Som en kort kompletterande kommentar till min text häromdagen betr komplexet löner-klyftor etc, vill jag delge även följande. Och det som en kommentar till de som menar att djupa skillnader mellan olika grupper är en stimulans till ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Att man inte ska vara avundsjuk på de som det går bra för, och gjort och gör sig ofantligt rika.
Men det är inte fråga om avundsjuka, utan om att djupa klyftor gör det svårt att skapa sig en någorlunda hyfsad tillvaro själv. OCH att klyftor är skadliga för ekonomin! Just det, för samhällsekonomin som sådan, inte bara för den enskilde med låg inkomst.
Flera svenska företrädare för olika fackliga organisationer har på senare tid krävt lönelyft, och då även för de med lägst inkomster, och är emot sänkta nybörjarlöner. Det är ju rätt givet. Men inte bara de, utan även folk med näringslivspositioner ser risker och nackdelar med låga löner - eftersom de leder till klyftor i samhället.
Trots vad "nyliberala" ekonomer (?) predikar.
En av de mer prominenta, som går emot sänkta löner för nyanlända är förre Scania-vd´n Leif Östling, som föreslås till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Vilket är precis motsatsen till vad denna organisations företrädare dagarna innan anser.
Och nu fick jag precis korn på vad en amerikansk superkapitalist säger. Nick Hanauer, som verkligen inte är en socialist eller "vänster", utan en vältalig företagsledare som vill rädda kapitalismen. En länk till en liten text, som säger ungefär som så;
vakna upp (kapitalister), växande klyftor driver samhället in i en situation som liknar den i Frankrike före revolutionen.
Han vill höja minimilönerna dramatiskt, för att vidga medelklassen och ge ett visst mått av välstånd, för att minska riskerna för revolution.
Det ni!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett klassklyftor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassklyftor. Visa alla inlägg
23 februari 2016
09 maj 2014
Att heja på (försöka förklara och försvara) extremisterna, är det hedervärt?
Jag skrev igår och tidigare idag två bloggtexter med rubrikerna "Extremister och deras omgivning" resp "Extremisters hejarklackar mm" . När jag nu tagit del av ytterligare reaktioner på Uppdrag granskning igår av vänsterextremismen känner jag att jag vill diskutera invändningarna emot UG.
En del försök till "förklaringar" eller ursäkter fick vi ta del av redan i programmet. Sådant som att ökande klassklyftor, kapitalism, rasism, att andra åsikter demonstrerar, att någon har "fel" logotyp på sin tröja, att någon ser ut att vara en rik kapitalistlakej, nedmonteringen av välfärdssamhället eller ökande arbetslöshet och arbetsplatsolyckor. Att det därför får och kan tillgripas vilka medel som helst för att störta den rådande, i demokratiskt framvalda, ordningen.
En del av dessa ursäkter (utseende, klädsel etc) är ju närmast infantila, och visar att man har svårt att sortera argumenten och att förklara konsekvenserna av sitt handlande. Övriga argument kan möjligen vara en förklaring, som ökande klassklyftor och arbetslöshet, men kan på intet sätt legitimera våldsanvändandet. Dessutom kan en del argument ses som förklaringar också till att högerextremism uppstått, även om jag inte sett att högerextremisterna själva anför det som motiv för sina våldshandlingar.
När nu UG och Janne Josefsson angrips från de som de facto fungerar som våldsvänsterns hejaklack för att han inte djupdyker i dessas eventuella bakomliggande motiv så visar det bara en sak. Hejaklacken försvarar och slätar över extremvänsterns våldsbenägenhet. Få eller inga, utan för SD och dess sympatisörer, försvarar högerextremisters våld på det sättet - eller rättare sagt - inte över huvud taget.
Nog är det skrämmande att en del s.k. vänsterintellektuella och allmänna "vänsteranhängare" kan och vill släta över våld och odemokratiskt agerande från vänsterextremister. Och anser att det ska Janne Josefsson och UG göra också. Varvid de nogsamt underlåter att nämna att han och UG hårdgranskat högerextremisterna minst lika hårt. Och det inte bara en gång.
