jazzen. Louis Armstrong var den store giganten och stjärnan, ännu i bästa form och skaparkraft. Men definitivt inte en person som av samtidens jazzvänner sågs som "modern".  Vad nu det är.

Men, minnet sviker. För säkerhets skull kollade jag i mina skivhyllor. Där finns för många skivor, både LP och CD och annat. (Om det nu kan bli för många, annat än på så sätt att jag knappast lär hinna spela ens en bråkdel av dem en gång till under min livstid.)
Där fanns en dubbel-LP med höjdpunkter från Newportfestivalerna 1956, 1958 och 1963 (CBS 88605). Innehållande bl a spåret med ungdomsorkestern och med Louis Armstrong!  Albumet köpte jag för trettio år sedan, så nog har jag lyssnat på det ett antal gånger, men mindes inte detta.  Nu måste jag förstås hinna spela den igen.

F.ö. ingår flera av de nummer som Louis och hans All-Stars spelade vid samma tillfälle i den klassiska filmen Jazz on a Summers Day".  Se den!

Slutligen, skulle vara kul att veta om Bernt R och Kurre J har några intressanta minnen från just detta att spela med Louis Armstrong ?!

Här Louis i Newport 1958, från filmen. Tyvärr hittade jag inte spåret med svenskarna på Youtube. Men håll tillgodo!

Hans Lindblad om bristerna hos dagens myndigheter - utan ansvar

Jag nämnde igår i ett mail till Hans Lindblad om hur jag såg på sossarnas svek i FRA-frågan, (de backar ju i sitt motstånd) och den ljumma reaktionen, inte minst från politiker, betr de aktuella skandalerna med USA:s massavlyssningar, massövervakning och FRA:s inblandning i detta, med mera. Fick detta mail som snabbt svar:

Lars-Erick,

Jag har ju skrivit om ämbetsmannavälde och hårt kritiserat att det formella ämbetsmannansvaret är avskaffat. (I praktiken ställdes inte tjänstemän till ansvar tidigare heller.)

Engla i Stjärnsund skulle levat idag om polisen inte varit häpnadsväckande slapp rörande utredningen av gärningsmannens förra mord.

Om FRA nu handlat i strid mot gällande lag så är det ju inte myndigheten i sig som kollektiv, inklusive vaktpersonal, som har ansvaret. Det är naturligtvis generaldirektören och ett antal chefer under honom som bör bli föremål för förundersökning i mening att ställas inför rätta. Olagligt agerande kan inte lämnas därhän bara för att lagbrytarna är statliga chefer.

Det mest absurda är när myndigheter åläggs viten. OK om det är pengar som de anställda betalat in. Men man kan inte ta pengar från skattebetalare för sådana ändamål. Det är inte myndigheter som bryter lag, det är individer. Och genom centralstyrning är det i praktiken nästa bara chefer när det gäller större brott. Lägre anställdas brott gäller ofta enklare saker.

Ansvar är enligt min åsikt alltid personligt. I försvaret blev det en rättegång rörande en värnpliktig som tagit två i stället för en smörklick. Men generalerna som misshushållade med miljarder ställdes aldrig till ansvar.

De personer som gav ekot uppgifter om Försvarets forskningsinstitutets olagliga bulvanföretag rörande Saudiarabien borde träda fram och hyllas. En hemligstämpel som bara avser att dölja kriminellt agerande har ingen moralisk giltighet.

Den största bristen i dagens Sverige gäller civilkurage.

Hälsningar
Hans
----------

Alltså, ämbetsmän ska göra sitt jobb, gör de inte det eller bryter emot lagen, ska de ställas till ansvar, personligt ansvar.  Statliga-offentliga tjänstemän ska inte vara slappa, lata eller okunniga. Även statliga chefer ska straffas när de begår lagbrott. Lagbrott/kriminalitet  ska inte döljas under hemligstämplar. 
Den som avslöjar olagligheter hos myndigheter ska inte straffas utan hyllas. 

Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara. 

I have a dream – men drömmen måste bli verklighet, inte bara i USA.

