Märkligt S-agerande för likvärdiga möjligheter till förskolegång och att bo och leva i glesbygden (Piteå).

 Dessa rader handlar om indragning av skolskjuts för fyra-åring i glesbygd. och vad som kan/avses med olagligt och otillåtet gynnande.  (kommentar till stort uppslagna  PT-artiklar den 16 juni 2022)

KAN DET VERKLIGEN VARA FÖRBJUDET, OLAGLIGT ATT BEVILJA SKOLSKJUTS för en elev i förskola???

Jag kan förstå att det, under vissa omständigheter, är fel, "olagligt" att INTE bevilja skjuts. Men ett positivt... hm.....

Den s-märkte ordföranden i BUN i Piteå , Louise Mörk, menar att deras jurist upplyst henne om det olagliga i tidigare beslutet. Och skjutsen för eleven måste dras in, då den är otillåtet gynnande.

I det aktuella fallet , som relateras i PT, så gäller det en 4-årimg i förskolan som bor i en glesbygdsby (Långträsk) där förskolan drogs in och det är fem mil till närmsta förskola, inga andra barn i aktuell ålder har så långt till förskola, och vid indragningen (2011) utlovades att barn 3-5 år skulle få skolskjuts.

Ett beslut som s-ordföranden säger inte är protokollfört... Men är enligt (då) gällande förskolereglemente, vilket nu ses över...

Jag menar nog (mot bakgrund av tidigare erfarenheter och kunskaper inom området) att otillbörligt gynnande måste ses i sitt sammanhang. Är förutsättningarna så lika att de är jämförbara, att det inte finns särskilda skäl? (Särskilda skäl - t ex barnets ålder, vägens beskaffenhet, trafikintensitet - kan ta över sådant som strikta avståndsgränser. ) I fall som detta måste dessutom beaktas att det gäller barn som inte ens uppnått ålder för förskoleklass, och som bor i en by som berövats inte bara skola utan också förskola.     OCH hur blir det lättare att leva i småbyar på landsbygden om småbarn inte får skjuts till den avlägsna förskolan, och hur gör det lättare för föräldrar som vill, kan, måste förvärvsarbeta om de måste förena detta med tider för barnets förskola inkl att själva betala/ordna skolskjuts?

Jag konstaterar också att det som de styrande socialdemokraterna (i samverkan med V plus Mp) nu i praktiken vill ändra/försämra för förskolebarn och föräldrar står bjärt kontrast till de många fina ord som skrivs i det precis av (s) publicerade (i nät-PT) 74-punktsprogammet för hur de vill styra Piteå. Ett program där förskola och glesbygd verkar vara så viktigt... Pyttsan!

Det finns verkligen ingen anledning för de som bor och vill fortsätta bo på Piteås landsbygd att rösta på socialdemokraterna (eller deras stödpartier vänstern eller miljöpartiet)! PS. Otillåtet gynnande, det kan det vara att ge en elev som bara har säg 3 km till skolan skolskjuts (om det inte föreligger synnerliga särskilda skäl) , och samtidigt neka eleven med fem mil (50 km) skolskjuts. DS.

Gilla

Kommentera

Dela

Katie Thiroux - en stor musikupplevelse, som gick de flesta förbi

Katie Thiroux Trio - det var en stor jazzupplevelse, som var nära att gå mig förbi. Det är inte alltid man har tillfälle att gå på allt som bjuds ut. Eller man tycker att det blir för dyrt, eller man tror inte att man ska gilla grejen, eller lokalen, eller...  Men man ska vara nyfiken, om man orkar,  även om det inte är de mest uppburna världsstjärnorna. Även om det inte suttit affischer överallt och pluggats reklam över hela internet. Eller att man kan misstänka att den (ringa) förhandspubliciteten är för positiv. Men testa...

Med detta vill jag ha sagt att Katie Thiroux Trio blev en positiv överraskning. Spelningen på söndag eftermiddagen i "2kök" i Acusticum i Piteå blev faktiskt än  mer, blev en av de bästa live-upplevelserna jag haft på flera år. Och detta i en, visserligen rätt välbesatt, men ändå ganska liten lokal i lilla, nordliga Piteå.

Trion leds av Katie T själv, på kontrabas och sång, en dansk pianist av stort format (men tidigare okänd för mig), vid namn Martin Schack och trumslagaren Matt Witek, USA,

  

Katie Thiroux besök hade föregåtts av upplysningar om en debutskiva "Introducing" som rönt stora kritikerframgångar, liksom av lovord i den amerikanska jazztidskriften Down Beat. Man kan också hitta lite smakprov på Youtube med henne, där hon sjunger och spelar kontrabas (vanlig hederlig ståbas) samtidigt. Trumslagaren sägs ha spelat med Woody Hermans storband. Vilket inte ska förstås som att han spelat med Woody Herman, utan med en orkester under Woody Hermans namn, under ledning av Frank Tiberi.

Alltnog, vi kom lite i förväg och kunde höra en stund på det unga förbandet, som var helt OK, medan Katie och hennes musiker övade, kollade lokalen, soundcheck etc. Dörrarna öppnades och de tre musikerna gick ut och vi jazztörstiga gick in och bänkade oss, och så kom musikern in, presenterades och började.

Katie Thiroux i Piteå. 

Det blev helt klart från första början att detta skulle bli något extra. Ordlös scatsång (bopsång) till bas och vispkomp, sjungande bas och sjungande basist, och det visar det sig att det är gamla goda "Just friends" som blommar upp i en snygg ny dräkt, som ändå inte gör sig märkvärdig utan bara bra, fantastisk.  Gamla låtar som känns som nya, stor konst - utan att de görs konstiga eller förkonstlade, sann Happy Jazz, frisk och frän, eller soft, utan damm. "When Lights are Low", "It had to be you", I want to be happy (ja, verkligen!), "I fall in love too easily" osv. Och så gamla "Shiny Stockings" så man tänker på Count Basie m fl.
   Rejäla versioner, arrangemang som ger utrymma för omväxling i temperament och klanger. Härligt fingertrillande på pianot men också rymiska blockackord, mustig jazz. Och en trumslagare som vet att använda sina grejer, känsligt vispkomp, händer och stockar - och cymbaler, intelligenta solon, som är så mycket mera än ren uppvisning.  Snudd på kammarjazz, till och från, men med en ständigt närvarande swing - och dessutom ofta nära på storbandsklang över trion. Med sköna vokalinsatser på topp. Katie Thiroux är en röstkonstnär, som briljerar på ett smakfullt sätt. Hon och hennes två medspelare verkar älska det de gör. Inga sura miner utan breda leenden, och uppskattande tecken åt varandra. Och trevligt, småhumoristiskt mellansnack. "Vi kom från Skellefteå, lätt att komma ihåg, låter ju som She Left You…"

Jag säger inte att de är världens bästa jazzmusiker. Men det var inte en trött rutinspelning, tvärtom de gav järnet, fungerade perfekt som en grupp av mycket goda musiker på hög nivå.   Alla gav det lilla extra, och med en fantastisk sångerska som verkligen kunde spela sin bas också. Det gjorde det hela till en STOR upplevelse!

