Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.
Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.
Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder. Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer". Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val.
Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr", men vi årsrika minns.
Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige) med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av.
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs. Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs...
Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet, generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad
Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark. Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners långa engagemang för socialliberala principer.
Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s efterföljare. Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor.
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti.
extra. PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns. T o m från ett något oväntat håll.
DS