Att påtala brister i samhället är hedervärt.
Att använda våld och att försvara användningen av våld för att råda bot på bristerna - det är verkligen inte det minsta hedervärt. Tvärtom, det är skamligt och undergräver grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.
När våld används för att få en politisk ändring, då är det polisens uppgift att försvara demokratin mot våldsverkarna. Inte "stormtrupper" från det ena eller andra extremistiska lägret.
Mera om debatten för och emot UG:s gransking finns bl a i dessa länkar. Här - allmänt. Och här - Janne Josefssons inlägg. Och här ett inlägg betitlat Sluta romantisera extremisterna, vänstern (av A-L Lodenius).
Jag rekommenderar läsning av dem. Som breddat underlag.
En del försök till "förklaringar" eller ursäkter fick vi ta del av redan i programmet. Sådant som att ökande klassklyftor, kapitalism, rasism, att andra åsikter demonstrerar, att någon har "fel" logotyp på sin tröja, att någon ser ut att vara en rik kapitalistlakej, nedmonteringen av välfärdssamhället eller ökande arbetslöshet och arbetsplatsolyckor. Att det därför får och kan tillgripas vilka medel som helst för att störta den rådande, i demokratiskt framvalda, ordningen.
En del av dessa ursäkter (utseende, klädsel etc) är ju närmast infantila, och visar att man har svårt att sortera argumenten och att förklara konsekvenserna av sitt handlande. Övriga argument kan möjligen vara en förklaring, som ökande klassklyftor och arbetslöshet, men kan på intet sätt legitimera våldsanvändandet. Dessutom kan en del argument ses som förklaringar också till att högerextremism uppstått, även om jag inte sett att högerextremisterna själva anför det som motiv för sina våldshandlingar.
När nu UG och Janne Josefsson angrips från de som de facto fungerar som våldsvänsterns hejaklack för att han inte djupdyker i dessas eventuella bakomliggande motiv så visar det bara en sak. Hejaklacken försvarar och slätar över extremvänsterns våldsbenägenhet. Få eller inga, utan för SD och dess sympatisörer, försvarar högerextremisters våld på det sättet - eller rättare sagt - inte över huvud taget.
Nog är det skrämmande att en del s.k. vänsterintellektuella och allmänna "vänsteranhängare" kan och vill släta över våld och odemokratiskt agerande från vänsterextremister. Och anser att det ska Janne Josefsson och UG göra också. Varvid de nogsamt underlåter att nämna att han och UG hårdgranskat högerextremisterna minst lika hårt. Och det inte bara en gång.
Att påtala brister i samhället är hedervärt.
Att använda våld och att försvara användningen av våld för att råda bot på bristerna - det är verkligen inte det minsta hedervärt. Tvärtom, det är skamligt och undergräver grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.
När våld används för att få en politisk ändring, då är det polisens uppgift att försvara demokratin mot våldsverkarna. Inte "stormtrupper" från det ena eller andra extremistiska lägret.
Mera om debatten för och emot UG:s gransking finns bl a i dessa länkar. Här - allmänt. Och här - Janne Josefssons inlägg. Och här ett inlägg betitlat Sluta romantisera extremisterna, vänstern (av A-L Lodenius).
Jag rekommenderar läsning av dem. Som breddat underlag.
03 februari 2014
Demokrati och korruption. Thailand-Sverige
Thailand idag.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna.
I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten.
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt!
Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!)
I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem.
En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.
Korruption, det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar. Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter.
Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet. Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt.
Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna.
I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten.
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt!
Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!)
I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem.
En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.
Korruption, det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar. Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter.
Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet. Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt.
Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete.
03 september 2013
Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige
Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.
Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln. Jag skulle säga att det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.
Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag. En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.
Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.)
"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."
Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!).
Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den!
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.
Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln. Jag skulle säga att det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.
Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag. En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.
Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.)
"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."
Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!).
Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)