Ni som inte var där får skylla er själva. Stackare. Och inget skrev PT. Men ni som läser detta, och inte masade et till konserten, ni förstår nog nu att ni missat något verkligt bra!!!

Till råga på allt var det en helt överkomligt entrékostnad. Jazz i Piteå (jazzklubben) måste ha gjort ett bra jobb med att fixa sponsorer. Tack för det.

Claes Janson i Piteå, bluestroll och bluesveteran

Claes Janson har en riktig bluesröst, lagom skrovlig. Det visade han när han gästade Piteå på måndagskvällen tillsammans med Wolf Organ Trio, med Micke Finell på el-bas. Trots i det närmaste obefintlig annonsering och reklam hade tämligen många lockats till Kaleido.

Claes Janson, sitter och sjunger blues. 

   Bluestrollet Clas plockade låtar allt från Leadbelly, Ray Charles, Albert King, Fats Domino etc till Cornelis Vreeswijk (Slusk blues och Ångbåtsblues) och Povel Ramel (Gräsänkling blues).
  Kompet,  Kaj Söderström, orgel,  Micke Finell el-bas, Peder Sundahl trummor, var väl inte så märkvärdigt, och orgel kändes väl inte perfekt i alla låtar, och var ibland lite hårt, tungt, men gav ändå ett effektivt stöd, som ju behövs för nå ett totalt bra resultat.
  Det var en klart godkänd blueskväll, även om jag gärna sett att få höra ett par tunga bluesklassiker till. ( T ex ngt av Howling Wolf - när man nu hade en varg vid orgeln, och något Sonny Boy Williamsson-nummer.)

   Men visst måste det erkännas att de svenska numren, Povels Gräsänklingblues och de två Cornelis-bidragen satt bra och passade bra i sammanhanget. Liksom Fats Dominoversionen av Blueberry Hill - som jag nog kände blinkade lite åt Louis Armstrongs version också.

   En kväll med hard times blues - av olika tyngd och utformning. Samt med trevligt mellansnack av veteranen Claes Janson.
 

 

Snyggt och "bra", men lite tråkigt, Rigmor

   Några kom-i-håg-rader kring Rigmor Gustafssons spelning  i Piteå, lördag 12 okt 2019.
Det var minst 3/4 fullt i restaurang "2 kök" på Acusticum, när vi anlände, av folk som smorde kråset innan Rigmor och hennes grupp skulle börja, Ytterligare minst ett 20-tal hann slinka in innan Rigmor och kompet satte igång, i princip fullsatt alltså, efter smärre omflyttningar och med extrastolar.  Helt klart att Rigmor gillade att spela för en lokal fylld av välvilliga och positiva lyssnare.
   Men ändå, det började lite trevande, först med tredje numret "My shining hour" blev det lite mera liv, energi. Nu ska sägas att jag hade svårt att uppfatta så mycket av presentationen av låtarna, om än jag med viss hjälp kunde gissa mig fram till titlarna. Jag avstår därför att nämna mer än någon låts namn. Det framgick ändå att flera melodier var Rigmors egna och återfinns på hennes senaste CD (Come Home).
   Om jag kort ska summera mina intryck blir det såhär. Snyggt, prydligt, fin sång av en sångerska av hög klass - men faktiskt rätt trist, som helhet.

Rigmor Gustafsson

   Väl så lågmält ofta, lite mera up-tempo-låtar hade inte skadat, inte heller lite mera feeling, energi, gärna också lite mera påtaglig swing. Rigmor hade nog behövt, anser jag, ett bättre stöd av kompet, något som stimulerat henne och gett skjuts åt det hela.  OK, pianisten trillade på en del då och då, men det kändes rätt blodfattigt. Och varken basisten eller trummisen fick det att spraka och glimra om musiken. Inget som fick Rigmor att tända till ordentligt. Synn.
   Ett fåtal smärre ljuspunkter kunde man hitta, men egentlige var det bara i gamla "Somewhere Over the Rainbow" som det kom fram energi och musikglädje i någon högre grad.
   Och, extranumret var nog kvällens bästa. I mitt tycke.
   Summa, jag har hört Rigmor live rätt så många  gånger, till och med i Piteå, och då med en mera stimulerande backup, med ett totalresultat i topp.  Det här var snyggt, men utan mycket glöd.

Jazz-i-Piteå var arrangör. Att erbjuda en middag som tillval till musiken, det var ett alternativ som många verkade uppskatta, även om det inte passar alla.

Lars-Erick F

PDOL-jazz 2018

En liten aning jazz var det i alla fall under PDOL i år. PDOL = Piteå dansar och ler. En kväll spelade Swinging Wheel Big Band på stora scenen, ett lokalt, riktigt bra storband, som jag tyvärr inte hade möjlighet att lyssna på.
Lördag bjöd dessutom JiP, dvs Jazz i Piteå, på tre korta konserter (gratis!) på Kaleido, dagtid. Den första, med Hugo Lööfs kvartett,  missade jag, däremot kollade jag in de två senare.

Märta Dahlström Kvartet var Märta på sång plus fyra musiker. Alla unga. Märta D är en bra sångerska, som nog kan bli riktigt bra. Hon hölls sig i huvudsak till standardlåtar ur the Great American Song-book. Härliga, "tidlösa" låtar. Ändå fastnade jag nog mest för "Farfars vals", av Lars Fernlöf, för en större publik nog mest känd genom Monica Zetterlund. Och "Isn´t She Lovely" var i en snabb, svängig version var inte heller fy skam. En sak skämde dock konserten, ljudteknikerna hade inte förstånd att balansera instrumenten, utan hade alldeles för hög, mycket för hög volym på basen. Basisten var i och för sig mycket fingerfärdig, men volymen dränkte både sångerskan och de andra instrumenten. Men man kunde ana att både gitarristen och trumpetaren var goda musiker. Liksom förstås Märta.

En som inte lät instrumenten dränka sin sång var Kicki Enquist, som med sin kvartett stod för lördagens sista jazzstund på Kaleido. Kicki är ett rutinerad proffs, som också i hög grad körde standardlåtar, plus Bedårande Sommarvals och en kraftfull och svängig "Georgia On My Mind".  Kärlek i olika former var temat för låtvalet, presenterade med små humoristiska knorrar.  Kickis höga nivå överraskar mig inte, det gjorde däremot Johan Tegheim med sitt fina pianospel. Jag har genom åren hört honom både på trummor och piano, men aldrig så bra som denna gång.

Båda konserterna var knappa timmen, men kunde gott ha varit lite längre. Betr konserten med Märta Dahlströms kvartett så hade jag dock helst sett att den haft en ljudtekniker som bättre behärskat balansen mellan de medverkande.

