Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?