Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin. 

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

I have a dream – men drömmen måste bli verklighet, inte bara i USA.

Sveriges Radio påminner om att idag, den 23 augusti 2013, är det femtio år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Ett tal som inspirerade till kamp emot diskriminering av de färgade i USA, men som faktiskt var än bredare än ”bara” emot diskriminering på grund av hudfärg. Fem år senare dödades Martin Luther King, men kampen fortsatte.

Idag kan vi konstatera att mångt och mycket blivit bättre i USA, men långt ifrån allt. Detta beror till stor del på att diskriminering fortfarande finns som resultatet av högre arbetslöshet, sämre betalda jobb, sämre utbildningschanser etc. Samt att diskriminering även drabbar de som har spansk-latinsk bakgrund, en växande invandrargrupp i USA.

Jag måste också konstatera att vi inte har någon anledning att slå oss för bröstet i Sverige. Här finns, mer eller mindre sofistikerad, diskriminering/särbehandling av många invånare. Sjuka, arbetslösa och pensionärer särbehandlas/diskrimineras på olika sätt. De sociala skyddsnäten blir allt sämre, strängare regler, och pensionärer betalar högre skatt än de som har inkomst av anställning.

Detta skapar klyftor i samhället. Något som i än högre grad drabbar invandrare. Inte bara i den grova form som SD står för, utan även på mera raffinerade sätt. Det finns en attityd hos många, även hos myndigheter och deras handläggare, som t ex försvårar för invandrare att få arbete, arbete som de är utbildade för. Ja, arbete över huvud taget. (Egentligen är det bara läkare som ibland har en ”gräddfil” jämfört med andra akademiker med utländsk utbildning.)

Ingenjörer, lärare och andra välutbildade akademiker kan många gånger bara få jobb som städare, spärrvakter el likn, om ens något. Inget fel i dessa jobb, men när de offrat många år på högre utbildningar är det diskriminerande, och ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att inte använda folk till det de har utbildning för, även om utbildningen inte till 100% följt svensk utbildningsplan. Eventuella skillnader kan ju vara till det bättre och ge värdefulla bidrag till Sverige!

Det finns en övertro på att svensk utbildning alltid är bäst. Är t ex svensk lärarutbildning världsbäst? Har den lett till att svensk skola är den bästa? Nej, det måste bli slut på denna smygdiskriminering. Öppna ögonen för att invandrare med utländsk utbildning (och erfarenhet) kan vara minst lika bra, kanske bättre, än svensk! Trots smärre olikheter. Det skulle vi alla tjäna på.

Etnicitet - ett fult ord?

Fredrik Reinfeldt har, kanske lite vårdslöst, använt ordet "etnisk" i ett försök att analysera vilka som är arbetslösa. Det skulle han inte gjort, för nu rasar debatten i sociala media. Eller rättare sagt, två debatter, av olika intensitet.

Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.

Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.

Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.

Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.

Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.

Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)

Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?