Varför försvåra för friskolorna – och byarna? PITEÅ

Läser i lokaltidningen PT om hur den s-styrda kommunen än en gång försvårar för friskolorna, de som trots allt finns, genom att trixa med den interna bokföringen (för lokalkostnaderna) så att skolpengen och därmed friskolorna ska få sänkta bidrag.

     Sossarna gör allt för att stoppa och försämra för friskolor som ju tvingats fram genom s-styrets negativa skol- och glesbygdspolitik. För de idella friskolorna innebär det stora sänkningar, som de dessutom fått besked om först en bra bit in på budgetåret.

     Men, de ”besparingar” som kommunen gör för skolans del är en intern bokföringshistoria. Den gör inte någon märkbar reell effekt för BUN och de kommunala skolkostnaderna – däremot gör det det än svårare för friskolornas drift och underhåll.

     S-styret lägger gärna ner kommunala skolor på landsbygden, men andra skolor ska inte heller få finnas där.

För barnens skull – och för glesbygdens skull – måste det finnas skolor där!
Försvåra inte för friskolorna!
Och varför inte rädda glesbygdsskolor (med befarat vikande elevtal) genom att låta barn i centralorten (eller andra större tätorter där det är trångt) få välja att gå i en glesbygdsskola – med skolskjuts!!! I stället för att skjutsa barn från byarna till överfulla skolor i stan! 

(Manus, som i ngt bearbetadform tillställts PT som insändare.) 

Orgeljazz a la Bergonzi i Black Box

OK, några rader om söndagens jazzkonsert i Black Box i Acusticum, Piteå. En konsert som universitetet, dvs Luleå Tekniska Universitet bjöd på,  i syfte att visa att de inte bara håller på med "kol- och stål" utan t ex också musik, där Musikhögskolan (som vi gärna kallar den) i Piteå är navet.

Jerry Bergonzi Quartet, med Jerry själv på tenorsax, Harri Ihanus på el-gitarr, Renato Chicco (Hammond)orgel och Andrea Michelutti trummor.

Måste tillstå att de första två numren inte gav mig något. Habil modern jazz, i och för sig, med en del muskler i saxspelet. men rätt så trist i längden. Med främst orgelspelet som en ljuspunkt.  I tredje stycket blev det lite roligare dock,  klurigare melodi och struktur och - återigen - med plus främst för organisten Chicco. Även om konserten ägde rum i  Musikhögskolan och tillhörande Acusticum ska man notera att det inte var kyrkorgel/konsertorgel i traditionell mening, utan fastmer traditionell jazzorgel (Hammondorgel, typ).
Så höll det på, en del småtråkiga nummer med ett och annat lite livligare uptemponummer (men inte alltför uptempo). Jerry kapellmästarn själv tutade på stundtals hyfsat bra, men inte så man precis skrattar på sig eller jublar. Harri Ihanus är ingen oäven gitarrist och får ett plus i kanten. Men den som jag minns mest och bäst är organistens insatser, kul, intressant och fyndiga små grejer, även om han förvisso inte är vare sig någon Jimmy Smith eller Jack McDuff.

Mellansnacket, den muntliga presentationen var sparsam - som den oftast är när det spelas modern jazz. Och den moderna jazz jag åsyftar i detta sammanhang det är ju inte 40-talets bebop, inte 50-talets cool/västkustjazz el hardbop/messengerjazz, inte heller Coltraneliknande 60-tal och lite till. Inte den s.k. free form som spelades under säg, sent 60-tal och 70-tal. Nej, mera av det som kom därefter som en rätt utslätad "efterbörd" och mix av de föregående deceniernas modernitetssträvanden uppblandat med en del doser fusion och funk.  Och som nog är det som de yngre (nåja, ung och ung) av dagens jazzlyssnare tror (?) är det jazz är. Och som i sina bättre stunder kan vara det, men jazzen är ju så mycket mera.
Åter mellansnacket: de flesta styckena hade inte döpts, bara fått ett nummer. Vilket gör det ointressant att nämna för eventuell identifikation. Nå, ett nummer kände jag igen, och mycket riktigt, det var inget nytt nummer. Tyvärr kom ja inte på titeln och inte uppfattade jag heller den när den nämndes.

Svårt att i mörkret uppskatta publikens antal, men bortåt halvsatt var det väl.  En bra siffra för denna slags moderna jazz. Konserten var bortåt en och en halv timme, utan paus. Inget extranummer.
Men sista numret var rätt uppsluppet. Det kändes som att musikerna gradvis kände sig lite mer inspirerade vartefter tiden gick. Men då var det slut.

Skramlig och skränig Beatlesbearbetning

Är Django Bates ute för att döda Beatles musik? Det var en tanke som slog mig när jag försökte lyssna på hur han med några vänner och Norrbotten Big Band (NBB) spelade en "jazz"-version" av Beatles Sgt Peppers-LP-n.  Beatles var aldrig min största favorit, när det begav sig, men just den skivan/den musiken gillade jag. Framför allt gillade jag  jazz.  Men Beatles kom man inte undan på 60- och 70-talen.

Nu tror jag inte att Django Bates ville döda Beatles, tvärtom. Han ville hylla deras musik genom att göra en bearbetning i sin stil, i jazzstil.
Visst kan man göra bearbetningar på ett eller annat sätt av andras musik. Ibland kan de bli bra, ibland är de intetsägande, men passabla. Ibland usla, och glöms snabbt bort. Bates vill, syns det mig,  göra något pampigt, pretentiöst som bara löst vilar på originalen. Mycket löst. Jag är tyvärr frestad att kalla denna version av Sgt Pepper-musiken med jazzorkestern NBB som när nog en katastrof.
Varför? Tja, det NBB framförde var knappast jazz. De kan spela jazz, men här var det en märklig mix mellan Beatles popmusik, som i grunden har lite rockinfluenser och i Sgt Pepper-fallet även punktvis lite indiska influenser, och annat. Och Django med NBB gjorde det hela till en skränig och skrällig historia.

Detta hände i Piteå. Stora salen i Acusticum, söndag em. Samma lokal som Glenn Miller Orchstar spelade i kvällen innan. En lokal med bra akustik, bra ljudanläggning. Django Bates version av Beatles lockade dock bara knappt hälften så många lyssnare, till en konsert knappt hälften så lång. De som kom var något yngre än Millerpubliken och "borde" i högre grad vara mera hemma med Beatles musik än pensionärerna kvällen innan. Och "borde" ha kommit i stora massor.  Men, nej.

Frånvaron av minsta scenshow eller ens musikerklädsel som antydde en Sgt Pepperkoppling, om man inte dit ska räkna sångarens höga hatt i ett nummer och att han kammade bena i en låt, till "show",  gjorde ett märkligt intryck.  Nej, orkestern satt i begravningssvarta kostymer. Och Bates gröna kofta räckte inte till för Beatles-vibbar. Just denna skiva har ju ett omslag med starkt visuell karaktär!