Sveriges Radio påminner om att idag, den 23 augusti 2013, är det femtio år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Ett tal som inspirerade till kamp emot diskriminering av de färgade i USA, men som faktiskt var än bredare än ”bara” emot diskriminering på grund av hudfärg. Fem år senare dödades Martin Luther King, men kampen fortsatte.

Idag kan vi konstatera att mångt och mycket blivit bättre i USA, men långt ifrån allt. Detta beror till stor del på att diskriminering fortfarande finns som resultatet av högre arbetslöshet, sämre betalda jobb, sämre utbildningschanser etc. Samt att diskriminering även drabbar de som har spansk-latinsk bakgrund, en växande invandrargrupp i USA.

Jag måste också konstatera att vi inte har någon anledning att slå oss för bröstet i Sverige. Här finns, mer eller mindre sofistikerad, diskriminering/särbehandling av många invånare. Sjuka, arbetslösa och pensionärer särbehandlas/diskrimineras på olika sätt. De sociala skyddsnäten blir allt sämre, strängare regler, och pensionärer betalar högre skatt än de som har inkomst av anställning.

Detta skapar klyftor i samhället. Något som i än högre grad drabbar invandrare. Inte bara i den grova form som SD står för, utan även på mera raffinerade sätt. Det finns en attityd hos många, även hos myndigheter och deras handläggare, som t ex försvårar för invandrare att få arbete, arbete som de är utbildade för. Ja, arbete över huvud taget. (Egentligen är det bara läkare som ibland har en ”gräddfil” jämfört med andra akademiker med utländsk utbildning.)

Ingenjörer, lärare och andra välutbildade akademiker kan många gånger bara få jobb som städare, spärrvakter el likn, om ens något. Inget fel i dessa jobb, men när de offrat många år på högre utbildningar är det diskriminerande, och ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att inte använda folk till det de har utbildning för, även om utbildningen inte till 100% följt svensk utbildningsplan. Eventuella skillnader kan ju vara till det bättre och ge värdefulla bidrag till Sverige!

Det finns en övertro på att svensk utbildning alltid är bäst. Är t ex svensk lärarutbildning världsbäst? Har den lett till att svensk skola är den bästa? Nej, det måste bli slut på denna smygdiskriminering. Öppna ögonen för att invandrare med utländsk utbildning (och erfarenhet) kan vara minst lika bra, kanske bättre, än svensk! Trots smärre olikheter. Det skulle vi alla tjäna på.

Är "normal" trafik ofarlig för barnen?

Skolstart i dagarna. Och bland annat i lokaltidningen läser jag givetvis om en massas krångel med skolskjutsar -  eller inte. Det finns ju en passus betr skolskjutsar om trafiksäkerhet. Denna kan uppenbarligen kan tolkas mycket olika. Speciellt som skolan måste (?) lägga budgetaspekter på skjutsandet. 

Ett faktum är dock att trafiken ökar. Längs gator och vägar. Osäkerheten för barnen ökar därmed också, någorlunda trafikmogna blir de inte förrän de hamnat i mellanstadieåldern. Om ens då. 
Ändå fokuseras skjutsandet mest på hur långt det är till skolan. 
Även stark och tung trafik, på vägar utan säkerhetsanordningar (dvs sådana som saknar separata cykelvägar, övergångsställen, trafikljus, refuger etc) anses som "normala". Dvs inte farligare än normalt. 
Men är normalt detsamma som ofarligt? Sannerligen inte, snarare tvärtom! 

Och om skolskjuts beviljas av trafikskäl, då kvarstår ändå säkerhetsrisker i form av svåra korsningar och övergångar på väg till och från hållplatser/uppsamlingsplatser, obefintliga eller ej respekterade hastighetsgränser, och stark trafik kring och på skolområdena. Det är ju inte bara personal, matleveranser  och skoltaxi som kör inne på skolans område. Även äldre elever kör där (t ex med traktorregistrerade fordon), och föräldrar som inte fått skolskjuts för sina barn och som känner att de måste frakta barnen till skolan av säkerhetsskäl. 

P g a den allt intensivare trafiken måste vi inse att barnens trygghet kräver både mera av säkerhetsshöjande anordningar i trafiken OCH mera av skolskjutsar även på kortare sträckor.  Även om det kostar!