Första låten skulle vara samma som på skivan, dvs "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", men det var inte helt enkelt att känna igen. Även i bearbetningar bör väl grundtemat, melodin finnas med? Sångaren och texten försvann helt, överröstades totalt av orkesterns blåsare, och komp. Man kan ju skylla på dålig balans mellan musik och sångare, ljudtekniskt. Men så fortsatte det i de flesta låtarna, och var nog skrivet och tänkt så...  Alltså, inte bara högt utan också skrällande och skrämligt, plåtaktigt ljud. Puuh, mycken "vanlig" hårdrock är ofta mera balanserad och med någon slags antydan till en melodi....
   Nå, "Lucy In the Sky" gick att känna igen, även om det var samma obalans mellan sångaren, som lät rätt svag och beskedlig, och den skäniga musiken. Så fortsatte det, även om sångaren ibland kunde ta lite mera utrymme. Och påminde då en aning om Beatlarnas röster. Jag kan väl nämna att i en låt (vars titel jag inte hörde, (presentationen var snudd på obefintlig och inte speciellt tydlig) eller kommer ihåg, så var det nog avsikten att spela lite "indiskt" (som i originalet), men jag måste säga att jag hört bättre av det slaget på en LP med George Harrison själv. Eller för den delen av "Hare Krishna"-sångare på gatan i Stockholms city på sent 70-tal.
   Plötsligt så har sångaren Martin Dahl tagit av sig tröjan och står där i vit skjorta och hängslen (fösök till show?) och framför "When I am 64", igenkännbart och hyfsat bra, men i vanlig ordning störd av den pretentiösa och gnälliga, skramliga musiken, som inte precis höll sig i bakgrunden.
   Efter sådär 45-50 min kändes det att slutet närmade sig, med "Penny Lane" (som inte finns på skivan). Brassigt i överkant, men ändå rätt OK, mindre tillgjort krånglig. 
Väntade att konserten skulle förklaras slut där, men så körde de igång med ännu en låt som inte ingår i "Sgt Pepper", nämligen "Strawberry Field Forever". Överskramlig, men uthärdlig och helt acceptabel sång. Och det märktes att publiken kände sig mera bekväm ju närmare Beatleskänslan kom. När en lång mix av "All You Need Is Love" och "Yellow Submarine" framfördes, utan allför mycket av pretentiöst skrammel, då förlät många (delvis även jag) det som förekommit i början. 
   Min åsikt är ändå att större delen av den korta konserten var närmast katastrofalt dåligt, och vill jag glömma. Men att ett par nummer i Sgt Pepper-sjoket och de sista 20 minuterna i någon mån räddade det hela.

Men dyrt var det, för bara dryga timmens musik.

Ondskan är stark, men det finns motkrafter. T ex Miriam Mondragon från Piteå

Just när jag ska skriva denna text ser jag att Expressen haft en artikel om den bok och den person som jag tänkte skriva om här. Därför inleder jag med att direkt citera Expressens ingress.
"Miriam Winroth-Mondragon, 52, lämnade Svartuddens myrmarker i Norrbotten för det extrema våldet i Honduras i Centralamerika.

I dag arbetar hon och hennes organisation Team Rescue med att ge rättvisa åt barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Hon verkar i en extremt kriminell miljö där elvaåringar rekryteras av gängen för att langa narkotika och begå väpnade rån.

– Det är lätt att säga: ”Javisst sexuella övergrepp är sådant som är vanligt i Honduras, men det händer ju inte här”. Men det gör det, säger hon."

---
Jag la ut en liten statusrad på FB och på en liten stund kommer kommentarer och ihågkomster.  Miriam Mondragon är känd i Piteå, av både jämnåriga och de som känner hennes föräldrar. Boken om henne och hennes arbete gavs ut i dagarna, finns på Libris förlag, författare Berthil Åkerlund.    Det är en bra bok som gärna fått vara lite längre. Jag hoppas att många läser den, tar emot dess budskap och blir inspirerade av det. Dvs att hjälpa andra människor i utsatta situationer - och att kämpa för det goda, emot ondskan, på ett eller annat sätt. Inspirerande, men också en spännande berättelse ur den verklighet som finns, i olika varianter och grad, på alltför många ställen på vår jord. 

För mig tog det inte många sidor in i boken förrän jag "lokaliserade" vilka Miriam och hennes föräldrar är. Jag bor i o f sig i Piteå, sedan många år. Men mig veterligt har jag inte träffat Miriam in person, men däremot, om än flyktigt, hennes mor (i något politiskt sammanhang) och läst (positivt) om hennes far en del under mina första år i kommunen.

Nå, det är intressant att läsa hur Miriam som barn såg sig själv och av sin omgivning som ett mycket änglsigt och räddhågat barn - men att hon succesivt blev av med sin änglan och blev en stark och självständig ung kvinna som tidigt bestämde sig för att hjälpa andra. Därtill tydligt inspirerad av sin far, läkaren. Vilken hon hade väldiga diskussioner med. Nu räckte inte hennes betyg riktigt till för de höga kraven för läkarutbildning, och hon visste inte hur hon skulle göra, men kom att läsa spanska, blev tolk för flyktingar, och kom så småningom i kontakt med människor från Honduras och kom att börja i alfabetiseringsprojekt i Honduras. Jag ska inte dra allt i boken, men efter mängder av olika slags upplevelser, en del mycket farliga och/eller jobbiga på annat sätt så fann hon sin kärlek i en man från Honduras. Gifte sig, fick barn men fortsatte, efter en period av utarbetning med mera och återvndande till Piteå, till Hondueas och började arbeta för utsatta människor, med fokus på barn och ungdomar som utsatts för sexuellt våld. Att finna förövare, för att förhindra att de begår fler övergrepp, men också för att ge offren vård och kunna bearbeta sina upplevelser för att orka gå vidare i livet. 

Boken ger också exempel, ända intill i princip den dag den utgavs, på hur hon och hennes grupp "Team Resuce" arbetar och vad som händer både medarbetarna själva, deras familjer och de som lever i de utsatta miljöerna.  Vi får också viktiga och intressanta inblickar i makens bakgrund - och hur Miriam formats av sina föräldrar och miljö.

Boken utges av Libris och för att ge inblickar i hur det arbete som Miriam Mondragon och hennes team gör, inom ramen för ASJ (Asociación para una Socieadad más justa), en organisation för mänskliga rättigheter och rättvisa, som stöds av Läkarmissionen (fd Svenska Journalens Läkarmission),  Pg 90 00 21-7. Vilket f.ö. är en hjälporganisation som min mor regelbundet stödde så länge hon levde.

(OBS, har rättat pg-numret till Läkarmissionen. Var lite för snabb att lägga ut texten, med bristfällig korr-läsning. Men nu är plusgironumret rätt.) 

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.

Lisa Lystam FAMILY BAND - hör dem!

Piteå, Acusticum, Orkestersalen, lördag eftermiddag.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.

Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.


Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.

Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.

Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.

Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
 Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".

Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.

   Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.

Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.

 På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.

Missa inte Kiralina!

Jag höll på att missa detta.

Jag är rätt kräsen, och springer inte iväg för att lyssna på vad som helst. Så orkesternamnet KOMP blev bara en notering att kolla upp senare. Det är ett så anonymt namn, även om punkt mellan bokstäverna ska visa att det namnet är en förkortning av gruppmedlemmarnas namn. Även om det är hyfsade namn så är det inte speciellt upphetsande.
Mer eller mindre av en slump så såg jag igår att i gruppen ingår en sångerska som heter Kiralina och kommer från Canada. Och det stod nog något om gospelbakgrund också. Då klickade det till i hjärnan, kunde det vara den där härliga, unga sångerskan som det var en stor artikel med många lovord om, i Jefferson, bluestidskriften, helt nyligen. Yes, snabbkollade. Det måste vara hon. På besök i lilla Piteå. På lämplig em-tid dessutom och med jazzklubben som arrangör. Dit måste jag. Trots den torftiga information som lokaltidningen gett.

Frugan sängliggande i feber, men jag tog med sonen och for till musikhögskolan och dess aula. Vi var i tid, och genom dörrarna hördes att musikerna var på plats och kollade ljudet. Jag och grabben sätter oss längst fram, för att lättare kunna fotografera. Publiken strömmade inte in i några större massor, det såg rätt glest ut när förbandet började sin halvtimme.

Dags för huvudnumret, K.O.M.P som ska uttydas Kiralina Salandy, Carl Orrje, Moussa Fadera och Patrik Boman. Sång, piano , trummor och bas, respektive. In träder Kiralina, och den förste hon ser på och ler åt, det är min grabb. Ett varmt leende.
I första låten "Wake Up" övergår hon efter en gospelinspirerad introduktion till att berätta om hur kärleken förde henne till Sverige. En kärlek som, tillsammans med hennes uppväxt i en gospelbemängd kyrka och med en mor som predikant/evangelist, uppenbarligen sätter en varm prägel på henne både som människa och sångerska.

Ja, hon håller hela konserten igenom en publikkontakt, full av värme och kärleksfull glädje. Hon utstrålar hela tiden en lyckokänsla, en positiv glädje och innerlighet, hennes ansikte lyser. Och hon har en härlig röst, med den extra touch som hennes gospeluppväxt ger.
De tre komparna är mer än kompetenta, men de ser alltför allvarliga ut. Vågar de inte le? Att vara en seriös musiker måste inte betyda att man inte vågar le eller ge något uttryck för känslor.

Efter Speak Low så kommer så den gospel jag längtat mest efter, jag har ju läst att hon  imponerat stort då hon framfört den. Precious Lord, Take My Hand av den som kallas gospelns store kompositör, Thomas A Dorsey. En melodi som fått så många tolkningar, och jag erkänner förbehållslöst att Kiralinas hör till de absolut bästa. Vilken innerlighet! Glädje och allvar i harmonisk kombination. Hon går ut bland publiken, som en gospelsångerska traditionellt ska göra, och jag ser mer än en som verkar mycket berörd.
Efter den korta pausen kom ytterligare en gospel i "rätt" utförande. Jag hade gärna hört några till. Kan inte någon kyrka i Piteåtrakten ta hit henne för en renodlad gospelkväll? Gärna med komp av Per Slim Notinis gospelgrupp.

Därmed inte sagt att hennes "världsliga" repertoar går av för hackor den heller. De flesta nummer som hon framförde var ur the Great American Song-book. Svängiga, romantiska, ja som de ska vara och som de ska framföras i jazztolkning. Innerligt framförda av denna fantastiska live-artist. T ex Pennies from Heaven, Love is Here to Stay, Lover Come Back to Me, Please Send Me Someone to Love etc.

Och All the Way. i en version som fick mig att minnas Billie Holidays fantastiska tolkning från 50-talet. Dock utan den spruckna röst som Holiday hade sina sista år.  Det är starka ord, men Kiralia lät som en ung Holiday. Bättre betyg kan nog inte ges.

Så tog Kiralina upp min grabb Erik plus förbandets trummis för att "spela med" henne i If I had a Hammer. Skönt gung, och publikknipande.

Extranumret som vi klappade fram var svängiga It Don´t Mean a Thing, If it Ain´t got that Swing (Ellingtons låt).
Vilken konsert!

Jag förstår till fullo de berömmande orden i Jefferson (nr 186), och rekommenderar studium av artikeln om henne där. Jefferson har en hemsida, (www.jeffersonbluesmag.com)  men tyvärr ligger inte alla artiklar ute på nätet, bl a den om Kiralina.

Musik från jazzens guldålder förgyllde Stockholmsslaskigt Piteå (m bilder)

Något försenad anlände Monica Borrfors och medmusikanter till Piteå för en em-konsert på Krokodil, Vädret var smågrinigt, slaskigt och halt.  "Stockholmsväder", kallade Monica det. Men hon fick oss snabbt att glömma detta genom att presentera en generös knippe av till största delen klassiska bop-låtar från det 50-tal, som kallats jazzens guldålder.

Monica började med Miles Davis "Boplicity". Redan i det numret så blev jag angenämnt överraskad av Fredrik Lundborgs spel på tenorsaxen. För mig är han en tämligen ny bekantskap, som jag hörde live f f g helt nyligen tillsammans med Stockholm Swing All Stars, där han f ö stod för en god del av arrangemangen.. Nu visade han att han är helt hemma med be-bop också. Och även t ex Coltranes musik.
   Senare i programmet sjöng Monica även Mileslåtarna  "All blues" och "Four", Charlie Parkers "Confirmation", Sonny Rollins "Doxy", Clifford Browns "Joy Spring", Horace Silvers "Nica´s Dream" och Benny Golsons "Whisper Not."
   Mellan låtarna gav hon en del kommentarer till dem och deras upphovsmän, med en och annan anekdot också. Trivsamt och upplysande,  även om en gammal jazzvän som jag kände till det mesta. Dock var det en nyhet för mig, som framkom när Billy Strayhorns "Lush Life" presenterades, att Strayhorn hade stor betydelse för Lena Hornes utveckling som sångerska. Inte visste jag heller att John Coltrane tydligen helgonförklarats efter sin död av någon gammalortodox kyrka, och där avbildas på ikoner med både saxofon och helgongloria. Eller så har detta inte fastnat tidigare i min hjärna.

Nå, Monica sjöng förstås bra, med inlevelse och teknisk bravur boplåtarna, som i de flesta fall inte skrivits för sång, utan texterna har kommit till senare. Och är inte precis så lättsjungna alltid. Kompet med Gösta Nilsson på (el-)piano, Filip Augustson på bas och Jesper Kviberg på trummor gode ett fullgott jobb. Göstas solon växte eftersom, från att ha varit rätt diskreta i början till att bli allt mer avancerade och intressanta, ja, mycket bra.
Och Fredrik Lundborg imponerade i snart sagt varje melodi med fantasifulla och intelligenta solon, och visade ingen blyghet att ta sig an även kända boptenoristers melodier med egen personlighet.

En låt som jag speciellt njöt av var den alltför sällan spelade och sjungna  balladen "If You Could See Me Now" av Tadd Dameron, en av de stora kompositörerna inom be-bop, och som borde ihågkommas mera idag. "Joy Spring" fick ett skönt kraftfull utförande och Nica´s Dream av Horace Silver gick inte heller av för hackor, inte heller Coltranes "Moments Notice". Och Monks "Round About Midnight" var också, naturligtvis, en höjdare.

Några melodier var inte precis 50-talsbop, men passade bra in ändå. Fats Wallers "Honeysuckle Rose" och Ellingtons "Take the A-train" är ju tidlösa klassiker av tidlösa jazzgiganter.

Sedan fick vi gå ut i "Stockholmsvädret", huttrande. Men försedd med Monica Borrfors nya CD, Hello Young Lovers, som lyckligtvis innehåller ungefär hälften av melodierna och med samma uppbackning som på denna Piteåkonsert.
Och på CD:n finns även en del andra låtar, som jag får njuta av i morgon, hoppas jag.

Vad ska vi göra med flyktingpengarna?

Jag blir faktiskt irriterad. Folk (nåja, mest sånna som inte gillar folk som inte är födda i Sverige) de klagar över att flyktingarna kostar så mycket. De hittar statistik, eller rättare sagt de citerar påståenden från suspekta källor om hur dyrt det är, eller miss- och övertolkar statistik, lägger ihop summor sin inte ska eller kan läggas ihop. Och får orimliga belopp.

OK, flyktingmottagande kostar pengar, stora pengar. Men även om man sorterar bort alla falska eller missförstådda "redovisningar" så finns mycket man kan undra över. Och dessa undringar kan innebära att det verkar som inte beslutsfattare vet riktigt hur de ska handskas med pengar. Med följd att det kostar mer än det borde, som jag ser det. Och som inte är flyktingarnas fel - utan politikers och myndigheters "fel" (valhänthet och byråkrati)!

I min lokaltidning PT så redovisades igår att Piteå kommun får, hux flux, 17,2 miljoner  för "flyktinginsatser", som sker 2015 och 2016. Och de andra Norrbottenskommunerna får också varierande antal miljoner.  Utan att staten anger vad pengarna mera specifikt ska användas till. Vad kommunen inte vet är om det ens krävs någon redovisning av vart pengarna går.
Det är alltså mycket osäkerhet om pengarna.  Och just Piteå har tidigare inte tagit emot så många flyktingar, klart mindre än vad andra kommuner i norr gjort.

Däremot vet ju kommunen (Piteå liksom alla andra) att de får pengar för varje flykting och ensamkommande barn. Allt som kommunen gör betr flyktingar får de specialdestinerade pengar till. Detta verkar alltså vara några extrapengar.

OBS. Det är ju också så att de bidrag som flyktingarna får "i handen" kommer via Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, skall ansökas om och är försedda med en massa förbehåll och undantag. (Se t ex SFS 2010:407)

För bara några dagar sedan så spreds i media uppgiften att en Smålandskommun sparat en massa miljoner som staten skickat på dem för att använda för kostnader för flyktingar. Men det hade inte behövts, kommunen hade bara lagt pengarna på hög...

Och beträffande pengaregnet i dessa dagar, jag såg att ett flertal andra kommuner (söderut) också stod helt undrande över vad de skulle göra med de plötsliga pengarna.

Så nog kan man tycka att flyktinghanteringen kostar pengar, speciellt för staten. Men man kan ifrågasätta hur mycket som faktiskt kommer flyktingarna tillgodo. Skyll inte på flyktingarna att det blir dyrt.

Stockholm Swing All Stars -fräscht utan nostalgi

Jag ska försöka koppla av från dagens deprimerande dagsfrågor kring främlingsfientlighet och rasism och i stället notera något från tisdagskvällens jazzkonsert i Black Box, Acusticum vid Musikhögskolan här i Piteå.

Kvällen var kylig, men när musiken kom igång blev det genast varmare. Jag har aldrig hört orkestern tidigare, men flera av medlemmarna är ganska kända och på kontrabas ("ståbas") var en verklig veteran, nestorn Göran Lind, känd från bl a medverkan i Kustbandet och andra band i trad/swingstil.

Det var en rätt stor och förväntansfull publik, som givetvis väntade sig svängig swingmusik från detta åttamannaband. Och svängigt blev det - och varierat, både lugnare ballader och snabbare låtar. Men inte bara stycken som man förknippar med swingstilen, dock svängigt framförda.  Första set började med ett knippe Ellingtonmelodier, omisskänligt Ellington, men i luriga arrangemang som gav en modern touch. Så noterade jag en version av Such Sweet Thunder ur Ellingtons Shakespearesvit, alltså inte 30-tal precis, som hade klara inslag av hans junglestil med growtrumpet och dito trombon.  Andra exempel på Ellingtonia var Sophisticated Lady, Kinda Dukish (med Göran Linds basspel i förgrunden)  och slutnumret (före extranumret Undecided) It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing.
 Mera vanliga swingnummer var bl a I Found a New Baby (med en närmast free-form-intro) , On the Sunny side of the street, Honeysuckle Rose i snabbt tempo (och personligt arr). Över huvud taget var arrangemangen fräscha och långt ifrån bara orkestreringar av de gamla kända arrangemangen. Men med bibehållen swingkänsla.

Men det var icke-swing även i repertoaren. Four Brothers kan möjligen karaktäriseras som storbandsswing av sent datum (Woody Herman), på gränsen till bop. Men Horace Silvers Doodlin´ är definitivt 50-tal med hardbopkänsla, och Dizzy Gillespies Salt Peanuts är ju en av de klassiska bop-låtarna. Båda framförda med stilkänsla, respekt och "swing". Salt Peanuts även med "sång" a la Dizzys. Limbo jazz är inte heller något traditionellt swingnummer, men passade bra även det, och svängde givetvis och inkluderade en aning show av Fredrik Lindborg (ts, cl).

Den fine trumpetaren Karl Olandersson, som hanterade olika sordiner med den äran, sjöng även i några nummer, bl a Bluer than Blue, i en stil som inte låg så långt ifrån Chat Bakers, om än lite mera kraftfull. Trombonisten Magnus Wiklund var också hemma i konsten att hantera sordin, främst då för growleffekter.

Orkestern fungerade utmärkt som helhet, men jag måste också konstatera att alla var goda eller mycket goda individuellt också och samtliga hade flera solon. Jag ska därför nämna allas namn. Förutom de redan nämnda var det Klas Lindquist as, cl, Gustav Lundgren guitar, Daniel Tilling piano, Mattias Puttonen på trummor. Bidrog till det goda intrycket gjorde också att varje nummer presenterades, oftast med någon liten kommentar också, liksom att det var strikt klädsel a la den klassiska swingorkestrarna, med mörk kostym, vita skjortor och fluga. Inte jeans och tröja-stuket alltså.

En kväll där swing och sväng var i fokus, men med en fräschör som effektivt tog bort det kvalmiga kopierandet som ibland kan dränka lyssnaren i nostalgi.

Är det alltid fel att stödja glesbygden?

Ska en kommun inte få stödja butiker i glesbygd? Det tycker inte Konkurrensverket. Vilket Piteå kommun gör, men inte får enligt Konkurrensverket. I de flesta fall har nog KV rätt, stöd med skattepengar snedvrider konkurrensen.
Men här har de inte rätt. Eftersom i vart fall de byar som är aktuella i Piteå kommun finns ingen konkurrens att snedvrida. Det är långt, långt till närmsta butik, inte gång eller cykelavstånd precis. Det är för få invånare för flera butiker, och en stor del av befolkningen är äldre.
Utan stöd skulle butikerna få läggas ner och invånarna stå helt utan butik. Att köra flera  mil till stan är inte att tänka på, och alla har inte bil, t ex p g a för hög ålder. Så då blir det enda alternativet för de äldre (förutom att lägga sig ner och dö svältdöden) att i förtid hamna på ett äldreboende - i någon större by eller i stan. Vilket också lär leda till för tidig död.
De yngre flyttar förstås också. Och så dör byn.

Det är också så att butiker i byarna ofta söker förbättra sin lönsamhet genom att också stå för annan service för invånarna, sådant som post, utlämningsställe för mediciner etc, ja t o m för Systembolaget.  Dör butinen så försvinner även den servicen.
Självfallet ska inte butiker som klarar sig bra (dvs får en liten vinst så att ägarna överlever också)  få stöd.  Men när det inte går runt, trots att det finns ett behov för byborna, då föreligger väl "synnerliga skäl".

Se vad Piteå-Tidningen skriver.

Byaskolorna viktiga för fortsatt tillväxt - apropå skolutredning i Piteå

"Piteå kommun vill att antalet Pitebor ska öka från dagens cirka 41 000 till 43 000 år 2020. För att lyckas med det krävs ett målinriktat arbete att fortsätta utveckla Piteå till en attraktiv kommun. Fungerande förskolor och skolor har stor betydelse för framtidstron bland boende och för att attrahera inflyttare till ett område eller stadsdel och är därför väldigt viktiga i samhällsbygget." 

 Så inleds den webbsida som presenterar utredningen om den kommande skolstrukturen i Piteå. Det låter fint. Frågan är dock om det som hittills framkommit om arbetet leder till detta. Redan fortsättningen av inledningen väcker farhågor om att det övergripande kommunala målet snävas in till att bara avse centralorten och till en ekonomisk-organisatorisk fråga för barn- och utbildningsnämnden.

---

Jag, liksom de flesta som uttalat sig om utredningen, menar att om antalet Pitebor ska växa så kan det inte ske genom att endast gynna centralorten. En tillväxt sker bäst genom att även de mindre orterna ges förutsättningar att leva och utvecklas. Många människor föredrar att leva på landsbygden och i mindre orter, men då ska där ges förutsättningar för ett drägligt liv i form av till exempel skola, butik, goda kommunikationer och annan samhällsservice. Erfarenheterna visar att när de förutsättningarna gradvis försämras, då förtvinar byar och andra mindre orter, de blir inte attraktiva ens för jobbpendlare. En av de viktigaste faktorerna är om det finns en skola. På de mindre orterna vill man se i vart fall en skola för elever i årskurs 1-6 och i de något större tätorterna utanför Piteå C, även ett högstadium.

När skolan läggs ner, och eleverna måste skjutsas, då minskar ortens attraktivitet för barnfamiljer även om föräldrarna kan jobbpendla. Man söker sig till där det finns en skola. Kvar i byn blir då, efter en tid, mest pensionärer, som även de eftersom försvinner från byn till ett mera centralt beläget äldreboende, och några barnlösa jobbpendlare. Kommunens attraktionskraft som helhet blir mindre, om det endast är centralorten som ger den utbildning som barnfamiljer efterfrågar.

Det är möjligt att en del av de skolnedläggningar som skett tidigare varit riktiga, sett ur ett skolekonomiskt perspektiv. Den omstrukturering som skett av samället i stort, där jordbrukssamhället blev ett industrisamhälle, innebar befolkningsomflyttningar. I dag är stora befolkningsomflyttningar inte är lika självklara, förutsatt att samhället inte självt tvingar fram dem. Industrisamhället blev ett tjänstesamhälle som i dag är ett informationssamhälle där modern teknik i hög utsträckning möjliggör för människor att leva och verka där de vill bo. Många vill faktiskt bo på mindre orter om där finns utbildning för deras barn och goda kommunikationer till omvärlden.
Har de kommunalt förtroendevalda insikt om detta, och drar de rätta konsekvenserna, så blir det mera troligt att befolkningstillväxten kan bli mer än en vacker dröm. Då ökar även elevunderlaget på de mindre orterna. Vilket leder till en kommunalekonomisk ?vinst? även om det initialt kan uppstå någon extrakostnad i barn- och utbildningsnämndens budget. Det är en felsyn att krav på lärarlegitimation, skolbibliotek, elevhälsa med mera skulle innebära behov av centralisering. Det är också ett underbetyg på hur man ser på kommunens attraktionskraft och förmåga att hantera situationen. Det kan ju inte vara utredarnas (eller s-styrets) åsikt att det bara går att rekrytera goda lärare till centralorten och att det bara är där som det ska finnas skolbibliotek, elevhälsa och goda lokaler?
Centralisering innebär behov av investeringar och andra kostnader när barnen skjutsas från en mindre ort till Piteå centrum. Det verkar också som utredarna underskattar dessa kostnader samtidigt som de överbetonar kostnader som kan uppstå om eleverna går kvar i mindre skolor. Vidare går man för snabbt förbi de skjutskostnader som uppstår vid nedläggningar. Ett rimligt antagande är att det inte ?bara? blir fler som ska åka skolskjuts på grund av en längre skolväg till skolan, utan att också ökande trafik och dess trafikfaror för barn innebär behov av fler skjutsar av trafiksäkerhetsskäl.
Om man verkligen "måste" skjutsa elever på grund av organisationen så är det inte självklart att vägen ska gå från den lilla orten till den stora. Det borde vara lika naturligt att erbjuda elever i den större orten att få skjuts till den mindre skolan. Det ökar valfriheten och ger de som vill ha en lugnare skolmiljö möjlighet att få det, samtidigt som det kan hjälpa till att bevara mindre skolor.
Utredarna ser det som en fördel att elever som skjutsas till större enheter får träffa fler kamrater. Jag menar det tvärtom kan ses som negativt att för tidigt tvingas in i stora skolor med ökad anomymitet och risker för mobbning och andra problem. Visst kan mobbning finnas även vid mindre skolor, men chansen att upptäcka och bekämpa mobbning är nog betydligt större där.
Mitt resonemang är i hög grad tillämpligt inte bara vid de rena byaskolorna, utan även det alternativ beträffande Öjebyn som innebär att högstadiet läggs ner och eleverna hänvisas till centrala staden. Elevprognoserna visar inget akut behov av detta, och med en politik som inte bara koncentrerar på centralorten så bör underlaget i Öjebyn räcka även framöver. Att lägga ner högstadiet i Öjebyn innebär också en risk för att samma sak tämligen snabbt kommer att aktualiseras även för övriga högstadier utanför Piteå C. Dessutom så kan en nedläggning av byaskolor innebära att en del föräldrar inte flyttar till orter som Hortlax, Sjulnäs, Norrfjärden eller Öjebyn, utan flyttar direkt till Piteå centrum - eller till en annan kommun. Det kan inte precis vara en riktig tillväxtstrategi för kommunen som helhet.
Eftersom skolan är en viktig faktor för att få en attraktiv kommun, där även landsbygden får leva och utvecklas, innebär det att både högstadiet i Öjebyn och de hotade byaskolorna måste få fortleva. På sikt är det god ekonomi också.

Publicerad 8 juni 2013 i Piteå-Tidningen

Pingst i Pite

Intro. Piteå är lite annorlunda än resten av röda Norrbotten. Lika rött som de flesta andra norrbottenskommuner. Men samtidigt en ort med en hel del Västerbottensanda, småföretagande och frikyrklig religiositet. Det senare med betoning på EFS, som ändå betecknats som en inomkyrklig väckelse. I Västerbotten har dessa faktorer också kombinerats med (lett till) ett starkt inslag av frisinne, dvs den folkligt förankrade liberalism som länge var folkpartiets kännetecken och även kallas socialliberalism. Frisinnet i politisk mening är dock knappast något som präglar Piteå. Piteå har sedan länge en stark musikprägel, som kanske även den har en del av sina rötter i frikyrkan och Framnäs folkhögskola och sedan några decennier även det faktum att här ligger en musikhögskola, landets nordligaste, som t ex  bl a utbildar kyrkomusiker, musiklärare och studiomusiker, och omfattar numera även olika mediautbildningar.

Detta kan bilda bakgrund till en liten notis om "Pingst i Pite".  Pingstaftonen var det musikgudstjänst i Öjeby gamla stenkyrka, mer än 600 år, och det var samtidigt Troendegruppens vårkonsert. Troendegruppen är en ungdomlig kör (jfr ovan betr skolorna och EFS) under ledningar Staffan Sandlund, en av de många duktiga musikerna med det efternamnet i Piteåbygden. Kören har en bred repertoar inom kyrklig och andlig musik och har en ungdomlig fräschör och styrka i sitt framträdande. Halleluja ur Messias av Händel avslutade och toppade deras vårkonsert på pingstaftonen.

Pingstdagens förmiddagsgudstjänst hölls på EFS:s moderna anläggning Storstrand.  Även det en gudstjänst som fyllde lokalen och dominerades av sång och musik. Support Choir är även det en lokal kör och koncentrerar sig på    gospel, oftast av det mera rytmiska slaget. Lite opolerat kan det låta, men så ska det ju vara, inte minst när gospel framförs av körer. Och engagemanget och sångglädjen går det inte att ta miste på. Dessutom så räds inte kören att använda det rörelseschema som präglar gospelkörerna i gospelns hemland USA.

Det var två härliga pingstkonserter/gudstjänster med två visserligen något olika körer men båda med goda ledare och ett entusiastiskt och musikaliskt framträdande av klass!

Vad har Piteås inlåsta dementa åldringar med piratpartiet att göra?

Häromdagen skrev jag en notis där jag exemplifierade lokala aspekter på integritetsfrågan med "hur medborgarna handskas med i bl a äldreomsorgen".

Igår kväll visade Uppdrag granskning ett reportage hur det står till i sossestyrda Piteå kommun med demensvården. Modiga anställda visade hur de dementa på en hel avdelning låses in över natten. Utan tillsyn. Rummen låses, korridoren låses. Ingen nattpersonal. En del av de dementa kan själva låsa upp sina dörrar vilket leder till att de kan trampa runt i korridoren i timmar, utan att tas omhand. Bara två av de åtta har ett trygghetslarm, som skulle larma personal längre bort på andra avdelningar (som skall se till flera avdelningar samt även inlåsta äldre flera mil bort i kommunen, enl uppgift i programmet). Men inte heller de kan sköta larmet.

De måste råka sätta igång något annat larm för att få hjälp av personal på annan avdelning. Om denna inte är upptagen förstås... Detta är inte värdigt och tryggt.

Dessutom så vittnade personalen om att de på olika sätt måste tillgripa tvång när åldringar t ex ska göra naturbehov. Av tidsbrist. Bemanningen tillåter dem inte att ta den tid som behövs för sköta det på ett snyggt och människovärdigt sätt.
Och personal ger lugnande mediciner till de dementa för att lugna dem. De har inte tid att ta hand om dem. Vilket socialstyrelsens representant i programmet menade var helt emot reglerna. Liksom att lämna en hel avdelning äldre utan tillsyn på natten och i stället låsa in dem.

Det hedrar personalen som gjort en anmälan om detta. Men skam till berörda chefer och ansvariga politiker, som inte rättat till bristerna, och som därmed begått lagbrott. Dessutom redovisades i programmet att pengar funnits, men sparats. Då duger det inte att skylla på regeringen. Piteå kommun har inte sänkt skatten.

Vad är detta annat än ett exempel på grava integritetskränkningar? Sådana integritetskränkningar som piratpartiet vill bekämpa. Men när man (övriga partier) inför FRA-lag och tydligen även vill smyga igenom ett datalagringsdirektiv (se DN-artikeln om det), då är det inte underligt att man blundar för integritetskränkningar av dementa äldre heller.

Piteborna gäspade åt sd

Sverigedemokraterna är på turné i norr. I Umeå och Luleå blev det bråk och motprotester. Det är precis vad sd vill. Då kan de spela martyrer. Likadant var det i Piteå när de var där för några år sedan.
Men årets besök i Piteå gick lugnt till. Poliserna uppges ha varit fler än åskådarna, som inkluderade några unga från andra partier. Inget skrik och bråk. Trist för sverigedemokraterna.
Piteborna gäspade åt dem.

Att bli nonchalerade är det värsta sd vet. Men saklig debatt, som avslöjar det unkna i deras politik är ett bra sätt att bemöta dem. För några martyrer har de aldrig varit.
Ett genomförande av deras politik skulle däremot skapa många martyrer.